Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

torsdag 31 mars 2011

Sabotage?

Vi såg det på långt håll. Det fladdrade i blåsten, fastsatt på bilens ena vindrutetorkare. Hade vi fått parkeringsböter? Nej, det är något annat. Ett papper, hopvikt på mitten. Jag drog bort papperet från rutan, vek upp det och läste:

Du står parkerad framför min garageutfart! Ditt Pucko! Du har saboterat vår kväll. Nu hinner vi inte till Operans kvällsföreställning i tid. För bövelen, kolla var du befinner dig nästa gång.

tisdag 29 mars 2011

Ljudet

Ett underligt ljud. Skrapande, svischande läten. Hon lyfte på huvudet och tittade ut i rummets gråbruna halvmörker. Det låg mörka bylten i några av de sängar som var synliga från hennes håll. Främmande människor som kommit dit och lagt sig utan att hon märkt det. Hon hade alltså sovit. Trots att hon kände sig fullkomligt slut. Det värkte i ögonen och huvudet dunkade som om hon var bakis. Men ljudet, vad var det? Skrap, skrap, svisch, svisch. Hon reste sig upp från sängen för att se bättre. Men det var ju Martin. Hon kände igen den vita T-shirten med Adidastryck på ryggen. Vad gjorde han? Sopade han golvet? Lisa betraktade hur han muttrande tog tag i sopborsten och sopade med högra handen och med jämna mellanrum svepte upp smuts på skyffeln som han höll i den vänstra. Vad muttrade han om?

- Men Martin, varför städar du?

- Du var ju du som sa att det var smutsigt. Vägrade att sova här. Så därför sopar jag. Är du inte nöjd ens nu? sa han och svepte upp den långa svettiga luggen som åkt ner över ansiktet.

Hans ögon var kalla, betraktade henne med rynkad näsa och ihopknipen mun. Hennes axlar skakade till i en ofrivillig rysning.

måndag 28 mars 2011

Att försumma

- Ni får nummer tolv. Rumsnummer tolv. Här är nyckeln, sa han och räckte över en enkel innerdörrsnyckel.

Den var rostig, la hon märke till. Konstigt med en så simpel nyckel till ett hotellrum. För lätt att forcera för en objuden.

- Var rädd om den. Ni går nerför trappan där borta, fortsatte han och pekade bortåt ett hörn av rummet.

Gå ner, tänkte hon, ska vi bo i källaren? Under markytan? Hon sa inget högt. Martin tycktes inte reagera alls. Han såg märkligt neutral ut. De slängde upp sina svarta ryggsäckar på axlarna och spatserade bort mot trappen. Det luktar något konstigt, mögellukt, trodde hon. Fortfarande var det något som gjorde att hon inte sa något högt. Kanske reagerade de likadant, eftersom bägge stannade abrupt på nedersta trappsteget. Det var mörkt, hon måste vänja ögonen vid det skumma ljuset. Hon såg en lång korridor. På väggen satt ett papper uppklistrat med tejp. På ett enkelt vitt A4 utskriftspapper hade någon skrivit med svart tuschpenna:

Rum nr 10-15 hitåt

De kollade alla dörrar och till sist kom de fram till nummer tolv. Hon lirkade in nyckeln i låset och vred om, dörren gled upp med ett gnisslande knirk. Det var ett stort rum, mer en sal än ett rum, fast lågt till tak. Inga fönster, påminde henne om ett skyddsrum, en bunker. Ett antal enkelt tillyxade ofärgade våningssängar i trä stod i långa rader. Verkade vara hemgjorda. På sängarna låg mörkgrå hästfiltar, hon såg inga kuddar.

- Ska vi verkligen bo så här? frågade hon.

- Ja vad förväntar du dig att få för 100 kronor natten?

Hon gick vidare in i rummet, det var tomt. Sängen längst in i hörnet får det bli. Om jag ska sova här överhuvudtaget. Hon la sig på sängen. Det stack i ryggen av den hårda filten. Kliade.

