Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

tisdag 31 augusti 2010

Mitt eget oljud

Det är något fel på mig. Jag tål inte ljud. Eller oljud. För mig är det ingen skillnad. Det kan lika gärna vara vackra toner som skär sår i mitt inre, som höga skratt från några människor som har fest tvärs över gården. Eller ett förlamande skrän från ett tjuvlarm som gått igång.

Precis så känns det. Förlamande. Jag kryper ihop, drar samman ben och armar, gungar från sida till sida, jämrar mig svagt. Vill skrika högt, men jag gör inte det. Har inte modet. Vem vet vad som händer om jag inte klarar av mitt eget skri?

Tänk om jag förvandlas till ett tunt vitt stoft som sakta stiger uppåt, en kontrast mot den lysande blå himlen. Som aska skingras jag för vinden.

måndag 30 augusti 2010

Hoppa över

Han kommer emot dem med spänstigt snabba steg. Gulvit sand yr kring hans nakna bruna fötter och under de svarta stramt sittande badbyxorna svänger höfterna glatt. Det svarta bakåtkammade gråmelerade håret påminner henne om hårt repigt Svinto. Ansiktet ser garvat ut. Slitet. För mycket sol, tänker hon. En enorm guldklocka och en grov guldlänk sitter på den högra förvånansvärt smäckra handleden. Han stannar framför dem, sätter sig på huk, lite snett bort från Lisa, det knakar i knälederna. Han ser rakt in i Annas ansikte. Lisa studerar hans vassa profil.

- Hej, säger han, ni liknar varandra. Är ni syskon?, frågar han och stirrar på Anna med mörka ögon. Lisa ser han inte.

- Ja, svarar Anna och önskar att hon hade något att slänga över kroppen. Känner sig med ens fullständigt blottad, mer än naken.

- Du är så jäkla snygg. Var kommer du ifrån? Sverige?

- Ja.

- Du, får jag bjuda dig på middag i kväll? Jag vet en restaurang som serverar suberba skaldjur.

Hon slänger en snabb blick på mig, jag säger inget. Hon suckar.

- Nej, jag är upptagen. Tyvärr.

Hans fötter rör sig i sanden. Lisa stirrar fascinerat på hans tår, ser hur de förflyttar sig i hennes riktning.

- Och du då? Är du ledig?

- Du, jag tror jag hoppar det.

lördag 28 augusti 2010

Nystart

Mina ögon urskiljer en fläck i taket
en smutsfläck högt däruppe
den är precis som mitt liv
en störande grå plump
som inte borde vara

Kanske kan den skrubbas ren
förmå mig att starta på nytt
börja om orepad
utan en påfrestande skråma
i blänkande nyskick

torsdag 26 augusti 2010

Yvig liten smula

- Pappa, sover inte dina tänder på natten?

- Vad menar du min lilla smula? Sover?

- Ibland när jag vaknar på natten hör jag att dina tänder är vakna.

- Hur då?

- Dom låter.

- Låter? Tänder sover inte... aha, det är nog så att pappa gnisslar tänder.

- Vad är det?

- Jag klämmer ihop tänderna så mycket att det liksom skriker i munnen.

- Så otäckt, pappa. Men... är det så att ingens tänder sover?

- Ja, så är det. Jag vet inte riktigt Lisa, men jag tror att vissa delar av kroppen inte slappnar av, fast vi sover. Hjärnan sover inte, det är därför vi kan drömma.

- Vad konstigt... pappa, vet du, ibland lägger sig mamma på golvet. Hon tittar upp i taket.

- Vad säger du?

- Ja och då säger hon att jag ska vara tyst för att hennes hjärna ska sussa.

- Jaså, säger hon det.

- Men, då kanske det är så att hjärnan kan sova? I alla fall mammas.

- Min yviga frodiga lilla Lisa. Ibland tänker du för mycket.

onsdag 25 augusti 2010

Livsberoende

- Britta! Vänta på mig!

En bit längre fram på gångstigen skymtar han hennes rundade rygg. Den senapsfärgade T-tröjan som går ända ner över baken verkar självlysande i dunklet som bildats under bokarnas täta ogenomträngliga bladverk. Vilken ful färg, tänker han. Gult är fult,som engelsk senap. Snarare gallgul. Utan att stanna vänder hon sig halvt om. Betraktar honom medan hon fortsätter att med bestämda kliv ta sig framåt. Hoppas hon kliver in i ett träd. Då kanske hon blir tvungen att stanna.

