Nyfiken

Tavlan hängde snett, precis lika skevt som mitt liv. Jag måste ha lämnat jordytan, svävat bort någonstans bortanför himlaranden, nyss landat och vaknat till liv. Nu stod det klart som ett av mammas spetskantade kristallglas. Jag hade mördat min hustru. Helt utan ångest och empati släpat ut Ella i garaget, hängt kroppen i vinschen och slängt ner den i ruffen på båten. 

Trots att jag önskade allt ogjort, hoppades jag ändå att hon för alltid låg dold på botten av havet bortom hamnen. Om hon flöt upp och hittades skulle jag vara tvungen att gå igenom samma helvete en gång till och den här gången få känna på alla grannars nyfikenhet och avsky. De skulle se på mig med skräck i blicken blandad med äckel, som inför en person med böldpest. Jag hade trots allt straffats och suttit av det mesta av fängelsestraffet. Under alla polisförhör vägrade jag berätta var Ella låg. Polisen hade muddrat botten i hamnområdet, men förstås inte hittat något.

En plats

Skogsgläntan

runt om en djungel av ängsblommor

och högt gräs

står en faluröd stuga med vita knutar

En plats där jag vill vara

Satsa stort

Startskottet för yrkeskarriären fyrades av i oktober 1973. Nu skulle hon satsa stort. Givetvis ha tålamod. Allt väsentligt i livet måste få ta tid. Hon skulle börja enkelt och sen snabbt klättra vidare upp på stegen. Inga typiska kvinnojobb. I fantasin såg hon kompisarna göra stora ögon när hon berättade om problematiken på jobbet som hon fann exemplariska lösningar på. Inte alls enkelt utan med stor ansträngning. Hon ville ta ansvar, precis som pappa. Så långt bort från mammas tillvaro som det gick. Mammas jobb gick ut på att vara obetald hushållerska. Hon gnisslade tänder av frustration å hennes vägnar.

Hur kunde det gå så fel sen? Att hela tiden vara under tidspress gjorde henne stressad. Hjärnan kokade över sina bräddar. Hon gjorde absolut ingenting rätt. Glömde allting. Hon kunde inte låta bli att se kollegornas snabba blickar och grimaser. Det var hennes fel att de fick ordna upp röran efter hennes misstag. Hon skämdes men det var omöjligt att uttrycka tacksamhet. Orden vägrade att komma över hennes läppar.

Midsommar

Det var en gång en fågel som hette Kvirr. Fågelns mamma sa att Kvirr var en talgoxe. Kvirr såg inte ut som de andra fågelungarna. Inte riktigt. De andra var elaka mot honom och sa att han var en främmande fågel. Att han ramlat ner i fel bo. De försökte knuffa ut honom. Så en solig sommardag var det fyra människor som la ut en stor filt under deras träd. Kvirr betraktade storögt hur de dukade. Koppar, glas och tallrikar. Mamma hade sagt att det var midsommarafton idag och jättevarmt. Det var nog därför de här människorna ville sitta i skuggan av björken. Sen upptäckte Kvirr bullarna.

”Från mitt senaste bak”, sa ena tanten. ”Jättegoda.”

”Din bak är inte så dum den heller”, sa en av gubbarna medan han mumsade på bullen.

Tanten höjde på ögonbrynen. Sen kom kycklingsalladen fram och ett kar som de fyllde upp så att det rann över kanten. Bål hörde Kvirr att de kallade drickan. Han märkte att bålen gjorde människorna glada. Kvirr kunde inte låta bli. Han seglade ner på gräset och efter fyra smygande steg stod han intill filten.

”Kolla!” ropade den andra tanten. ”En talgoxe med fyra ben!”

”Otroligt!” ropade den första tanten.

Hon ställde sig på knä med en smula bulle mellan tumme och pekfinger. Han sträckte på halsen, öppnade näbben och nappade åt sig biten.

”Vill du komma med hem till oss?” sa samma tant och la huvudet på sned. ”Komsi, komsi”, fortsatte hon och höll en ny bit bulle mellan fingrarna.

