Döma

Astrid stod på scenen. Hon höjde blicken och kastade ett snabbt öga på raderna av huvuden som bredde ut sig framför henne. Det värkte i hjärtat, hon visste inte om hon orkade ta ett enda andetag till. Astrid tvingade sig att kolla publiken ännu en gång. Nu såg hon varelser med stora grin och uppspärrade ögon. Alla saknade läppar och gapade med gula gaddar. Ingen blinkade. Ögonlocken såg ut att vara fastklistrade. Höjda knöliga fingrar pekade på henne. Som om de otåligt väntade på att få döma henne till evig plåga.

”Det här fixar du”, teaterviskade en röst.

Astrid sneglade åt höger. Halvt dold bakom scengardinerna fick hon syn på Berit. Berit höjde handen och gjorde tummen upp.

”Du är bara bäst”, fortsatte Berit.

Astrid vände sig mot åhörarna. Under några sekunder lät hon blicken följa raderna av okända leende ansikten. Hon harklade sig.

”Jag heter Astrid och jag vill berätta för er om min snåriga väg tillbaka till ljuset efter att ha tillbringat ett antal år i ett svart hål. Jag vill berätta för er varför jag valde livet.”

Det gick ett sus genom publikhavet.

Rappare

Slutet:

David tar ett hårt tag om hennes axlar. Han har bubblande saliv i mungiporna.

”Jag tyckte det var du som gick in för en stund sen. Jag var bara tvungen att kolla”, säger han.

”Du gör mig illa.”

”Han som gick in efter dig såg inte precis ut som den rappaste killen i gänget. Jag vet förresten vem det är.”

”Vad?”

”Han är en riktig jävla mes. Det var väl vad du fick tag på. I brist på bättre, menar jag.”

Det är vinddraget bakom Astrid som gör att hon, trots att David fortfarande håller henne i ett orubbligt grepp, bestämmer sig för och lyckas vrida kroppen. Sen händer allt i en enda nästan samordnad rörelse. Samtidigt som hon flyttar sig släpper David hennes skuldror, hon hör ett vrål alldeles intill sig och i ögonvrån ser hon Hasse vräka sig ut, rakt på David. Hon associerar till två flodhästar som angriper varandra. En strid om vem som ska få para sig med honan. De svettas sjöar och stöter ut avgrundsvrål. Medan hon iakttar bestarna tar hon några snabba steg bakåt. Ser sig om. Närmar sig husgaveln. Slinker bakom hörnet. Springer. Får en flashback. Flykten för ett par år sen. Nu igen. Hon vågar se sig om. Ser varken Hasse eller David. Fortsätter mot T-banan vid Hornsgatan/Rosenlundsgatan.

Innan hon kliver in i tunnelbanevagnen slänger hon mobiltelefonen under tåget. När hon sätter sig och vagnen drar iväg ramlar tankarna över henne. Hon har alltid varit en beroende. Först bodde hon med föräldrarna i deras lägenhet, sen hos David, sen Hasse. Den insikten blir avgörande. Astrid letar reda på en långfärdsbuss. Destination Malaga. Ingen kommer att kunna spåra henne. Hon köper biljetten kontant. I väskan har hon bankkort som är hennes eget. Kan Hasse hitta henne genom det? Hon vet inte hur det funkar. Men en sak vet hon. Hon ska börja ett nytt liv. Hundratals mil från David och Hasse. Och till och med på långt avstånd från Berit. Kanske tar hon kontakt med Berit en dag. Kanske.

Skrot

Astrid går vidare genom hallen och in i vardagsrummet. Allt är sig likt. Den bruna soffan, matsalsbordet, gardinerna. Ingen Hasse där heller. Hur kan inredningen vara densamma som när hon bodde här? David har ju flyttat. Ingenting är förändrat. Astrid avbryts i tankegången av att hon får syn på Hasse. Han står i dörröppningen in till köket.

”Vad är det här?” säger hon med betoning på ordet är.

”Hur känns det?” frågar han.

”Hur det känns?”

”Precis.”

