Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

onsdag 31 mars 2010

Magknip

- Va' gott det ska bli!

De ropar unisont, rakt ut. Lisas och Maries tungor rör sig likadant, slickandes längs överläppens konturer, fram och tillbaka. Ändrar sen läge till underläppen. De drar med insidan av vänstra handen över munnen för att torka bort saliven. Lisa rör i kastrullen med lika delar vatten, kakao och råsocker. Röran är på gång att lösas upp till en blankt brun chokladsås. Marie skalar apelsiner, klyftar och lägger i en skål. För att den ska ha rätt mjukt smidig konsistens har vaniljglassen redan för en kvart sen tagits fram ur frysen.

Dukningen är komplett. Bomullsduken mönstrad med klarröda stora rutor på vit botten, efterrättsskålarna i vitt porslin, den krämigt vita vaniljglassen och de gula apelsinklyftorna lyser färgstarkt. De sätter sig vid köksbordet. Slevar upp varsin ansenlig portion. Tittar på varandra, lite under lugg, fnittrar. Tur att Maries föräldrar inte är hemma. Annars hade det varit fullständigt omöjligt med detta överflöd av snaskigt godis. Rännilar av glass blandat med chokladsås ringlar ner från mungiporna, droppar ner från hakorna. Lite till... lite till. Slut. Övermätta, dästa, en aning illamående lurar i godisdimmorna.

- Nej! Jag ska ju vara på våravslutning i kyrkan nu! Läsa dikt!

Lisa kastar sig upp ur köksstolen, kan inte hålla tillbaka en grov rap, den kommer från långt ner i magen. Smärtar, magkrampen daskar till. Det svartnar för ögonen, hon raglar som ett fyllo. Rusar ändå mot ytterdörren. Måste ut! Säger hejdå till Marie i farten. Kommer till kyrkan fem minuter för sent.

- Nämen Lisa, va' du är sen! Nu är det bråttom! Kom hit och byt om. NU!

Lisa kränger på sig den vita långa särken, känner sig som en luciatärna. Fel årstid. Det rör sig oroligt i magen, bubblar. Ser sig i spegeln, hon är lika vit i ansiktet som särken. Nej, nästan grågrön. Sällar sig till kompisarna som redan är på väg i gåsmarsch in till kyrkans altare som just den här kvällen fungerar som en teaterscen.

- Visst gör det ont när knoppar brister, börjar Lisa, varför skulle annars våren tveka...

Det puttrar i halsen, hon kan inte hålla tillbaka, det går inte. Glass, apelsiner och chokladsås bildar tillsammans en säreget färgad fontän ur hennes mun. Det sprutar.

tisdag 30 mars 2010

Måttfullhet

Den kändes som ett gift, övergivenheten. Tomheten i kroppen satt hårt, som ett kompakt fast åtdraget brett bälte runt midjan. Måste ut från lägenhetens dystert grå vibrationer. Väggarna skrek åt henne: Du är ensam... du är ensam... du är... Samtidigt som hon klunkar i sig några glas vitt vin, gör hon make up med stela fingrar. Betraktar sitt ansikte i badrumsspegeln. Ser sig själv i sin nakenhet bakom heltäckande foundation, svart mascara och blodröda läppstift. Kan kanske dupera någon annan med ett maskat yttre. Måste ut.

Vandrar omkring på nattklubben med ett glas gin och tonic i handen. Halvmörkret i lokalen ger henne en aning skydd. Här syns hon inte, här lyser inte ödsligheten runt hennes kropp, tomheten förenas med stoftets dunkel. Kan låtsas att hon inte är ensam. Hon har ju en väninna som har gått på toaletten. Visst har hon? Människors konturer blir mjukare och mindre farliga. Hör musiken. Dunket. Takten. Ställer sig vid sidan av dansgolvet.

En man, hon ser honom otydligt. Spelar ingen roll. De dansar. Är han lika ensam som hon? Hon kommer inte ihåg om de säger något till varandra under kvällen. Något måste de väl ha sagt? Hemma i hennes säng. Vaknar någon gång under natten, det är fortfarande mörkt. Känner att mannen kliver upp ur sängen. Är medveten om att han tyst klär på sig, hon rör sig inte. Ligger förstelnad kvar. Han försvinner ut genom ytterdörren. Vänder sig om på andra sidan i sängen, stirrar in i väggen.

