Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

torsdag 29 april 2010

Skam

- Lisa! Du springer ner och köper en fralla med ost till mig! Och ta med dig en kopp kaffe också när du ändå är ute och ränner!

- OK! Jag kommer snart.

Lisas första anställning. Hon är tjugotvå år, utbildad företagsekonom. Jag får räkna med att börja nere i bottenslammet, tänker hon, vara som ett tjänstehjon. Arbeta mig uppåt, visa att jag är att lita på. Lisa drar en djup suck. Nej, egentligen är det inte alls rätt, funderar hon medan hon springer nerför trapporna, ut på gatan, på väg till den intilliggande smörgåsbutiken. Sanningen är att hon får svälja förödmjukelsen varenda jäkla gång någon skickar iväg henne på diverse infantila ärenden. Gå upp med kopian dit! Gå ner och få en underskrift där! Några minuter senare är hon tillbaka på kontoret, sätter smörgåsen och kaffet på ekonomichefens bord. Torsten, en chefskollega från linjeavdelningen studerar händelseförloppet sittandes i besöksstolen.

- Vad är det jag ser?! Det är ju skamligt. Vilken gammal mossig pascha du är, Leif! Ska hon inte tugga den åt dig också?!

onsdag 28 april 2010

En bluff?

En väninna till änkan visar alla tillrätta i kyrkan. Hon ser elegant sval ut i sin svarta smalt skräddade dräkt. Har säkert kostat ett antal tusen, tänker Lisa. Kvinnan påminner Lisa om en hovmästarinna på en restaurang. Hon som hjälper gästerna att välja det bord som passar dem bäst. Kön av begravningsdeltagare längs kyrkogången är lång. Räcker ända genom vapenhuset och ut på kyrkoplanen. Väninnan sveper ut med armarna, ibland åt vänster, ibland åt höger.

- Är du släkt med den döde? Hur nära? Jaha, kusin, då ska du sitta i bänkarna till höger. Inte de två första bänkarna, de är reserverade för den allra närmsta släkten.

- Jaha, du är en gammal klasskamrat? Då ska du sitta till vänster. Välj vilken bänk du vill.

Till slut sitter alla bänkade i kyrksalen. Nästan total tystnad råder, bara några spridda hostningar, bläddrande i psalmboken och lågmälda viskningar hörs. Lisa betraktar änkans nacke. Hon har en vidbrättad svart hatt, en kastanjebrun hårknut kan anas under huvudbonadens kant. Huvudet är böjt ner mot bröstet, i högra handen en vit näsduk. Alla väntar på att kyrkklockorna ska börja ljunga högt. Hastiga korta steg ekar mot kyrkans oljade trägolv. Lisa vänder sig om för att se vem som kommer så sent. Det är en flicka i övre tonåren med ljust långt hår som hänger över axlarna. Tårar rinner nerför hennes kinder. Väninnan som precis fått syn på flickan, reser sig snabbt upp, rusar med stel nacke och rygg fram till henne. Tar tag i flickans båda armar, skakar.

- Du måste sitta längst bak, väser hon.

- Nej! Det var min pappa! Jag har rätt att få sitta längst fram.

Lisa betraktar hur änkan nu reser sig, vitgrå i ansiktet. Det röda läppstiftet lyser starkt i det bleka. Änkan går fram till den unga, ser på tonårsflickan med becksvarta smalnande ögon. De välmålade läpparna har förvandlats till två smala streck.

- Du är en bluff! Din falska varelse, ska du vara kvar får du sätta dig längst bak, pressar hon med möda fram mellan hopbitna tänder.

Alla ser hur flickan släpper ner de uppdragna axlarna, vänder sig långsamt helt om och vandrar värdigt med rak rygg nerför gången, stannar inte, går ut genom kyrkans dubbeldörrar.

tisdag 27 april 2010

Sakna bekräftelse

Min bror. Han bara pratar om sig själv, kanske han hör oss andra men han lyssnar inte. Dennis kommer hem till mig, slår sig ner i soffan och börjar. Jag suckar obemärkt, plockar med mitt i köket och låter honom hållas. Han har ju sin gikt att tänka på, funderar jag. Och sin diabetes, psoriasis och övervikt. Hur ska han då kunna bry sig om mina små futtigheter som jag råkar kalla svårigheter i mitt liv?

