Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

torsdag 30 maj 2019

Åttan


Evighetstecknet när åttan läggs ner








är ett tecken på förening med det oförenliga
där ormen i all ändlöshet äter upp sin svans
Samtidigt som ormen äter sig själv ger den liv åt sig själv
Den utför en omedveten strid mellan motsatser
i all oändlighet



onsdag 29 maj 2019

Han hette Mars


I grundskolan, under sista terminen i nian, hade jag en gymnastiklärare som hette Mars. Det passade bra antar jag. Kvinnor från Venus och män från Mars och sånt. Han tyckte om flickor. Det visade han tydligt, med blinkningar och hur han letade med skelande ögon uppifrån och ner och tillbaka. Jag visste inte om jag skulle bli arg eller ta det som en komplimang. Uttrycket att han klädde av mig kläderna med blicken passade här.
En gång när vi hade friluftsdag. Vi skulle orientera. Det hade jag och Maggan ingen lust med. Vi satte oss mitt inne i skogen istället på en nedfallen tall och rökte Marlboro. Ingen av oss hade klocka på oss. Efter ett tag reste vi oss upp och började gå tillbaka. Det var inte långt. Vi såg de andra mellan träden. Så fick vi syn på Mars.
"Var i helvete har ni varit? Vi har letat", skrek han mellan tänderna.
Vi sa inget. Vågade inte. Lufsade närmre. Jag gick rakt ner i en vattenpöl med ena foten. Jag drog upp en genomblöt gympadoja. Jag ryste av den kalla känslan. Han gick mot oss, kom så nära att vi backade ett steg bakåt.
Då tog han ett steg till. Och vi också. Bakåt. Så där höll det på. Tills vi snubblade och ramlade och satte oss hårt på ändan ner i slyn. Då vände han på klacken och gick åt andra hållet. Den dagen gillade han nog inte flickor.



tisdag 28 maj 2019

Kalkon


Filmen var så dålig att den på något underligt sätt ändå blev sevärd. En genuin kalkon. Först rynkade vi panna och ögonbryn. Kan de mena allvar? De som producerat filmen. De skojar. Nej antagligen inte. Sen flinade vi. Så fånigt. Så icke trovärdigt. Rollistan gjorde oss än mer undrande. Mel Gibson och Joaquin Phoenix. De gör väl aldrig dåliga filmer? Efter att vi kollat på nätet förstod vi av de recensioner vi hittade att betyget varierar från botten till toppen. Och allt däremellan. Filmen heter Signs.



måndag 27 maj 2019

Vinden


Att bo i Göteborg innebär att aldrig komma ifrån vinden. Oftast en ilande kall vind som går rakt in i kroppen och får mig att bli genomfrusen, hacka tänder och längta efter stillheten inomhus. I det läget hatar jag vinden.

Trots det kommer alltid ordet vind att ge mig positiva associationer. Jag tänker på en sommarvind som är ljummen och lagom. Jag tänker på en bris, som för mig innebär tunna krusningar på havsytan. Jag tänker på svala fläktar som ibland gav mig lindring i förra sommarens hetta.

Jag tänker på förr i tiden när jag och min man seglade. Hur vinden tog tag i seglet och vi drog iväg.
Jag tänker på ljudet i trädkronorna när jag går i skogen och lugnet nere på marken där ingen vind når.



lördag 25 maj 2019

Bror


Min bror heter Bror
Han beter sig inte som en bror
Han ringer aldrig
varken på telefonen eller på dörren
Å andra sidan gör inte jag det heller
Jag heter inte Syster
Lillemor är jag döpt till



fredag 24 maj 2019

Jag ljuger ibland


Jag ljuger ibland

Inte så sällan förresten. Jag tror faktiskt att jag är allvarligt sjuk. Diagnos: Notorisk lögnare. Det blir inte bättre med åren, utan värre. Från början ljög jag för att komma ur penibla situationer. Som när jag stal pengar ur mammas börs och pappa stod som en mörk vägg framför mig och käbblade och sa att jag var en tjuv. Men senare i livet. När jag tillfrågas. Det kan vara något så enkelt som att visa vägen för en förvirrad, vilsekommen turist. Jag drar till med något bara, det som först kommer upp i mitt huvud. Jag visar åt helt fel håll. Bara för att. Nu kan jag inte längre låta bli lögnen. Sanningen är att jag inte kan leva så här längre. Faktum är att jag inser att jag behöver hjälp. Nu.



