Snitta

 

Yxan snittade vedklabben, mjukt som om det var smör och inte en grov träbit. Hon fick en vision av att det var en kropp hon plöjde rakt igenom. Förnimmelsen gav henne rysningar som fortplantade sig från huvudet och ner till tårna och tillbaka. Händerna skakade så mycket att hon var tvungen att släppa yxan. Hon la sig raklång och stirrade upp i himlen. Minnen från förr. Hon stod ofta och tittade på när pappa ordnade ved inför vintern. Ibland fick hon till och med prova själv.  Så hände det. Pappa högg yxan rakt i handflatan. Blod sprutade över både henne och pappa. Hon sprang in till mamma som stod och diskade i köket. Mammas uppsyn. Skräcken som lyste i ansiktet skulle hon aldrig glömma.

Ärret som ett kusligt minne löpte tvärs över pappas handflata. Hon tyckte om att dra över det skrovliga med pekfingret. Pappa sa att det kittlade. Ungefär som när man suttit på foten länge och den somnat och det killade på ett obehagligt sätt. Det var nerverna, sa han. De var avskurna och skulle aldrig läka ihop.

Hon hade många år senare förstått vad han menade. Det hände en olycka och hon var tvungen att åka till sjukhuset och sy ihop såret. Märkligt nog på samma ställe som pappa, i handflatan. Hon kände ärret som påminde henne om pappa.