När ska måttet vara rågat? När får hon nog? När ska hon inse att hennes utekvällar gör ensamheten än djupare? Vem ska kunna hjälpa henne tillbaka?

måndag 29 mars 2010

Automatik i livet

Vad innebär begreppet verklighet? För mig är det allt jag känner, lever i, det jag vet. Är din verklighet densamma som min verklighet? Finns det en enda sanningens existens? Min livsfilosofi gör kanske mitt liv annorlunda än ditt.

Min världsåskådning ger mig kraft och harmoni. Nu. Jag har under lång tid sökt försoning, länge fåfängt letat efter meningen, försökt fånga det rätta, det sanna. Letat överallt efter den svindlande lyckan, efter det sköna ljuset, efter den oändligt klart flytande smidigheten. Nu inser jag äntligen.

Den evigt kristallgnistrande saligheten finns inte. Det finns ingen tanke. Förstår du det? Du får ingen automatisk befrielse. Friheten har ett pris. När du söker styrka och oberoende i ditt liv är okunskap och okunnighet dina motståndare. Du måste inse att livsglädjen gång på gång på nytt måste erövras.

torsdag 25 mars 2010

Hon bleknar

Vad är klockan? Nej... bara halv tre. En timme kvar. Längtar såå till kafferasten. Köket är hennes tillflykt, hennes blå lagun, en flykt från det eviga stampandet bakom kassan. Ett avbrott då hon sjunker ner vid bordet, tar av sig dem foträta SIKA Fusion vattenavisande stötdämpande skorna med halksäker yttersula. Sätter upp högra foten på det vänstra knä't, masserar mjukt.

"Somliga gåår med foträta skor", sjunger hon högt, "säg... vaa beror det på?"

Dörren slås upp, in kliver Solveig med sin karaktäristiskt gungande gångstil. Lisa har alltid så svårt att gå bredvid henne. Hon ser Solveig i ögonvrån. I ena steget i en starkt framåtlutad position, en halvmeter fram i luften med överkroppen, för att i nästa steg gunga tillbaka till utgångspunkten. Ett evigt svajande fram och tillbaka. Det känns så egendomligt att själv hela tiden vara kvar i initialläget, tycker Lisa.

"Jag satte på kaffet för en stund sen. Det är nog klart nu", säger Solveig och pekar på bryggaren, smajlet sitter ända upp till öronen.

Nej, tänker Lisa, inte du! Det går inte att dricka! Svagt ynkligt lank bara.

"Oh... va' bra", säger hon, "då tar vi väl varsin kopp."

Solveig häller generöst upp i två stora porslinsmuggar från IKEA, en i klarblått, den andra kycklinggul.

"Solveig... det räcker. Finns det mjölk kvar?"

"Ja, lättmjölk finns."

Lisa tvingar sig att svälja. Det börjar röra sig oroligt i magen, den tycker kolossalt illa om svagt kaffe. Mår så mycket bättre av starkt kraftfullt kaffe med mycket värmd uppvispad rödmjölk som mjukmedel.

"Nej... men du Lisa, jag sätter på en ny laddning kaffe. Tycker du inte? Du vill väl ha en kopp till innan vi måste gå ut och slita igen? Det gör dig gott ska du se. Håller dig pigg ett tag till."

Lisa känner hur kulören i hennes ansikte dunstar bort helt, vipualiseras.

"Va' blek du är Lisa, mår du inte bra?"

onsdag 24 mars 2010

Temperament

Varför är du så avvisande? Vad tänker du på? Vilket temperament, du har en hetta inom dig, sa du till mig en gång. Har du tröttnat? Jag känner mig som en parentes i ditt liv. Är jag en outvecklad ointressant fjuttig episod för dig? Jag försöker ropa, väser istället ditt namn. Otänkbart att uttala högt. Jag rämnar. Vill du lämna mig? Varför? Hur ska jag kunna leva utan dig?

En mörk avgrund, en svart tung tjärn vilar i mitt huvud. Jag trampar i ett svampigt poröst kärr. Går inte att komma djupare ner. På botten, längst ner där den bruna gyttjan yr. Jag kvävs.

Jag existerar. Jag lever. Tar ett kraftigt bestämt armtag uppåt. Strävar uppåt. Når ytan. Frustande spränger jag gränsen. Vill du skiljas? frågar jag dig i fjäderlätt ton.

tisdag 23 mars 2010

Att fördärva för andra (skrivpuff 23 mars - bröd och glöd)

- Nu kommer du med hem!

Kristina vänder sig sakta om och tittar tyst på sin far.

- Du driver oss alla ner i fördärvet!

Hon lägger sakta ner fjäderpennan, sätter makligt på locket på bläckhornet, reser sig upp. Ser inte på honom. Samlar ihop sina långa kjolar, sveper förbi honom, undviker att se sin far i ögonen. Känner ändå hans glödgade ögonkast svepa över sig.