- Men, Martin, snacka om att negligera sina gäster. Inte bry sig om. Titta på golvet, fortsatte hon och pekade på stora grå dammtussar och gamla smulor som åkte omkring på golvet.

Hon sträckte på halsen och blåste på en av dammtussarna. Den åkte iväg några meter åt Martins håll. Han hade lagt sig i en säng en bit bort. Inte i samma säng som Lisa.

- Här bor man väl bara en gång. Hur ska vi kunna sova här?

- Klaga inte så mycket. Lägg dig och sov nu.

söndag 27 mars 2011

Kom igen nu!

- Lisa, nu är det din tur. Sätt igång. Marsch.

Hon tvekade. Var fullständigt medveten om att det skulle gå helt fel. Visste att hon skulle fastna. Det var helt omöjligt att komma över. Mitt uppe på den bruna bocken landade alltid hennes bak med en duns. Det gjorde alltid lika ont, både i kropp och själ.

- Lisa! Kom igen nu!

Hon var tvungen. Ögonen tårades, hon gnuggade snabbt med händerna över ögonlocken och började springa. Satsade, landade jämfota på plankan och studsade uppåt. Kom lite snett upp på bocken, rumpan gled sakta neråt, hon tappade greppet och ramlade av. Hamnade med näsan rakt ner i gummimadrassens unkna svettdofter. Det sved i händerna.

- Nja, bäst är du ju inte, Lisa. Du måste våga. Det går inte att vara så feg, Lisa. Så svårt är det inte.

lördag 26 mars 2011

De blev avbrutna

Osäkerheten spände i kroppen. Tänk om Carola kom hem? Mitt i alltihop. Lisa kunde ändå inte låta bli. Det gick inte att hindra. De satte sig på sängen. Han ställde sig på knä i sängen och försiktigt tog han tag i hennes tunna tröja och drog uppåt . Det kändes en aning lustigt när jumpern snävt rörde sig över hennes näsa och med ett litet ryck försvann upp över huvudet. Han knäppte upp knappen i hennes svarta Leejeans och halade ner blixtlåset, släpigt. Hon betraktade honom när han till sist snabbare än snabbt slet av sig sina egna kläder med några få ryck. Lisa kände hans nakna seniga kropp mot sin. De hörde henne aldrig. Dörren till rummet slogs upp.

– Lisa! Jag har köpt Thaimat, vill du…?

Lisa såg hur Carolas ansikte förvandlades. Hennes annars ljusbruna ansiktsfärg fick en gulgrön ton, hon såg ut som om hon måste kräkas. Hon blängde på dem med stora uppspärrade blå ögon. Stod orörlig med benen tätt ihop och armarna tungt hängande efter sidorna. Som om hon fastnat i klister.

torsdag 24 mars 2011

Äventyrlig upplevelse

- Nej, men jag vågar inte!

- Det är klart du ska med!

Det var enbart för att inte vara trist och tråkig och förefalla som om hon inte ville umgås med sina arbetskamrater som hon lät sig övertalas. Det var sanningen, hon umgicks hellre med vänner på sin fritid, men det faktumet höll hon inne med. Och nu skulle hon alltså för första gången i sitt liv sätta sig på en hästrygg.

- Islandshästar är så små och söta, försäkrade alla i mun på varandra, snälla, är de också.

Väl inne i stallet tyckte hon inte alls att de var så särskilt små. Hon satte stöveln i stigbygeln, försökte använda de rätta musklerna för att dra kroppen uppåt. Det kunde väl inte vara så svårt? Knappt en decimeter rörde hon sig. Ebba fick ta tag i Lisas bak och trycka på. Väl uppe slet hon tag i hästmanen för att hålla sig kvar.

- Jag går först, sa hästinstruktören, så kommer ni i gåsmarsch efter. Vi tar det lugnt. Ingen hets. Vi tar oss försiktigt fram.

