Pusslet

I barndomen brukade hon betrakta och lyssna länge innan hon närmade sig någon hon inte kände.

"Karin är en försiktig general", hörde hon mamma säga. "Hon är blyg, bara."

Inom sig blev hon arg på mammas sätt att tala om henne, fast hon var närvarande i rummet. Karin såg på dem som mamma pratade med och ville ropa Jag kan ta vara på mig själv om det behövs, men hon vågade inte. Sen fattade hon ännu mindre vad mamma menade med general. Vad då general? Karin kom ihåg första gången hon träffade Inger. De var i samma ålder och mammorna sa:

"Gå nu iväg och lek med er."

Inger och hon stod och stirrade på varandra. Från var sin sida av rummet, hon med sänkt haka, Inger under lugg.  Sen minns hon inte vad som hände. Hur lång tid det tog. Nästa minnesbild var att de låg på golvet och la ett jättestort pussel. Lika koncentrerade båda två. Med ivriga fingrar letade de bitar att lägga på rätt ställe. Bägge ropade de högt när de lyckades. Karin betraktade Ingers ansikte. Hennes stora uppspärrade ögon, ansiktet som var fuktigt av ansträngningen.

Han

Hon fick för sig att hon var ett väsen. Inte en vanlig normal människa. Ett väsen som andra såg på med kritiska blickar och tänkte att hon ... den där, måste vara helt dum i huvudet. Hon hade svårt att sova. När hon la sig på kvällarna visste hon att tankarna skulle tortera henne. De snurrade som ilskna bålgetingar i hjärnan. Hon ville skrika och sparka hårt i väggen, men förblev tyst eftersom hon inte ville väcka mamma och pappa.

En dag i skolan. I korridoren på andra våningen. Hon såg honom på långt håll. Båda fäste blicken på varandra exakt samtidigt. Höll fast tills de till slut möttes. Hon tyckte det tog en evighet. Hans leende, hans ögon. Hela han.

Samma dag. Hon stod i kön i matsalen. Alla surrade runt henne. Skrattade, fnittrade, ropade. Så rösten bakom henne. Alldeles intill hennes öra. Innan hon vred på huvudet visste hon. Det var han.

"Vill du sitta med mig?" sa han.

Frukosten

För bara några månader sen hade hon hade aldrig i livet kunnat tro att hon skulle bry sig om att besvära sig. För inte så länge sen hade hon gått och lagt sig i sängen istället. Vänt ansiktet mot väggen och inte gått upp på flera dygn.

Nu ville hon göra rätt för sig. Inte för att hon trodde att polisen skulle säga att hon var modig. Sanningen att säga var det mest för hennes egen skull hon gick dit. Inte för Sorins, som faktiskt var offret. Hon var ett offer för omständigheterna, men hon levde. Sorin var död.

Medan hon stirrade ut genom fönstret åt hon stillsamt och sakta frukost, en ostmacka och en mugg kaffe. Det regnade och blåste hårt. Björkens grenar strävade rakt ut, böljade hit och dit. Helt rätt väder. Idag skulle hon befinna sig på ett ställe som hon aldrig skulle ha valt själv. Kanske inte så många andra heller. Förutom de som jobbade där. Men hon hade lovat. Magen surrade av nervositet. När hon till slut var tvungen att resa sig upp, vinglade hon till och damp ner på stolen igen. Hon tog ett hårt tag i köksbordet och hävde sig långsamt upp i stående ställning. Nu var det dags. Göra vad hon skulle och sen snabbt avlägsna sig.

Strecket

Han var en sån som pekade med hela sin breda handflata. Ingen fick gå in i klassrummet i förväg. Även om dörren stod på vid gavel. Jag hatade hans stora händer och undvek alltid att titta. Vi ställde oss på led. Två och två marscherade vi bort till våra platser. Jag och Alice satt längst fram. Det hade vi inte valt själva. Jag funderade på om han bestämt det bara för att han skulle få njuta av att studera hur rädd jag var. Jag stirrade på hans brunbeigerutiga blazer och skrynkliga beige chinos.

"Karin, du kan gå fram till tavlan."

Den starka lusten att vägra gjorde det svårt för mig att resa mig upp. Kroppen ville inte lyda och knäna darrade. På något underligt sätt lyckades jag.

"Nå. Hur lång tid ska det ta att gå några steg?"

Han hade förflyttat sig och stod nu och lutade ryggen mot väggen längst bak i lokalen.