- Jag har väl inget val, säger hon med ryggen vänd mot honom. Vill inte avslöja den förtvivlan hennes ögon inte kan dölja.

Att utveckla sin begåvning, tjäna sitt eget levebröd är ett privilegium för män, tänker hon. Det borde jag veta. Kristina går ut genom dörren, lämnar sitt nya liv. Promenerar fram till hästdroskan som står på gatan. Hästarnas ryktade pälsar blänker svart, rör sig oroligt, frustar. Hon ger den närmsta en klapp med den behandskade handen. Kusken står med ena handen vilande på handtaget, håller upp dörrren. Hon kliver upp på steget, ser hans långa blick i ögonvrån.

Kristina tittar på mig. Hennes bruna mandelformade ögon med markerade ögonbryn i välvd båge avslöjar en längtan. Bort. Hennes mörkt rödlätta hår är hårt uppsatt i en rund glansig knut. Inte ett enda litet hårstrå skulle ha en möjlighet att leta sig ur. Runt halsen vilar en rävboa. Är det inte för varmt för päls, funderar jag, utan att säga något högt. Är det för tryggheten? Ett skydd mot utsatthet? Den nakna sorgen? Hon vänder sig bort från mig, mot det höga fönstret, betraktar stilla högsommarens intensivt kraftfulla färger. Jag håller blicken stadigt på henne medan jag tar några steg bakåt, mot fotostativet, drar det svarta tygöverdraget av bomull över huvudet. Väntar... och när hon vänder sig halvt om mot mig, tar jag en bild.

- Jag hade ett bra liv, vet du, säger hon dröjande.

- Hade?

- Ja, jag var på väg att bli författare och hade precis träffat mitt livs älskade. När han kom. Min far. Bara stod där i dörren. Jag hade drivit hela familjen i fördärvet, sa han och tvingade med mig hem från författarkollektivet.

- Hur då? Drivit i fördärvet?

- Ja, inte nog med att jag ville skriva böcker... jag hade träffat någon. Det var... det var en kvinna. Jag älskar henne.

Jag studerar porträttfotot. Ett av de första jobben jag fick som fotograf. Jag stryker med handen över fotot, mina känsliga fingertoppar skönjer hennes vemod. För så länge sen.

måndag 22 mars 2010

Bron över

Eftermiddag klockan fyra:

"Men Lisa, nu är det verkligen dags att du slutar suga på tummen?"

"Nej... men... mamma... det går inte! Jag kan inte!"

Lisas kropp stelnar, det hamrar i huvudet. Dunkar. Blir rädd. Lika rädd som när stora Kristina och Anna skrikandes kommer springande emot henne. Stannar precis framför henne. Samma otäcka känsla som den gången då Petterssons jätteschäfer kom loss, rusade fram till Lisa, hoppade. På två ben var han längre än Lisa. Hans stora gap. Hon ramlade bakåt. Blev du rädd nu?, ropar Kristina och Anna med en mun. Skrattande hoppar och skuttar de runt henne.

"Lisa... du har fyllt fem år nu. Du är för gammal, du borde redan ha växt ifrån tumsugandet. Det är bara för små barn. Bebisar. Lisa, du är ju en stor flicka, eller hur? Det vill du väl vara?"

"Ja, men mamma... hur ska jag kunna somna?"

"Det ska gå bra, ska du se."

Kväll klockan åtta:

"Mamma, kan kan inte sova. Jag måste suga på tummen. Det går inte annars."

"Lisa, lilla Lisa, prova att lägga handflatan under kinden. Låt handen vila i kinden. Då kan du säkert sova. Prova så får du se."

Lisa sitter upp i sängen, klarvaken. Rynkar pannan, lägger tveksamt höger hand mot höger kind, känner efter. Jo... det var skönt. Lägger sig ner i sängen, handen fortfarande mot kinden, mot kudden, som mamma hade sagt. Ja... bra..., säger hon för sig själv. Mmm...

Tio sekunder senare svänger Lisa över bron... glider... svävar in i sömnens yppiga kosmos.

fredag 19 mars 2010

Ödmjukhet

Han bläddrar i Göteborgsposten. Ropar: Men du... vi sticker på bio! Här är något intressant! Annie Hall av Woody Allen. Vad är klockan? Halv sju. Ja... men då hinner vi. De rusar ut i hallen, sliter åt sig jackorna, ut genom dörren, tar trapporna i långa kliv, in i bilen. Martin har egenhändigt uppfunna genvägar för att slippa trafikljus. Upp på trottoarer, rakt igenom fabrikstomter, in genom stora parkeringsplatser. Kommer in på Palladium en minut över sju.