Lisa var sist i raden. Hennes häst rörde sig väldigt makligt framåt, i töltstil. Den rör sig ju i alla fall, tänkte hon och klappade hästen på huvudet, även om det går långsamt. Lisa började till och med känna att hon kunde njuta en aningens aning. Det här funkar ju, hann hon tänka. I samma stund såg hon att alla de andra som befann sig en bit längre fram hade börjat galoppera. Hästarna flög iväg med flängande manar. Lisa kände hur hennes häst spände musklerna.

I nästa sekund störtade även Lisa fram genom skogen. För att inte ramla av hästen fick hon trycka knäna outhärdligt smärtsamt hårt in mot hästens sidor. Hennes långa yllesjal satt på trekvart och slängde och svängde runt hennes huvud. Ibland såg hon absolut ingenting. Lisa flåsade högt av ansträngningen och pulsen dunkade i skallbenet.

- Oh det glömde jag, sa instruktören senare när de kommit tillbaka, att det var första gången för dig.

Morgonen efter vaknade Lisa med stela värkande lårben och insidorna av knäna var svullna och lika gråblå som mörka åskmoln.

måndag 21 mars 2011

Snabbare

Mitt huvud kändes som en sprängfylld spänd ballong som skulle explodera om någon stuckit en nål mot huvudsvålen. Svett gjorde att mitt ljust röda linne hade antagit en mörkare röd färg och satt klistrat mot bröst och rygg. Det dunkade i hela kroppen, ända ut i fingertopparna. Medan jag koncentrerade mig på att få fötterna att röra sig framåt, tittade jag av någon anledning ner på mina händer. Fingrarna såg konstiga ut, svullna och ringen på långfingret smet åt så att det gjorde ont. Jag försökte snurra på ringen, men den gick inte att rubba.

Linnéplatsen närmade sig. Bara en kilometer kvar till mål. Jag såg dem på långt håll, där de satt i grässluttningen ner mot den gång- och cykelbana som utgjorde den sista sträckan på vägen till målet på Slottsskogsvallen. I händerna höll de färgglada ölburkar.

- Du där i svettigt linne, ropade den ene och pekade på mig.

Han hade antagligen öppnat munnen innan han hunnit svälja ölen helt och hållet eftersom ölskum runnit ner över hakan. Det såg ut som han hade ett beigt lite ulligt pipskägg.

- Snabba på, fortsatte han, så du kommer i mål innan alla andra har gått hem. Eller i alla fall idag, la han till.

Hade jag inte varit så trött hade jag skrikit tillbaka:

- Spring själva era gubbdjävlar!

Men jag orkade inte ens öppna munnen för att göra ett försök.

söndag 20 mars 2011

Lojalitet

Du kan inte bara gå och lämna allt till mig. Tänk på att han är allvarligt sjuk. Om du begär skilsmässa tvingas jag att ta över allt ansvar. Bli hans privata sjuksköterska och hälsocoach. Jag kommer att känna mig pressad att se till att han inte sjunker ner i sunkiga vanor igen. Någon måste hålla koll på att han lever hyfsat hälsosamt, äter rätt och rör på sig. Hur ska jag klara det ensam? Du vill väl inte vara den som orsakar hans för tidiga död?

lördag 19 mars 2011

En lördagssyssla

Varje lördag gick de på sta’n. Så kallades det. Inte shoppa, inte skyltfönsterkolla, inte heller fika. De gick på sta’n. I realiteten gick de inte dit heller, bokstavligen, utan tog bilen. Anledningen till det är outgrundlig eftersom det alltid var lika omöjligt att hitta parkering. Varenda gång slutade det med att de fick åka upp i NK:s hutlöst dyra parkeringshus på Fredsgatan. Kr 50 i timmen. Det hade varit mycket mer geschwint att helt enkelt ta 11:ans spårvagn från Godhemsgatan till Brunnsparken. Hållplatskuren kunde de se precis nedanför sovrumsfönstret. Kortare än ett stenkast bort.

