Har ni fest, eller?

Bild från:

http://www.flickr.com/photos/awfulshot/11499773075/sizes/z/in/photostream/

 

 

Mina ögon var tunga. Jag kisade för att hindra ögonlocken att totalt förslutas över ögongloberna. Skruvade på mig, för att få igång kroppen. Konstigaste fest jag någonsin varit på. Som hon här bredvid mig. Kunde inte påminna mig att hon har sagt vad hon hette, ens. Hon har suttit och stirrat in i mobilen sedan hon klev in genom dörren. Väskan verkade dyrbar. Den hade hon, direkt hon damp ner i soffan, placerat i knäet. Och mannen i ljusblågrått, som såg ut som han kom direkt från sjuksalen, sneglade konstant in i hennes mobiltelefon, över hennes arm. Tydligen var han intresserad av vad som skedde där. Eller annars vaktade han hennes väska. Kanske funderade han på att rycka åt sig den i ett obevakat ögonblick. Värst var nog blommorna på bordet. Torra tallkvistar där någon virat folie runt grenarna. Utan att jag tänkte närmre efter, la jag upp mina gympadojor på bordsskivan. Vågor av irritation blandades med utmattning i mitt huvud. Jag tog tag i kudden och den tjocka filten som låg på soffans ryggstöd. Skulle de märka om jag kravlade mig ner under bordet, lade mig med kudden under huvudet och filten över kroppen?

Skymning

Hon tyckte att skymningen aldrig försvann. Varken i hennes huvud eller där ute. Hon gick de få stegen fram till sovrumsfönstret. Där nere på gatan stod några människor och väntade på spårvagnen. Alla hade axlarna uppdragna mot halsen och mössor nerdragna över pannan. De stod en bit ifrån varandra, gav intryck av att vara övergivna. En man stod böjd över sin mobil. Hans vita ansikte lystes upp av mobiltelefonens blekgröna ljus. Hon förundrades över hans nakna fingrar som pilsnabbt rörde sig över telefonens tangentbord. Hennes ögon fångades av något. I huset på andra sidan gatan stod en man i ett fönster. Ovanför honom hängde en tänd adventsstjärna. Han stirrade på henne.

Aldrig klar

Ju längre jag lever och borde veta bättre, desto mindre förstår jag om världen och människorna på vår vackra blå planet. Det är stressande, jag ryser av obehag av att känna osäkerheten nafsa mig i hälarna. Jag säger ofta till mig själv, att vad skönt att jag är så pass gammal som jag är. Jag slipper vara med i framtiden. Men hur låter det? Jo, som om jag struntar totalt i kommande generationer. Verkligen egennyttigt. Västerländskt tänkande, individen är viktigast. Mina behov går före gruppens.

En sak är jag dock säger på. Ingenting är någonsin klart. För all framtid klappat och klart. Arbetet pågår utan slut. Människan kommer aldrig att kunna säga till sin nästa:

”Nu. Äntligen, är vi framme. Nu kan vi slappna av och bara njuta av livet.”

Ett slags avsked

”Hur kan du stå och hångla med den där killen? Du, sluta dra i bordsduken hela tiden. Den blir skrynklig. Och vem är det då som måste stryka?”

”Hånglar? Vi hånglade inte”, sa Elin samtidigt som hon släppte den flaggblå duken som om den bränt hennes fingrar.

Köksstolens ben gnällde högt mot parkettgolvet när hon drog ut den från bordet och ställde sig upp.

”Vad kallar du det ni gjorde då? Jag höll precis på med att byta till julgardiner när jag fick syn på er genom köksfönstret.”

”Vad var det du såg?”

Utan att titta på henne gick Elin fram till ett av köksskåpen, öppnade och tog ut ett dricksglas.

”Han pressade sig hårt mot dig. Där vid björken precis vid grinden”, sa hon och pekade ut genom fönstret.”Han stod med armarna runt hela dig och era ansikten var som fastklistrade vid varandra. Jag såg knappt vad som var vad.”

”Men mamma jag är ju kär”, sa Elin och skruvade på kallvattnet.

”Du är för ung, Elin.”

”Jag är inte alls för ung. Jag är faktiskt 13 år.”

”Du är för ung, Elin”, sa hon igen och reste sig upp. ”Nu tappade jag helt lusten att byta gardiner, fortsatte hon och pekade med huvudet mot de blåvitrandiga bomullsgardinerna som hängde på trekvart i fönstret. ”Och det är ditt fel.”

”Mitt fel? Nu får du sluta, mamma.”

”Det är du som ska sluta. Nästa gång ni ses, gör du slut. Annars säger jag till pappa.”

 

Besynnerligt

Det är vad livet ytterst handlar om. Relationer. Gemenskap. Vi människor vill tillhöra en grupp. Vad gruppen tycker om mig är livsviktigt. Alla mina förmågor går på högvarv. Allt för att passa in. Jag hatar att skämmas för att jag gör något som inte gruppen accepterar. Jag fasar för att bli utfryst. Jag anpassar mig, ljuger om jag måste, för att de andra i gruppen ska tycka om mig.

Det är så besynnerligt. Jag förstår inte, hur det kan komma sig. Att jag ändå samtidigt älskar att vara ensam. Nästan aldrig tycker likadant som andra. Är ofta den som avviker. Mot strömmen. Känner mig ofta exkluderad från gruppen. Vill inte heller vara en del av den. Eftersom de inte tycker som jag.

Hur kan det komma sig?

Pia Widlund har utmanat mig med 10 frågor. Här kommer frågor och svar

Hur länge läser du en dålig bok innan du lägger den ifrån dig?
Några sidor, men det händer att jag efter att ha läst halva boken inte orkar mer

 

Vad läser du helst; Romantik eller spänning?
Spänning

 

Svenska eller utländska författare?
Gärna svenska, men tror att det är ungefär 50/50

 

Favoritboken när du var liten?
Pippi Långstrump och Barnen från Bullerbyn, senare Fem-böckerna och Lotta-böckerna.

 

Vad köper du för böcker åt andra? Påverkar din smak vad du köper?
Gärna nyutkomna, som många pratar om. Min smak påverkar. Köper alltid det jag skulle vilja läsa själv

 

Är omslaget viktigt?
Ja, det tycker jag.

 

Har du köpt någon bok p.g.a. omslaget?
Nej, aldrig

 

Läser du alltid baksidestexten?
Ja

 

Läser du e-böcker?
Det har hänt, men bara några gånger. Har inte vant mig riktigt.

 

Skrivmål inför 2015?
Skicka mitt ”färdiga” manus till förlag och färdigställa manus nummer två under år 2015

 

Må illa

Elin hade oförhappandes tittat ut på dansgolvet. Kanske hade hon sett, känt igen, i ögonvrån. Att det var därför hon vände bort huvudet från bordsgrannen som var i full färd med att berätta att hon och hennes man skulle flytta från Linnégatan till Göteborgs Dock Sides på andra sidan älven. Nybyggt och fräscht med terrass som löpte längs med hela våningens utsida. Där stod han och vaggade med armarna runt en kvinnas rygg. Med näsan inne i hennes blonda hårkalufs.

