Stranden

En kort fortsättning på inlägget 8 maj "Bryggan":

 

Hur jag kom dit visste jag inte. I nästa medvetna ögonblick fann jag mig själv sittande på knäna i sanden. Med jämna mellanrum flödade kyliga havsvågor över mina nakna ben och de rosa bomullsshortsen jag bar var blöta. Jag satt alldeles intill honom. Han stirrade på mig med lika intensivt blå ögon som himlens färgton. Munnen var sned, i glipan mellan läpparna skymtade jag vita tänder och det svarta håret låg i våta stripor över pannan. Hans grå tröja och byxor var mörka och fläckiga av vatten och smuts. Kroppen vaggade en aning varje gång det kom en ny våg och slog in över stranden. Jag sträckte fram en hand och rörde vid hans ena arm. Den var kall. Mitt ansikte kändes fuktigt. Jag drog med händerna över mina kinder. Det var tårar.

Bryggan

Under bryggan låg han. Jag såg honom först efter en stund. Det var en vindstilla morgon och jag hade gått ner till havet för att andas in den luftiga syremättade atmosfären och låta min hud värmas upp av de första milda solstrålarna. Jag satte mig på bryggans ena långkant och lät mina ben fritt svänga i luften. Jag fick en hastig förnimmelse, en déjà vu till för länge sen, när jag som femåring satt på en stol i köket och inte nådde ner till golvet.

Jag vände ansiktet mot himlen, blundade och njöt. Det var först efter en stund, jag vet inte hur länge jag hade suttit där, som jag öppnade ögonen, böjde huvudet och sänkte blicken. Då såg jag. Under bryggan. Alldeles intill, där sandstranden mötte de stilla havsvågorna. Mina ögon drogs obevekligt mot någonting. Det var som att träffas av blixten, kraften var omedelbar. Mina ögon mötte hans. Jag fastnade, kunde inte röra mig.