De går på bio nästan varenda kväll. Ofta fem, sex gånger i veckan. Efter jobbet. Har alltid sett allt: The Deer Hunter, Rocky, Gudfadern, Hajen och Taxi Driver. Bäst gillar Lisa The Deer Hunter. Christofer Walken... Christofer Walken, vilken man! Spännande, farlig, oförutsägbar och intelligent.

1970-talet. Ödmjuka och oerfarna inför livet. Unga.

Ett program på TV som hon oförhappandes råkar se. 1978? Ja... det var det nog. Eller 1977. En dokumentär om ett nytt engelskt popband. Dire Straits. För absolut första gången får hon uppleva; höra och se dem. Hon trillar dit direkt. Ett uppkäftigt nydanande sound, samtidigt vackert med strålande gitarrspel av Mark Knopfler. Hans lågmälda sångröst! Down om the Waterline, Sultans of Swing. Eller Eagles. Don Henley och Glenn Frey sjunger om Pink Champagne och Tequila Sunrise.

De säljer sin mellanblå Saab 96 V4 i maj 1978, får sju tusen kronor. Sju hela tusenlappar. Den sommaren ägnar de sig åt att äta sig igenom Göteborgs alla finkrogar. Varenda fredag går Martin och Lisa ut på restaurang. Äter Filé Mignon Black & White, flamberad pepparbiff med rödvinssås och Sjötunga Walewska. Rätar på ryggarna, känner värlsvanan och tjusigheten flödar över dem.

2010-talet. Annorlunda och likadant. Erfarna fortfarande ödmjuka, nej... mer ödmjuka. Inför livets bräcklighet.

onsdag 17 mars 2010

Bekant smak

Det är olika på smaker. Smaken på mäns kyssar varierar. Han var så läcker. Var attraherad av hans ljusa anletsdrag, blonda raka nedåtsträvande lugg, näsan, hans klarblå ögon och den alltid uppåtsträvande smala amorbågen. Jämna fläckfria lysande tänder. Den första kyssen... med den allra första kyssen gick allt förlorat. Sumpat. Läpparna hårda, styva och kalla. Smaken indifferent. För mig.

Ditt grepp om min kropp mjukt och lätt. Överläppens kurva med tydlig kontur, en aning större en underläppen. En smula överbett. Ojämn tandrad, inåtlutande framtänder. Ömtålig och kraftfull mun. Smaken... smaken var vänlig, mjukt bekant och utsökt. Graciös. Jag tappade balansen. Föll.

tisdag 16 mars 2010

Vår solklara seger


Livsglädjens sträng knäcktes, mina sinnen ansträngdes, mitt inre bröt igenom en förtvivlans ocean. Det illasinnade kan aldrig förenas med det goda, hätskheten klingar alltid ihåligt illa. Okunskapen som hos en ignorant hade befriat mer än kunskapen. Att inte förstå hade gett mig vila, min själ hungrade efter förändring.

För mig lyste du som en karbunkel, självlysande ädelstensrött med förtrollande styrka. Spegelbild i det klara vattnet, våra huvuden tätt ihop, solen darrande på ytan. Segern är solklar. Två turturduvor, vi skänker varandra trohet, hängivenhet. Vi banar oss en väg genom livet.

måndag 15 mars 2010

Ska vi dela?

Åhh... där kommer han! Har han sett mig? Kommer jag undan? I nästa neosekund har Mats lågande blå ögon landat på hennes kropp. Sommarlov. Semestertomt i stans centrum. En svag bris håller kroppen sval. Lisa är klädd i en isblå skir klänning med baddräktsringning. Starka solstrålar gör att tyget flimrar. Klänningen är synnerligen kort, visar det mesta av hennes sommarbruna slanka ben. Det är hon medveten om. Efter sommarens salta havsbad, då Lisa har låtit sitt blöta pageklippta hår få torka i solen, har håret övergått till en blekt blond färg. Hon är på väg hem från biblioteket, med högra handen klämmer hon fast några tjocka böcker mot bröstet. Lisa drar in den sköna aromen av sommar som virvlar i skyn. Vilken kontrast till den fara hon upplever när hon ser på Mats. Den andliga balansen blir helt rubbad. Han kommer gående emot henne med snabba steg. Klädd i vitt tight linne som låter alla se hans välformade biceps och de lågt skurna jeansen har slithål på knäna.