”Förskräckligt”, säger Astrid. ”Jag som aldrig svär annars, det känns för jävligt.”

”Kom och sätt dig vid köksbordet”, säger han och vinkade med fingret.

”Men … ”

”Inga men.”

Köket känner hon väl igen, förutom att det ser kladdigt och ostädat ut. Hon avskyr när diskbänken fylls på med smutsiga tallrikar och annat skräp. Det är nästan alltid hon som diskar och plockar undan. Inte för att hon måste utan för att det kliar i hela kroppen av att se allt avfall.

”Hur mår du?” säger Hasse.

”Jag berättade för dig om mitt bedrövliga liv. Jag trodde att du förstod mig, förstod vad jag gått igenom. Och så gör du så här”, säger hon och slår ut med händerna. ”Dessutom ser jag ju att David fortfarande bor här. Han har ju inte flyttat som du sa”, utbrister hon och andas så tungt att hon flämtar.

”Nej.”

”Så du vet?”

”Ja.”

Astrid reser sig hastigt upp.

”Du är inte klok!”

Utan att tänka efter rusar hon ut i hallen, ut ur lägenheten och nerför trapporna. Hon skjuter upp porten, kliver ut och krockar men någon. Hon tittar upp. Det är David.

Trafalgar Square

Astrid:

En tanke flyger genom huvudet. Alice får inte tag på den. Något om en nyckel. Hon blir avbruten av Hasses röst:

”Kom nu.”

Hon kisar. Ser Hasses silhuett. Taklampan blinkar till några gånger och skiner sen med ett blekt gult ljus, långt däruppe. Det underliga skenet får Hasse att se sjukligt blek ut. Han som annars har en frisk ljusbrun hudton.

”Nu går vi upp”, säger han.

”Ska vi verkligen?”

Hon hör rädslan i rösten, den sitter som berget i halsen.

”Börja inte nu igen. Klart vi ska”, säger Hasse avlägset.

Hon tittar uppåt. Han står redan på första trappavsatsen. Hon tvingar foten att ta första steget. Sen nästa. Hasse har redan fortsatt.

”Kommer du någon gång?”

Alice svarar inte. Vet inte om hon kan, om rösten håller.

”Hallå!” ropar han.

Nu ser hon Hasse stå utanför ytterdörren. Den dörren.

”Varför har du så bråttom?” säger hon i ett flås.

Utan att svara tar han nyckeln och sätter den i låset. Alice stirrar. Dörren går långsamt upp. Lukten. Den speciella lukten i lägenheten får henne att hulka. Det är länge sen. Flera år. Ändå skenar hjärtat. Hasse har försvunnit längre in. Hon kliver över tröskeln. På väggen i hallen sitter fortfarande samma inramade affisch över Trafalgar Square. David och hon var i London en gång. Före helvetet började på riktigt. De köpte den i en av alla mopsiga butiker på Kings Road. Hon går vidare.

”Hasse? Var är du?”

Inget svar. Nu kommer hon ihåg frågan hon ville ställa. Varför har han nyckel till lägenheten?

Mix

Berättelsen om Astrid fortsätter:

Allt kommer tillbaka i en enda smäll. Ett slag rakt i nacken. Snabba bilder av tillvaron med David far fram genom hjärnan i en skräckfylld mix. Hon får svindel fast hon ligger kvar i sängen.

”Astrid?” fortsätter han utan att märka hennes ångest.

”Är du galen?” viskar hon och stirrar på Hasse. Hon ser honom som en oklar siluett genom tårarna som bryter fram. ”Fattar du inget?”

”Förlåt", säger han och med ena handen stryker han lätt över hennes hår. "Jag trodde ..."

”Vad trodde du?” säger hon, rycker undan hans hand och sätter sig upp i sängen.

Hon stirrar ut genom fönstret och ser att det blåser i hårt i syrénbusken. Precis som det stormar i hennes huvud.

”Jag är ledsen.”

”Jaha.”

”Han bor inte där längre.”

”Vad?” säger hon och vänder hastigt huvudet mot honom.