Saknar Dennis bekräftelse? Är det därför han begår långsamt självmord? Det räcker inte med att läkarna säger till honom att han måste tänka på sin diet, välja noga vad han stoppar i sig. Sluta äta junk food som han sköljer ner med öl. Måste röra mer på kroppen, sluta slötitta på TV och sluta röka. Annars kommer han inte att få uppleva sin femtioårsdag. Nu går det inte att sitta där längre och pösa, nej, nu får Dennis resa sig upp ur soffa och slapphet och gå. Fattas det något vitalt och meningsfullt i hans liv? Är det därför, undrar jag?

Fast i mina ögon kommer Dennis alltid att vara min näpet söta lillebror. Min Dennis med sina runda rosa kinder, flygande lockigt blont halvlångt hår och med sitt hoppetihopp i benen. De ojämna vita tänderna med ena framtanden av platsbrist placerad lite ovanför den andra. Jag hör hans pärlande skratt inom mig, känner hans livslust.

måndag 26 april 2010

Möblera

Han är omringad. Omringad av fyra killar i sin egen ålder. Ångesten kryper fram, drillar runt hårfästet. Vibrerar i hela huvudet. Sväljer med möda ner saliven som samlats i munhålan.

"Öh, bleknyllet, hit med mobil och pengar!"

Martin sätter handen i vänstra innerfickan, drar upp telefon och plånbok. En av dem kastar sig fram och sliter grejerna ur hans händer. Ger Martin samtidigt en hård knuff, han tvingas ta några stapplande steg bakåt. Tappar balansen, dråsar i backen och hamnar på rygg.

"Och nu jackan och skorna!"

De står lutandes över honom. Martin hinner tänka att deras ansikten ser förvridna ut från hans håll. Kinderna liksom hänger och dinglar nästan.

"Vi ska ha jackan för helvete!"

"Nej! Inte jackan!"

"Hit med jackan och skorna, annars möblerar vi om hela ditt jävla tryne!"

De väntar inte, håller fast honom, rycker vilt i hans grågröna Khujojacka och hans punkskor från Fifth Avenue Shoe Repair. Det tar bara några sekunder. Martin blir sittande kvar på marken, blottlagd, sitter stilla.

fredag 23 april 2010

Ett oönskat möte

- Det är du som är Lasse Andersson, antar jag?

Hon ser på honom med ett undrande uttryck i ögonen, en aning irritation kan skönjas om man tittar noga.

- Jaa, det beror förstår på vem som frågar, säger han och betraktar henne. Vem är du?

- Vem jag är? Lisa förstås. Vi skulle ju ses här på Café Vanilj klockan sju, eller hur?

- Ja just det, jag ville bara försäkra mig om att du var du.

Lisa tycker diskussionen är en aning infantil, men sväljer det sarkastiska svaret som svävar genom huvudet. Säger inget, kränger istället av sig sin otympliga ljusblå dunkappa. Hon har den inte för att den är snygg utan för att den är varm. Känner sig som en stel snögubbe i blått skymningsljus. Placerar den på stolen bredvid, får trycka till ordentligt för att den ska ligga kvar, lägger väskan som tyngd ovanpå.

- Jag kommer snart, säger hon och vänder sig halvt om, slänger en granskande blick på honom från sidan. Jag ska bara hämta en kopp kaffe.

På tillbakavägen, med kaffe skvimpande i kaffelattekoppen, studerar hon Lasse Andersson noggrant. På chatten hade han sagt att Lisa skulle känna igen honom på att han var så lik Mel Gibson. Många av hans vänner påstod det, hade han skrivit. Pyttsan, tänker hon, vilket skämt, i så fall är jag Greta Garbo. Nej, det här skulle inte bli något fantastiskt nytt möte, skulle inte alls bli som hon tänkt sig.

torsdag 22 april 2010

Mötet i tanken

Där är det! Hon tar några snabba steg fram till dörren. Ovanför porten hänger en stor neonskylt. Snirkligt knallrosa, i det närmaste, självlysande bokstäver bildar det snitsiga namnet på butiken: "Lolitas Under." Det ilar till genom hennes kropp. Känner spänningens kårar över ryggen.

En blond ung kvinna står bakom disken. Tvekande betraktar hon alla underkläder som lockande pockande hänger på små transparenta galgar. En flackande irrande blick, bestämmer sig, går resolut fram till expediten, som ser på henne med forskande stora blå hårt mejkade ögon.

