Kantig

Det var på den tiden när Berit fortfarande jobbade som butiksbiträde på Coop i Linköping. Hette det förresten så fortfarande? Butiksbiträde. Ett kantigt ord, tyckte hon själv. Hon biträdde ingen. Gjorde bara det jobb hon ensam ansvarade för. Kunderna förstås, biträdde hon. Eller sa man expedit nu för tiden för det lät mycket bättre? En parallell till lokalvårdare. Hon och Britta hade bestämt sig för att åka till Kenya på en 14-dagars semester inkluderat en safari. I en resetidning hade Berit läst om solnedgångar över savannen, skymningsljus i horisonten, snötäckta bergstoppar och oändligt stora hjordar av allehanda vilda djur på vandring. Det lät fullständigt oemotståndligt. De åkte en dag i november. I skumt väder, man mer kände än såg duggregn fukta ansikte och kläder, lyfte flygplanet. Berit och Britta skålade i ett glas champagne.

När de bleka i ansiktet klev ut ur Nairobis flygplatsterminal var de dödströtta och inpyrda med resdamm. En förnimmelse av spänning fanns ändå i luften. De lyckades hitta en buss som skulle ta dem in till Nairobi stad. De frågade busschauffören, en yngre man med dreadlocks förenat i en kraftig svans i nacken. Han nickade och sa att han visste var deras hotell låg. Inga problem, han skulle visa dem.