Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

fredag 25 september 2020

Gaffla

 

Jag undrar varifrån vi har fått verbet gaffla. Kanske var det så att någon irriterade sig på någon annan som hänsynslöst satte gaffeln i matbit efter matbit, hivade in i munnen och tuggade så kraftigt att saliv klibbade fast i mungiporna. Någon mådde illa av beteendet och utbrast:

”Jäklar vad du gafflar in! Du borde hyfsa till dig.”

Senare har det kommit att betyda någon som ohyfsat pratar och pratar utan att ta hänsyn till andra.

Det är min teori.


torsdag 24 september 2020

Snitta

 

Yxan snittade vedklabben, mjukt som om det var smör och inte en grov träbit. Hon fick en vision av att det var en kropp hon plöjde rakt igenom. Förnimmelsen gav henne rysningar som fortplantade sig från huvudet och ner till tårna och tillbaka. Händerna skakade så mycket att hon var tvungen att släppa yxan. Hon la sig raklång och stirrade upp i himlen. Minnen från förr. Hon stod ofta och tittade på när pappa ordnade ved inför vintern. Ibland fick hon till och med prova själv.  Så hände det. Pappa högg yxan rakt i handflatan. Blod sprutade över både henne och pappa. Hon sprang in till mamma som stod och diskade i köket. Mammas uppsyn. Skräcken som lyste i ansiktet skulle hon aldrig glömma.

Ärret som ett kusligt minne löpte tvärs över pappas handflata. Hon tyckte om att dra över det skrovliga med pekfingret. Pappa sa att det kittlade. Ungefär som när man suttit på foten länge och den somnat och det killade på ett obehagligt sätt. Det var nerverna, sa han. De var avskurna och skulle aldrig läka ihop.

Hon hade många år senare förstått vad han menade. Det hände en olycka och hon var tvungen att åka till sjukhuset och sy ihop såret. Märkligt nog på samma ställe som pappa, i handflatan. Hon kände ärret som påminde henne om pappa.


tisdag 22 september 2020

Damma

 Forts på gårdagens:


”Jag tycker inte om att ingen dammar mitt rum”, sa kvinnan i spegeln. ”Jag som alltid var så noga med att ha rent omkring mig”, fortsatte hon, formade munnen till ett russin och blåste hårt över sminkbordet.

En fläkt av kvinnans utandning tillsammans med dammpartiklar drog över Annas ansikte och hon ropade till. En lätt förnimmelse av parfym hade följt med i andetaget.

”Om du lovar att hålla rent kan du få överta mitt rum.”

Anna såg på kvinnans vemodiga ansiktsuttryck, där hon trots allt kunde uppfatta en aning av ett leende.

”Jag lovar.”

 

måndag 21 september 2020

Bråte

 

Äntligen var det sommarlov och hon hade jättemånga dagar på sig att gå på upptäcktsfärd hos farfar på hans bondgård bland all möjlig bråte. Speciellt skulle det bli spännande att utforska farfars vind. Det hade hon tänkt på hela vintern.

Känslan när hon klev in från trapphuset, atmosfären som omgav henne. En förnimmelse av andra tider, långt tillbaka. Dunklet, stillheten, dammet som låg i luften, tanken på alla som vandrat på samma bräder som hon. Reflexmässigt tassade hon istället för att gå med stora steg. En korridor med flera stängda dörrar låg framför henne. Försiktigt drog hon upp den första dörren till höger. En kvinnas rum. En smal säng med ett vitt virkat överkast. Ett sminkbord, där det stod dammiga parfymflaskor, bland annat Chanel No. 5. En hårborste och en liten handspegel låg på snedden. Hon satte sig på pallen och tittade i spegeln. Hon hajade till. Det var inte sig själv hon såg, utan någon annan. En äldre kvinna än hon själv, men fortfarande ung. Hon hade svart långt hår som böljade ner över axlarna. Allvarliga bruna ögon stirrade på henne.


fredag 18 september 2020

Slang

 

Jag slog mig i slang med honom

Förnimmelsen av att vi kände varandra

Trots att det var första gången vi sågs

Vilken klyscha

Fast sann

Han var inte ens min typ

Första intrycket att han var en aning stel

Vilket han inte alls var

En omedelbar sympati

En direkt kontakt

Sen sågs vi aldrig mer


onsdag 16 september 2020

Exempel

 

Det första som slog Elvira när hon klev ur bilen var lukten. Den distinkta fläkten av färsk hästdynga som låg över nejden. Hon slängde igen bildörren och låste. En automatisk handling som kanhända var onödig mitt ute på bondvischan. Här fanns väl inga tjuvar och vandaler? Ett exempel på att hon var en inbiten miljöskadad stadsbo. Hon vände sig om och betraktade omgivningen och njöt av tystnaden. I Göteborg var det aldrig riktigt tyst. Inte ens på natten. Alltid någon trimmad moped som med sitt höga motorljud genomborrade mörkret eller någon som var ute med hunden som gläfste till inför någon kvarvarande lukt från en annan hund.