- Jag vill prova en korsett.

Hon köper en axelbandslös skimrande vaniljfärgad korsett i satin, blommigt mönster i spets och med matchande stringtrosor. Tusen kronor.

Hemma. Hjärtat slår hårt. Slänger av sig alla kläder, tar med sig den eleganta shoppingkassen med tryck i samma rosa rundade bokstäver som neonskylten till sovrummet. Drar försiktigt på sig korsetten. Svårt att knäppa alla hakor själv, men efter en stunds tråcklande är det klart. Hon ställer sig framför spegeln, ser länge på sig själv framifrån. Sen bakifrån. Snyggt, riktigt sensuellt.

Lägger sig på sängen. Mannen lägger handen på hennes mage. Händerna fladdrar upp över brösten, smeker henne lätt över de nakna axlarna. Han ställer sig på knä, drar sakta av henne trosorna.

onsdag 21 april 2010

Tågstationen

Någon har ögonen på henne. Hon känner det tydligt. Ryser. Snurrar runt på stället, vandrar med blicken över människoskaran. Några tar långa kliv, blicken riktad framåt åt ett speciellt håll. Nej, ingen av dem. Andra sitter på parksofforna som placerats runt väggarna och i räta rader mitt i salen, vända åt samma håll. Perrongen.Vissa läser, är djupt försjunkna i tidningar och böcker. En del står rakt upp och ner, går ibland ett par steg fram och sen tillbaka, kastar då och då en blick upp mot monitorn som visar avgående och ankommande tåg. En kvinna ser rakt ut i luften, blicken alls inte fästad på något speciellt, bara bländande ögon behängda med en dimmig tunn ridå. Nej, ingen av dem.

Där! Nu ser hon. Bakom pelaren. Han syns nästan inte alls. Ansiktet sticker fram en aning. Klädd i svart cape, svart hår ner till axlarna, olivfärgad hy. Gömmer han sig? Ska hon gå fram och fråga? Fråga vadå? Vad ska hon säga? Står du här och studerar mig? Känner vi varandra? Klart han skulle neka. Neka blankt. Hon vänder tvärt om, ilar mot utgången, går ut på perrongen. Det är kallt, hon huttrar, men fryser hellre än står kvar därinne.

Äntligen. Där kommer tåget in på perrong nummer fem. Mot Berlin. Var är min vagn? Längst bort. Förstås. Kliver upp på det första höga steget. Får med möda upp den tunga resväskan. Svettångor. Sovvagnskupé nummer trettiotre. Här är det. Baxar in väskan, drar igen dörren. Uppfattar omedelbart något tjockt disharmoniskt i atmosfären. En känsla kan aldrig vara fel, sa alltid Martin. Något med luften. Hör ett frasande ljud. Hon är inte ensam. Hennes ögon styrs mot den översta britsen. Chocken blixtrar till genom kroppen, fast hon borde ha förstått. Där ligger han, glänsande ögon. Ögonen. Vad är det med ögonen?

tisdag 20 april 2010

Han kliver in i hissen

Han kliver in i den lilla hissen med andan i halsen. Ögonen svider, svettig, ser jagad ut. Öppnar översta skjortknappen, drar i slipsen. Låt det gå fort nu. Måste upp på kontoret. Nu! Ser inte den äldre kvinnan i brun fotsid sommarkappa, brun handväska hängd över axeln. Martin lägger inte heller märke till den medelålders mannen i svart trenchcoat med en svart läderportfölj i vänstra handen. Vänder ryggen mot dem. Nej, ingen har tryckt på våning åtta. Trycker på siffran, ringen runt åttan börjar lysa i rött.

Hissen rycker till, knakar, börjar sakta röra sig uppåt. Ett frasande, rasslande ljud när hissväggarna smiter tätt förbi hisstrummans väggar. Våning ett... två... tre. Vilket tröskverk! Hur länge ska den hålla? Det rycker till. Igen. Hissen har stannat. Tystnaden är total. Nej! Inte nu! Mellan två våningar. Martin vänder sig om, ser för första gången sina medresenärer. Ögonen uppspärrade.

"Jaha, vad gör vi nu då!?"

"Någon av oss får ringa efter hjälp", säger mannen i svart och pekar med högra handen på en väggtelefon.

