Livet

Sol och vatten är livet

De flesta människor söker sig både till sol och till vatten.

Vårsolen. Den bländar mig med sin skarpa ljusstyrka. Jag tar ut en av de gamla gistna trädgårdsstolarna, placerar den mot en södervägg. Känner den kyliga luften omge mig men solstrålarna värmer likväl mina sinnen och min kropp.

Havet. Bland det bästa jag vet är att i skymningen sätta mig högt upp på en klippa och blicka ut över havet, mot horisonten. Det ger mig ett lugn inombords. Samtidigt hissnar det. Tanken lockar att simma ut mot himlaranden. Förföriskt frestande trots faran det innebär.

Eget foto

Maj

Hon lyssnade till det dämpade regelbundna dunket av sina egna steg. Axlarna riste till. Vinden var kylig. Under några sekunder ångrade hon sig, stannade abrupt, frestad att vända om. Men beslutet stod fast. Hon tog långa steg. Ännu längre än nyss. Hoppade över uppstickande rötter och stenar. Nu klafsade det om gummistövlarna. Naturen var vattendränkt. Hela maj hade det regnat mer än vanligt. Det knastrade till när hon klev på några tunna trägrenar. Hon svettades, tunna strilar rann utefter ryggen. Det kittlade på ett obehagligt sätt. Utan att bry sig om att stanna, knäppte hon upp jackan och lättade på halsduken som smet åt kring halsen. Blicken fokuserad framåt. Då upptäckte hon. Det blå. Där mellan tallarna. Några snabba sista steg. Sjön. Omgiven av klippor. Glitter i vattnet. Hon kastade av sig alla otympliga kläder. Stod där naken. Hon höjde armarna och böjde en aning på knäna. Gjorde sig beredd.

Fem ord på D

Till slut kom vakten med några gulnade sidor rivna ur ett kollegieblock och en blyertspenna.

"Här har du. De är visserligen kladdade på förut, men du kan använda den andra tomma sidan. Jag stannar här och kollar under tiden”, sa han. ”Du har femton minuter på dig.”

”Vad?”

”Så att du inte försöker dig på något med pennan”, fortsatte vakten och nickade mot attiraljerna Brad höll i handen. ”Dessutom har jag inte tid att stanna längre.”

”Vad skulle jag kunna göra med det här?” sa Brad och höll fram kollegiebladen och blyertspennan.

”Inte vet jag. Men så lyder ordern”, sa han och satte sig på en pinnstol som han ställt alldeles invid cellen. ”Sätt igång. Femton minuter. Från och med ... nu.”

Brad snurrade flera varv runt sig själv innan han till slut satte sig på britsen. Han pustade högt. Slängde blickar på dumbommen utanför. I pallet snodde tankar runt som vingbrutna duvor som dråsade ner från himlen. Helvete. Funkade inte. Han kollade taket i en desperat tanke om att det kladdiga taket skulle hjälpa honom.

”Tio minuter kvar.”

Banne mig

Brad kunde inte ge upp. Han var inte oskyldig, men om han jobbade hårt på det kunde han visa på förmildrande omständigheter. Om han bad till dem att de skulle tänka på Lilla Hjärtat. De ville väl inte förstöra ännu ett liv, skulle han säga. Hennes oskuldsfulla existens. Med ens piggnade han till. Han slängde sig upp ur bingen och med några kliv var han framme vid gallret.

”Vakt! Vakt!” ropade han.

”Skrik inte! Jag kommer när jag kommer”, hörde han i fjärran.

Brad hörde hasande steg närma sig. Vakten kom sjavande med den smockfulla nyckelringen klirrande i bältet.

”Vad vill du?”

”Papper och penna! Jag måste få skriva.”

Brad trampade på stället.

”Vad?! Du skriva? Banne mig, det var något nytt,” sa vakten och flinade.