Hon satt som fastfrusen. Kunde inte röra sig. Långsamt rörde hon huvudet tillbaka. Svagt uppfattade Elin att hon fortfarande pratade om nya lägenheten. Hennes blick fastnade på kvinnans illröda mun. Hon såg hur läpparna rörde sig fram och tillbaka, upp och ner. Sen, med ens, utan ett ord, reste Elin på sig och gick rakt över dansgolvet. Gick fram till dem och skrek rakt ut.

”Vad gör du?!”

Han tittade på henne som om hon var en främmande person. Någon han inte kände igen. Konstigt nog kunde hon se sig själv från hans perspektiv. Inom sig såg hon hur han såg på henne. Som om hon var en skvatt galen okänd kvinna som störtat sig över dem.

Hon mådde illa.

Placera

Munderad till löpare från topp till tå sprang jag snabbt ner för trapporna. Jag rättade till den röda mössan, drog ner muddarna på jackan så långt ner över handleden som det gick och öppnade dörren. Det både regnade och blåste, konstaterade jag när jag kommit ut på Slottsskogsgatan. Spelar roll, sa jag till mig själv, sådant hindrar inte en tuffing. En hårding besegrar vädret, tänkte jag och började springa. Såg inte pölen. Satte högra foten rakt i. Tungt. Regnvatten skvätte ända upp i ansiktet. Utan att stanna sprang jag vidare medan jag gned i ögonen med vantarna. Blicken klarnade. Jag gjorde mitt bästa för att placera fötterna mellan alla vattenpussar. Efter en stund blev det hemskt jobbigt, jag hoppade hage mer än jag löpte. Jag slutade. Sprintade gatan fram utan att bry mig om var skorna hamnade. Kändes som en befrielse. Under mig gav skorna ifrån sig ett skvimpande ljud för varje steg. Jag blev som hypnotiserad av ljudet. Som förtrollad av något oidentifierat sprang jag ända ner till kajen vid Stenaterminalen och fortsatte bort till Älvsborgsbron. Svängde av till vänster och tog backen upp till Sandarna utan ett enda flåsande. Höger in på promenadstråket genom Västra Kyrkogården. Inte en enda människa någonstans. Det var som om jag var den enda människan kvar på jorden. Alla andra hade flytt till en annan planet.

En halvtimme senare sprintade jag in på gården. Blöt, nej dyngsur, in på bara kroppen. Jag skrattade högt. Jag hade vunnit över vädergudarna. Min man var hemma. Jag var inte helt ensam.

Jag älskade honom

Jag älskade honom, men om han skulle överleva var jag tvungen att lämna honom. Förlåt, viskade jag, medveten om att han omöjligt kunde höra mig. Sakta tryckte jag ner handtaget, sköt försiktigt upp dörren och lät kall luft sippra in i hallen. Jag lyssnade inåt lägenheten. Allt var tyst. Jag borde ha berättat. Redan i början, kanske till och med första kvällen på caféet i Haga.

Det var hans mun jag fastnade för först. Hur han rörde överläppen när han pratade. Hur jag skymtade hans framtänder där innanför. Av vilken anledning min väninna lämnade oss ensamma och gick efter en stund kom jag inte ihåg. Vi satt kvar länge. Vi pratade och pratade. Han tittade en aning för länge, rakt in i mina ögon. Känslan av att fastna. Kinderna hettade. Luften mellan oss pulserade.

Trots allt var jag inte överraskad. Innerst inne hade jag grubblat på hur lång tid det skulle ta innan allt kom fram i ljuset. Vi hade bägge levt i en falsk trygghet. Han utan att veta vad som stod på spel. Det gick inte att berätta. Inte nu.

Jag visste att det regnade. Det hade inte gjort annat de senaste veckorna. Jag kände mig skyldig även till det. Jag drog ihop jackan över bröstet, slängde upp porten och gick ut på gatan. Tunga regndroppar slog rakt ner på mitt huvud. På andra sidan gatan såg jag bilen. Den svarta Mercedesen. I förarsätet skymtade jag konturerna av hans skalle. Jag korsade gatan. Gick fram till bilen.

Inget värd

”Då nackar vi nästa.”

Alec nickade åt deras håll. Därifrån han satt i en enorm skrivbordsstol i vinrött läder med högt nackstöd såg han männen en aning ovanifrån. Så fort han rörde sig det allra minsta i stolen uppstod ett högt gnällande ljud, vilket retade honom.

”Nackar nästa?”

”Vad då nästa?”

De spärrade upp ögonen och pratade i mun på varandra. Bägge satt på låga pallar på andra sidan bordet.

”Nästa i raden. Ni är väl inte sådana trögtänkta nollor, att ni inte fattade att det gällde fler?”

Med en irriterad gest slängde han iväg pennan han hållit i handen över bordsskivan.

”Jag totalvägrar. Inga fler.”

”Jag säger varken bu eller bä innan du förklarat vad du menar.”

Bägge lutade sig samtidigt framåt. Alec sträckte på ryggen, sköt fram hakan och såg ner på dem.

”Alltså, jag har en hel lång lista. Det sa jag ju. Jag visade den för er, senast igår. Fastnar inget alls i era arma skallar, ekar det tomt däruppe, eller? Hallå!”

Han rundade handen runt munnen, ropade som rakt in i en tratt.

”Jag gör det inte”, sa den ena, slog näven i knäet och drog in läpparna.

”Jag trodde det var en lista över alla medlemmar. Att bara den överst på listan var den som var rökt”, sa den andre, höjde ögonbrynen och tittade på honom en aning från sidan.

En av männen la högra handen på skrivbordet. Alec stirrade på fingrarna som trycktes mot skivan och log lätt när mannen ryckte till och snabbt drog åt sig handen.

”Din dåre, har din hjärna stuckit till ishavet? Har den krympt i frosten? Alla ska röjas ur vägen. Och du där”, sa Alec medan han svängde blicken och pekade på mannen bredvid med bägge pekfingrarna. ”Din blödiga kruka, räkna med att du är helt körd.”

”Vad menar du?”, sa mannen och drog upp läpparna i ett snabbt bortdöende leende.

”Inte värd att ätas upp av grisarna ens. Här, ta min revolver. Gör det själv. Kulan sitter i gluggen.”

 

Kallt där ute

Här kommer sista inlägget om fotot :-):

”Du kom alltså tillbaka”, sa hon igen medan hon satte sig i soffan, fortfarande med kappan knäppt upp till hakan och händerna i fickorna.

Hennes axlar var uppdragna som om hon frös. Hon slängde en blick upp på honom.