Ovanför telefonen har någon satt en mässingsskylt: Används endast vid akuta nödlägen. Som om det fanns några icke akuta nödlägen, tänker Martin. Han tar ett hårt grepp i telefonluren, sätter den till örat, en signal hörs, han avvaktar. Trampar med fötterna på stället.

"Tryggheten. Vad gäller problemet?"

"Hissen har stannat. Mellan två våningar. Jag sitter fast i hissen."

"Vilken hiss gäller det?"

"Skanskas skyskrapa, västra ingången."

"Vilken av de fem hissarna?"

"Vänta lite. Vilken hiss är vi i?"

Martin vänder sig mot dem andra två, stirrar. Han har inte en aning. Kvinnan och mannen funderar.

"Tredje hissen från ytterdörren sett", säger kvinnan.

"Tredje hissen från ytterdörren sett", ekar Martin.

"Ja, nu ser jag hissen här i min monitor. Men enligt den ska det inte vara något problem. Den indikerar inga fel."

"Men jag skiter väl i vad din monitor säger. Jag sitter ju här!"

"Är du säker?"

måndag 19 april 2010

Rosa

Malmö i juni 1965

Hon hade glömt att ta på sig sina underbyxor. De rosa underbyxorna i bomull låg kvar på sängen.

"Lisa, vi kan inte låta din syster gå hela dagen byxlös under kjolen. Vi får gå dit med dom."

De går iväg. Det är försommar och skolavslutningen närmar sig. Lisa njuter av värmen och solen och av att ha mamma vid sin sida. Hon studsar fram. Hoppar på ett ben i en fantiserad hopphage, landar till slut i mål i ett jämfota hopp. Det är inte långt till skolan. Fem minuter senare står de vid stängslet som omgärdar den gamla skolan i rött tegel. Lisa tycker att den ser ut som ett slott med sina båda höga torn, breda stentrappa och två tjocka pelarkolonner längst upp på avsatsen.

"Anna!", ropar mamma, "Anna! Kom hit! Du har glömt dina underbyxor!"

Anna, som står mitt i en flock med enbart flickor (som tur är), vänder sig hastigt om och ser på sin mor och syster. Hon rynkar pannan, drar ihop munnen, putar ut med läpparna. Lisa tycker att hon ser arg ut. Några tysta sekunder, sen reagerar klasskamraterna. De fnittrar och skrattar högt.

"Har du inga underbraller, Anna!", ropar de unisont, "är du naken, Anna?"

Anna tar några lång språng mot mamma och Lisa, väser:

"Måste ni gapa så högt?! Jag har visst underbyxor, jag tog ett par som låg i byrån.

fredag 16 april 2010

Aska

Klockan är tolv. Jag vänder huvudet upp mot solen, blundar och njuter av det sköna värmande solskenet. Hör röster. Öppnar ögonen, betraktar ett äldre par som kommer gående mot mitt håll. Kvinnan stödjer sig på en rullator, har knallröda capribyxor och en klarblå urringad topp. Håret har en sotsvart färgad ton. En purpurröd gedigen handväska ligger i rullatorns korg. Mannen har ljusbeige tunna sommarbyxor. Den kortärmade skjortan och armarna med ljusa hårstrån har samma nyans som byxorna. En krans av grått hår, som vore det munkklippt, omgärdar hjässan. Han har en väldig hårt packad svart ryggsäck hängd över högra axeln samtidigt som han med vänster hand drar en resväska på hjul efter sig.

Kvinnan går några steg före mannen. Med korta snabba kliv tar hon sig fram en smula ryckigt, händerna vilar lätt på handtagen. Han har halkat efter och kommer kraftigt haltandes några meter bakom. Varför inte byta? Tänker jag för mig själv. Mannen har större behov av rullatorn, det är tydligt att hon inte har några som helst problem med att gå. Varför, undrar jag, har han inte lagt ryggsäcken i rullatorn, istället för att låta den tynga ner hans redan krumma rygg? Scenen som spelas upp framför mig är som ett tragikomiskt lustspel. Ett bubblande skratt letar sig upp genom min hals, går inte att låta bli. Jag försöker dölja det genom att sätta upp handen för munnen och låtsas att jag hostar. Kvinnan sveper hastigt förbi mig där jag sitter på parksoffan. Han stannar och sätter sig bredvid mig.