- Ja men ta i lite då!

Han går med korta osäkra steg, stödjer sig på sina power walkstavar. På sina glasögonbågar har han placerat lösa solglas, som för tillfället har fällts upp som skärmar ovanför ögonen. Det grånade håret bildar en krans runt huvudet och även så här på distans kan hon skönja flinten som lyser blankt ovanför pannan. Magen spänner ut den hallonröda bomullsskjortan. Så annorlunda allting är nu, mot förut. Före operationen. Operationerna, rättar hon sig. Två hjärtinfarkter. Skulle han klara en till? Det drar iskallt genom kroppen vid tanken på att han kunde dö nästa gång.

- Det är inte farligt att ta i lite. Du måste våga använda din kropp om du ska bli stark. Börje. Du måste.

Jäkla människa, det är lätt för henne att säga. Han drar med handen över bröstet, operationsärret spänner och drar,andningen är tung.Snusförnuftig, det är vad hon är. Tårar börjar rinna ner för kinderna. Jäklar, tänker han igen, stannar och sliter bort tårarna med högra näven, tänk om jag dör. Jag vill inte! Jag vill leva. Leva länge.

tisdag 24 augusti 2010

Renrakad

Varje gång han pressade ner den tunga grå hanteln och sen tillbaka, hörde hon honom stöna högt. Det lät lite för privat, tyckte hon, som om han njöt opassande mycket. Vad var det som stånkandes pressades ur ut hans mun? Hon tyckte det lät som "bi... hägs".

Från sin plats på andra sidan gymmet började hon studera honom. Det här var ett proffs, konstaterade hon. Han var ljusbrun i huden. Inte av naturen. Solbrännan var blank. Svetten rann lätt nerför bröstet utan att tas upp av hindrande hårstrån. Han hade inte ett hårstrå på kroppen. Helt renrakad, även på huvudet. Han utstrålade harmoni, även i kvidandet. "Bi... hägs, bi... hägs". Han hanterade hantlarna med perfekt kroppskontroll. Lusten att gå fram och känna över hans oljigt muskulösa kropp, dra med handen över hjässan, vällde fram genom hennes hjärna. Det enda raka var att, utan att tänka, spatsera fram till honom. Vågade hon?

Det gjorde hon. Nu, sex månader senare, stod hon och studerade honom uppe på scenen. Det blev inte alls som hon trodde. Hans hud var bara len några timmar efter rakningen, sen började stickiga hårstrån anas och dessutom... hans intressen var plågsamt begränsade. Det gick inte att prata med honom om något annat än muskler, aminosyror och viktkontroll med Quick Diet Complete. Hon suckade och önskade att han skulle komma sist i tävlingen. Så elak hade hon blivit.

Vilket lustigt sammanträffande, tänkte hon, att hon någon månad efter hon första gången hade hört honom säga "bi... hägs" i gymmet, hade fått veta att det fanns ett sådant ord. En förkortning. På kursen i förändringsarbete på arbetsplatsen: BHAGs: big hairy audacious goals (stora håriga dristiga mål).

Fast det tänkte hon inte berätta för honom. Det var ingen idé. Säkert en tillfällighet att hans löjliga stånkanden i gymmet liknade den förkortningen. För honom var det bara ett vanligt simpelt stön.

måndag 23 augusti 2010

Frukosten som inte blev

Jag tar en sked Fjällyoghurt med smultronsmak från den djupa guldkantade porslinstallriken. Sätter skeden till munnen, öppnar munnen. Omöjligt att svälja. Illamåendet slungar sig uppåt halsen, fortplantar sig upp i öronen, rinner runt nacken.

Frukosten är oinskränkt mitt favoritmål. Lunch kan vara gott, middag ofta, men frukosten. Frukosten. Första målet på dagen är för mig en perenn. Samma längtan kommer tillbaka... och tillbaka i en oavbruten räcka av soluppgångar i mitt liv. Den behöver aldrig planteras på nytt, aldrig återuppväckas för att jag glömt.

Jag befinner mig i en evinnerlig väntan efter den ljuvligt mjuka runda smaken av yoghurt med müslin utökad med nötter, mandlar,russin och rårörd hallonsylt.