"Skriv nu ett ord som vi kan utgå från."

Jag tog den enda tuschpennan som fanns och lyfte handen mot tavlan. Utan att ha en aning om vad jag skulle skriva började jag.

"Vad är det där för streck?" hörde jag honom säga mitt i en djup suck. "Du kan gå och sätta dig."

Naiv

Han undrade ibland om han varit för snabb att acceptera hennes förklaring. Så likt honom. Bara godta allt hon sa. Han var alldeles för naiv. Tänk om hon ljög. Nu var det för sent att ta tillbaka det han sagt. Nu fick han leva med beslutet och tvivlet. Måste han verkligen det? Nej, så fan heller! Han skulle precis öppna munnen och kräva belägg, när hon hann före:

"Du vet, det var bara ett litet äventyr. Du vet att jag är impulsiv."

"Herregud. Har du inte lärt dig något alls av livet?"

"Jag har för mig att du har sagt", sa hon och formade läpparna  så att det såg ut som om hon bitit i något äckligt. "Om jag inte missminner mig helt och hållet, var det just det du föll för hos mig."

Hans axlar skälvde till. Han visste inte om det var av lust eller olust.

"Det var det förstås", sa han.

Att blunda

Under ett kort ögonblick såg jag bilden framför mig. Lika iskall som genomskinlig. Mitt liv som det sett ut hittills. Rotlösheten, trots att jag växt upp med både en pappa som drog in pengar till hushållet och en mamma som var hemma. Min ständiga olust, känslan av övergivenhet, min ängslan över livet. 

Händelsen med Sorin, att han försvann, de allvarliga hoten mot mig. Allt det gjorde att jag för en stund omedvetet la mitt vanliga jag åt sidan för att lösa ett akut läge. Jag som annars var en orolig och nervös själ tvingades skärpa mig och ta egna beslut. Det såg jag först nu i efterhand. 

Övergreppet igår kväll och Margarets svala attityd gjorde att jag obevekligt föll omkull. När jag var som mest skör passade min gamla roll på att kasta sig över mig. Nu kände jag igen mig själv. Jag var inte alls förändrad. Det hade bara varit en parentes som gett mig en hastig inblick i hur det skulle kunna vara.

Bosses sista blogginlägg från Ystad

Jaha ... då bor du på Gotland alltså, Bosse. Låter fantastiskt och det ska bli roligt att få följa dig där genom ditt bloggande. Om du har tänkt fortsätta, givetvis, vilket jag hoppas.

Jag har kollat registreringsskyltar när tillfälle har givits under våra fyra semesterveckor. Vårt lantställe ligger ju som bekant på bondvischan, så inte så många bilar just där.

Den första hittade jag genom att jag kollade bilen som låg framför på väg från Havstenssund till Tanum. Aha!

Den följande var när vi gästade Bauhaus i Bäckebol utanför Göteborg. Precis när vi ska åka därifrån parkerar en bil intill oss. Aha!

Den sista hittade jag idag på morgonen när jag tog en promenad i environgerna här i Kungsladugård.

Nu ger jag mig. Trots att jag inte kommer ifatt Znogge.

Alltid kul med tävlingar! Tack Bosse!

Morsan

Under uppväxten var han alltid arg på morsan. Snarare irriterad. Han skämdes. Ville inte ses tillsammans med henne ute bland folk. Det var sällan ett problem eftersom hon undvek att träffa människor. Men när det någon gång hände, var det än mer påtagligt än hemma, att hon behövde hjälp. Han själv hade varken ork eller rätt kunskap. Hon såg helt bortkommen ut, helt utan förmåga att reagera eller agera. Röda fläckar på kinderna och darrande läppar avslöjade för honom att hon var skärrad. Trots att hon säkert var nära att kräkas stod hon kvar. Fötterna brett isär klädda i foträta beige tantskor. 

När han tittade ordentligt la han märke till att kroppen svajade en aning. Han fick för sig att fötterna limmats fast i parketten och att hon när som helst skulle dråsa i golvet och bryta fotlederna. I den stunden ville han ta hand om henne, ville rusa fram och ta emot henne när hon ramlade. Det var hans mamma. De tillhörde varandra. Det var bara de två kvar. Farsan var död. Nästan så han med ens blev förälskad i henne. Hon dög som morsa, trots allt.