"Kom nu Evert! Vi har ju bråttom!"

"Jag ska röka först!"

Han tar sakta upp ett cigarettpaket ur byxfickan, drar omständligt upp en cigarett. Utstuderat långsamt sätter han fast den mellan tänderna, tänder och tar ett djupt halsbloss. Från där nere i magen och som en utdragen suck blåser han ut röken. I ett enda långt drag. Jag känner röklukten svepa över mig. Ingen säger något. Jag ser ut över älvens vatten. Det enda jag hör är blåsten och cigarettglödens fräsande. Vinden tar tag i askan, den virvlar iväg, hamnar i min famn. Jag försöker varsamt blåsa bort den.

torsdag 15 april 2010

Kan du fixa?

Är det en kvinna? Lisa studerar personen intensivt, hoppas hon, i lönndom. Kastar förstulna blickar från ögonvrån. Jo, det är en kvinna, konstaterar hon för sig själv. Klädd i en skogsgrön bomberjacket, mörkgrå slitna jeans, svarta grova kängor och en svart stickad tjock yllemössa som är nerdragen över pannan så att den sitter precis på ögonbrynen.

Kvinnan rör sig mellan hyllorna av böcker, tar då och då ut en bok, bläddrar. Med några kraftfulla långa steg når hon en ny bokhylla, läser på bokryggarna. Lisa tittar i smyg. Så annorlunda. Hur gammal kan hon vara? Säkert minst femtio. Bomberjackan bestämmer sig för ett par tjocka inbundna böcker, sätter dem under armen, går fram till cafédelen. Slår sig ner vid ett cafébord och häller upp en kopp kaffe. Lisa står bakom en av bokhyllorna, pysslar bland bokraderna. Vad var det? Sa hon något? Lisa sträcker på nacken åt kvinnans håll.

"Ja, jag pratar med dig, ja!", sa bomberjackan i mycket bestämd hög ton.

"Jaha, förlåt, vad sa du? Jag hörde inte."

"Jo, jag sa", sa hon och suckade ljudligt, "jag sa: har du sett vad de växer?"

"Vilka då?"

"Jamen, har du inte sett?!"

???

"Mina nyckelben! Kolla! Vad stora de har blivit."

"Ähum, nyckelbenen?"

"Ja, de har växt och det beror på kaffet."

"Kaffet?"

"Ja just det, kaffet."

"OK, jag förstår nog inte riktigt, men OK, säger du det så."

"Kan du fixa lite mer kaffe till mig nu? Det är slut."

"Åh, men javisst, men är det i så fall bra för dig?"

"Skit du i det. Fixa bara."

onsdag 14 april 2010

Att komma på fötter

Hon hatar att synas, skulle mycket hellre vara osynlig. Tror inte att hon klarar att vara i centrum, den som alla betraktar, tittar på och förväntar ska göra bort sig. Vet att rodnaden kommer att göra hennes kinder rosenröda, hettan sen sprida sig neråt halsen som stora mörka oformliga plättar. Vet att hon kommer att svara stapplande, ramla över orden, i värsta fall helt glömma svaret. Hon tror att hon vet att det är så. Därför sitter hon alltid tyst i klassrummet och har inte en enda gång under hela skoltiden (faktum är att hon har hunnit ända till sjätte klass nu) räckt upp handen när läraren kastat ut en fråga. Även om hon kan. För hon kan ju, ofta. Ibland liksom rycker det till i handen, hon vill ju så gärna egentligen, men hon vågar inte.

Lisa är säker på att läraren är elak, vill henne illa, göra bort henne. Men ibland händer det att hon tänker: Kanske han bara vill hjälpa mig. Få mig över tröskeln, komma igång. Nej, förresten, så är det inte. För då skulle han fatta att det inte går. Skulle förstå att han använder fel taktik, eftersom det inte blir bättre. Han pekar på henne med hela handen (fast hon inte har räckt upp handen) och säger:

- Lisa svarar på frågan!

- Det var Gustav Vasa år 1523, mumlar hon.

- Lisa, jag hör inte, upprepa med högre röst, säger han samtidigt som han vrider huvudet lite åt höger och sätter handen bakom vänstra örat. Jag hör inte vad du säger. Du får upprepa och nu med hög röst.

