Hemligheten

Jag såg hur hans ena skuldra skälvde till. Han trodde nog att jag ville gråta ut mot hans axel. Så var det inte alls. Jag var enbart ilsken. Lika ilsken som den pittbullterrier som anföll mig den där söndagen för några veckor sen. Jag kom springande nerför kullen när jag fick syn på hunden. I full språng på väg rakt mot mig med öronen fladdrande och benen pekandes ut rakt från kroppen. Jag stannade tvärt. Besten hejdade sig lika abrupt, skällde som besatt. Helt förstelnad stirrade jag på hundens huggtänder. Sen rundade den mig, fortfarande gläfsande och ställde sig bakom mig.

Lika arg var jag idag. Min bästa väninna hade avslöjat min hemlighet. Nu visste han. Hur kunde hon vara så lumpen? Jag ville strypa henne. I alla fall slå till henne hårt. Knuffa henne.

Så såg jag husse komma släntrande. Han ropade lite mesigt:

"Bamse. Kom hit."

Då reagerade min svettiga hjärna.

"För helvete! Håll reda på din jävla hund!" skrek jag.

Jag som aldrig svär.