Ett antal hus i olika modijanger omringade henne på båda sidorna om grusvägen. Ett medfaret boningshus målat i en gräsgrön färg, den pyttelilla byggnaden med dubbeldörrar som möjligen fungerade som ett garage, men där ingen modern bil skulle kunna köras in i utan att fastna och slå sönder biltaket. För övrigt minimala faluröda uthus och lador som utslängda här och var på en åker. Det var som om hon stod mitt i en mindre by, trots att hon visste att det var en privat gård. Hon räknade antal hus hon kunde se från platsen där hon stod. Åtta!

Allt var stilla. Ingen vind som ven, de höga granarna stod majestätiskt stilla och den svagt lysande solen svepte in nejden i en mystisk dimma. Ingen verkade ha observerat henne. Hon drog på sig jackan. Lite svalt var det. Kanske för att hon befann sig vid foten av Kynnefjäll. Ordet fjäll som hon associerade till kyla och kala berg, möjligtvis med snö högst upp på topparna. Med rejäla steg gick hon mot vägkurvan, nyfiken på vad som väntade henne runt hörnet. Fler hus?



måndag 14 september 2020

Ignorera

Jag betraktade henne när hon kom gående längs bryggan, hennes vaggande släpiga gång. För varje steg hon tog gnällde det till i de gistna träplankorna, som om de protesterade mot hennes tyngd. De tunga brösten avtecknade sig under det svarta linnet, gungade i takt med hennes fotsteg. I handen höll hon handväskan i svart plast. Hon bar solglasögon, men trots det kunde jag uppfatta att hon spanade. I samma ögonblick fick hon syn på en man. Hon studsade till. Han satt på en låg stenmur med en uppslagen bok i knäet. Hon fick fart. Med några få snabba kliv var hon framme. Hon ställde sig framför honom. Skuggade honom mot solens strålar. Nu såg jag enbart hennes breda baksida. Så rörde hon sig, vred kroppen och damp ner intill honom. Han ignorerade henne. Fortsatte att läsa och vända blad. Hon placerade väskan mellan dem och stirrade sen rakt ut i luften. Ingen sa något. Så upptäckte jag att de stirrade stint rakt på mig.


fredag 11 september 2020

Kött

 

Jag vill inte tänka på att jag är ett stycke kött

med mycket fett insprängt

Hellre ser jag mig som sprungen ur stjärnstoft

Glittrande under universums oändlighet

Under alla miljarder år har vi alla snurrat runt

i dammet

bara hängt med i svängarna

hissnat av anblicken av stjärnor

Tänk om vi alla kunde inse att vi i grunden är av samma

skrot och korn

Att vi har samma ursprung

Jag drömmer om den dagen



torsdag 10 september 2020

Smart

 

Avdelningsmöte klockan ett i aulan. Tjejerna kommer att vänta på att Kristin tar täten. 

Alla utom jag kollar omkring sig, kastar blickar. Några tar ett steg ut ur rummet, sen tillbaka. 

De tror att de är smarta. Jag struntar i dem och kliver helt sonika ut ur mitt rum och 

vandrar till aulan. Jag sätter mig i en rad i mitten. Efter en halv minut kommer de. Kristin först. 

Hon sveper med blicken över alla utom mig, går rakt förbi min rad med ormen av damer 

bakom och sätter sig i en rad längre fram.


tisdag 8 september 2020

Skvatt

 

"Ursäkta, skulle jag kunna få slå mig ner här?" sa mannen på utpräglad engelska med 

stel överläpp. 

"Vad dricker du? Vitt vin? Jag bjuder på en till. Så klart", fortsatte han och satte sig 

utan att vänta på svar på någon av frågorna. "Du känner inte igen mig, eller hur?"

"Du ser bekant ut", sa jag.

"Det lyser om dig att du inte har en aning om vem jag är.”

Jag tog en klunk vin ur glaset som precis placerats framför mig av bartendern.

"Jag bor på hotellet där du jobbar", sa han och såg på mig med huvudet på sned.

"Gör du? Jag har nog inte sett dig där. Kanske förresten”, sa jag och la också huvudet 

på sned.

"Kära nån, jag har ju inte presenterat mig. Kevin heter jag."        