- Gustav Vasa år 1523

- Jag hör inte! Hör ni andra?!

Han ser sig omkring på eleverna i klassrummet. Alla sitter stilla i sina bänkar, ser rakt fram. Några kastar en hastig blick på Lisa. Ingen varken nickar eller skakar på huvudet.

- Nej, där ser du!

- Gustav Vasa 1523.

- Du får upprepa och upprepa ända tills jag hör. Res dig upp, kom upp på fötter, då kanske vi hör bättre.

Lisa gör inte det, hon reser sig inte upp. Sitter bara tyst, huvudet stelt nedböjt ner mot bänken. Det blonda axellånga håret blir ett insynsskydd, en barriär mot världen, när det faller ner längs kinderna.

tisdag 13 april 2010

Tilltal

Den mustiga köttgrytan, Boef Bourgignon är slut, det sista uppskrapat ur grytan. Förtärd tillsammans med indiskt svalt basmatiris. En ny vinflaska är uppkorkad, salongsberusningen gör de manliga gästerna munviga. Röstlägen har höjts, ekar och slår i taket i det lilla köket. Ingen bryr sig längre om, om grannen i lägenheten intill hör eller blir störd.

- Har ni hört att Skavlan på TV anses sexistisk, hur han betraktar sina kvinnliga gäster? Klart att han försöker, eller vad säger ni? Man är väl man? Skulle inte ni göra likadant?

Sten tittar upp över glasögonen som balanserar på den raka nästippen, sveper med blicken över männen som sitter runt bordet. Uttrycket i ansiktet antyder att han är säker på att få uppskattande kommentarer. Tar upp glaset till brädden fyllt med rött vin, lutar huvudet en aning bakåt, klunkar i sig mer vin.

- Ja... fast... jag tror, att om han nu gör det, är anledningen att har problem med sin relation till sin partner, svarar Martin sakta.

Han ser på Sten med en stabil eftertänksam blick. Väntar på en reaktion... och den kommer.

- Haha... ska du säga, du raggar säkert så fort du kommer åt.

- Nej, det är klart att man skojar och skrattar med andra kvinnor, men... riktigt flirtar, nej, det har jag inget behov av. Jag och Lisa är fortfarande efter åtta år så förälskade att det känns helt ointressant. Så är det helt enkelt.

- Ah... men det vet man ju, hur din fru är... en diktator, det är vad hon är. Du vågar inte. Du är en toffel. En mes. Hon förbjuder dig, eller hur? Du är ju gift med hon... Lisa! Jag känner henne. Vet väl hur hon är.

- Va fan säger du?! Lisa är din frus syster. Så läskigt. Du är en katastrof. Vet du det? Inte undra på att du och Anna har problem. Och dessutom... Lisa har berättat hur du under många år stött på henne. Eller hur, visst har du det?

Sten reser sig hastigt upp, stolen dunsar bakåt. Han stegar ut ur köket utan ett ord.

- Vart ska du, Sten? Ska du gå?, ropar Martin i riktning hallen.

måndag 12 april 2010

Avfall

Jag ligger på rygg på golvet under ett bord. Så egendomligt. Försöker lyfta på huvudet en aning. Oh... ont i nacken. Hela huvudet är lealöst, nackmusklerna förtvinade, fullständigt bortvissnade. Måste ha stöd, lägger högra handflatan under huvudet, trycker till och drar försiktigt uppåt. Jag är säker på att jag kommer att bryta nacken annars. Med skallen en bit upp från golvet, vilande i handen, kan jag urskilja min kropp. En knalligt orange t-tröja på överkroppen, "2009 Göteborg Midnattsloppet" står det mitt på bröstet. Vita bomullstrosor. Det är allt. Drar upp benen mot bålen.

Någon ligger bredvid mig. Vrider kroppen åt det hållet. Ser rakt in i ett par främmande exotiskt bruna ögon. Han vänder blicken från mig, ögonen far fram och tillbaka över min kropp. Tittar intensivt på mina uppdragna lår. Munnen vrids till ett leende. Jag förstår att han tycker om det han ser. "Smäckra fint formade lår du har", säger han med låg röst. Jag svarar inte. Försöker istället resa mig helt upp. Det går mödosamt. Dundrar till i huvudet. Ohh... Står på svajiga ben. Vad gjorde jag egentligen igår?