Kvirr trippade närmre och hamnade på filten. Han hann inte reagera innan tanten höll honom i sitt grepp.

”Du ska få bo i vår nybyggda fågelholk. Få ungar sen. Med fyra ben. Det vore något extra.”

Raset

När jag kom hem den dagen stod ytterdörren på glänt. Hjärtat slutade slå under några sekunder. Jag gick upp för trappan och drog sakta upp dörren helt. Det stank i luften. Lukten stack i näsan. Det gjorde ont i halsen. Jag tog ett steg över tröskeln. Från hallen såg jag rakt in i vardagsrummet. En bomb hade slagit ner mitt i mitt hem. Jag rusade runt i huset. Överallt samma vandalisering. Nu förstod jag den konstiga odören. Här och där hade någon satt eld på mina grejer. Sen släckt efter en stund. Antagligen. Annars skulle hela huset ha brunnit upp.

Svalan

En svala har flyttat in under ladans tak

Som en blixt drar fågeln iväg över trakten

Idag landar den och vandrar mot mig steg för steg i sakta mak

Spejar med ögon som pepparkorn och visar hela prakten

Meningen

Utmaningen var:

Tag en skönlitterär bok. Slå upp sidan 50. Välj en mening på mitten av sidan och använd den meningen i din text (på ett eller annat sätt).

Jag valde 

"Den föga aptitretande middagen bestående av kycklinglever och mjölk som jag tycks ha intagit har gått samma väg."

ur Minnen av framtiden av Siri Hustvedt

Jag är hungrig. På ett underligt sätt. Hungrig men inte hungrig. Jag har faktiskt ätit middag redan. På vernissagen bjöds det på kvällsmåltid. Besvärlig förtäring på en utställning, äta stående med bara en plastgaffel att spetsa köttet med. Den föga aptitretande middagen bestående av kycklinglever och mjölk som jag tycks ha intagit har gått samma väg som lunchen. Upp genom strupen och ut i toalettholken. Minnen av kvällen är diffusa, men jag kommer ihåg att jag aldrig hann studera konsten, ens. Istället vacklade jag de fem kvarteren hem, stupade i säng och somnade tvärt. Och nu är jag vansinnigt sugen på något, men vet inte vad.

Amen

”Amen”, sa prästen och betraktade kyrkans tak med händerna knäppta. Sakta förflyttade prästen blicken från skyn och lät den landa på oss församlingsbor, nickade och gjorde en svepande gest mot utgången. Skyndsamt och under ett lågmält surr vandrade vi ut på kyrktrappan, drog en djup suck och gick vidare ut i sommarsolen.

*

”A … men”, sa jag. ”Det var ju inte så jag menade.”

”A … men”, sa han. ”Om du lyssnade lite bättre på vad jag säger skulle du inte missförstå hela tiden. Och sluta att säga amen hela tiden.”

"Amen? Det skulle aldrig falla mig in att säga en sådan sak."

Emelie och tvättkorgen

Med ett stön lyfte Emelie tvättkorgen. Så jäkla tung.

”Vad i helsicke? Har han lagt alla sina tunga vintertröjor och jackor i korgen? Klart han har! Det är ju min vecka. Bäst att passa på”, muttrade Emelie medan hon dunkade i korgen mot vartenda ett av de femton trappstegen, hela vägen ner till källaren. ”Lägg i så mycket som möjligt bara, min käre Magnus. Den här veckan då du kan leva i sus och dus och fullständigt strunta i mig och tvätten.”