”Sätt dig.”

Ett tveksamt steg, sen satte han sig bredvid henne. Det kändes egendomligt. Att sitta bredvid en total främling. I detta välbekanta rum, där han sprungit runt i sin barndom. Hans hem. Men inte hennes. Han studerade kvinnan. Trots att hennes kropp var gömd under den för stora kappan, eller kanske just därför, såg han att hon var mycket smal. Närmast mager. Bekymmersrynkorna i pannan antydde att hon inte var purung.

”Det är kallt där ute”.

”Ja. Varför satte du upp fotot?”

”Kanske var dumt gjort.”

”Berätta nu. Vem är du?”

”Om du lovar att inte brusa upp?”

Han nickade. Hon drog upp handen ur ena fickan och räckte över ett foto.

”Ett foto till?”, sa han medan han tog emot det och lutade sig över bilden.

Ett svartvitt foto, precis som det han hittat tidigare. Direkt såg han att den vuxna kvinnan på bilden var hans far. Taget samma dag. Blusen som såg vit ut med sjalkrage och den mörka veckade kjolen var identiska med kläderna på första fotot. I handen höll hans far en liten flicka med ljuslagda flätor. Såg ut att vara sommar, någon gång under 1950-talet. I en främmande trädgård. De stod i kanten av en syrénberså.

”Det där är jag.”

”Du?”

”Din far levde ett dubbelliv.”

Hon vek ner kragen och han kunde se hela hennes ansikte. Blek hy och en smal kantig ansiktsform. Askgrå hårtestar slingrade sig ner längs kinderna.

”Hur?”

”Med din mor var han en man. Fick barn. Dig. Med min far levde han som en kvinna.”

”Och du?”

”Jag är deras fosterbarn.”

Förbereda

Forts. på berättelsen om mannen som hittade ett kort:

 

”Du kom tillbaka.”

”Vem är du?”, ropade han. ”Varför smyger du in så där?”

Med stela knän ställde han sig upp från sin halvsittande ställning. Fortfarande med en hög dammhöljda böcker placerade i händerna.

”Jag smög inte. Jag öppnade dörren och gick på ett helt normalt sätt. Men du hörde mig inte.”

Det hade börjat mörkna ute och ett dunkelt ljus framkallade en gråsmutsig atmosfär i rummet. Vagt kunde Mats höra att regnet ännu slog lätt mot fönstret. Skuggan tog ett steg framåt.

”Kom inte närmre”.

”Lugna dig.”

I det lilla ljus som letade sig in från fönstret såg han nu att det var en kvinna klädd i en mörk fotsid rock med kragen uppfälld över hakan. Bägge händerna var nedstuckna i rockens fickor.

”Var det du som satte upp fotot på väggen?”

Med en snabb huvudrörelse nickade han mot väggen där det suttit.

”Ja, jag ville förbereda dig.”

Hennes röst var hes. Han fick ett intryck av att hon hade något fel på stämbanden, rösten bar inte riktigt. Som att det gjorde ont att uttala orden.

”För vad?”

”En sak i taget. Ska vi sätta oss i soffan? Det som är kvar av den.”

Kvinnan tog några steg längre in i rummet.

 

Bokhyllan

Bild, Brott, Bubbla, Böcker, Bokhylla

 

Han stirrade på väggen där kortet nyss suttit. Det var som om han inbillat sig att om han tittade tillräckligt länge och kraftfullt, skulle ett annat foto växa fram ur väggen. En bild som förklarade allt och han hörde inom sig hur han skulle hojta:

”Aha, då förstår jag!”

Han skakade på huvudet. Någon hade varit i rummet och satt upp det på väggen. Efter det att han gått igår. Bara den personen kunde besvara alla hans frågor som bubblade upp inom honom. Kanske. Möjligtvis. Han reste sig upp och spatserade runt i rummet. Återigen ryste han av det torra krasandet under skorna. Kanske fanns det fler bilder om han letade? Med långa steg gick han fram till bokhyllan som stod bakom soffan och tog tag i ett gäng böcker. Grått damm virvlade upp i luften runt honom. Det kittlade i näsan. Kändes som han skulle nysa. Samtidigt hörde han ett ljud. Han tittade upp. En siluett stod på tröskeln in till rummet. Han var inte längre ensam.

Fotot

Fortsättning från gårdagens skrivpuff:

Han vände på kortet. Jag, 1952 i juni hade någon textat en aning darrigt, men med rak enkel stil. Inget mer. Samtidigt som han stirrade rakt på fönstret där regnvatten strilade nerför rutan, räknade han. Det var samma år som hans far fyllde tjugosju år. Han reste sig hastigt upp. Det virvlade till i huvudet, som om ett moln av flygfän fladdrade omkring i hans hjärna. Han tog ett snedsteg och viftade med armarna i luften för att hålla balansen. Höll nästan på att ramla, men fick tag om soffans armstöd. Fotot höll han krampaktigt kvar i högerhanden. Han satte sig ner på armstödet och la fotot i knäet. Med fingrarna täckte han över kvinnans hår. Nu såg han enbart det nakna bleka kvinnoansiktet. Det var tydligt. Insikten gjorde att han ropade rakt ut. Trots kylan i rummet hettade det som eld i kinderna. Fotografiet föreställde hans far.

Något oavslutat

Det var något brännande oavslutat som stack vasst i nacken. Bara gång till. Bara en enda gång till dra upp den fallfärdiga dörren och ställa sig på tröskeln. För sista gången betrakta den melankoliskt vackra förödelsen. Minnas. Dofterna, händelserna, kalasen.

Fotot. Hade det verkligen suttit på väggen när han var här igår? Han borde ha sett det. Han lutade sig fram, lirkade bort häftstiftet och tog ner fotot. Medan han gick bort till den trasiga soffan studerade han kortet. Krasandet under hans skor fick honom att häftigt skaka till. Han satte sig ner på yttersta kanten. Kvinnan på fotot. Dragen var välbekanta. Den stramt upphöjda hakan, hängande ögonlock och den stela munnen. Det var som att se honom. Hans far. Det var samma linjer i ansiktet, samma allvarsamma blick.

Bild från http://www.flickr.com/photos/photosvincent/10948170945/sizes/z/in/photostream/

Mörkret

Mörkret var kompakt. Ändå vågade hon ta långa kliv. Antog utmaningen att kanske stöta emot, trampa fel, snubbla. Marken var mjuk av åtskilliga lager av barr och löv. För varje steg sjönk hennes kängor långt ner i myllan. Hon svettades av ansträngningen. Drog ner dragkedjan i jackan och lät den fladdra fritt i vinden. Nu såg hon strimman. Mellan träden anade hon det ljusa. Med ens stod hon på den kala berghällen. Framför henne den vidsträckta sjön. Den låg öppen framför henne. Tunna sprittiga bränningar gled snabbt över vattnet. Hon tog ett steg längre fram. Ett djupt andetag. När huvudet klöv vattenytan uppfattade hon ljudet av en låg ton. En bottenlös klang.