Mats... Mats som är brandman, räddar drabbade människor, hjälper personer i svåra situationer. Drar ut dem från brinnande hus eller ur kraschade bilvrak. En äkta hjälte, en förebild.

Smilet sitter kompakt fast i det avlånga ansiktet med en liten grop i hakan. Det svarta håret är välkammat och välklippt i snelugg. Han är ju egentligen snygg, tänker hon. Lisa fryser, mitt i den ljuvligt varma luften.

- Heeej Lisa! Vad gööör du?
- Inget. Har varit på biblioteket.
- Visst är det härligt väder?! Ska vi göra nåt?
- Nej, jag ska hem.
- Vi kan åka till stranden. Åka i min bil. Dela samma filt. Du är så snygg Lisa! Jag vill se din mage, din fina bruna härliga mage, säger Mats samtidigt som han låter ögonen spela som på ett piano fram och tillbaka, upp och ner, över hennes smäckra tonårskropp. Stannar vid magens lilla utbuktande rundning.

Inne i hennes mage rör det sig, läbbigt dubbla känslor rör om, het spänning blandad med vämjelse.

fredag 12 mars 2010

Fredagsmys

Hon står i kö på Systembolaget. Fredag eftermiddag. Ser sig omkring. Inga långa köer. Det var ovanligt. Slut i vinförrådet hemma. Vad ska jag köpa? Ska jag ta Crème de Cassis? En god söt likör som passar till glass med hallon. Fredagsmys med något sött och fräscht.

Ensam. För sig själv. Är jag värd efter veckans påfrestningar. Det kvälliga enormt stora greppvänliga glaset med rödvin kan behöva alterneras. En ungersk 5 puttonyos Tokaij? Jag kan ta en bit stark parmesanost med fikon till. Hennes sug efter terapeutiska starkvaror behöver inte betyda att hon inte har smak för delikatesser. Innebär inte att hon bara stressigt kastar dåliga och billiga rusdrycker i halsen.

På kvällarna framkallar dropparna ett lugn inom henne. Kanske ett falskt lugn, det är hon medveten om. Men ändå... hon får en stunds frid. De kallt sibiriska tankarna lägger sig till ro och hon kan somna utan ångest. Vaknar förstås alltid mitt i natten, ruset försvunnet och olusten tillbaka. Går inte att somna om. Dricker ett glas ljummet vatten. Ligger och vrider sig, runt, runt till mobilen ringer klockan sex. En ny, färsk dag att ta sig igenom.

torsdag 11 mars 2010

Förbisprungen

När hon kommer hem är hon alltid lika frustrerad, fullständigt nedbruten. Lisa hör arbetskollegernas höga skratt innanför pannloben. Ekot av deras elaka garv förvrängs inuti huvudet, snurrar runt, förvandlas till gapande skrikande skator. Ulf blir en kråka med en enormt stor knallgul vidöppen näbb och hårda kalla svarta ögon, Kristina ser ut som en häxa med spetsig skrovlig nos, i svart huckle och med spetsiga grå tänder, flaxande ovanför henne.

"Haha, vet du inte att Mona Sahlin är ledare för Sossepartiet?! Politik, det är livet! Vet du inte det?!"

Kristinas sarkastiskt framkastade kommentarer sitter fastklistrade i huvudet. Nej, det visste hon inte! Var det så förskräckligt? Hon vet säkert en hel del om annat som inte Kristina har den blekaste hum om. Varför svarade hon inte det?

Hon måste ut! Måste få andas in klar ren luft. Glömma den unkna syrefattiga doften på jobbet, bort från den fula mobbningsluften. Lisa skyndar sig att byta om till den limegröna löpardressen. Självlysande röd mössa på huvudet. Snörar på sig joggingdojorna. Känns som livet hänger på att hon kommer ut NU! i spåret. Hoppar ner för trapporna, ut genom dörren. Iväg med långa vinnande löpsteg, vinden viner i ansiktet. Ögonen tåras.

Springer förbi många löpare, möter andra. De flesta ser fokuserade ut, nästan ingen möter hennes blick. Alldeles inne i det inre av sin löpning. Som meditation. Precis som hon inställda på att komma bort från livets problem, rensa hjärnan från skadliga stresshormoner. Fylla på förrådet av glädjehormoner.