Men inte idag. En vass bild sticker i mina ögon. Den är mörk, kryper tätt inpå mig. Jag höjer handen framför mig för att stoppa synen, göra den omöjlig att se. Jag vill inte.

Idag ska pappa begravas. Jag orkar inte. Hur ska jag klara av att se alla synande undrande ögon som kommer att vräkas över mig. Jag hukar.

Det blir ingen frukost idag. Bara en stor kopp hett starkt kaffe. Kaffet får min hjärna att vibrera.

fredag 20 augusti 2010

Tramsigt?

- Sitt still. Jag måste lägga alla veck till rätta innan du reser dig upp. Vänta!

- Men det är ju tramsigt. Jag orkar inte sitta så här. Ser du, mina magmuskler skakar vilt!

- Vänta lite, bara.

- Skynda dig. Jag måste ha klivit på fållen, fastnat med stilettklacken. Rakt ner i gruset. Kolla vad de som står därborta blänger på mig. De ser helt chockade ut.

- Bry dig inte om dem. Fokusera på dig själv. Res dig rakt upp, utan att ta stöd med händerna i backen. Du blir smutsig annars. När jag säger till!

- Nej, det går inte.

- Jo, jag hjälper dig. När jag är klar med vecken, flyttar du bara in fötterna intill kroppen och sen drar vi dig sakta uppåt.

- Är du klar? Vi är jättesena!

- Nu. Nu kan du börja. Slappna av. Vi vill inte att du ska bli svettig. Du måste komma insvepande sval och vacker till kyrkan.

torsdag 19 augusti 2010

Hennes pappa

Ordning? Ordnung muss sein, som tyskarna säger. Hon funderar, vem i hennes närhet gillar ordning? Faktiskt de flesta, när hon tänker efter, fast på helt skilda sätt.

Hennes pappa var väldigt ordningssam. Inte så att han höll ordning i hemmet. Städade och plockade undan. Nej, när han var hemma satt han i gungstolen och läste DN eller tittade på TV. Annars låg har på sängen och läste deckare. Hans strukturella sinne kom fram i andra sammanhang.

En gång skulle de åka till Skansen. Hon såg fram emot besöket. De hade varit där tidigare, men det var alltid lika kul. Lite spännande var det när hon fick hålla för näsan i aphuset. Det luktade vansinnigt illa. Och hålla för öronen i fågelhuset. Vilket väsen!

- Prick klockan nio i morgon bitti ska hela familjen stå uppställd på gården, sa pappa

- Uppställning, ropade han när vi ramlade ut ur huset morgonen därpå, dags för avfärd om fem minuter!

På sommaren klippte pappa gräset. En gång i veckan. Gräsmattan var stor och en del av den låg i en svårt sluttande backe. Han klippte med en gammal manuell gräsklippare, för motionens skull. När pappa var klar, gick han över med krattan efter ett speciellt schema. Noggrant, allt spill skulle bort. Det såg ut som att han kammade gräsmattan.

När hon i tonåren vågade ta med sig Pelle hem; han låg kvar över natten i gästrummet på nedre botten. Hon lovade att ligga i sin egen säng, hela natten. På andra våningen. Fast det gjorde hon inte. När alla sov, smög hon nerför trappen. Ett litet steg i taget, satte ner fot för fot sakta, sakta. De nakna tårna först, sen hälen. Hela tiden intensivt lyssnande.

Frukost morgonen därpå. Pelle tog tag i smörkniven, tog en rejäl bit smör och bredde på en brödskiva. Hon såg hur pappa betraktade Pelle med ögonbrynen rynkade. Pelle bredde på ymnigt, det hängde lite över brödets kant. Sen satte han tillbaka smörkniven i byttan. Långt ner, inget syntes av knivbladet. Handtaget stod rakt upp, mitt i smöret. Pappa spände sin stålblick i Pelles mjukt bruna.

- Men vad är detta?! Kniven ska sättas tillbaka på det enda rätta sättet, maximum en tredjedel av knivbladet ska ner i smöret. Sen sätter du kniven mot smörbyttan kant. Så här. Så den vilar lätt mot kanten.

onsdag 18 augusti 2010

Hans skratt

Han var så söt, min bror. Jag och min äldre syster slogs om att få släpa omkring på honom. Vi slängde honom över axeln och sen tog vi en massa foton där man kan se Carls kropp hängande slappt och med huvudet vilande på våra skuldror. På alla korten ler han tandlöst. Av oss systrar syns bara våra blonda nackar och krumma ryggar.