Fundersam

Jag satte mig längst fram i aulan. Helt ensam i raden. Jag sneglade bakåt och såg den ena efter den andra kliva in i den enorma lokalen. Kvinnor och män som med sökande blickar såg ut att fundera på var de skulle slå sig ner. Efter en stund var de flesta platserna bakom mig upptagna. Det var då hon kom släntrande nerför gången. Hennes vita vinterjacka upplevdes näst intill självlysande bland alla andras mörkgrå och svarta.

”Kan jag sitta här?”, sa hon och nickade mot platsen bredvid mig.

”Javisst”, sa jag.

Jag reste mig upp för att lämna plats. Hon krängde av sig jackan. Jag slängde några snabba blickar på henne. Under hade hon en vit mohairjumper med rosa glitter påsytt i ränder fram på bröstet. Hennes jeans i vitt skinn satt hårt över baken. Kvinnan satte sig och la ena benet över det andra.

”Jag funderar på en sak”, sa hon.

”Jaha?”

”Jag har sökt, tror jag, mer än fyrtio jobb under de senaste två månaderna.”

Jag vände mig mot henne, nickade och log. Hon stirrade på mig. Hennes ljusbruna lösögonfransar var så långa att de dolde ögonen en aning.

”Jaha?”

”Och ingen av dem ville ha mig.”

När hon pratade gestikulerade hon med sina slanka händer med välmanikurerade långa fingernaglar. Jag blev nästan hypnotiserad av det vita nagellacket med skimrande små guldiga stjärnor.

”Vad konstigt.”

”Jag förstår ingenting. Jag som är så himla duktig, fantastiskt framåt och har erfarenhet av så mycket”, sa hon och rufsade sitt kortklippta ljusa hår.

”Konstigt”, sa jag, la huvudet på sned och betraktade henne.

”Varför inte ta mig bland alla dessa stollar som får jobben istället för mig?”

”Konstigt”, sa jag igen.

 

Bak

Att knäppa brännvin

Att ha tröjan bak och fram

Så överflödigt

Mannen

 

(bild från http://www.flickr.com/photos/stephanieneil/10958245446/sizes/z/in/photostream/ )

 

Jag hade tjatat på dig att raka bort det helt. Varför ha ett skägg som enbart såg ut som om du inte orkat raka dig på några dagar? Dessutom var det inte skönt att kyssa dig. Jag gick ständigt omkring med ömma, rödfläckade kinder. Ibland när jag glömt att dölja det genom heltäckande foundation hände det att arbetskollegor och vänner frågade vad som hänt. Om jag drabbats av allergi.

Annars gillade jag ditt hår och frisyr. Den mörkblonda, typiskt svenska hårfärgen. Att det var tjockt, lite lockigt och att du kammade det uppåt. Trots att du aldrig använde hårvax låg det fint kvar ovanför pannan. Och blicken gillade jag. Ditt charmiga ögonkast och småleende.

Jag la ifrån mig fotoalbumet på soffbordet och lutade mig bakåt i soffan. Stirrade rakt upp i taket. Efter en stund reste jag mig upp och gick ut i köket. En kopp kaffe att pigga upp mig med. Nej, sa jag till mig själv, det här kräver starkare drycker för att mota bort tankarna. Tankar som enbart gjorde mig deprimerad. Svart. Tankar på dig. När du gick. Sa att du tröttnat.

Tjock stämning

Oftast hann pappa nätt och jämt komma innanför dörren efter jobbet. Samtidigt som han klev in i hallen, deklarerade han att nu skulle han gå upp på sitt rum och vila eller läsa Dagens Nyheter.

”Säg till när maten är färdig", sa han.

Vi stängde dörren in till köket och pratade med sänkta röster. Vi skrattade med stängda munnar. Så även mamma. Ibland när vi glömde bort oss och skrattade högt, slog vi händerna för våra munnar och lystrade samtidigt. Allt var tyst. Vi andades ut.

När maten var klar tassade jag uppför trappan, gick på tå fram till sovrumsdörren. Försiktigt stack jag fram huvudet .

”Nu är det klart”, sa jag.

”Kommer.”

Med skarp blick sökte han, flera varv, fram och tillbaka, letade med blicken.

”Det fattas smörkniv. Du hämtar”, sa han och nickade åt mitt håll. ”Du som inte har jobbat hela dagen.”

När han hade ätit färdigt, reste han sig upp från bordet och sa:

"Nu går jag upp och kollar Aktuellt.”

En enda gång såg jag pappa gråta. Det var på farbror Gustavs begravning. Farbror Gustavs dotter höll ett tal till sin pappa. Stämningen i salen blev tjock. Jag såg mig omkring i församlingshuset. Allas axlar ryckte och näsdukar åkte upp ur fickor och handväskor. Jag slängde en blick på pappa. Hans kinder blänkte av tårar.

Stram

Om min pappa sa många att han både var stram till sättet och såg stram ut. Han gick alltid med ryggen rak som om han alltid medvetet sträckte på sig. Vet inte hur många gånger han ropade efter mig:

”Sträck på ryggen! Sluta se ut som en slashas.”

Han visade aldrig några känslor, utom när han var arg. Då mörknade blicken och jag vågade inte titta in i hans ögon. Han skrattade sällan, bara ibland när han var onykter.

Men jag kommer faktiskt ihåg en rolig historia han drog ibland. Så här var den:

En pojke sitter bak och fram på sin cykel.

En annan pojke frågar:

”Varför sitter du bak och fram på cykeln?”

Varpå han på cykeln svarar:

”Du vet väl inte åt vilket håll jag ska cykla?”

Köttiga ord

De köttiga orden ringde i mitt huvud. Jag mumlade den ganska korta meningen tyst för mig själv. Flera gånger. Några få ord som fick mig att reagera. Stanna upp. Chockerat kasta mig upp ur tevesoffan. Jag undrade om han som öppnade munnen, ställde sig bredbent där på scenen och yttrade de åtta glosorna, verkligen begrep hur det skulle kunna mottas. Var han medveten om det? Eller var det bara några förflugna ord som råkade ramla över hans läppar?

”Att tappa sin förmåga att tro på gud.”

Det var så han sa.

Bära eller brista

Efteråt förstod hon inte hur hon tänkte. Fast, jo, det gjorde hon visst. Siktet var inställt på ett slag mitt i nian. I den röda pricken i mittpunkten. Tanken fanns där redan när allt hände, i samma minut som hon fick veta. Olika planer började cirkla runt i hennes huvud. Faktum var att det var med glädje hon planerade handlingen. Funderade över olika strategier och försökte sätta sig in i konsekvenser av olika scenarier.