torsdag 23 maj 2019

Sture


Han har inte sagt något nu på tio minuter. Tio minuter är lång tid när man som jag sitter på en uteservering och stirrar rakt ut i intet. Om jag fokuserar blicken ser jag en man lite längre bort som står på ... en brun kartong ser det ut som. Mannen själv är lika brun. Från topp till tå. Han står helt stilla. Vad är meningen med det? Är det någon slags performance?

Mitt glas är tomt. Kan lika gärna ta ett glas vin till. Det dröjer säkert ett tag innan Sture är klar med tidningen.

Jag kanske ska resa mig upp och gå bort och kolla den brune mannen? Sture kommer inte att märka något. Det vet jag.




















Eget foto

onsdag 22 maj 2019

Klart


Klart! Nu är du här. Våren.
Maj är bästa månaden 
på hela året
Vi spritter i kapp

I april var det falskt alarm
Du fick mig att framstå som en åsna
Jag frös - hackade tänder
Hämtade vinterjackan

Idag firar han och jag
20 år sen vi var på den här platsen
Då var du redan avdankad
Friskheten enbart kvalmig

Nu är du verkligen här
villig att låta mig åtnjuta dig
Barfota går jag en sväng över gräsmattan
Märker fukten sippra mellan tårna



tisdag 21 maj 2019

Slöseri


"Du är slöseri med tid", sa hon med bortvänd blick.

Hallå! ville jag ropa. Här är jag! Men jag sa inget. Värken i magen gjorde att jag ville lägga handen över det onda, som ett balsam. Istället rätade jag ännu mer på ryggen.

"Snacka om grötrim. Jag orkar inte ens kommentera dina så kallade dikter", fortsatte hon.
"Jag ... jag är ledsen", sa jag.
"Så banalt. Som när jag frossat på för mycket glass och måste gå ut och kräkas."

Jag ställde mig upp. Fortfarande utan att säga någonting tittade jag på hennes bortvända huvud. Sen gick jag mot dörren.

"Gå bara. Bättre fly än illa fäkta heter det. Det är du faktiskt bra på."



måndag 20 maj 2019

Joker


"Tuva", sa han i en raljerande ton medan han drog på smilbanden.

Han påminde mig om Heath Ledger i filmen The Dark Knight. Istället för den vanliga bleka Roine, såg jag honom som Joker med smetigt målade knallröda tjocka läppar och kletigt hår som stod åt alla håll. Trots att jag tyckte att Joker var läskig var han så mycket intressantare och fascinerande.

"Tuva", sa han igen. "Det är väl inget namn?"
"Jag är döpt till Tuva", sa jag. "Förresten tycker jag att du liknar Joker."
"Vad?"
"Ni är faktiskt lika."
"Lika? Är du helt dum i huvudet?" sa Roine och stack fram huvudet som en tupp som gal och gjorde en grimas som fick honom att se ut som om han satt tänderna i en alldeles för het chilifrukt.

Jag skrattade. Det gick inte att låta bli. Roine tog ett steg mot mig, men han var för långsam. Jag hade redan hunnit hoppa upp på cykeln. I farten vred jag snabbt på huvudet och konstaterade att han gett upp. Han stod kvar mitt på skolgården. Bredbent och med en uppsyn som gjorde att han liknade en iller som stack upp huvudet ur sin håla.



lördag 18 maj 2019

Allan


Allans orkester
spelade i Folkets Park
Hela stan var där

Björkar bildade kransar
Våren ramade in oss



fredag 17 maj 2019

Cafét


Å ena sidan är det bästa hon vet att vara ensam hemma. Att disponera hela sin dag själv. Att inte behöva vara social, anpassa sig efter andra. Konversera ytligt kan hon inte. Hon vet inte hur man gör. Hon säger nej till fester. De få hon fortfarande får inbjudningar till. Hittar på anledningar att inte komma. Har hon någon gång bestämt möte går hon omkring som en stressad stolle hemma och mår dåligt flera timmar innan hon måste dra iväg.
Å andra sidan känner hon sig övergiven. Ibland står hon i fönstret och kollar folk på gatan. Ett sting i hjärtat när hon ser par som håller varandra i handen. Eller en mamma som kommer gående med fulla matkassar och samtidigt har två småttingar som klänger och hänger kring henne. Då blir hon svart i sinnet och vill bara slänga sig ner i sängen och sova bort livet.
Så signalen. Hon hoppar till. Det ringer på dörren. Hon går fram till ögat i dörren och kikar. En man, tror hon. Hon öppnar.

