"Ursäkta, skulle jag kunna
få slå mig ner här?" sa mannen på utpräglad engelska
med
stel överläpp.
"Vad dricker du? Vitt vin? Jag bjuder på en till. Så klart",
fortsatte han och satte sig
utan att vänta på svar på någon av frågorna. "Du
känner inte igen mig, eller
hur?"
"Du ser bekant ut", sa jag.
"Det lyser om dig att du inte har en
aning om vem jag är.”
Jag tog en klunk vin ur glaset som precis
placerats framför
mig av bartendern.
"Jag bor på hotellet där du jobbar", sa
han och såg på mig med huvudet på sned.
"Gör du? Jag har nog inte sett dig
där. Kanske förresten”, sa jag och la också huvudet
på sned.
"Kära nån, jag har ju inte
presenterat mig. Kevin heter jag."
"Karin. Nu kommer jag ihåg. Jag såg
ett namn i gästliggaren. Kevin ... något?”
"Du är från Sverige?" sa han.
“Hörs
det?”
“Du
förstår, jag är ett språkgeni. Du har inte jobbat här i England så länge, väl?" sa han
och slukade de sista dropparna i ölglaset. Han vred på huvudet och knäppte ett par
gånger med
fingrarna.
"Ursäkta?" sa barmannen med eftertryck och utan att sluta
torka ölglaset han höll i.
"Ville ni något?"
"Ett glas vin och en öl. Thank you.”
"Som ni önskar", sa bartendern med
tillgjord röst och gjorde en ful min bakom
ryggen på Kevin. Jag
övervägde om jag skulle resa mig upp och gå. Trots den skvatt
befängda mannen
som satt mitt emot mig och som orsakade ilande kårar av irritation
över hela
kroppen gjorde jag inte det. Jag satt kvar.