Till slut bestämde hon sig. Det fick bära eller brista. Hon brydde sig inte om vilket. Bara att hon skulle göra det. Det var en klassisk strategi, men inte sämre för det. Han hade, hoppades hon, missat att extranyckeln inte hängde kvar i nyckelskåpet. För många nycklar för att kunna se var och en. Eftersom hon inte kände till den nya kvinnans tider fick hon först spana.

En mörk, regnig och blåsig sen eftermiddag i november smög hon rakt över gräsmattan fram till ytterdörren. Låste upp och gick in. Raka vägen fram till hans garderob. Gick snabbt till verket. Klippte sönder alla hans trettio skjortor och alla hans randiga slipsar. Fingrarna darrade av lust. Ett högt skratt lämnade hennes läppar. Ett snitt rakt över. De avklippta tygerna dalade ner på golvet. Sen gick hon över till byxorna. Hon klippte bara av ena benet. Hon fick ta i lite mer med byxorna. De var inte lika lättarbetade. Det var när hon precis öppnat dörren för att slinka ut, som hon såg honom. Med långa steg kom han klivande över uppfarten. Han hade redan sett henne.

”Polisanmälan!”, skrek han. ”Du kommer att få skaka galler för intrång i annans privata egendom.”

Då hade han ännu inte sett garderoben.

Besatt

Knappast en enda ledig dag utan att hon gick till restaurangen. Hon upplevde inte att det var hon själv som tog beslutet. Det var någon annan, en okänd kvinna som tagit plats i hennes kropp. Som kväll efter kväll gick samma väg, längs hela Stora Gatan, fram till Västra Långgatan och sen till vänster runt hörnet, alldeles invid torget. Hon ville inte, men det gick inte att låta bli. Hon var besatt av honom.

När hon öppnade dörren slog den heta luften emot henne. En blandning av matos och elektrisk direktvärme från elementen. Hon la märke till hur han omedelbart såg henne stå längst upp i trappen. Som om han känt det på sig och tittat upp i exakt rätt ögonblick.

Hon räknade trappstegen ner. Sju stycken. Ett ledigt bord längst inne i ett hörn. Hon drog ut en stol och satte sig. Under tiden hon läste i menybladet såg hon i ögonvrån, att han serverade ett ungt par som satt på andra sidan salen, intill de stora panoramafönstren ut mot gatan. De satt på samma sida av bordet. Hoptryckta som om de var sammanväxta. Hon låtsades rycka till när han en några minuter senare ställde sig intill hennes bord. Hon såg rakt in i hans vita skjortbröst. Sakta höjde hon blicken tills hon såg rakt in i hans stirrande ögon. Det ena blått, det andra grönt.

– Du igen.

– Ja, sa hon, jag igen.

 

 

 

Som vanligt

Hej morfar och mormor, jag ville bara meddela att jag har rymt. Mormor sa till mig igår att det var bättre att jag försvann och slutade med att som vanligt ställa till det för andra. Så nu gör jag det. Det enda jag gjort som jag inte visste att jag inte fick var att jag tog upp potatisen i landet. Mormor sa ju att jag skulle hjälpa till. Jag har sett att mormor brukar bli trött när hon tar upp potatis. Så då gjorde jag det. För att hjälpa till. Leta inte efter mig. Hejdå.

Hänger det ihop?

Mycket har hänt i min omgivning den senaste veckan. En vän har dött, en väninna är sjukskriven för depression. Några andra väninnor undrar varför de är kvar på sina jobb som de inte är intresserade av. Eller egentligen; de vill göra något annat. Något som ger dem mer som människor, de vill utvecklas, känna att de gör en insats. Inte för företaget som producerar saker, varor som vi ska köpa, utan mänskligt. En väninnas man har blivit allvarligt sjuk. En annans kära hund har avlidit.

Och jag ska till läkare imorgon. Senaste tiden har jag grubblat, mer än vanligt, över livet. Varför det blir som det blir. Vi stressar för att leva och överleva. Pengar måste in. Annars hamnar vi på gatan. Tankarna gör mig nervös, rädd. Är det dåligt? Kan funderingarna i sig göra mig sjuk? Hänger det ihop? Kan stress, nervositet över livets skörhet innebära något negativt för min hälsa? Eller är det att förenkla sambanden?

Sisterhood of the World Blogger Award

Jag har blivit nominerad av Pia Widlund till Sisterhood of the World Blogger Award.

http://www.piaw.se/

Tack så mycket, Pia!



Vad man gör när man blivit nominerad:1. Tacka bloggaren som nominerade dig, och länka till deras blogg
2. Ha med Sisterhood of the World Blogger Award-loggan i ditt inlägg
3. Svara på de 10 frågorna som du fått
4. Nominera 10 andra bloggare och fråga dem 10 frågor

Här kommer mina svar på Pias frågor:

1. Vad skriver du på just nu? En roman om tre kvinnors liv (tre generationer)
2. Vad föredrar du att skriva, roman eller novell? Noveller skriver jag ofta, roman alltid en på gång. Kan inte rangordna.
3. Favoritförfattare? Flera, Carlos Ruiz Zafon, Inger Frimansson, Karin Alvtegen, John Irving, Sarah Waters
4. Vem ska spela huvudrollen om din bok/novell blir film? Vet inte, huvudkaraktären är 16 år
5. När skriver du helst? Morgon eller kväll? Morgon
6. Vilken bok ligger på ditt nattduksbord just nu? Sorgesång av Siri Hustvedt
7. Vad får dig att lägga ifrån dig en bok? Klyschiga karaktärer, för många korrekturmissar
8. Vad tycker du om miljöbeskrivningar i böcker? Gillar inte långa, helst vävas in i handlingen
9. Ska du vara med i NaNoWriMo? nej (har deltagit en gång, kul men stressigt)
10. Bästa rådet till någon som vill börja skriva! Lär dig de basala skrivreglerna, flödesskriv och läs böcker.

Jag nominerar följande bloggare:

Kalle Byx: http://ormanas.blogspot.se/
Foxy: http://kvinna-gudinna.blogspot.se/
Ulla Berglund: http://tankvartskriveri.blogspot.se/
Grå papegoja: http://grapapegoja2.blogspot.se/
Birgitta: http://foto.rudenius.se/
Charlotte: http://ansgarssyskon.se/about/
Maria: http://bielkevonsydow.blogspot.se/
Anne-Christine: http://tantglad.bloggo.nu/
Annika Bengtsson: http://www.annikabengtsson.se/
Marie Ettanbo: http://avtryckisno.blogspot.se/


Jag ställer samma frågor till mina bloggvänner som jag fick, se ovan.

Nu skriver jag ju inte varje dag på min blogg, hoppas att någon av er nominerade ändå kommer att upptäcka inlägget!