Om Maggan

Maggan var min bästa kompis under tonåren. Hon var en typisk väninna som jag såg som någon som jag självklart anförtrodde mig åt. En del säger att de berättar allt för nära vänner, men i min värld är det inte hela sanningen. Jag tror att man aldrig lär känna en människa riktigt på djupet. Det finns alltid en del kvar som man inte låter andra veta om.

Under första terminen i gymnasiet blev Maggan och jag riktigt osams. Min dåvarande pojkvän ställde mig till svars en dag. Jag fattade ingenting. Enda förklaringen var att Maggan ljugit om mig. När hon och jag senare den dagen träffades på ett fik hade jag min plan klar. Jag svarade mumlande och undvikande på hennes frågor och jag lät bli att se henne i ögonen. Efter en stund märkte jag att hon gav upp. Hennes fingrar darrade och hennes chokladmuffins låg kvar oäten på assietten. Då öppnade jag munnen:

"Du ljuger", sa jag.

Maggan studsade till. Hon råkade samtidigt vidröra kaffekoppen så att kaffe rann över på fatet och duken brunfläckades. Med skälvande fingrar strök hon över de blöta fläckarna.

"Vad menar du?" sa hon utan att titta upp.

"Du vet precis vad jag menar. Du har skvallrat för Leif. Inte skvallrat förresten. Fel ord. Det du sa var inte sant. Du snackade skit. Ren skit. Hur kunde du? Vad håller du på med?" sa jag och var tvungen att hämta andan.

"Kan jag få säga några ord?"

Problemet

Det var det som var problemet. Åtskilliga i hennes omgivning såg henne som klen både fysiskt och intellektuellt. Så kort var hon inte, men alldeles för många tilltalade henne med Lilla Karin. Alltför många trodde att de behövde ge henne råd. Så fort hon råkade berätta om någon händelse eller företeelse som tyngde henne, talade de om för henne hur hon skulle lösa bekymret. Jag kan tänka själv, hade hon velat ropa, men hon gjorde aldrig det.

Nu för tiden tyckte Karin att det varit en bedrift att låta det pågå så länge. Närapå att hon beundrade sitt eget tålamod. Men beteendet hade blivit en rutin som var svår att bryta. Det liksom bara rullade på, år efter år. Hon tog igen den tiden nu. Somliga ansåg säkert att hon var både tjatig och envis. Som en obetydlig sticka i foten. Irriterande och omöjlig att bortse från, men svår att få grepp om.

Styrka

Ahmad hade fått vänta länge på att rättegången skulle starta. Leif tänkte att han måste ha ett psyke som var vidunderligt starkt. Han ville gärna tro att han själv tålde mycket, men fick vid närmare eftertanke erkänna att han var rätt svag i själen. Visst var Ahmad stukad, men han hade inte gett upp. Leif kom ihåg hur han själv förändrades under vistelsen i häktet för tre år sen. Hur vakterna psykade, kränkte och jobbade hårt på att knäcka honom. Det var inte långt ifrån att de lyckats. Till slut fick de honom att skriva under en bekännelse som han inte riktigt kunde tyda hur den löd, eftersom den var på franska. Sen släppte de honom utan mer påföljd. Han undrade fortfarande hur det gick till.

När han såg sig själv i spegeln för första gången på flera månader märkte han hur hans hållning hade förändrats. Ryggen var böjd och ansiktet gråblekt. Han mådde illa.

Ironi

"Här kommer du och glittrar med ögonen!" sa han och höjde ölglaset mot mig som om han skålade.

 Jag förstod inte. Glittrar med ögonen? Var han ironisk? Jag har aldrig lyckats begripa när man var spydig eller inte var det. Jag tänkte alltid att alla menade precis det de sa. Bokstavligen.

"Du menar väl tvärtom?" sa jag och damp ner på stolen. Jag satte ölglaset till läpparna. Gult tjockt lödder från ölen nådde ända upp till glasets kant vilket gjorde att jag bara fick skum i munnen.

"Det är väl klart. Fattar du väl?"

"Syns det så väl?" sa jag och slickade mig om läpparna.

"Var gränsen går mellan att må bra och att må dåligt, den syns mer än tydligt på dig. Jag kan läsa dig hur lätt som helst. Nu har du vickat över. Igen", sa han och blinkade med ena ögat som om han flirtade.

Vågor av irritation svepte genom mitt bröst och jag fick svårt att andas.

"Du har inte fattat någonting, fast du går omkring och tror att du är så jäkla skarpsinnig. Och det var inte ironiskt menat", sa jag och flåsade av ansträngningen att uttala så många ord under ett och samma andetag.