Regndroppar träffar hennes kinder, rinner ner i halsgropen. Ger en iskall förnimmelse. Hon ryser. En ljuvlig och samtidigt smärtsam känsla. De svåra tankarna försvinner i takt med att Lisa kommer in i ett flyt. Hon upplever att hon inte har någon makt över musklerna längre. De styr henne, låter fötterna ta det långa steget fram, kraftfullt skjuta ifrån utan hennes inverkan. Lisa löper in i en annan dimension, känner sig svävande lätt. Befinner sig en decimeter ovanför terrängen.

onsdag 10 mars 2010

Att vara människa (skrivpuff 10/3 - oförmögen)

En del menar att det att vara människa innebär, till skillnad från andra djur, att människan har förmågan att känna skam. Övriga varelser är oförmögna att känna skillnad på moral och omoral, de använder sina förmågor enbart för att överleva och till det viktigaste av allt: de gör vad som helst, utan tanke på andra, för att generna ska föras vidare till nästa generation.

Det går inte att komma undan att Alfahannen (den just nu så debatterade) de facto alltid är den starkaste i gruppen. Alfahannen kan om han vill endast med sin råstyrka alltid ta all mat själv och låta andra svälta. Det vore lätt. Men... här kommer grupptrycket in i bilden.

Grupptrycket är det enda verktyg och vapen som övriga gruppmedlemmar har att sätta emot. Grupptrycket är starkt och gör att Alfahannen skäms över sitt tilltag. Att strunta i gruppens regler är det skämmigaste man kan göra. Och det vill inte Alfahannen uppleva. Han vill tillhöra gruppen.

Kan det vara så?

tisdag 9 mars 2010

Förmögen - skrivpuff 9 mars

Hon måste ta sig över sjön! Över till andra sidan. Isen ser så underligt ojämn ut. Stora sjok av knagglig is samlad i hopar som för tankarna till en miniatyrversion av Alperna, blandat med blank mörk helt snöfri is.

Titta! Där borta är det en man i en bil som helt sonika rattar bilen över strandkanten och ner i det hårda kalla frusna vattnet. Kommer han att lyckas? Hon håller andan. Vad ska hon göra? Bestämmer sig för att följa efter. Krypkör över randen mellan landbacke och is. Hjärtat slår hårt, pulsslagen gör ont i blodet. Ner på den skrovliga isen. Stressen dunkar i tinningarna. Hon ser honom en bit framför sig. Hans bil hoppar och studsar på och över den buckliga isen, närmar sig blankisen.

Nej... hans bil åker igenom isen! Blankisen var ingen blankis, utan en enorm vak. Där är mannen simmande utanför bilen! Han lyckades ta sig ur! Bilen guppar i vattnet. Sjunker sakta och säkert, försvinner ner i djupet.

Hennes bil hakar upp sig mellan två isblock. Hon sitter fast! Kastar sig ur bilen. Ropar på mannen, men hon ser bara hans blöta hår som ligger i slickade testar i nacken och en del av den våta yllerocken. Han reagerar inte, rör sig åt motsatt håll. Över sjön. Bort från henne. Hon står där på packisen, blodet isande, förstelnad, helt oförmögen till handling.

måndag 8 mars 2010

Hon ger tillbaka

Ibland tycker hon inte alls om sig själv. Var kommer till exempel hennes läbbiga hämndbegär ifrån? Behovet av att ge tillbaka. Känner alla människor likadant, bara det att ingen pratar om det? Om man erkänner sina hämndkänslor tappar man sin pondus, visa sina primitiva urladdningar i all dess ursprungliga rikedom. Är det så?

Lisa sökte jobb för några år sen på ett café. Caféinnehavaren, Ingrid, berättade att mer än etthundra personer svarat och visat intresse för jobbet. På en så liten knappt synlig annons. Lisa fick jobbet. De kom överens om arbetstider och lön. Inga problem. Första dagen: hon kände redan när hon klev in genom dörren på morgonen att något var fel. Luften runt Ingrid var inte tilltalande. Och Lisa är absolut inte så beskaffad att hon känner på sig saker eller är klärvoajant eller så. Ingrid nickade bara åt omklädningsrumshållet. Inget välkommen. Olusten rann till redan då.

Dagen blev ett inferno. Hon gjorde allt fel och inget rätt. Enligt Ingrid. Lisa tvingades lyssna till hennes gälla aldrig sinande stämma, den ringde i hennes huvud, vibrerade i hjärnan. "Neeej! Inte sååå! Neeej!"

Lisa hade svårt att svälja, det gjorde helt enkelt för ont, var i det närmaste strypt, bestulen på både självförtroende och tillit till sin egen förmåga. Känslan av att vara en grön liten groda, nedtrampad, tillplattad på trottoaren av en grov bastant sko, var skrällande hög. Hon var helt enkelt stukad.