- Nu är det min tur!, ropade Anna och försökte slita Carl ur min famn.

- Nej! Jag vill hålla honom en stund till. Mamma! Säg till Anna!

Vi kallade honom Carl den förste av Solriket och vi sjöng "Kalle, du är min ögonsten, Kalle du har så fina ben" så det skallade i vår lilla lägenhet på Blekingsborgsgatan i Malmö. Mamma skrattade och höll för öronen.

Carl traskade struttande mellan Anna och mig hela vägen till bio Cosmopol. Vi höll hårt i hans späda händer och ibland tog vi sats och lät honom svänga högt upp i luften. Han såg upp på oss med glittrande ögon, det var spännande. Carls första biofilm. Vi skulle se "Oh vilket party" med Peter Sellers. Skratten ekade i salongen, utom vid ett litet tillfälle när tystnaden var total. Just då, ur biomörkret, fångade vi upp ett pärlande rullande skratt. Det var Carl.

Anna och jag funderade länge. Vi grubblade på vad som var så roligt med den filmsekvensen. Vi förstod aldrig.

tisdag 17 augusti 2010

Skräpet

Middagsbjudning, en kväll i februari 2010, i en villa i Sjömarken utanför Borås:

- Jaså, Sten, du har blivit vald till ordförande för Moderaterna i Borås? Gratulerar!

- Tack! Och vet du, dessutom valdes Kicki in i styrelsen, hon blir sekreterare. Perfekt!, säger Sten och ser samtidigt ner på tallriken som precis har ställts ner framför honom. Hans glada ansiktsuttryck försvinner, mungiporna sträcks ut, minen blir missnöjd. Han tystnar, men öppnar sen munnen igen.

- Kicki! Du måste komma!, ropar han, utan att höja blicken.

- Javisst älskling. Alltid redo för dig. Vad ska jag göra?

- Jag kan inte äta fisk om du inte benar ur den först. Det vet du ju, säger han och låter som en liten ledsen orättvist behandlad gosse.

- Oh ja visst älskling, det borde jag ha tänkt på. Att det serveras fisk. Jag kommer genast, Sten.

Kicki reser sig upp från sin plats på andra sidan det långa matsalsbordet. Det tar upp större delen av rummet. Hon trippar på höga klackar bort till Sten, ställer sig lutande över Sten, tar hans bestick och börjar gå igenom sjötungan. Under hennes noggranna händer och örnblick sönderdelas en pytteliten bit fiskkött i taget.

- Var så god, Sten, nu kan du äta. Skräpet ligger nu på sidan av tallriken. Här, ser du?

måndag 16 augusti 2010

Glitter, flärd och lycka

Fredrik studerade hur den vitlackerade groteskt långa limousinen vaggande tyst gled fram till restaurangens ingång. Dörren på förarsidan klickade till och öppnades. Ut klev en yngre man i mörkt blänkande kostym. Kan det vara svart siden? Kavajen var knäppt, satt snävt över hans breda bröstparti och byxorna smet åt kring hans atletiska lår. Han hade snaggat blont hår och bred fyrkantig haka. Säkert finns det en liten grop i hakan också, sa han högt för sig själv, men det gick inte att urskilja på så långt avstånd. Mannen ser verkligen ut som vrångbilden av en typisk amerikansk soldat,.

Chauffören, eller livvakten, eller båda, rundade fronten på bilen och öppnade högra passagerardörren. Fredrik såg spänt in i bilens mörka innanmäte. Ett långt välformat ben lösgjorde sig långsamt ur mörkret. På foten satt en hallonröd sko med, måttade han, säkert 15 cm hög tunn klack. Nu kom nästa ben. Chauffören stack fram sin högra hand och tog tag i en limegrön skinnhandske. Ett morotsrött stort burrigt hår skymtade och därunder anade Fredrik en klänning i samma färg som skorna. Kreationen hade glidit upp så långt att det gick att se det mesta av två smäckra nakna lår. Nu kunde han se att handskarna nådde ända upp över armbågarna. På de behandskade fingrarna satt gnistrade ringar och guldarmband glimmade på handlederna.