En helt annan sak. Om ni har lust, läs min artikel på Drop a Story som publicerades idag om min/vår resa genom ett Europa i coronafebertider:

https://dropastory.se/utmaningar-event/resan-hem-genom-ett-europa-med-coronafeber/

Barnet

I en cell i ett cellblock på Metropolitan Correctional Center i Chicago, Illinois:

Det var barnet Brad tänkte mest på. Han fick lust att slänga sig rakt in i betongväggen med pannan före. Han skrattade högt.

”Vad flabbar du åt?”, hörde han från sin kompis i cellen intill. ”Hör finns inget att garva åt. För dig. Grina istället. Det vore mer normalt.”

Brad brydde sig inte om att svara. Vad skulle det hjälpa att kasta sig in i väggen? Han kunde inte vara säker på att han hade kraft eller var orädd nog att slänga sig så hårt att han gick hädan. Med hans vanliga tur skulle han antagligen bara få en grav hjärnskada som gjorde livet än mer omöjligt. Hur tufft var det förresten på en skala? Det var inte tufft utan fegt. Och Lilla hjärtat skulle förlora sin pappa. Han snyftade till. Tydligen högt eftersom tjommen åter höjde sin röst:

”Nä men nu får du fan i mig ge dig. Ska du flabba eller gnälla som en barnrumpa? Ta dig i kragen. Du har det inte så dumt här, väl?”

Brad fattade noll. Inte så dumt? Det kunde det fånet säga som skulle släppas fri om några månader.

”Passa på och utbilda dig för helvete.”

”Som du har gjort. Inte”, kunde Brad inte låta bli att svara.

”Hörru du, inga höga hästar här. Det passar dig inte.”

Brad slängde sig på britsen och vände ryggen mot cellen. Han måste komma på en lösning.

Min första kärlek

Min första kärlek gjorde mig svag och stark samtidigt. Under den kraftfullaste förälskelseperioden försvann tiden i ett töcken. Jag var helt uppfylld av honom. Den känslan är både smärtsam och oerhört njutbar. Jag var fjorton år.

Sen tog det trettiofem år. Samma djupa värk och vällust. Längtan. Det tog tid. Vi var båda engagerade i någon annan. Till slut kunde vi bli ett par. Mötet gjorde att tankarna på den första kärleken väcktes. Hur ser han ut idag? Hur har han det? Har han haft ett bra liv? Jag både vill och inte vill veta.

Caféet

Med lite tur lyckades Karin balansera brickan med Café Crème och assietten med en gigantisk kanelbulle och bana sig väg mellan borden utan att en olycka hände. Hon slog sig ner vid ett ledigt bord. Fanns bara ett enda kvar längst in vid väggen, i hörnet. Karin hatade det, att vara i blickpunkten. Att ana att de andra, som redan satt bekvämt tillbakalutade i sina stolar och smuttade på sina olika kaffe- och tedoningar medan de diskuterade senaste krisen med allvarliga miner, var fullt medvetna om hennes bryderier. Då och då brast de ut i skallande skratt, när någon sa något fyndigt, antog hon. Karin hajade till varje gång. Det gjorde ont i huvudet. Kaffet var gott och bullen smakade nybakat smetigt. Vid bordet bredvid hennes satt en ung kvinna med en kille i tioårsåldern. Utan att egentligen vilja det hörde hon deras samtal.

"Jag tror inte han fattar att jag inte vill vara hos honom."

"Är det så illa?"

"Mamma. Vad ska jag göra? Vad ska jag svara honom?"

Karin såg hur han lutade sig mot kvinnan och placerade sitt lockiga huvud mot hennes hals.

"Du får ta det lugnt. Närma dig honom lite i taget”, sa kvinnan och strök långsamt över hans ljusa hår.

"I så fall kan han ju dra in mig i bilen", sa han och satte sig käpprakt upp i stolen.

"Herregud."

Kvinnan stirrade på honom.

"Han pratar om dåligt beteende."

"Vad? Han har nog komplex."

 "Kan jag sms:a dig när jag kommer dit?"