Med möda vände hon på korgen och lät alla smutsiga kläder rasa ner på golvet. Emelie grimaserade när hon hörde ett dovt tungt ljud. Hade Magnus glömt något i en av klädesplaggens fickor? Men lät för otympligt och åbäkigt att förvara i en ficka. Om föremålet inte var av bly. Hon satte sig ner på huk och letade och sorterade samtidigt i högar för rätt gradantal. Var hade alla hennes plagg tagit vägen? Emelie var säker på att hon lagt ner sitt nyinköpta turkosa tränings-set igår kväll, sina överdragsbyxor. Hon erinrade sig att hon vid det tillfället sett sin rosa sommartopp och några trosor ligga överst. Emelie krafsade runt bland alla plagg så ihärdigt att två av hennes lösnaglar ramlade av. Hon stirrade under några sekunder på de korta ringfingernaglarna. Samma finger på båda händerna. Hur var det möjligt? Sen fortsatte hon. Magnus mörkblå kostymbyxor. Han brukade alltid lämna in sina kostymer på kemtvätt. Allihop samtidigt, ungefär en gång om året. Utan att tänka satte hon handen i ena fickan. Fick upp en nyckel. En liten ensam nyckel utan nyckelring. Då såg hon den. Väskan som låg under två herrskjortor. Hon tog tag i handtaget, reste sig upp och placerade den på bänken. Den såg ut som en mindre typ av träningsväska, med ett rejält handtag. Emelie provade. Nyckeln passade. Trots att hon aldrig tidigare hållit i ett vapen, såg hon att det var en revolver. Ett vapen till, en pistol. Rejält tunga. I det ögonblicket hörde hon ytterdörren slå igen däruppe. Magnus! Med revolvern i handen rusade hon upp för trappan.

”Vad i helvete …!?” ropade Magnus när hon uppenbarade sig i dörren ner till källaren.

Han tog ett steg emot henne. Knallen gjorde att det tjöt som Hesa Fredrik i öronen. Magnus stirrade på henne, tog sig om magen med båda händerna. Vågor av blod flödade över fingrarna och den knallvita skjortan. Han raglade till och ramlade ihop i en hög.

Struktur

Sommaren 1967 kommer jag ihåg som varm. Het faktiskt. På dagarna var det bara mamma och jag hemma. Pappa var på jobbet, förstås. En vana som jag lagt mig till med var att en gång i veckan gå ner till kiosken för att köpa veckotidningen Allers. Jag älskade att läsa följetongen. Den kittlande spänningen i att inte få veta hur det gick förrän ett antal veckor senare. Jag la mig på gräsmattan på en filt och försvann in i det nervkittlande händelseförloppet. Mönstret var alltid detsamma fast i olika miljöer. Den här gången var det en kvinna som tappat minnet i en bilolycka. Hon kände inte igen fästmannen som dagligen kom för att hälsa på henne på sjukhuset. Jag som läsare visste att hon var lurad. Mannen var en fejk. Ont uppsåt fanns. Näst sista delen slutade med att kvinnan satt framför en spegel, iklädd brudutstyrsel. Dags för giftermål med fästmannen. Precis i det ögonblicket stod det klart för henne. Hon mindes allt. Han ropade på henne:

”Älskling. Det är dags att åka nu!”

Den måndagen, första veckan i juli, började pappas semester och vi åkte till Öland. När vi satt upp tältet och allt annat var iordning kastade jag mig iväg till tältplatsens kiosk. Allers var slutsåld! Dagen efter fick jag pappa att gå med på att åka in till Borgholm för att leta efter tidningen. Efter några fruktlösa försök hittade jag till sist ett exemplar. Jag drog ut på det. Läste inte sista delen av följetongen förrän vi åkt tillbaka, ätit middag och gått en kvällspromenad. Då satte jag mig under en björk och läste.

 När hon stirrade på sig själv i spegeln kom minnet med ens tillbaka. Fästmannen var en bluff.

Fasta fraser

Jag kan inte påminna mig att jag någonsin fått en rungande applåd
Jag undrar hur det känns
Får man för många kan jag tänka mig att det stiger en åt huvudet och man blir en diva som lämnar jordytan

Men en gång i livet skulle jag vilja uppleva förnimmelsen
Stå på en scen och buga och tacka för bifallet
Visst vore det härligt?

Kopia

En dag gick det upp för henne. Han var en kopia av honom med litet h. Hon hade gått på den lätte. Hon som så många gånger flinat åt andra som gjorde samma misstag om och om igen. Det skulle aldrig hända henne. Nej då. Inte alls.