”Han har flyttat.”

”Hur vet du det?”

”Jag har haft span på lägenheten.”

”Span?” säger hon. ”Tror du att du är någon slags privatdetektiv?”

”Jag gav en riktig detektiv uppdraget.”

”Du skojar.”

”Nej.”

”Varför skulle jag vilja gå dit?”

”För att avdramatisera hela helheten. En avdemonisering, du vet.”

”Nej.”

Trots att hon inte är ett dugg road ramlar ett kort skratt ur hennes mun. Det lät så jäkla korkat. Avdemonisera? Hon kommer att bryta samman. Bli galen.

En timme senare är de där. När de närmar sig porten hamrar Astrids puls. Varje hjärtslag känns som en stöt inne i huvudet. Hon darrar i knäna och tar ett snedsteg. Hasse lägger armen om henne. Han har nyckel. Under ett ögonblick hejdar hon sig. Sen tar hon klivet in i den mörka trappuppgången.

Hon bärs fram

Astrid och Hasse:

Två år senare:

Astrid har ljust hår, kort i nacken och med en lång lugg som hon slänger med. Hon ser alla hon möter i ögonen och ler. Hon har nyligen gift sig med Hasse. De håller på att planera för att åka tåg till Porto i Portugal på smekmånad. De tittar på varandra hela tiden. De går hand i hand. Han smeker hennes handflata. Hon upplever det som om hon lyfts upp och befinner sig bland molnen. Så fjäderlätt är hon att hon aldrig mer kommer att falla igenom skyarna och landa hårt och tungt.

När Astrid och Hasse kommer hem ska de öppna en klädboutique tillsammans. Den ligger på en tvärgata till Hornsgatan. Hasse är Berits halvbror. De är inte ett dugg lika. Berit är rödhårig med vit hy, en blekrosa nyans och Hasse har mörkt hår och är alltid brun. De tycker om varandra från första ögonkastet. Energin är omedelbar. Trots hennes dåliga erfarenhet av att vara sambo tvekar hon aldrig. Hon flyttar direkt från Berit till Hasse.

Ibland är Astrid ängslig för att David ska dyka upp, men begriper att hon måste sluta oroa sig för det. David kan inte göra henne illa längre. Inte med Hasse i närheten och hon själv som är en mycket starkare person än tidigare. Hon tycker att hon är som en amason. David ska vara tacksam för att hon inte polisanmäler honom. Astrid förmår inte. Vill börja sitt nya liv utan att tvingas uppleva tiden med David igen och igen under förhör och rättegångar. Hon har dåligt samvete för det men säger till sig själv att hon får vara självisk den här gången. Hennes egen lilla egotripp. 

Astrid har försökt hitta mannen som hjälpte henne när hon ramlade under flykten. Hittills har hon misslyckats. Men hon ger sig aldrig, hon måste få förklara. Ibland tänker hon att han kanske inte ens kommer ihåg tillfället. Astrid suckar och kommer att tänka på mamma och pappa. De är döda båda två. Pappa först i en hjärtinfarkt och mamma ett halvår senare av en stroke. Läkarna säger att det beror på att mamma rökte konstant. Astrid sörjer dem, men tycker samtidigt att hon är fri nu. Fri att leva sitt eget liv. Hon kommer aldrig att få veta vem som gjorde lönndörren som blev hennes väg till frihet. Det kan hon leva med. Så en lördag morgon, de ligger fortfarande kvar i sängen, säger Hasse:

”Vill du följa med till Davids lägenhet?”