Aldrig mer

Ensamheten tog ett hårt grepp om henne. Med aktiv tankekraft försökte hon mota bort känslan av övergivenhet. Det fungerade inte. Det stela i magen satt som urberget.

Först när han berättade att han skulle åka på kurs till Stockholm under två dagar tog henne hjärta ett glädjeskutt. Äntligen fick hon vara för sig själv, göra vad hon ville hela dagen. Och hela kvällen. Och sova gott på natten utan att bli väckt av snarkningar. Inte kompromissa, inte ta hänsyn.

Med ett stort leende vinkade hon till honom från köksfönstret när han åkte iväg i sin svarta Volvo XC90. Hon gick snabbt in i arbetsrummet och drog för gardinerna. Nu skulle inget få störa henne, inte ens utsikten från fönstret. Hon satte sig vid skrivbordet och startade datorn. Kollade Facebook, några bloggar och Twitter. Inget speciellt tänkvärt att läsa och ingen hade reagerat på hennes nyaste statusrapport som hon hade lagt in, det sista hon gjorde, kvällen innan. Ingen.

Precis när hon, med en ljudlig suck, konstaterat att hennes inlägg i debatten tydligen inte intresserade någon annan än henne själv, hörde hon det distinkta plinget från mobilen. Hon fick ett SMS från sin bror. Han skulle till läkaren. Det var något med magen. Tanken vandrade till meddelandet i gårdagens Dagens Nyheter. Hon förstod inte varför hon slog upp sidan. Aldrig annars fick hon för sig att läsa dödsannonserna. Men den här morgonen gjorde hon det. Hon såg den direkt. Det var som om bokstäverna var självlysande och stack henne rakt i ögonen. Annonsen om ett gammalt ex. Han hade dött. Trots att de inte setts på tjugo år blev hon ledsen. Han fanns inte mer. Aldrig mer.

Elin, är det du?

http://www.flickr.com/photos/tomflem/11156061066/sizes/z/in/photostream/


Lukten som slog emot mitt ansikte var säregen. En motbjudande ton av härsken utdunstning som gjorde att jag fick lust att hålla andan. Istället andades jag med korta ytliga tag. När jag tog sista trappsteget upp till våning två flåsade jag högt och svetten trängde fram. Med en irriterad gest drog jag med handen över pannan och svängde till höger in i en lång korridor. Jag läste på skyltarna. Allra längst in hittade jag den. Margareta Svensson stod det på mässingsplåten.

– Elin, är det du?

En krokig gestalt hängde tungt över en rollator. Håret hängde i tunna grå stripor över ansiktet. Mellan hårtestarna skymtade jag hennes regnvattniga ögon. Med några stapplande steg närmade hon sig mig sakta.

– Moster Margareta, sa jag.

Jag gick fram till henne, böjde mig ner, la min kind mot hennes och grep tag om hennes ena hand. Huden var sval och mjuk.

– Hur har du det? sa jag samtidigt som jag gick fram till fönstret.

Utanför betraktade jag parken som omgärdade huset. Björkarnas löv hade börjat anta en guldig ton.

– Det här hotellet är inte alls bra.

– Hotellet? frågade jag och vände mig mot henne.

– Det är bara en massa konstiga gäster som bor här.

– Vad menar du? Konstiga?

– Här finns ingen att prata med. På kvällarna när middagen serveras i restaurangen sitter det alltid en massa gäster runt bordet. Helt knäpp tysta och stirrar rakt ut i luften, sa hon och himlade med ögonen.

– Jaså?

– Ett antal gånger har jag försökt sätta igång konversationer, men nej då. Vad jag än pratar om, får jag inga svar, fortsatte moster Margareta och slog ut med ena handen.

– Kan du få byta hotell, kanske? Har du hört dig för i hotellreceptionen?

– De har inga lediga rum på andra ställen. Fullt i hela stan.

– Men det kanske kommer, sen.

– Vi får se. Jag får nöja mig så länge. Får jag bjuda på en kopp kaffe?

Hal is

Kärlek. Inte omedelbart. Först efter några år upptäckte jag dig. Jag tyckte att du var sympatisk, behaglig. Aldrig la du ut texten, krävde ingen speciell uppmärksamhet. Du bara fanns där, utstrålade ett lugn. Den här kvällen pratade någon länge. Länge. Vem det var, har jag glömt. Jag hörde hennes höga entoniga röst, men lyssnade inte. Jag sträckte mig fram mot soffbordet för att ta tag i vinglaset. Min blick råkade landa på dig. Jag blev fångad. Ditt sätt att betrakta mig, dra fingrarna över hakan. Jag insåg. Du lyssnade inte heller. Vi reste oss samtidigt. Gick ut på balkongen. Det var vinter, minusgrader och snö i luften. Du öppnade munnen. Vit rök böljade ut mellan dina läppar.

”Vilken befrielse”, sa du. ”Frisk luft.”

Jag drog med fingrarna över balkongens räcke. Det var hal av tunn is. Du satte din hand över min. Flätade in dina fingrar i mina. I dunklet såg jag din profil. Den trubbiga näsan och runda hakan. Trots den kalla isen mot min handflata frös jag inte.

Planen

– Kan den där jävla motorn inte starta snart? Jag fryser så in i helskotta, ropade hon över bullret från startmotorn som långsamt drog ett trögt varv till.
Eller om det var för att hon tappat tålamodet som hon hojtade. Hon såg hur hans kropp stelnade till. Iakttog hur han tog bort handen från startnyckeln och lutade sig bakåt.

Det knarrade skärande i bilklädselns iskalla syntetmaterial när han vände sig mot henne.
– Antingen får du hålla tyst, eller också kliver du ur bilen, att tjura hjälper inte ett dugg.

Under några sekunder stirrade han på henne. Med öppen mun blängde hon tillbaka.
– Hur blir det?
– Jag fattar inte, sa hon med stark betoning på varje ord, jag fattar inte varför jag gifte dig med dig.
– Nehej?
– Nej, för planen var att gifta mig rikt, med en snubbe med ambitioner att komma någonstans. Inte med en fattiglapp som bara har råd med en skrotbil som man aldrig kan lita på att den startar.
– Du själv då? sa han, öppnade bildörren och klev ur.
Stilla satt hon och följde honom med blicken när han med några långa kliv tog sig runt bilen, slängde upp passagerardörren, lutade sig ner mot henne och tog ett hårt tag om hennes axel.
– Du, du kan packa dig iväg. Nu!

 

Fotot

http://www.flickr.com/photos/perspektivetmuseum/11190638055/sizes/z/in/photostream/

Hon hade förstås inte fått gå med. Förbjuden plats för kvinnor. Det var regler hon bara kunde acceptera. Fick istället glädja sig åt att de säkert hade mycket roligare nu, efteråt, när de kom hem till henne . Nu kopplade de av och drack varsin whisky.  Alla fyra. Hon också. Uppklädda var de alla tre, så hälften kunde vara nog. Sällskapet med stort S krävde frack och medaljerna på kavajslaget vid sammankomsterna. Bara det gjorde det omöjligt för henne. Hon hade inga medaljer att visa upp. Men det var till henne de kom, sen. Slöt upp runt henne och ville diskutera, höra hennes åsikter. Karl ville ta en bild. Föreviga tillfället.