I elfte timmen

Dörren slog igen bakom Sara. Den plötsliga smällen gjorde att hon hajade till, trots att det var hon själv som åstadkommit skrällen. Sara andades så ytligt att hon för några sekunder tappade andan. Samma förnimmelse som de gånger hon gråtit så häftigt och under så lång tid att hon till sist flämtat för att få luft. Som om hon kvävde sig själv. I nästa ögonblick gick det upp för henne. Hon var fri. Fri att göra vad hon ville med resten av sitt liv.

Det var i grevens tid insåg Sara. Egentligen förstod hon först nu hur modig hon varit. Förstås mycket lättare att stanna kvar. Att ge upp och foga sig. Låta det pågå och istället hitta andra saker som betydde något. Säkert otaliga människor som gjorde precis det för att slippa ta itu med problemet. Som Fanny som länge orerat om hur tråkig och motbjudande Patrik var. Att hon var kär i en annan. En man som hon träffade i smyg. Men sen med ens en dag var hon som omvänd. Tjatade om hur bra de hade det och alltid haft, hon och Patrik. Att hon alltid hade varit lika förälskad i honom. Ända sen tonåren. Sara fattade inget.

Nej, för Sara gick det inte längre. Idag hade hon sagt det. Rättare sagt, hon hörde sig själv uttala orden som hon repeterat i huvudet i många år. Några få ord bara, men livsavgörande. Hon var sådan. Förr eller senare kunde hon inte hålla inne med det. Först grät han. Sen hotade han. Sen grät han igen. Med kraft fick hon tvinga bort hans händer från sina armar. I hallen slängde hon kappan över ryggen, låste upp dörren, kastade sig ut och dängde igen dörren. Sara vred på huvudet. Han hade inte kommit efter. Dörren förblev stängd.

Fint

Huset ser övergivet ut mitt i alla ofärgade träd och förra årets bruna gräs. Men ändå. Fint. Hemma. Vi lyckades. Dörren in till verandan går inte att låsa upp. Rosten hindrar. Sen går inte innerdörren att låsa upp. Dörren har satt sig. Efter en stunds slit kommer vi in. Jag kollar termometern. Fem grader plus inne i huset. Vi delar på arbetet.  Mannen hämtar ved och tar itu med att sätta fyr i kakelugnarna. Jag tömmer den överfulla bilen. Svetten lackar trots kylan. Jag dammsuger upp damm och muslortar. Efter några timmar är det femton grader. Härligt! Vi åker till byns livsmedelsaffär. Handlaren strålar. Har haft goda dagar. Ingen kris. Ingen kris ens med tillgången på mat och torrvaror. Det enda som inte finns är ägg. Varför just ägg? På kvällen tjugo grader. Vi äter pasta med gorgonzolaost och skålar i rött vin.

Dominant

Berit tittade på klockan och konstaterade att hon hade sovit i två timmar. Hon kastade på sig sin tunna klänning som låg vid fotänden av sängen. Britta rörde sig inte. Berit låste upp, drog upp dörren en decimeter och kikade ut.

”Har det hänt något?” teaterviskade hon.

Hon kände igen mannen i receptionen. Lätta vågor av irritation svischade genom hjärnan som gjorde att en begynnande huvudvärk gjorde sig påmind. Han stirrade på henne.

”Ursäkta väckte jag dig?” sa han och utan att riktigt veta fick hon en tydlig känsla av att han satte foten i den lilla dörrgluggen.

Hon tog i handtaget. Dörren rörde sig inte.

”Jag tänkte att ni var hungriga”, sa han och visade brickan han höll i famnen. ”Ni har rest långt.”

”Det passar tyvärr inte just nu”, sa hon och försökte dra igen dörren. ”Kan du vara snäll och ta bort foten?”

Till hennes lättnad gjorde han det.

”Jag finns därnere”, sa han. ”Hela tiden. Ring bara.”

”Det gör vi kanske.”

”Inte kanske. Ni måste”, sa han.

”OK”, sa hon bara för att komma ifrån hans intensiva blick. Hon förstod mer än väl. Han härskade. Tro inte något annat uttryckte blänket i ögonen utan att han behövde delge det högt. ”OK", sa hon igen.