"Karin. Nu kommer jag ihåg. Jag såg ett namn i gästliggaren. Kevin ... något?”

"Du är från Sverige?" sa han.

“Hörs det?”

“Du förstår, jag är ett språkgeni. Du har inte jobbat här i England så länge, väl?" sa han 

och slukade de sista dropparna i ölglaset. Han vred på huvudet och knäppte ett par 

gånger med fingrarna.

"Ursäkta?" sa barmannen med eftertryck och utan att sluta torka ölglaset han höll i. 

"Ville ni något?"

"Ett glas vin och en öl. Thank you.”

"Som ni önskar", sa bartendern med tillgjord röst och gjorde en ful min bakom 

ryggen på Kevin. Jag övervägde om jag skulle resa mig upp och gå. Trots den skvatt 

befängda mannen som satt mitt emot mig och som orsakade ilande kårar av irritation 

över hela kroppen gjorde jag inte det. Jag satt kvar.



fredag 4 september 2020

Gnissel

 

Vi kysser varandra. Om och om igen. Jag blir yr av hans doft, av hans andedräkt. Jag drar med fingrarna över mina blöta läppar. Vi står alldeles invid mitt hem. Jag bryr mig inte att kolla om mamma ser. Min praktik på banken är en katastrof. Den enda uppgiften jag har är att räkna mynt. Jag virrar till det. Räknar om. Räknar om igen. I pauserna dricker vi te och de pratar. Jag tänker på honom hela tiden. Det värker i kroppen. I sängen på kvällen vänder och vrider jag mig och kan inte sova.

Nästa dag står vi där igen. Flera timmar. När vi till slut säger hejdå går jag de tio stegen fram till huset. Innan jag stänger dörren ser jag honom försvinna bort. I hallen kastar sig min syster över mig. Jag ser ett stort monster som förmörkar rummet, som fräser och skriker.

”Du din …!” ropar hon så stänk av spott slungas ut mellan läpparna. ”Du bara står där och hånglar! Tänk på mamma!”

Bakom henne ser jag mamma sitta i soffan i vardagsrummet. Hon gråter. Jag springer upp på andra våningen och lägger mig på sängen. Jag och min syster delar rum. Hon kommer inte efter mig.


onsdag 2 september 2020

Gemen

Det var det som var det värsta. Att vara totalt maktlös. Inkastad och inlåst bakom galler av stål som inte rörde sig en halv millimeter ens om han skakade så hårt han kunde. Han var en ickeperson. En anonym person utan namn, identifierad enbart med ett nummer, 145375. Det var han. Det fanns ingen chans i helvete att komma undan vakternas blickar. 

Dygnet runt, när som helst, kunde de dyka upp och lysa med sina skarpa strålkastare till ficklampor. Rakt i ögonen. Avsiktligt bländade de honom. I protest kastade han sig åt andra hållet, så britsen klagade högt. Ryggen ut mot cellen. 

Det var förstås ingen tillfällighet att de kom nästan varenda gång han halvminuten innan han börjat meditera. Det var så gement. De visste mycket väl att det var yoga och meditation som höll honom ifrån att braka samman helt. Nu skulle han iväg på ännu ett meningslöst förhör innehållande hot om våld och strängare straff. Det var tortyr. Han skulle aldrig i livet skriva på ett erkännande. Aldrig.


tisdag 1 september 2020

Motstånd

"Kan vi börja om från början?" sa han.

"Du menar från början med att du ringde på dörren? Eller från början som i början av 

vårt förhållande?"

"Nu är du spydig. Det är inte likt dig."

Jag betraktade honom.

"Varför kom du hit? Egentligen”, sa jag efter några sekunders tystnad.

"Det var förstås helt fel av mig. Ska jag gå?" sa han och tog ett steg mot dörren.

“Jag lärde mig ett nytt ord häromdagen. Abderitisk”, sa jag.

“Den kom från ingenstans. Vad sa du? Abd ..." sa han och grimaserade. ”Abderisk?”

”Abderitisk”, sa jag och betonade varje bokstav. “Det betyder dum, befängd. Precis som 

du ser ut just nu”, sa jag och log.

”Jäklar vad man har blivit tuff, då”, sa han i en gnällig ton.

“Mig kan du inte sätta dig på längre", sa jag. ”Jag snoppar av vilket motstånd som 

helst, bara jag vill och tycker att det är värt det.”

”Snoppar av?” sa han och brast ut i ett skallande skratt som klingade falskt.

”Bra ord, vad?”

”Jag tror att jag dunstar nu trots allt.”

”Gör du det.”