Ränna

Astrid, forts:

David säger att det är dags att skaffa barn. Barn? Hur ska hon kunna uppfostra ett barn? Astrid som inte vet inte hur det är att leva utan ångest. För Berit berättar hon om sin barndom. Hur dåligt det gick i skolan, hur hon vantrivs och slutar så snart det går och börjar jobba. Hon blir aldrig mobbad men vet att de andra tjejerna tycker att hon är tråkig, alltid tanig, blek och med råttfärgat tunt hår. Hennes föräldrar har aldrig råd att köpa de senaste jeansen eller den fräcka rosa dunjackan. Inte trivs hon hemma heller. Pappa är frånvarande, inte fysiskt men mentalt. Han är trött av jobbet nere i tunnelbanan. Han städar vagnarna. Mamma är svag, jobbar i kassan på Coop. Astrid inser, nu långt efteråt, att hon är ett lätt byte för David. Hon faller pladask för hans charm. Det är David som är envis. Det är han som propsar på att de ska flytta ihop. Till slut ger hon med sig. Dessutom längtar hon efter att vara någons kvinna. Omedelbart förändras David. Trots att hon blir totalt kraftlös av hans psykningar, skaffar hon i hemlighet p-piller. Den styrkan förvånar henne själv, att hon ringer och får en tid hos läkaren. Under förevändning att hon skulle kolla blodvärdet på vårdcentralen, eftersom hon ständigt är trött och förlorar för mycket blod när hon har mens, får hon tillåtelse att gå. Sådana där kvinnogrejer lägger han sig inte i. Bara hon inte kommer att ränna till läkare i tid och otid, lägger han till. Hon suckar av lättnad. Han har inte sett sambandet mellan uppmaningen om ett barn och hennes läkarbesök. Astrid väljer en tidpunkt när hon vet att han inte har tid att gå med. Hon fasar för att få barn med David. Hon mår fysiskt illa.

När Astrid senare på kvällen ligger i Berits gästsäng dunkar det i knäet och hakan är stel. Inte förrän nu har smärtan kommit tillbaka. Hon har varit bedövad av både stressen när hon rymde och glädjen i frihetens behag. Som om hon fått en spruta mot det onda. Nu har den slutat att ha effekt. Astrid kan inte sova. Tankar torterar henne. Hon kan inte värja sig. Vad ska hon göra nu? Hon kan inte bo hos Berit mer än någon vecka. En sak är klar; aldrig tillbaka till David. Inte levande. Hon bor hellre på gatan.

Surr

Fortsättning på berättelsen om Astrid:

Det har gått en månad sen Astrid sa upp sig. Det surrar i huvudet av ängslan, men hon gör det. Chefen, Malin, tappar hakan. Inte Astrid av alla människor, förstår hon att Malin tänker. Njutningen i att begära avsked är större än hon någonsin har kunnat tro. När hon kommer ut ur Malins rum rätar hon på ryggen. Hon har vågat. Idag är hennes sista arbetsdag. Hon blir avtackad med tårta och kaffe och får sitt betyg. Astrid vågar inte läsa det. Tänk om det är dåligt? Hon har inget nytt jobb klart. Nu är hon framme vid Berits port. Hon kan portkoden. Tre trappor upp. Berit öppnar dörren innan Astrid hunnit dra tillbaka fingrarna från ringklockan. Hon faller rakt in i väninnans famn. Berit är en sådan person som det är lätt att omslutas av. De sjunker ner på hallgolvet. Nu snyftar Astrid. Kan inte sluta. De sitter så länge, ända tills hon inte orkar mer.

”Jag är säker på att du vill ha ett glas vin nu?” säger Berit och ler. ”Har jag rätt eller har jag rätt?”

Astrid kan inte låta bli att fnissa trots att värken fortfarande sitter som en tung sten i magen.

”Ett stort glas, upp till glasets kant, tack”, säger hon och ler hon också. ”Vilken sort som helst.”

De halvligger i varsin soffa. I glaset porlar delar av champagneflaska nummer två. Det brusar även i Astrids huvud. Hon börjar berätta. Hur David är en kontrollfreak, att han begär att hon ska vara hemma, när hon inte arbetar. Det är knappt att han låter henne gå på Friskis ens. Är hon borta mer än tiden han räknat ut att det tar, kommer han dit. Det har hänt flera gånger att han går rakt in i gymmet när hon sitter vid en maskin och bokstavligen drar henne med sig därifrån. Ingen ingriper utan kastar bara snabba blickar och fortsätter sen sin egen träning. Efteråt har hon blåmärken runt överarmen efter hans fingrar. Hon berättar om hur deras gräl på senare tid slutat med att David slår henne och han har flera gånger hotat med kökskniven. Han har dragit eggen över hennes hals. Astrid har inte vågat röra sig. Inte ens när hon känner att han drar med kniven så hårt att den går igenom huden och blod bryter fram.