Berit la sig i sängen på rygg. Den gnällde till men Britta låg fortfarande helt still. Vad var det för fel på henne? Varför trodde hon att varenda man hon mötte ville ha något av henne? Receptionisten hade naturligtvis bara menat väl. Hon och Britta hade rest långt och hade inte ätit på ett antal timmar. Det kurrade i magen.

Blek

Berit blev förvånad över hur modernt Nairobi såg ut. Som vilken storstad som helst. Åtminstone på avstånd. Hon betraktade enorma arkitektoniskt trendiga byggnader blandat med lägre äldre hus. Bussen stannade vid ett hörnhus målat i vitt och klarblått. På skylten läste hon Ngara Riverside Lodge. Hon höll tummarna för att det skulle vara hyfsat bra. Rent och med en fungerande dusch. Det var en chansning de var medvetna om att de tog när de bokade dubbelrummet. Hon hade räknat ut att priset i kronor låg på ungefär 200 per natt. Chauffören log igen och hon kunde se mer av hans vita breda tandrader än hon behövde. Han drog ut deras resväskor ur bagageutrymmet.

”Så … hoppas att ni blir nöjda med er vistelse”, sa han och räckte över ett visitkort. ”Ring om ni behöver guide.”

Nu svettades hon ymnigt igen. Resväskan kändes så tung att hon undrade om hon packat ner tunga stenar istället för lätta sommarkläder. Trots hektiskt röda kinder såg Britta blek och trött ut.

Rummet var enkelt men de hade fått två sängar och slapp ligga i samma dubbelsäng. De kastade sig ner på varsin. Sängarna gnällde, gungade till och knakade olycksbådande. Bra att de ingen av dem kastade sig runt, runt på nätterna. Badrummet. Toalettstolen var placerad så att man fick tränga sig förbi handfatet för att nå dit. Tur att hon var hyfsat smal. Hon längtade som en tokig efter en dusch.

”Börja du”, sa Britta. ”Jag vilar en stund.”

Det fanns ingen handdusch, enbart en mojäng fastsatt långt upp på väggen. Den såg ut som en liten vit hårfön. Hon vred på kranen. Ljummet vatten i lätta kaskader.

Britta verkade sova. Berit tassade på lätta fötter för att inte väcka henne. Vederkvickt la hon sig på sängen.

Det knackade på dörren.

”Frukost!” hördes en mansröst utanför.

Tulpaner

Berit köpte biljetter till dem båda. Chauffören sjöng på en melodi hon kände igen. Who shot the sheriff. Det lät bra. Han log mot henne, visade alla sina lysande vita tänder och svängde kroppen i takt. Hon kände sig svenskt mesig och rent av löjeväckande när hon försökte sig på att svänga lite lätt på höfterna. I en minimal vas fastlimmad intill ratten var en röd tulpan i plast nerstucken. Berit nickade mot blomman.

”Gillar du tulpaner?” sa hon på engelska.

Omedelbart efter hon sagt det undrade hon varför hon sa det. Hur oviktigt var inte det? Han skrattade högt.

”Jag såg ett program på teve. En ocean av tulpaner”, sa han och placerade två biljetter i hennes handflata. Under en halv sekund kände hon hans varma fingrar mot huden. ”Jag älskar tulpaner”, fortsatte han och gav henne en flirtig blick.

Hon blev förvirrad. Raggade han på henne? Naturligtvis inte. Han var bara glad. Hon log tillbaka, vände sig om och banade sig väg ner genom bussen. Britta hade naturligtvis satt sig längst bak. Med en suck damp Berit ner på den slitna stoppningen. Svetten strömmade ner över rygg och bröst. Det kliade. Rastafarimannen rattade ut från busshållplatsen och full luftkonditionering på bussen satte igång. Rättare sagt, eftersom inga fönsterglas fanns, svepte vinden in genom alla fönster på en gång, svängde runt så håret stod åt alla håll och svetten på kroppen torkade. Berit frös nu istället. Hon ryste till och betraktade gåshuden på armarna. Skönt kall på något sätt. Hon tittade på Britta och kunde inte låta bli att skratta. Hennes röda hår hade slingrat sig runt halsen och såg ut att kunna strypa henne när som helst.