– Sätt er tätt ihop, sa han, annars kommer ni inte med allihop.

 – Men du själv då?

– Äsch, jag kan vara med på nästa bild.

Hon förflyttade sig längre till höger på stolen och Tore satte sig bredvid henne, på samma stol. Samtidigt som Karl tog fotot kände hon Tores hand treva sig in under hennes ena skinka.

Det enda

– Det enda jag kategoriskt föraktar är tvärsäkra människor, sa hon. Sådana som har sin uppfattning klar, no matter what. Inte kan reflektera. Inte kan ta till sig av argument.

Hon lutade sig fram och slog lite lätt med en knuten näve i bordet.

– Jag förstår, sa jag. Om en person har en motsatt åsikt och du tycker att det är solklart att du kan överbevisa denne. Alltså, att du givetvis har rätt. Hur lätt tror du då det är att, bara lägga sig platt och erkänna; ja, du har rätt, jag ger mig?

Jag lutade mig tillbaka i stolen och la armarna i kors över bröstet.

– Är väl inget konstigt med det? Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig, svarade hon och höjde på de bruna, perfekt borstade ögonbrynen.

– Så det har hänt att du har kapitulerat?

– Nej, det har aldrig hänt.

I mina kvarter

Nytt körkort. I posten kom ett brev från en myndighet att jag måste förnya mitt körkort. Nytt foto, tänkte jag och började leta efter fotoaffärer på nätet. Fanns inga i mina kvarter. Närmsta ställe låg inne i centrum av Göteborg, invid Drottningtorget. Efter några dagars funderingar på vilka ärenden jag kunde göra samtidigt med att jag tog fotot, kom jag till slut fram till att jag inte hade några andra angelägenheter att utföra.

I förmiddags klev jag på spårvagn nummer 11. Klockan var tio. Spårvagnen full. Jag stod upp i mitten av vagnen. Vid nästa hållplats, Majvallen, såg jag på håll en man, iklädd tjocka byxor i camouflagemönster och grovstickad militärgrön tröja, på väg mot vagnens ingång. Han höll ett enormt kolli i armarna. Den bruna kartongen var lika stor som han själv. Under stånkanden klev han på och ställde sig precis bakom mig. En doft av alkohol hittade mina näsborrar. Efter en liten stunds åkande utbrast han:

– Vilket konstigt samhälle vi bor i! Tycker ni inte? Moderater har blivit sossar och sossar har förvandlats till moderater. Tur att mina föräldrar är döda. Vad skulle de ha sagt om de levt idag?

Ingen svarade. Han gick av vid nästa hållplats. Vid Järntorgets hållplats stod vi still några minuter. Jag studerade ett ungt par som satt på en bänk. Så omslingrade, att de såg ut som ett.  När vi kom till hållplats Hagakyrkan, kom en man bärande på ett dragspel ombord. Han satte igång att spela, högt och liksom i en snabbare takt än det var tänkt. Jag upplevde det stressat och såg framför mig hur omöjligt det skulle vara att dansa till hans musicerande. Det skulle bara bli ett underligt struttande. Efter några låtar gick han runt och tog betalt för underhållningen.

Det tog tre minuter att ta kortet. Jag betalade och tog vagnen hem. Inget hände.

Tomt

Bokmässan är slut. Utan tvivel känner många en sorts tomhet. Tiden mellan två bokmässor.

Med snabba steg gick hon uppför Avenyn, mot Götaplatsen och svängde sen vänster ner mot Korsvägen. Det regnade kraftigt. Och blåste. Typiskt göteborgsväder, sa hon högt för sig själv. Tur att hon i sista stund grabbat tag i höstjackan med kapuschong. På långt håll såg hon den. Kön. Som ringlade sig långt runt hörnet ner mot Scandinavium. Väninnan stod och väntade vid ingången.

– Aldrig att jag står i den kön.

– Vi går och fikar istället.

Fyrtiofem minuter senare var kön kortare. De fick varsin stämpel på insidan av handleden. Inne i salen. Sorlet var smärtsamt högt. Samtidigt som de slingrade sig emellan horder av människor försökte hon höra vad väninnan sa, som gick snett bakom henne. Efter en stund struntade hon i det. Under den ryckiga vandringen runt montrar och besökare såg hon kända ansikten. Hon ville gå fram, presentera sig. Benen vägrade, läpparna var fastlåsta. Huvudet tungt.

– Du vi går och tar en fika till.

– Jaa!

Blixt

Vi hade en gymnastiklärare som hette Blixt. Det passade honom riktigt bra eftersom han var snabb. Både i tanken och i kroppen. Han gillade oss tjejer. Försökte charma oss hela tiden. Jag kommer ihåg en gång när han kom fram till mig och Helena på en tiominutersrast. Det gjorde förresten inga andra lärare. Bara om de skulle mota bort oss från något ställe där vi inte fick hålla till. Han kom så nära att vi började backa bakåt. Då tog han ett steg till. Och vi också. Så där höll det på. Tills våra ryggar stötte emot skolans hårda vägg. Precis då ringde det i klockan. Rasten var slut. Han vände på klacken och gick. En annan gång; vi hade anmält oss till danskurs i skolan. Vi skulle lära oss foxtrot och tango. Kursen hölls i gymnastiksalen på skolan. Det var inte Blixt som höll i kursen, men han var ändå på plats och vandrade utmed salens väggar med händerna på ryggen. Så med ens stod han framför mig och sa att vi skulle dansa. Han tog tag i min arm och drog ut mig på golvet. Det var en läskig känsla när han med svettiga hårda fingrar tog tag i min hand. Det var knappt jag stod ut tills dansen var slut. Jag rusade ut ur salen och sprang ända hem.

Sådan

Kraftlös. Utmattad. Hon släpar fötterna. Tungt, tungt de få stegen ut i badrummet. Undviker att se sig själv i spegeln. Genom sin beslöjade blick ser hon konturerna av någon som höjer armen och tar ner den elektriska tandborsten ur badrumsskåpet. Den surrar högt. Det surrar i hela huvudet, i tänderna, i tungan. Åter igen öppnar hon skåpet, tar ut en karta med små vita avlånga piller. Trycker ut två stycken som hon sväljer utan vatten. Hon darrar av köld, kilar snabbt tillbaka till sängen. Stegen tillbaka gör att hon kippar efter andan. Andetagen smärtar, hon drar varsamma inandningar, blåser sakta ut. Iklädd ljusblå flanellpyjamas med mönster av små röda hjärtan, lägger hon sig under duntäcket, på högra sidan. Hela livet har hon haft en sådan pyjamas, ända sedan hon var liten flicka och mamma sydde. Nu sydde hon själv. Mönstret kan variera, men hon vill att det ska vara naivt, påminna om hennes barndom. Hon huttrar och drar upp täcket så långt det går och ändå funkar att få luft in i näsan. Högra handen placerar hon under kinden. Efter bara någon minut sprider sig hettan genom kroppen. Vågor av glöd. Hon kastar av sig täcket. Fryser.