”Speciellt inte då”, säger hon och fingrar på ett tunt ärr på halsen.

Flykten

Fortsättning på berättelsen om Astrid:

Astrid springer nerför de trånga mörka trapporna, ända ner i källaren. Det trånga trapphuset har antagligen en gång i tiden varit tjänstefolkets in- och utgång. Hon slår upp källardörren. Sprintar barfota längs gatan. En del slänger blickar på hennes nakna fötter. Ovan som hon är vid att gå barfota ute gör det ont när fotsulorna träffar asfalten, men det struntar hon i. I nästa ögonblick fastnar Astrid med foten i ett hål i gatan och stupar raklång. Det smärtar i ena knäet och det ömmar i hakan. Hon kvider. En man närmar sig henne hastigt. Han har hennes glasögon i ena handen.

”Hur gick det? Är du skadad?” säger han och håller fram handen för att hjälpa henne upp på fötter.

 Astrid vill gråta men anstränger sig för att låta bli.

”Inte så farligt”, svarar hon och provar att stödja på foten och samtidigt rör hon vid den ömma hakan. ”Tack”, fortsätter hon och tar på sig sina glasögon. De var intakta. ”Tack för hjälpen.”

”Säkert att allt är OK?” säger mannen och ser på henne med värme i blicken.

Återigen vill hon bara böla. Hon tittar upp. David. Han står på andra sidan gatan. Astrid hinner upptäcka: kniven finns inte längre i hans hand. Nästa tanke rusar genom hjärnan. Hon ska be den hjälpande mannen skydda henne. Men det går inte. Hon har ingen rätt att blanda in honom i sitt misslyckade liv.

”Säkert”, får hon fram medan hon andas tungt och drar svetten ur pannan. 

Ett gäng bilar och bussar susar tätt förbi. Hon märker att David kollar efter läge att ta sig över gatan. Mannen följer hennes blick och tittar sen undrande på henne. 

”Måste vidare”, säger hon fort och rusar iväg.

Hon får ett försprång. Astrid kutar. Springer ända bort till Hornsgatan. Där gömmer hon sig i vimlet av människor som lördagsshoppar. Sakta dämpas den höga pulsen. Astrid får anstränga sig för att inte vrida på huvudet för att se om David kommer. Bättre att inte skilja sig från mängden. Bara gå rakt fram och följa strömmen. Hon vet inte om hon har skadat knäet och hakan i fallet. Känner ingenting. Måste hinna fram innan han upptäcker henne igen. Hon har gjort upp med Berit på jobbet. De arbetar båda två på samma varuhus. Berit på kontoret med ekonomi, Astrid har aldrig sett henne på jobbet utan att hon bär på en pärm under armen och hon själv är expedit på avdelningen för damkläder. David känner inte till henne. Med avsikt har hon låtit bli att nämna sin arbetskollega. Astrid anförtror sig till Berit. Bara det allra viktigaste har hon berättat. Tillsammans planerar de flykten.

Usling

Forts från 17 augusti:

När som helst kommer David att inse att Astrid står i klädförrådet. I nästa ögonblick; hon uppfattar nätt och jämnt hans rörelse. Nästan utan att synbart ändra position, har David vridit på sig så att han har ansiktet rakt mot henne. Han står helt still och stirrar. Men antagligen ser han henne inte eftersom han inte omedelbart vräker sig fram. Råttan smyger, bidar sin tid. Har självförtroende. Lyssnar efter ljud.

Astrid har förberett flyktvägen länge. Det finns en lönndörr längst in i klädkammaren. Hon tror inte att han vet om den. Astrid har upptäckt den av en slump när hon letade efter en gammal vinterkappa hon inte använt på länge. Tanken svindlar att det kan ha varit en tidigare boende som befunnit sig i samma situation som hon. Tvingad att fly. Någon som hade insikten i hur man skapar en gömd dörr. Om det så är det sista Astrid gör i livet måste hon våga. 