Kantig

Det var på den tiden när Berit fortfarande jobbade som butiksbiträde på Coop i Linköping. Hette det förresten så fortfarande? Butiksbiträde. Ett kantigt ord, tyckte hon själv. Hon biträdde ingen. Gjorde bara det jobb hon ensam ansvarade för. Kunderna förstås, biträdde hon. Eller sa man expedit nu för tiden för det lät mycket bättre? En parallell till lokalvårdare. Hon och Britta hade bestämt sig för att åka till Kenya på en 14-dagars semester inkluderat en safari. I en resetidning hade Berit läst om solnedgångar över savannen, skymningsljus i horisonten, snötäckta bergstoppar och oändligt stora hjordar av allehanda vilda djur på vandring. Det lät fullständigt oemotståndligt. De åkte en dag i november. I skumt väder, man mer kände än såg duggregn fukta ansikte och kläder, lyfte flygplanet. Berit och Britta skålade i ett glas champagne.

När de bleka i ansiktet klev ut ur Nairobis flygplatsterminal var de dödströtta och inpyrda med resdamm. En förnimmelse av spänning fanns ändå i luften. De lyckades hitta en buss som skulle ta dem in till Nairobi stad. De frågade busschauffören, en yngre man med dreadlocks förenat i en kraftig svans i nacken. Han nickade och sa att han visste var deras hotell låg. Inga problem, han skulle visa dem.

Hux flux

Bakgrund: Jag arbetade under en kortare tid på Volvo taxi (de hade en avdelning för alla volvoanställda som åkte taxi kors och tvärs över landet och förstås mest i Göteborg). Jag upplevde det som om vi som jobbade där befann oss allra längst ner på skalan. Kände mig ofta som en person som man kunde ta ut sin frustration på. Ett arbetarpoem:

Volvo taxi god morgon

Jag ska ha en bil till Andra Långgatan 28, det är bråttom!

OK. Vad heter du?

Efter att bilen har hämtat mig ska den hämta upp en annan person

OK. Jag måste bara först få ditt namn för att hitta ditt kundnummer

Sen ska bilen hämta upp ytterligare en person

Ljudlös suck

Ditt namn?

Det var tyst. Sen kom det hux flux i ett högt skri:

Britt Andersson!

Jag lägger in adresserna.

Men … vore det inte bättre att hämta upp person nummer tre först och dig sist?

Nämen vänta här nu!

Det blir en mycket längre resa annars …

Vänta här nu sa jag! Det är jag som bestämmer och hör sen!

Kaxig

Silverkusten i Portugal

Här är naturen karg kaxig halvöken

Mylla finns ingen bara sand och

glesa dungar av klena tallar

slitstarka späda blommor och torrt gräs

Jag står på ett berg av sand och

betraktar Atlantens mäktiga bränningar

som kastar sig över sandstranden

Vågorna dån fyller luften

Jag hissnar av tanken på

att dränkas av ett pulserande vitt skum

Hutlös

Idag en skrivövning jag deltog i:

Nedanstående kursiverade text är början på ett brev.

Skriv tre åtgärder som brevskrivaren har vidtagit för att hålla modern borta från oönskat beteende. Åtgärderna ska innehålla minst tre av följande ord:

Svamp

Bar

Likvid

Räv

Slemmig

Hutlös

När du läser det här är jag och barnen långt borta. När vi kommer tillbaka om en vecka förväntar jag mig att du uppför dig som det anstår en mor. Om du väljer att fortsätta använda våra barn som slagträn i skilsmässan kommer följande att hända ...

... Den likvid som vi bestämt att du ska erhålla när vi skiljs bränns inne.

På den bar du ideligen frekventerar, på samma sätt som en slemmig räv dras till närmsta byte att sätta tänderna i, blir du uppsatt på den ilsket röda listan för oönskade gäster. Räkna med att det blir kalla handen redan i dörren.

Hutlöst kommer jag att hindra dig från att träffa dina barn. Ta med i beräkningen att du under sådana förhållanden har sett dem för sista gången.