Guld

Min hjärtevän Roy är världens snällaste hund. Mot mig. Mot andra kan han rent av vara livsfarlig. Nej, det är inte som du tror. Roy är inte min, utan min grannes. Fast jag är säker på att han gillar mig mer än husse och matte. Ibland säger Roys husse, Lennart, att vi är som ett gammalt trolovat par. Båda två är vi misstänksamma mot människor (fast jag inser att jag också är en människa) och tyr oss mest till varandra. Jag ser i Roys bruna ögon med stänk av guld, att han kan läsa av mig, vilket humör jag är på. Om jag är låg är han lugn och skäller inte. När jag mår bättre hoppar han ystert omkring. Det är härligt med en individ som jag inte behöver förklara allting för hela tiden.

Inte en dag passerar utan att jag går in till mina grannar och tar med mig Roy på promenad i skogen. Vi går alltid minst två timmar. Varje gång har jag mina fårskinnsstövlar på mig. På något märkligt sätt får de mig att känna mig närmre naturen. Dessutom är de skönt mjuka. Roys matte, Britt, brukar säga att Roy är helt slut efteråt. Han lägger sig direkt i korgen och sover hela kvällen och hela natten. Jag får en känsla av att Britt och Lennart är lite besvikna på Roy. Att han inte bryr sig om att spendera tid med dem. Han är inte intresserad, säger de samtidigt som de grimaserar. Ibland får jag lust att fråga om jag inte kan ta över Roy. Det ska jag göra. Imorgon.