"Jag såg dig i fönstret."
"Jaha?"
"Jag vill inte tränga mig på. Men ... "
"Ja?"
"Jag tänkte precis ta en kopp kaffe på cafét nere på hörnet. Jag tänkte ... kanske du vill följa med?"

Hon tvekar inte, vänder sig om och tar nyckeln.

"Gärna."

Hon vet inte varför. Det är något med hans ögon och läppar.


torsdag 16 maj 2019

Töcken


I ett töcken hörde Ted pappa säga att han fick pallra sig upp nu. Genast. I huvudet surrade en hel drös med flugor, runt, runt.

"Se på mig!" sa pappa.

Ted som hade ansiktet rakt ner i kudden, lyfte sakta på huvudet åt pappas håll. Han lyckades med möda få upp ögonen. I rummets dunkel var pappa suddig. Ted fick ett intryck av pappa stod bakom en gardin av grumlighet.

"Men vad har du gjort med håret?!"
"Ingenting."
"Du är lika flummig som Kurt Cobain."
"Det växer ut."
"Visst. Visst. Men upp nu på momangen. Vi åker till farmor om fem minuter."
"Fem minuter?!"
"Precis."

Fem minuter senare satt Ted i baksätet på Volvon på väg till farmor.  Det första farmor sa när hon öppnade dörren:

"Vad coolt Ted! Jag vill också ha knallrosa hår", sa hon och ruskade på sitt vildvuxna askgråa hår. "Det här riset är ju heltrist."


























Eget foto


onsdag 15 maj 2019

Maj


Hon väntar. En dag i slutet av maj. Bordet är dukat med två kaffekoppar och ett fat med sju sorters kakor. Hon går fram till fönstret och slår upp det på vid gavel. Regnet har nyss upphört. Hon ser några försenade regndroppar som försvinner ner i djupet av en vattenpöl. Luften är så full av fukt att hennes glasögon immar igen. Från våningen ovanför hennes hörs sång. Rösten är lika klar som en droppe friskt regn. Klangen i rösten får henne att associera till pärlor i bleka pastellfärger. Framför sig ser hon en kvinnas halsband som precis brustit och likt toner strömmar ut över nejden.



tisdag 14 maj 2019

Fjällräven


Hon har alltid ryggsäcken slängd över ena axeln. Vi andra har portföljer i svart kalvskinn eller brunt läder. Säkerligen har Hon haft den i många år. Fjällrävens emblem är fransad i kanten och rävens kropp bleknad. Men det är bara som det ska vara. Resten av hennes uppenbarelse går i samma stil. Beige chinos, rödrutig skjorta och en skogsgrön tröja. Jag kan inte låta bli att i hemlighet beundra henne. Hon vågar gå sin egen väg medan jag sneglar på mina kollegor för att inte avvika det minsta lilla. 

Det har faktiskt hänt att jag slängt mig i bilen och åkt hem eftersom jag för sent insett att jag är helt fel. En fredag var det. Alla fredagar ska vi vara ledigare klädda för att markera att det snart är helg. Det är enda dagen som Hon är helt rätt. Fast Hon verkar inte lägga märke till det alls, utan beter sig precis som vanligt. Det verkar så skönt att vara som Hon. Att inte bry sig om vad andra tycker. Att skrida fram i nötta ofärgade chinos som om Hon är klädd i en knallröd aftondress.