Behovet av att ge tillbaka växte inom henne. Bara tanken på att göra det besvärligt för Ingrid gjorde att hennes ego frodades igen. Hon längtade efter revansch.

Hon ringde morgonen därpå:

"Jag kommer inte tillbaka."

"Men... varför det!?"

"Jag kan inte jobba med dig. Det funkar inte alls."

"Men... du måste ge jobbet en chans! Hur ska jag göra nu?! Jag måste ju ha hjälp!"

"Ja...", sa Lisa lite dröjande, "du får väl ringa någon av de andra nittionio som sökte."

fredag 5 mars 2010

Kultur

Det är mitt i natten. Tasso sover. Vaknar av en rörelse i rummet, hon är inte ensam. Mörkret omsluter henne, hon ser inget. Känner stadiga händer med hårda fingrar tar tag i hennes armar under det röda lapptäcket, någon tar ett fast tag runt vänster och höger överarm. Hon dras upp hur sängen, fingrar borrar sig in, nyper åt.

Tasso känner igen dem. Det är grannens båda söner, Axra och Lemme. Vad gör de? De lyfter henne på starka armar, ut i den fuktigt kylslagna nattluften. Hon huttrar, fryser, ser skyar av stjärnformationer lyser på natthimlen. Hon bärs in i brödernas hus.

Förs till deras gemensamma sovrum. Rummet är kalt. Det enkla möblemanget består av två sängar som står vinkelrätt med sänggavlarna mot varandra. Inget mer. Axra och Lemme lägger henne på Axras säng, han placerar sig bredvid. Tasso vågar inte röra sig. Hon trycker kroppen in mot väggen så långt det går, söker fruktlöst trygghet i den storblommiga tapeten. Stirrar med stela torra ögon. Timme efter timme.

"Nu är du min fästmö,", säger Axra på morgonen. "Du har sovit i min säng i natt, det betyder att du är min."

"Vad menar du?", viskar hon.

"Jag menar att vi är ett par. Snart gifter vi oss."

torsdag 4 mars 2010

Hon förbereder sig noggrant

Hon förbereder sig för den stora festen. Ilar ut på sta'n, in i affär, ut ur affär. Måste hitta något som får honom att vilja ha henne. Välja henne. Hittar svarta tunna festbyxor. Hon svänger runt, vrider kroppen så att hon ser sig själv i spegeln över axeln, bakifrån. Underbyxorna kan skönjas om man studerar baken med skarpsinniga ögon. Byxorna smiter åt kring de höfter hon vet har precis den feminina rundning som många män gillar. Är det inte för små?

"Nej, inte alls", svarar det manliga affärsbiträdet, sveper med blicken över henne, studerar intensivt hennes stjärt, "en storlek större skulle inte alls bli bra."

En svart sidenblus med stort frasigt krås, sirligt urringad ner till klyftan som ser ut som en liten barnrumpa, blir perfekt till. Svår att komma i, hon får kränga blusen över huvudet och nästan slita ner den över brösten. Svarta pumps med smal lång tå och femton centimeter höga klackar, har hon redan. De är förbaskat svåra att gå i, fötterna får finna sig i att bli snedställda, näst intill i lodrät riktning. Men vadå? Lite får fossingarna tåla för att hon ska nå sitt syfte.

Så korkat det där hon läste i Jens Lapidus bok Snabba Cash. Det där att klacken på kvinnors skor skulle symbolisera hur kvinnor kuvas under klacken. Så imbecillt! Det stämmer ju inte alls! Det är precis tvärtom. Det är hon som har stilettklackarna, hon som kvinna, som sätter ner stiletten och klämmer till. Pressar och mosar för att få vad hon vill.

Hon hastar iväg hemåt med de lyxiga boutiquepåsarna fladdrande runt benen. Nu är hon säker. Det kommer att bli succé, han är redan så gott som bärgad. Nu jäklar: look out... here I come!

onsdag 3 mars 2010

Attraktion

Hon kommer inte undan hans blick. Den bränner och svider i henne. Lisa försöker låta bli att känna. Det går inte. Måste se på honom, är oundgängligt. Han ser egentligen för bra ut för hennes smak. Ger henne komplex. Med det tjocka svarta håret, lite grått insprängt ser hon nu, kammat uppåt med en liten tofs tjusarlugg som slingrande hänger ner framför vänstra ögat. Bosse går med långa spänstiga steg, han är en duktig golfspelare, det vet hon. Han gungar liksom till i steget, i luften. Har händer som Lisa tycker ser starka ut, svarta fjuniga hår på handryggen, välmanikyrerade naglar. Han ger alla flickorna på kontoret ett flirtigt ögonkast och ett snett smil á la Elvis när han svänger förbi skrivborden. Lisa har hört att han är en "sån där", en som inte kan låta bli att försöka. På allt. Möter Bosse en dam måste han lägga ner henne. Han sa en gång till henne:

"Vad tror du om Lillan? Skulle hon vilja, tror du? Skulle vara spännande att se hur hon ser ut naken."