På det låga soffbordet står tomma vin- och ölflaskor utspridda tillsammans med helt och halvt urdruckna glas här och där. Rester av parmesan och gorgonzolaost sprider en fantastiskt vidrig odör. Sänder djupa illamåendekänslor från magen upp i munnen. Någon har vält ett glas. Blanka enorma fläckar av utspillt vin eller öl har brett ut sig över bordet och har torkat in bordets teakyta. Går det att få bort, undrar jag? Åh... där ligger ju mina jeans! På soffan. Sliter tag i jeansen drar snabbt på mig.

Jag vänder sakta på huvudet, ser ner på mannen som fortfarande ligger kvar under bordet. Han studerar mig. Jag höjer högra handen till en drottninglik avmätt vinkning, viker ner halva handen och fladdrar med fingrarna. "Hejdå, jag sticker", viskar jag.

fredag 9 april 2010

Skapa med händerna

Vid alltings början var. Var vad? Hela universum tumultartad. Du längtade efter kraft och harmoni. Ville ha ro, önskade det fullkomliga. Subtil. Var den så? Din plan. Allas... allas vårt gemensamma öde.

Din sublima och storslagna plan i ljusets tjänst, blev den verklighet? Vilken sanning fanns före allt annat kändes? Du skapade allt med dina bara händer. Var det så?

Du ville ge liv åt praktfulla dygder, det sanna och det sköna. Åt obestridlig heder.

Blev det så? Är du nöjd med din värld full av maktlystnad, tyranni och intolerans, uppbyggd av okunskap och okunnighet. Har du fått frid nu?

torsdag 8 april 2010

Efterlängtat

Bröllopsresan. Åh... bröllopsresan, den efterlängtade smekmånaden, som egentligen är två veckor lång. Lisa och Martin lastar bilen med tunna lätta sommarkläder, badutrustning och en hel drös med spännande pocketböcker. Orkar inte ligga på stranden med tunga inbundna böcker. Vilken känsla att sätta sig i bilen, stänga bildörrarna, slå på blinkersen och bara dra iväg. Bort. De andas frihetens fläktar. On the road again, sjunger de så det ekar mot bilens tak.

Riktning Amalfi. Det undersköna Amalfi som är berömt för sina smala pittoreska gränder, för de vita husen som klättrar brant nerför klipporna, ända ner i havet. Omtalat för att vara en plats där konstnärer och författare tycker om att vistas och arbeta i. Och nära till Pompeji. Dit ska de. Maten, de längtar efter maten... och vinerna. Bad, italiensk mat, historia och kultur i en skön blandning.

Termometern visar på strax under fyrtio grader Celsius. Att söka skugga blir vitalt. En timme vid havet på förmiddagen. Lisa och Martin ligger i vattnet hela tiden, snorklandes. Därefter sakta, långsam vandring tillbaka till hotellet. Sandiga fötter instuckna i svala lädersandaler. Löst sittande kläder i ljust linnetyg.

Hotellrummet. En separat liggande bungalow på hotellets innergård med en liten uteplats. Fruktträd skuggar den enkla slitna trädgårdsmöbeln i vit plast. Den låga byggnaden är omgiven av högre fastigheter. Altandörrarna står öppna ut mot gården, inne är det skönt och svalt av luftkonditioneringen. Ute vibrerar luften av värme. Lisa ser en äldre kvinna hänga tvätt på en balkong mitt emot. Vita tunna gardiner rör sig långsamt i den lätta vinden som letar sig in, ventilationen surrar svagt. De duschar av sig salt och sand. Hon längtar efter honom. De älskar. Sover. Vaknar till liv framåt solnedgången.

Kvällarna. Läckra. Luften lite friskare, går att röra sig utan att svetten bryter fram. Ruccola, solmogna bifftomater, buffelost och djupt grön basilika, allt spetsat med ljus olivolja och balsamvinäger smakar fräscht. Till det bitar av lantbröd och ett iskylt rosévin. Livsandarna vänder tillbaka. Ruskar om i hjärnan, som känts som fylld av gelé. Somnar utan att hinna tänka en tanke.

onsdag 7 april 2010

Lugna ner dig

- Ursäkta, vet du hur man hittar till Gruppinstitutet för mentalt välbefinnande? Det ska ligga någonstans här i närheten. Jag har letat länge, men nu tror jag att jag har gått vilse.