"Herregud, lugna dig."

Paralleller

Leif bara måste åka dit. Han kunde inte ta hänsyn till hur Karin reagerade. Det var hans barn. Fast visste han det? Skulle det vara möjligt för honom att fråga Etta hur hon kunde vara så säker? Han hade en klasskamrat i nian som en dag fick besked av en klasskompis att hon var med barn och att han var pappan. Han hade nekat tills han blev blå i ansiktet. Leif hade tyckt att det var motbjudande gjort. Janne var en sådan som låg med många. Det var allmänt känt. Han skulle vara glad att det inte var fler som kom och sa samma sak. Leif hade medkänsla med tjejen. Hon blev tvungen att sluta nian innan vårterminens slut och fick inget slutbetyg. Medan Janne gick kvar som ingenting speciellt hade hänt. 

Nu satt Leif i en liknande sits. Fast ändå inte. Men det fanns paralleller. Det att vara fast för livet. Gick inte att haja att han hade en liten son. Tanken var förunderlig. Han tittade ut genom fönstret där björkarna svajade lätt i sommarvinden. Med ens upplevde han lyckokänslor, det pirrade till i  bröstet. Han var pappa! Han rätade på ryggen och bestämde att han skulle gå Etta tillmötes. Ingen misstänksamhet utan visa tydligt att han godtog hennes påstående. Han ville bli en bra pappa till sonen. Men om hon visade någon som helst tendens att fortfarande vara fast i drogerna, då skulle han inte dra sig för att se till att han fick vårdnaden.

Fri

De hade kommit med hans egna kläder. En unken lukt blandad med en svag doft av kemikalier, kanske malmedel, nådde näsan. Leif stirrade på de slitna jeansen och t-tröjan som låg slarvigt hopvikt ovanpå. Hans vita kalsonger skymtade under tröjan. Sen slet han av sig fängelsepaltorna. En förnimmelse av äckel försvann i samma ögonblick och en lättnad drog igenom kroppen, trots lukten, när han fick på sig sina egna kläder. Han satte sig ner på britsen och stirrade rakt in i cementväggen. Efter en stund reste han sig upp, omedveten om hur lång tid som gått. Benen var stela och för att få igång dem trampade han på stället. Så skramlet av nycklar. Leif tittade ut genom gallret. Där kom vakten sakta vandrande mot hans cell. Utan att säga något låste han upp. Leif gick ut. Vakten tog ett tag om hans ena överarm och bredvid varandra gick de förbi ett antal celler. Han kollade inte åt något håll. Det blev en underlig promenad. Vakten haltade och Leif fick hela tiden parera så att de inte dunkade i varandra, axel mot axel. In i en korridor han kände igen. En rad med stängda dörrar på bägge sidor. I ett av rummen hade han blivit förhörd. Han riste till av olust. In i ett rum med en lång disk. En uniformerad vakt höll i en ryggsäck. Hans leende tolkade Leif som självgott. Som om han trivdes med situationen.

"Check it", sa han och nickade åt Leif.

Leif rotade runt. Hans block fattades. I den noterade han när han händelsevis kommit på dikter, speciellt intressanta ord eller om något särskilt hänt.

"My notebook."

Hemligheten

Jag såg hur hans ena skuldra skälvde till. Han trodde nog att jag ville gråta ut mot hans axel. Så var det inte alls. Jag var enbart ilsken. Lika ilsken som den pittbullterrier som anföll mig den där söndagen för några veckor sen. Jag kom springande nerför kullen när jag fick syn på hunden. I full språng på väg rakt mot mig med öronen fladdrande och benen pekandes ut rakt från kroppen. Jag stannade tvärt. Besten hejdade sig lika abrupt, skällde som besatt. Helt förstelnad stirrade jag på hundens huggtänder. Sen rundade den mig, fortfarande gläfsande och ställde sig bakom mig.

Lika arg var jag idag. Min bästa väninna hade avslöjat min hemlighet. Nu visste han. Hur kunde hon vara så lumpen? Jag ville strypa henne. I alla fall slå till henne hårt. Knuffa henne.

Så såg jag husse komma släntrande. Han ropade lite mesigt:

"Bamse. Kom hit."

Då reagerade min svettiga hjärna.

"För helvete! Håll reda på din jävla hund!" skrek jag.

Jag som aldrig svär.