Lisa vet så väl hur fel det är. Varför är hon ändå så förbannat jäkla attraherad?! Det drar i henne, som om han hade henne i koppel.

"Ska vi dra härifrån?"

Bosse viskar i hennes öra. Han snuddar vid hennes örsnibb, låter tungan vidröra med en hastig smekning. Hon skälver.

"Vi sticker till hotell Riverton. Jag hyr ett rum på några timmar. Jag ser att du vill. Slappna av. Kom nu."

tisdag 2 mars 2010

Plundrad

Hon rafsar ihop sina grejer i en stor hög på skrivbordet. Händerna skakar, ångesten sitter som smutsgrå cement i magen, ända upp i halsen. Det gör ont att blinka, smärtan sitter kompakt i ögonhålorna. Övergivenheten är en järnhjälm nerdragen över huvudet. Går med snabba steg genom kontoret, utan att se sina arbetskamrater. Tittar ner i korridorens beiga plastgolv. Ingen säger något, ingen ropar hennes namn, ingen frågar efter henne: "Vart ska du gå? Går du hem nu?"

Duschar hett, låter det brännande vattnet glödga kroppen. Frotterar sig med hårda händer. Hon står och betraktar sig själv i badrummets immiga spegel. Sveper med handen över spegelglaset, tar bort fukten. Ser rakt in i sig själv. Tar ett snabbt tag med hårborsten genom håret. En stor hårtofs åker med. Noggrant petar hon bort varje hårstrå ur borsten, höjer handen, tar ett nytt borsttag. Mer hår ramlar av. Stirrar på sig själv, sin spegelbild, nästan utan hår. Lite råttfärgade testar hänger kvar här och där.

Går sakta naken ut i köket. Sätter som i trans på vatten till te. Händerna rör sig mekaniskt. Med den stora frukostkoppen rykande av het dryck på sängbordet, lägger hon sig ner i fosterställning. Gnyr svagt. Plundrad på sin identitet.

måndag 1 mars 2010

Hennes medalj

Sara sprang jämt. Vart hon än skulle. Sprang till skolan, sprang på gården, sprang till affären för att köpa mjölk till mamma. Tillsammans med ungarna som bodde på samma gård lekte hon ofta Gömmeleken. De delade upp sig i flera lag. Det ena laget skrev lappar med ledtrådar till nästa spår och nästa och nästa... De kilade in lappar under stenar i björkbacken, under gummimattan i trapphusets dörr och i skrevor i tegelstenarna på huset. Övriga lag sprang mellan de olika gömställena ända till de hittade den sista ledtråden. Den som hittade skatten vann förstås.

Sara tävlade ofta mot Leif. I att komma först. Springa fortast. Han var hennes värsta och bästa konkurrent. De var nog lite kära i varandra, drogs till varandra, men ingen av de sa något om det. De sprang exakt lika fort. Vilken känsla! Det var så härligt att känna fartvinden svepa över ansiktet och fötterna virvla under henne. Sara och Leif skrattade högt när de på samma hundradels sekund slår fingrarna i väggen. Målsnöret för just den spurten.

Dagen för vårterminens friidrottsdag på skolans IP infann sig. Så spännande! Sara visste ju att hon kunde springa fort. Tanken på att löpa sextio meter mot de andra skolkamraterna i samma ålder gjorde henne nervös fast också enormt laddad. Inte segerviss kanske, men hon trodde på sig själv.

Det gick fullständigt fel. Sara kände sig stel som en gaffel i kroppen, kom sent ur startblocken, sprang inte alls med den styrka och ledighet som hon brukar. Försökte förtvivlat komma ifatt, hamnade på en fjärde plats i finalen. Det blev ingen medalj för Sara. Hon mötte Leif senare på eftermiddagen. Han kom springande emot henne på gården. Ansiktet strålade, ett enda stort leende. Han hade kommit på en hedrande andra plats, silvermedalj på sextio meter.

"Hur gick det för dig?"

"Jo... det gick bra, jag fick bronsmedalj", blöddrade Sara innan hon hann tänka efter.