Så gick det och gjorde precis det. Ångestpilar körde genom kroppen när hon såg scenariot framför sig. Hur hon gjorde slut men sen gick raka vägen till en nästa grobian. Var väl lika bra att bosätta sig i en hydda i skogen. Bli en eremit. Enda sättet att undvika idioter som han.

Men tänk om det kom en freak till henne där i hyddan mitt inne i djupa skogen? Tänk om? Varför inte bli lesbisk istället? På det sättet skulle hon undvika dem. Fast det fanns säkert grobianer av kvinnligt kön också. Hon suckade. Livet var en strid. Ett krig som man till slut förlorade.

Muskel

Varenda muskel i kroppen ville förlåta

Det svåra var att låta bli

Jag hade gjort det alltför många gånger

Underligt nog uppstod samma känsla

Som då jag hatat dig för det du gjorde

Samma ångest

Samma svärta i bröstet

Just för att jag älskade dig

I en ask

Livet låg i en liten ask

som hon kunde öppna eller stänga igen

Hon var så himla känslig sa alla

Sanningen var att omgivningen avgjorde

Bara det att de inte insåg det

Minsta lilla tecken på att en blick var fientlig

Minsta lilla gest hon tolkade som illvillig

Då stängde hon igen lådan

Eget foto

Bränna

Det brann i bröstet. En klyscha. Hon ogillade klichéer och tomma fraser. Ändock var den här sann. Fast kanhända brann det inte, utan mer en glöd. En pyrande brasa som när som helst kunde slå ut i tungor av eld.

Hon hade inte sovit på hela natten. Eller hade hon det? Domnade hon bort då och då? Hon ville tro det. Hur skulle hon annars klara av att hantera den här dagen?

Duschen kastade heta strålar över kroppen. Hastigt skruvade hon på kranen. Iskallt vatten som fick henne att skrika så det ekade i det helkaklade badrummet. Ett välbehövligt utbrott som var tillfredsställande i stunden. Tur att inte mamma och pappa var hemma.

De samlades i skolans aula. Det var sista dagen på terminen. Hon blev skelögd av att försöka hitta honom bland alla huvuden som vimlade förbi.

Rektorn hade redan börjat när hon såg honom. Han satt längst bak. Den vita skjortan glänste. Han måste ha kommit för sent. Så där lagom nonchalant. Som i ett nötskal likt honom. En klyscha till. Hela livet var fyllt av klyschor. Hennes åtminstone.

Guld

Min hjärtevän Roy är världens snällaste hund. Mot mig. Mot andra kan han rent av vara livsfarlig. Nej, det är inte som du tror. Roy är inte min, utan min grannes. Fast jag är säker på att han gillar mig mer än husse och matte. Ibland säger Roys husse, Lennart, att vi är som ett gammalt trolovat par. Båda två är vi misstänksamma mot människor (fast jag inser att jag också är en människa) och tyr oss mest till varandra. Jag ser i Roys bruna ögon med stänk av guld, att han kan läsa av mig, vilket humör jag är på. Om jag är låg är han lugn och skäller inte. När jag mår bättre hoppar han ystert omkring. Det är härligt med en individ som jag inte behöver förklara allting för hela tiden.

Inte en dag passerar utan att jag går in till mina grannar och tar med mig Roy på promenad i skogen. Vi går alltid minst två timmar. Varje gång har jag mina fårskinnsstövlar på mig. På något märkligt sätt får de mig att känna mig närmre naturen. Dessutom är de skönt mjuka. Roys matte, Britt, brukar säga att Roy är helt slut efteråt. Han lägger sig direkt i korgen och sover hela kvällen och hela natten. Jag får en känsla av att Britt och Lennart är lite besvikna på Roy. Att han inte bryr sig om att spendera tid med dem. Han är inte intresserad, säger de samtidigt som de grimaserar. Ibland får jag lust att fråga om jag inte kan ta över Roy. Det ska jag göra. Imorgon.