måndag 13 maj 2019

66


En dröm sen länge
Legendarisk motorväg
Åk från öst till väst

På drift som Jack Kerouac
"Get your kicks on Route 66"



lördag 11 maj 2019

Kraft


Ibland upplever jag det som om varenda cell i min kropp går sönder
Jag tappar förmågan att ta upp näring
Min barriär mot omgivningen bryts ner
Nu för tiden vet jag hur jag återfinner energi
Så enkelt
Så genialt
Jag drar på mig kängorna
Tar ett stort kliv över diket
Utan mål går jag rakt in bland tallar och granar
Jag sveper förbi björkar och darrande aspar
Jag drar in doften av förra årets snart nedbrutna löv
tillsammans med friskheten i årets nyutslagna grönskor
Naturens botemedel



fredag 10 maj 2019

Fredag


En av de första spänningsromanerna jag läste var Robinson Crusoe (eller Robinson Kruse som jag sa då) av Daniel Defoe. Den fascinerade mig. Jag kan inte påminna mig att jag "såg" några teologiska och moraliska spörsmål som jag på senare år har förstått att författaren fyllde sina böcker med. För mig var det bara ett stort äventyr.
Vid ungefär samma tid läste jag också Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne. Handlar även den om en resa. Precis som Robinson är Fogg ute på en både yttre och inre färd. Det slår mig att det finns en likhet mellan dem. Det här med att både Robinson och Phileas Fogg har följeslagare som inte befinner sig på samma plan riktigt. Om ni förstår. Både Fredag och Passepartout var mer en kär uppassare än en riktig vän. Jag antar att Fredag måste ha haft ett namn redan innan han träffade Robinson. Men det fick bli Robinson som bestämde vad han hette. Det har väl att göra med tiden. Vi är alla ett barn av vår tid.



torsdag 9 maj 2019

Ugglan


Hon hade alltid tyckt om ugglor. En gång på teve var det en pytteliten uggla som satt på en mans hand. Med klotrunda stora ögon tittade fågeln stint på henne från teveskärmen. Hon tyckte att den såg värdig ut med sin raka hållning och kloka ansiktsuttryck. Eller vad det kallas på en fågel. Så vred ugglan sakta på huvudet och medan den sakta blinkade tittade den på mannen. Hon fick en känsla av att fågeln tyckte om honom. Sympativibbar om det kan gå igenom teven.
För många år sen var det en arbetskamrat till henne som sa att hon skrattade precis som en uggla. Fortfarande önskade hon att hon frågat honom hur han visste hur en uggla lät när den skrattade. Så vitt hon visste brast inga fåglar i skratt. Möjligtvis att de visade sitt goda humör genom att kvittra. Fast inte ugglor.



onsdag 8 maj 2019

Änglar


Jag minns när vi gick vilse i Eskilstuna. Min äldre syster och jag. Jag var fem år. Mamma hade slagit sig ner i frisörstolen. Det skulle ta en stund. Vi hade tråkigt och skulle bara gå ut några minuter. Nere på gatan gick vi hand i hand längs trottoaren. Sen hittade vi inte tillbaka. En polis stod i ett gathörn. Han tog med oss till polisstationen. Jag såg en jättelång trång korridor. Längst ner kom en kvinna gående.

"Mina små änglar", sa hon till oss och smekte våra kinder. "Nu ska vi tillsammans hitta mamma."

Hon satte sig ner bakom ett stort skrivbord. Vi stod kvar alldeles innanför dörren. Hon slog upp den tjocka telefonkatalogen och placerade ett pekfinger mitt på en sida. Vi stirrade på telefonluren när hon satte den mot vänstra örat. Ett högt surrande när hon långsamt slog siffra efter siffra.

"Fel frisör", sa hon, skakade på huvudet och gjorde en grimas.

Jag bytte ben och sökte min systers hand.

"Nu tar vi nästa. Vi ger oss inte."