- Javisst, jag var där igår, jag vet precis. Kom med mig, jag ska visa dig.

- Vad hyggligt av dig att följa med.

- Nja, jag kan tänka mig att besöka dem idag igen. Inga problem.

De står högt upp på en kulle, ser vägen krökas en aning längs med den gröna slänten. Börjar vandra neråt i snabb takt med långa raska säkra steg. När de kommit ner i dalen stannar hon på stället. Hon ser sig omkring. Förvirrad. Nej, här var det inte. Har jag missat en avtagsväg? Jag såg ingen. Så pinsamt. Jag som var så förvissad om att jag hittade. Högt säger hon:

- Nej, det här är fel. Något är fel. Vi får gå tillbaka samma väg vi kom. Vi måste ha missat en väg.

Hon studsar nästan, vänder sig oavbrutet runt, runt, spanar mot horisonten som om hennes långa blickar skulle visualisera byggnaden. Han suckar högt, tar ett djupt andetag med bröstet höjt som en uppburrad domherre. Vi? Vilka vi? Hon sa ju att hon hittade, hon lät så säker, tänker han. Han säger högt:

- Ta det lugnt, slappna av. Tänk nu noga efter. Du kommer på var det ligger om du lugnar ner dig.

De vänder om, börjar gå tillbaka samma väg de kom. Nu känns färden mer vacklande, de rör sig osäkert med korta prövande steg, spejar samtidigt ut över åkrarna.

- Där är det! ropar hon. Där är den rätta vägen! Där framme bortom lindallén ligger ju huset! Hur kunde jag missa det?

Han svarar inte. De kliver in i huset, hallen är enorm. Överallt människor som ilar förbi, fram och tillbaka. Alla ser ut att vara på väg någonstans, kompassriktningen är kristallklar. Ingen uppmärksammar de två. Nej, vad knepigt, jag kommer inte ihåg hur jag hittade. Hur fann jag rätt plats igår? Finns det ingen reception? Ingen att fråga. Jag känner inte igen mig!

- Häråt, säger hon, sveper med högra armen neråt en av de mörka korridorerna, kom med häråt. Här är det.

tisdag 6 april 2010

Jag

När jag tänker noga efter förstår jag varför allt har blivit som det har blivit i mitt liv. Anledningen är att jag aldrig har haft siktet inställt. Mitt i alla korsningar i livet, vid varenda vägval, varenda dag har jag kastat upp geväret på axeln, laddat med inte siktat, utan bara slängt iväg kulan åt något obestämbart håll. Oftast skjutit bomskott, ibland haft tur och hamnat mitt i prick, emellanåt snedträffar.

Då och då hängt med i alla kurvor, rusat så in i glödheta fort utan att reflektera över konsekvenser. Kastat mig rakt igenom rondeller utan att först se åt sidorna, inte kollat vad eller vem som redan har ockuperat platsen.

Vid andra tillfällen inte rört mig alls, varit förstelnad, inte tagit tillfället i akt. Avvaktat, väntat, men på vad? Inte underligt att mitt liv verkar spretigt. Känns omöjligt att logiskt och förståeligt berätta om, när någon frågar. Hur blev ditt liv så här? Ja... för det första var jag ett osäkert labilt barn... sen en förvirrad omogen tonåring, som... sen en vilsen ångestfylld vuxen kvinna som...

Nej, det är bättre att aldrig lämna utrymme för andra att fundera, bättre att låta bli att medverka, bättre att göra sig osynlig.

torsdag 1 april 2010

Ny flygrutt

Flyg till New York på en (1!) timme!

Nya flygbolaget FAST AIR annonserar idag i Dagens Näringsliv att de öppnar en daglig direktlinje mellan Stockholm och New York. Premiärflyget lyfter från Arlanda International Airport redan på måndag, Annandag Påsk, 5 april 2010. Total flygtid beräknas till smått otroliga EN TIMME! Introduktionspriserna första veckan är chocklåga. Först till kvarn... hälsar FAST AIR:

Första tjugofem kunderna EUR 50 tur och retur inklusive flygskatt
Därefter EUR 100 tur och retur inklusive flygskatt

Vi på Dagens Näringsliv önskar flygbolaget LYCKA TILL!

Världen är fri och korpen vit, som någon så träffande har sagt.