En gammal kärlek

Gårdagens och dagens ord: Urskiljning och söka

Leif tänkte på den dagen han träffade Etta för första gången. Hur han betraktat henne, tyckt att hon var fulländad som kvinna. Samtidigt en kvinna som var svår att få uppmärksamhet av, eftersom hon var van vid att män gjorde närmanden. Enkelt klädd, men ändå raffinerat, den tunna genomskinliga blå toppen till lika genomskinliga vita haremsbyxor. Hon slängde med det midjelånga håret. Det tog bara några ögonblick för honom att fastna helt. Deras ögon möttes och hon skrattade högt, rakt i ansiktet på honom. Antagligen för att han såg skrattretande förtrollad ut. Hans ögon tindrade säkert i kapp med strålkastarna i taket.

Långt senare insåg han att han haft svårt att skilja på fascination och kärlek. Han ville bort. Fly från Etta. Men det ville inte hon. För att hålla honom kvar, sökte hon efter hans svaga sidor. Det fungerade inte. Leif hade bestämt sig för att lämna. Ingenting kunde stoppa honom. Allra minst Etta. Det hade gått så långt att han knappt kunde tåla hennes närvaro. Han mådde illa av att vara i samma rum som Etta.

Kampen

Det var sitt eget jämmer hon hört. Karin riste till i en rysning som kom djupt inifrån kroppen. Att ett ljud från henne själv kunde ge sådana obehag, som av fasa. Hon ville inte höra mer, men det gick inte att sluta kvida. Det var en kamp mot egna krafter, en strid hon skulle förlora. Det han sagt förändrade allt. I ett enda slag hade hela livet förändrats och deras relation störtat rakt ner i mörkret. Nu såg hon. Telefonen låg på golvet. Hon böjde sig ner, tog upp den och satte den till örat.

"Är du där? Vad hände?" sa han med låg röst.

Hellre göra bort sig än vara osynlig

Jag stod i fönstret och tittade ut på Bergslagsvägen. Regnvatten skvätte från förbipasserande bilars fräsande däck. En kvinna iklädd en röd blank regnkappa kom gående på trottoaren. Hon tog långa kliv samtidigt som hon höll huvan i ett fast grepp med ena handen. Regnvatten rann säkerligen in i ärmen. Jag ryste till när jag föreställde mig den kalla våta känslan sprida sig upp över armen in under armhålan.

Förväntan inför besöket glittrade i magen. Mamma hade bakat kaffebröd. Jag hade fått välja mellan kanelsnäckor och smörbullar. Svårt. Till sist hade jag bestämt mig för kanelsnäckor. Så länge jag hade tyckt illa om mig själv. Trott att andra tänkte på mig som obegåvad och tråkig. Mig behövde man inte be om min åsikt. Jag hade ändå aldrig idéer om någonting. En liten tröst var att inte heller Maggan fick frågan. Vi ansågs lika ointressanta, antagligen. Nu tyckte jag bättre om mig själv. Lite, åtminstone. Med distans skulle det gå att leva med ångesten och smärtan. 

Så fick jag syn på Inger. Det stack till i bröstet. Av glädje. Hon hade precis klivit av bussen och väntade nu på att den skulle svänga tillbaka ut på vägen. Blöta hårtestar låg som limmade över hennes panna. Det gick inte att låta bli. Mina mungipor drogs uppåt. Min syster var på väg. Till mig. Och mamma.

Effekten

Med en grimas rev hon sönder plasthöljet som hade låst fast tomaterna. Hon skickade en ilsken tanke till leverantören att sluta upp med all jäkla onödig paketering, tog en av bifftomaterna och började skiva tunt. En oförsiktig rörelse. Hon stirrade på blodet som långsamt sipprade fram ur skråman, satte fingret till läpparna och sög upp det. Han hade inte ringt. Nu hade det gått ...  hon räknade, tre veckor. I det ögonblicket kom signalen. Hon stirrade på telefonen. Trots att hon ville kasta sig över luren väntade hon några sekunder.

"Det är Karin."

"Ledsen att jag inte har ringt. Det har varit så mycket."

"Jaha."

"Hur mår du?" sa han.

"Så där."

"Förlåt, men det här kommer nog att dra ut på tiden."

"Jag kommer", sa Karin.

"Kommer?"

"Jag har beställt biljett", sa Karin.

Det var tyst. Beskedet hade gett effekt.

"Vad? Men det går inte."

"För sent."