Ett litet steg i taget tassar hon, bakåt, rakt igenom alla hängande kläder. Försiktigt för att undvika att någon galge dråsar i golvet. Mot kinderna uppfattar hon det sträva i klädernas väv. En doft av ylle, sen befinner hon sig vid väggen längst in i innersta hörnet. Hjärtat bultar stenhårt. Med darrande fingrar trycker hon på det rätta hemliga stället. Dörren går sakta upp. Hon hör David någonstans bakom sig. Astrid kliver ut. Hinner precis. Hör hans vrål.

Glutta

Astrid befinner sig bakom dörren. Den står på glänt och hon böjer sig fram och kikar med ena ögat genom den lilla öppningen. Andningen har näst intill upphört. Med snabba korta flås får hon in luft att andas. Hon anstränger sig för att inte åstadkomma några ljud.

David står mitt i rummet med en slaktkniv i handen. Knivbladet blänker till när han rör på fingrarna. Han står så att hon ser hans profil. Vänd mot hallen. Hon stirrar på den för henne välbekanta böjda örnnäsan. En gång kommenterade Astrid den, men ångrade sig omedelbart efter det att hon uttalat orden. David fräste till som en giftorm.

”Din jävla satmara! Låt min näsa vara ifred.”

Om hon inte blivit så rädd av hans hastiga aggressivitet hade hon brustit ut i gapskratt. ”Låta hans näsa vara ifred”? Det lät idiotiskt.

”Gör aldrig om det!” fortsatte han. ”Håll dig i skinnet.”

Det hade hon gjort. Tills nu. 

forts följer ...

Pipa

Till slut gick hon till en talpedagog. Hon kunde aldrig göra sin röst hörd utan dränktes av alla andra. Ingen hörde hennes pipande. Eller valde att strunta i hennes försök. Första gången var det pinsamt. Hon fick läsa en text högt. Känslan var densamma som i småskolan. Hon rodnade och stakade sig. Andra gången var även den stunden obehaglig, förresten.

Sen kom hon underfund med att de hade olika syn på det här med att ha en röst som går igenom bruset. Pedagogen tog Maud Olofsson som ett utmärkt exempel på bra röst. Inget fint exempel tyckte hon. Varje gång Olofsson pratade i teve fick hon hålla för öronen en aning så att ljudet dämpades. Det skar i öronen.

Hon slutade gå till talpedagogen. Det fick vara som det var. Hon tyckte egentligen om sin röst. Det var inget fel på den, lågmäld utan falsettoner. Varför skulle hon försöka ändra på den? Hur viktigt var det? Bättre att undvika alla grupper där hon inte trivdes. Så långt det gick. Hon tummade med sig själv på det.

Päron

Täppan prunkar med

päron intill solrosor

Bildar livfull prakt

Fjäska

Bara några veckor kvar på terminen. Alla hade redan kommit och satt på sina platser. Jag stirrade ut genom fönstret, som hypnotiserad av björklöven som vajade i försommarvinden. Jag hajade till när dörren slogs upp och ofrivilligt vred jag på huvudet. Susanne släntrade in. Hon slängde det blonda långa håret över axlarna och plutade med den röda munnen. I ena handen höll hon ett smultronrött mulligt äpple. Med trippande steg gick hon fram till katedern.

”Till magistern”, sa hon och la frukten framför läraren.

Hon vände sig mot klassen och med ett spelande smil och små lätta steg spatserade hon bort till sin plats och sjönk ner på stolen.

”Susanne!” sa magistern.

”Ja, magistern?” sa hon i en bomullslätt ton.

”Hämta ditt äpple.”

Dysterkvist

Han sa att jag såg trumpen ut. Tjurig rent av. Jag kan väl inte hjälpa att jag har läppar som pekar neråt?