Rött och svart

Jag vet att det var två damer som kom gående över Drottningtorget. Några minuter tidigare hade jag satt mig på en av bänkarna som vette ut mot torget. Innan de kom, fylldes hela mitt synfält av ett hotell. Det enorma komplexet som en gång varit postkontor, men som nu byggts om till ett lyxhotell. Clarion Hotel Post hette det, ägt av en fryntlig och driftig norrman, som måste ha lagt ett ofantligt antal kronor på ombyggnaden. Porten med sin gyllene inramning bländade mig. Jag var precis på väg att ta upp mina solglasögon ur min bruna portfölj, när min blick i samma stund föll på kvinnan. Jag var säker på att det var två, men hur jag än ansträngde mig efteråt för att komma på hur dam nummer två såg ut, var det totalt omöjligt. Dam nummer ett stal hela min uppmärksamhet.

Min blick fastnade. Hennes tomatröda kjol slutade en bit ovanför knäna och hon bar kolsvarta tjocka tajts. Mellan kjolfållen och knäet var stora röda tygrosetter ditsatta, runtom. Ensemblen kompletterades med en MC-jacka i svart läder med många blixtlås och fickor. På fötterna hade hon klarröda högklackade lackpumps, som sken nästa lika blankt som guldet runt hotellets ingång. Håret, det jag såg av det under den bredbrättade röda hatten, var svartare än svart. Läpparna var knallröda. Jag reste mig upp. I samma stund som jag började gå åt samma håll som de, kom 11:ans spårvagn dundrande in till hållplatsen.  Dörrarna öppnades och jag såg att de gick på. Jag började springa. Precis när jag var framme slog dörröppningarna igen. Jag ropade. Med nävarna slog jag på plåten. Sakta började vagnen röra sig. Jag drog en lång suck. Portföljen! Jag vände mig hastigt om.  Jag hade glömt portföljen. Jag tog några hastiga steg bort mot bänken. Då såg jag den. Den stod kvar där jag lämnat den, lutad mot parkbänkens ena ben.

Jag valde att hoppa av

När jag för fem år sen sa upp mig från mitt fasta anställning för att studera, hoppades jag att det skulle innebära ett nytt intressant jobb, nya utmaningar i en helt annan bransch. Ordsvallet just då böljade i olika media om hur viktigt det var för arbetstagare att ha en bra hälsa, för att kunna göra ett bra jobb. Sjukskrivningarna var på tok för många. Friskvård skulle bli en grundläggande rättighet för alla anställda på ansvarfulla företag. Träning på arbetstid skulle införas. Hälsostrateg skulle jag bli, bestämde jag, ett framtidsjobb.

Första motgången var när jag fick veta att jag som 53-åring inte hade rätt till vare sig studiebidrag eller studielån. Andra motgången kom efter examen. Det fanns inga jobb. Under de tre åren jag hade studerat hade arbetsmarknaden förändrats. Stramats åt. Dåliga tider. Ingen tänkte längre på friskvård. Ingen politiker nämnde längre de långa sjukskrivningstiderna, att det var viktigt att göra något åt problemet.

Mitt i allt detta uttryckte våra politiker däremot, med väldigt höga utrop, att alla måste jobba ytterligare ett antal år, långt förbi nuvarande pensionsåldern, 65 år. Annars räckte inte pengarna.

Jag förstår att alla som kan, måste jobba längre upp i åldrarna. Men hur ska det fungera? Vem orkar jobba i samma yrkesgren år ut och år in? Om de flesta ska jobba till minst 75 år, kan det väl inte vara för mycket begärt att den som vill, kan få jobba med olika saker under yrkeslivet? Våra folkvalda måste skapa gynnsamma förutsättningar för människors utveckling. Underlätta för människor att kunna byta bransch.

Nej, istället ringde ramsan ”skomakare, bliv vid din läst” i mina öron. Jag fick snyggt och fint krypa tillbaka in i rondellen och ta ett jobb i den bransch som jag med yster förtjusning lämnat tre år tidigare.

Till alla politiker ger jag nu uppmaningen: före ni ropar på äldre arbetskraft, börja med att ta bort ålderstaket för studiebidrag och studielån. Ge äldre ekonomisk möjlighet att kunna studera. För mig är det för sent, men det kommer många efter mig.

 Krönika är en litterär text där det kronologiska händelseförloppet beskriv och kommenteras Krönika är en litterär text där det kronologiska händelseförloppet beskriv och kommenteras.Krönika är en litterär text där det kronologiska händelseförloppet beskriv och kommenteras

 

Aldrig meningen

Hon var enda kvinnan. Runt omkring henne satt äldre gråhåriga män med allvariga ansiktsuttryck. Några med det tunna håret omsorgsfullt kammat uppåt från pannan, andra med hårtestar som stack upp åt olika håll. De betraktade henne utan att röra en min. Vissa såg ut som de skulle somna när som helst. De kanske hade tråkigt. Alla, utom hon själv som hade en smaragdgrön fotsid sidenklänning, var klädda i svart och vitt. Frack var föreskrivet. Men förstås inte för kvinnor. Det stod antagligen inget i stadgarna om hur damer skulle klä sig. Det var aldrig meningen, att kvinnor skulle få sitta där uppe på podiet, tillsammans med män.

Det var bara hon kvar nu. Kungen vände sig mot henne. Hon tog tag i ena armstödet på stolen och drog sig sakta upp. Satte fram ena foten för att ta ett första steg. Samtidigt kände hon hur skons smala klack fastnade i klänningsfållen. Hjärtat stannade, nästan. Det hettade i kinderna. Hur hon lyckades förhindra fallet, kunde hon aldrig erinra sig efteråt, men klacken lossnade och hon kunde ta steget fram till honom. Bugande tog hon emot priset.

Efteråt när de satt runt middagsbordet, ville hon utbringa en skål med kungen.  Hon hade trots allt fått ett av de åtråvärda priserna. Kungen stod redan med glaset höjt. Metaforiskt saluterade han alla gästerna genom att svepa med glaset över alla gäster. Han gjorde samma svep flera gånger.  Intrycket var att han letade efter någon. Henne. Förstås. Enda kvinnan. Hon försökte fånga hans blick, höjde sitt vinglas. Precis då fann hann vad han sökte.

– Hovmästaren, mitt glas är tomt.