Jag glömmer aldrig känslan när jag fick syn på mamma. Det var först då det brast inom mig. Flödet av tårar. Jag storgrät, sprang fram till henne och kastade mig ner i hennes knä.



tisdag 7 maj 2019

Resan


Jag har bestämt mig för att dra. Utan att tala om för någon. Det gör jag sen. Någon gång. Jag ser den klassiska bilden framför mig. Hur jag sitter i en solstol på stranden. Sanden är vit och havet turkost. I ena handen håller jag ett drinkglas med en knallröd dryck. I den andra en tjock bok. Jag läser inte. Med ett litet leende betraktar jag istället havet och horisonten. En bit bakom där jag befinner mig står en bungalow. Det är mitt hem. Den enkla dörren är öppen och jag ser rakt in i en skymning. Längst in en låg dubbelsäng med en sänghimmel som rör sig en aning i vindpuffarna som letar sig in. Sen upptäcker jag. En siluett som reser sig ur sängen. En man klädd i kalsonger och en vitt linne ställer sig i dörröppningen. Han gäspar och ropar något till mig. Jag hör inte vad.




måndag 6 maj 2019

Knappen


Han var oerhört lätt att avfärda som oseriös. Det tog bara en vecka innan han påträffades ute på krogen med en ung dam. Säkert minst trettio år yngre än han själv. Han var gift sedan många år. Vid en förfrågan från en journalist, som av en händelse råkade befinna sig på platsen, pladdrade den unga damen på om att hon var både fotomodell och skådespelare. Förutom att hon givetvis även drev en egen podcast och kallade sig influencer.
Hans rykte som falsk blev inte mindre av att han var pimpinett. Det var ett välkänt faktum att han lät skräddarsy sina kostymer och till och med skjortorna. När han stod i talarstolen kunde han inte låta bli att ideligen rätta till håret. Han såg ut att vara stolt över sin kraftiga lugg. Upprepade gånger klappade han på översta knappen i kavajen, antagligen för att förvissa sig om att den inte i ett obevakat ögonblick åkt ur knapphålet. Under tiden fyrade han av breda leenden med knallvita tänder. Med hög stämma och gnistrande ögon lovade han att genomföra en hel hög angelägna reformer som sen helt glömdes bort. Ingen brydde sig. Han var ändå mest en clown som för stunden kunde vara underhållande.

Ord på K:
krogen
kostymer
kraftiga
klappade
knappen
kavajen
knapphålet
knallvita
kunde



lördag 4 maj 2019

Kaffesugen


"Alltså, det började inte alls med barnet", sa han, lutade sig bakåt i stolen och placerade de nakna fötterna, en efter en, på bordet.

"Jo", sa hon utan att vända sig om från diskbänken.

Hon såg bilden framför sig. Den eftermiddagen hon kom hem från sjukhuset. Dammet, odiskade tallrikar, tomma ölflaskor och gamla tidningar på hög. Glaset hon höll i, gled ur hennes grepp och kraschade i golvet.

"Herregud, vad du skräms", sa han.

Utan att svara gick hon och hämtade en sopborste och skyffel. Hon öste ner glasbitarna i hinken under diskbänken.

"Jag är kaffesugen. Kan inte du sätta på kaffekannan? Du som redan står upp", sa han.



fredag 3 maj 2019

13


För många är talet tretton ett olyckstal. Det har det aldrig varit för mig. Som den lördagen i april när jag tog lott nummer tretton på IF:s årliga heldag på idrottsplatsen. Jag vann en halv gris. Jag såg nog avundsjukan lysa i mina vänners ögon när jag gick upp på den provisoriskt byggda scenen och tog emot den svarta plastsäcken. Sen använde jag bara vissa delar av grisen. Filén och fläskkotletterna. Och skinkan. De kunde ha fått resten. Jag är inte jätteförtjust i gris. Äter inte så mycket kött alls. Jag föredrar skaldjur och fisk. Jag bor ju i Göteborg.



torsdag 2 maj 2019

Karl


Det var Karl han hette, min pappa. Han dog en dag i maj. Björkarnas löv var nästan helt utslagna. Jag satte mig under ett av träden i björkdungen och skådade uppåt. Känslan av att befinna mig i en lummig katedral byggd av björkträd var genomgripande.
Så annorlunda än när mamma dog. Hennes begravning ägde rum i mitten av januari. Vinden bet i kinderna och snöflingor letade sig in mellan bluskragen och nacken. Jag darrade. Både av köld och rädsla. Aldrig mer skulle jag få träffa mamma. Begravningen av pappa var så mycket lättare. Det var ljummet i luften och jag tog allt med jämnmod. Det sorgliga var att båda var borta. Nästa gång är det min tur.