”Ska jag hjälpa dig att se lyckligare ut? sa han sen.

Jag gjorde en grimas. Vad fick honom att tro att han skulle kunna ändra på min uppsyn? Jag svarade inte. Bara vände på klacken och gick. Hans blickar brände i ryggen men utan att kolla slängde jag upp dörren och klev ut.

Spån

Hon ville inte vara flisan som stack upp ur den gamla trätrappan

Den han trampade på och satte sig fast i fotsulan

Enbart en plåga

Hon ville vara motsatsen

Det mjuka som strök hans nakna fötter och lindrade tröttheten

En käresta blott skönare med åren

Skruvad

Jag stövlar fram. Stannar. En bädd av gult täcker ögats omfång. Jag kastar mig ner och plockar. Plockar. Jag glömmer bort allt annat. Står på huk. Vrider kroppen. Drar upp en saftig gul. Tappar balansen. Ramlar rakt ner i havet. Doften. Den doften. Jag hamnar i koma.

Kruka

Hon sa att han var en kruka. Menade hon verkligen det? Det började med att hon satt nersjunken som en pascha i kökssoffan. Hon betraktade honom. Så sa hon:

”Kan du flytta krukan som står på hyllan där?” sa hon och pekade. ”Och flytta den dit”, fortsatte hon och visade med pekfingret.

Han nickade och sträckte upp ena armen och tog krukan.

”En kruka flyttar en annan kruka”, sa hon då.

Gröt

Kissemissens kagge kallades konungsk

Kalorisnålt kallskuret kontrollerade kontentan

Kaotisk katt kämpade karaktärsfullt

Korsbefruktad korv kortade kissekattens katarsis

Kletig massa kraschade katapulten

Geggamoja

Hon hade sin nya vita klänning på sig. I skir bomull med inslag av genombruten spets. Mot hennes bruna ben verkade den vita färgen näst intill självlysande. Mamma hade stressat för att få den klar tills idag. Varje kväll såg Karin mest hennes böjda nacke där hon satt vid symaskinen. Hon var lycklig när hon provade den. Det sprudlade i kroppen. Som om hon druckit för mycket kolsyrat vatten. Karin svängde runt på stället och tittade sen länge på sig själv i spegeln.

Nu var hon färdig att gå. Samtidigt som hon ropade en hälsning till mamma som var i köket öppnade hon dörren och gick ut på trappan. Grannens lilla flicka, Greta, lekte i sandlådan på lekplatsen intill.

Greta sken upp när hon fick syn på Karin. Hon reste sig upp på darrande ben och struttade närmre. Hennes händer var kladdiga av en blandning av sand och lera. Trots att Greta var långsam hann Karin aldrig reagera. Förrän det var för sent.

"Nej! Jäklar! Jädra unge!" fick hon ur sig innan hon vände om och sprang tillbaka hem. Tårar rann nerför hennes kinder.

På trappan vände hon sig om och tittade tillbaka på Greta. Hon stod fortfarande kvar likadant med höjda kletiga händer och gapande mun.

Lurifax

Han var en riktig lurifax. På den tiden var jag en naiv tonåring. Naturligtvis förstod han det och utnyttjade mig. Jag kan inte förlåta honom för det. När jag ser honom på teve. Han är VD för ett av Sveriges mest betydande och kända företag. En av Sveriges mest lyckade företagsledare. När jag ser honom sitta rak i ryggen och svara på journalistens frågor. När jag hör hans röst. Hans distinkta dialekt. Hör honom svara och han låter som en fin, väluppfostrad och bildad person. Då mår jag illa.

Enveten

Jag är enveten

Tjurskallig faktiskt rentav

Det säger många

Jag knycker kvickt på nacken

Och känner mig enbart stolt

Neon

Neonskylten stack i ögonen

Den bländade mig

Jag kunde inte se vad det stod

Jag kisade

Och läste

”Mångfaldens krog”

Menyn bestod av:

Grönsaker i regnbågens alla färger

Öppensinnad pasta

Sekulariserade såser

Dagens demokratiska maräng

Profant kaffe