Svårt var det dessutom att få plats på något fikaställe. Lika fullt överallt. Högt sorl från golv till tak och allesammans, omringade av fullpackade stora shoppingkassar med reklamtryck från Filippa K och Hunkydory, såg ut att ha så trevligt och så mycket intressant att diskutera. Avundsjukan stack i kinderna. Modstulna, tomhänta och kaffesugna fick de vända i dörren och åka hem och dricka sitt dammiga bryggkaffe i sina vanliga enkla vita porslinskoppar med röda rosor på.

söndag 13 mars 2011

Hur svårt kan det vara?

Det höga sorlet hördes rakt igenom den stängda dörren. Lisa tog ett djupt andetag, ögonen smalnade en aning, magens innehåll rumlade och surrade. Öppnade, gick in i klassrummet och klev de, hon hade räknat många gånger, fyra långa stegen fram till katedern. Det var förresten ingen kateder utan ett helt vanligt slitet beigt skrivbord. Den tjocka bunten med papper dängde hon ner i bordsskivan. Det blev ingen reaktion, dunsen drunknade i elevernas stimmande röster. Hon drog en lång djup suck, bröstet höjdes. Hon måste. Klappade hårt i händerna. Det sved i händerna.

- Hör upp! Nu har lektionen börjat.

Surret sjönk en aning. Lisa väntade. Klappade i händerna en gång till. Väntade. Svalde med möda saliven som hopats i munhålan.

- Hör ni! Nu måste ni vara tysta.

Erik visade henne ryggen, satt bakvänd mot Jocke i bänken bakom. Jessikas ansikte syntes inte, hon var djupt böjd över mobilen, knappade i hög fart, enbart med vänsterhanden. Åsa och Hedvig hängde med huvudena tätt ihop.

- Idag ska jag lämna tillbaka era uppsatser om värdegrunder.

Lisa tog tag i högen med papper, händerna darrade.

- Ni har alla skrivit om att vi ska ha respekt för varandra. Att vi måste lära oss ta hänsyn och ha omtanke om varandra.

Hon tittade på eleverna, en efter en. Alla utom Jessika, hon messade fortfarande, betraktade henne tyst.

- Är det så? sa hon sakta. Att vi måste lära oss? Är vi alltså födda hänsynslösa? Handlar det om kunskap? Erik, till exempel, vad tror du?

lördag 12 mars 2011

En rubrik

Världen är fri.

Rubriken fick mig att tänka. Är den? Är världen fri? Vad menas? Att planeten jorden är fri eller att vi människor och andra varelser som vandrar på ytan är fria? Jorden har inget att sätta emot. Vi skövlar dess sköra beläggning och inälvorna skakar i kramp, krymper ihop i svindlande fart. De tekniker vi kan hitta på för att gissla varandra och andra verkar vara fullkomligt outsinliga.

Vi är i behov av att sätta ner fötterna. Stanna upp. Betrakta oss själva och vår omgivning. Tänka nytt. Göra en rockad, ett kraftdrag. Börja en frisk närande resa in i en ny framtid i medvind. Leva på en pånyttfödd jord med omvända sunda individer som lever i harmoni med den yppiga myllan och med behagfull respekt för allt levande. Får vi en andra chans?

fredag 11 mars 2011

Hennes prövning

Hon klev rakt in i en enormt stor fabrik. I lokalen stod höga maskiner i fem långa rader. Lisa hade inte fantasi eller kunskap nog att räkna ut hur de användes. När hon böjde huvudet bakåt såg hon taket många meter upp och stora traverser var placerade strax under glastaket. Trots att hon hade platta promenadskor med gummisula på fötterna ekade hennes steg genom luften.

- Vad gör du här? hörde hon bakom sig.

Rösten lät hård och kraftig och tryckte extra på ordet ”vad”. Lisa snurrade runt. Hon kände kyla. En man. Antagligen arbetade han inte på fabriken, tänkte hon, eftersom han var klädd i svarta jeans och en svart tjock dunjacka som nådde ner till knäna. Dragkedjan var uppdragen ända upp under hakan. Han var rödhårig. En aning oklippt med tunna testar som låg över kragen. Fast å andra sidan, hann hon tänka, han hade kanske bytt om till egna kläder.

Han tog några snabba steg mot henne. Tog tag i hennes anorak med hårda händer, fläkte upp hennes jacka så att dragkedjan gick sönder. Lisa förmådde ändå sätta högra handen i fickan. Satte fingrarna runt den lilla sprayflaskan med skunkspray. Drog upp, riktade den lilla behållaren mot mannens ansikte. Den röda färgen hamnade rakt i hans ögon och rann ner över skägget och halsen. Han skrek. Lisa sprang. Hem, måste hem.

Polisen. Hon var tvungen att anmäla, tänkte hon dagen efter.

- Kan vi göra så att du och en polisman åker till fabriken tillsammans så att du kan visa hur det gick till?

- OK.

Hon klev in i polisbilen, en Volvo V70 lackad i gult och blått på vit botten.

- Hej, sa mannen som redan satt bakom ratten samtidigt som han vände sig mot henne.

Hon vred på huvudet. Såg rätt in i rödkantade matta gröna ögon med rosastrimmiga ögonvitor. Halsen såg ut som den var skrubbad med en hård stålborste. Lisa kunde trots det urskilja rester av röd färg.

tisdag 8 mars 2011

Styrkan i utanpåverket

- Vad är det där du har på dig?
- Det är en utterpäls. Exklusiv förstår du. Känner du inte auran av styrka och status som omger mig när jag har den hängande över axlarna?
- Nej, det gör jag inte. Jag tycker att det ser ut som du går omkring och bär på en jätteråtta.
- Det är bara du som inte fattar. Så det så.

måndag 7 mars 2011

Vimsig

Det är något med mig och telefoner. Det hakar upp sig. Jag blir förvirrad. I förra veckan skulle jag ringa till min bror på hans jobb.

- Hej! sa jag, det här är Martins bror.

- Nehej! Det tror jag inte på, hördes i andra änden av tråden.

Nej, jag är ju faktiskt hans syster och det hörs säkert. I enlighet med det uttalandet sa jag så här när jag ringde till min mans arbete härom dagen:

- Hej! Jag är Dennis man, sa jag.

Receptionisten trodde mig inte. För att komplettera med ett lite annorlunda exempel. Idag ringde det internt på min jobbtelefon och i displayen såg jag namnet ”Sofia”. Ni förstår säkert vad jag sa när jag svarade och jag heter inte Sofia.

Är det någon som kan ge mig ett råd om hur jag ska bli av med min speciella vimsighet?

söndag 6 mars 2011

Johan och Gun

Gun slog upp ögonen. Vad var det som hade väckt henne? En säregen känsla vibrerade i hjärnan. Det surrade en aning i magen. Hon vände på huvudet mot Johans sida av sängen. Tomt. Det blå och vitrandiga påslakanet låg slängt neråt fotänden. Vad var klockan? Gun vred huvudet åt andra sidan. Konstaterade att klockan som stod på det vitlackade nattduksbordet bara var sju. Varför var han uppe så tidigt en lördag? Ögonen landade på sovrumsdörren. Rörde den sig? Jo, nu såg hon att den sakta, sakta gled upp. Den gamla trädörren med spegeldekor knarrade lite. Johan uppenbarade sig i dörröppningen.

- Men Johan! ropade hon, vad gör du?

Johan stod där blick stilla, rak i ryggen och han var helt enkelt helt naken. Hon kunde fortfarande se var badbyxornas linning hade suttit i somras.

- Men Johan! ropade hon igen, vad är det som händer?

- Men Gun, svarade han i lugn ton, du menar inte att du har glömt?

Hon hade svårt att titta direkt på sin man, ögonen flackade. Blicken drogs neråt trots att hon inte ville.

- Glömt vad? frågade Gun.

- Det är ju vår bröllopsdag idag. Vi firar tjugofem år.

- Och av den anledningen kommer du in här som en annan näck?

- Ja, sa han och log stort, du anar inte vad jag har planerat.