Hon gick som ett proffs på catwalken, inte knäande som en kamel utan med rullande höfter och med utdragna gungande steg. Försvann in genom dörren. Fredrik stod på håll och såg in i det stora panoramafönstret. Vart tog chauffören vägen? Han såg bort mot bilen. Där satt mannen bakom ratten, stirrade rätt ut i luften med armarna i kors över bröstet.

En hovmästare kysste henne flyktigt på handen och visade henne sen till ett av fönsterborden. Hon var ensam, ingen gjorde henne sällskap.

Nu går jag dit. Han gick de få stegen fram till ingången, smet in. Nu eller aldrig. Gick raka vägen fram till henne.

- Nina!

Han märkte det. Hennes fluffiga hår darrade till en sekund. Näst intill omärkligt. Men han såg det. Hon satt med ett stort vinglas i handen, höjde sakta glaset mot den skarpt rödmålade munnen. Han anade den vita jämna tandraden i springan mellan de särade läpparna. Fredrik betraktade hur bubblorna i hennes glas steg mot ytan. Hon tittade upp på honom. Ansiktet visade ingenting, de gröna ögonen hade ett dovt skimmer över sig. Som ett fint filter.

- Menar du mig? Jag heter inte Nina! Vem är du?

- Nina! Varför?

Hon vände sig med ett ryck mot hovmästaren som stod i dörröppningen.

- Hovmästaren! Hur kom den här mannen in? Ta ut honom. Han besvärar mig.

fredag 13 augusti 2010

Hon kände sig oönskad

Denna dagbok tillhör Agneta von Waller, 15 år

Torsdag 14 oktober 1970 kl tio på kvällen

Kära dagbok

Idag gick allt åt pipan. Jag vågade gå fram till Pelle på rasten. Sen gick allt åt skogen. Min idiot! Hur kunde jag vara så dum!? Så urfånigt! Det betydde absolut ingenting. Det som hände i går kväll på skoldansen.

Sov inte på hela natten. Funderade på hur jag skulle göra allt bra igen. Jag gråter och gråter. Kan inte tänka på annat. Helt omöjligt att göra läxorna. Förut ikväll droppade tårarna ner i historieboken. Det blev det inte bättre av.

Kom på. Jag skulle gå fram till honom. Skulle säga du Pelle, förlåt om jag var dum. Jag kan inte hjälpa om jag gör idiotiska grejer ibland. Det var inte meningen.Jag ska aldrig mer dansa med Leffe.

Jag såg honom på lunchrasten. Jag gick dit. Han vände ryggen mot mig. Jag ropade. Han svarade inte. Bara gick. Och med vem? Eva. Eva! Hon vill ju pola med honom. Jag har hört henne säga att hon hoppades att hon hade chans på honom. Hon har stött på honom så jäkla jättelänge. Och så är hon snygg. Jäkla skit! Vad ska jag göra nu?

Pelle, Pelle, Pelle.

torsdag 12 augusti 2010

Sopa under mattan

Han öppnar dörren och kliver med bestämda steg in i butiken. Bjällran i matt mässing, som någon hängt så att den nuddar dörren så fort den slås upp, ekar högt. Ljudet skär i hans öron. Idag är han särskilt känsligt för gälla klanger. Det är inte ofta Erik besöker Metzgers Herrekipering, men idag måste han. En lång smal man i trettioårsåldern, klädd i mörk kostym, närmar sig. Det är Persson. Mats Persson junior. Han har blont hår med lång lugg som han gärna slänger tillbaka över pannan. Erik känner till Persson. Han är ende sonen till den ende brandsoldaten i byn, Mats Persson senior. Han blev inte brandman själv. Nej, han blev bara expedit, butiksbiträde. Här i samhället känner alla, alla. Ingen undgår syningen i de täta eller lättgenomträngliga sömmarna.

- God dag Strömhed, säger Mats junior och bugar sig lite lätt, jag vet varför du har kommit hit.

- Du... vet redan?

- Ja, jag beklagar sorgen. Det gick fort på slutet?

- Ja, säger Erik och ser sig omkring bland alla herrkläder, det är inget att prata om. Det var väntat. Jag vill prova en svart kostym. Det är allt. Har ni vita slipsar?

- Ja visst, absolut, svarar Mats junior. Kom med, säger han och gör en svepande gest inåt butiken, här borta hänger våra mörka kostymer. Vill Strömhed ha svart eller kanske går det bra med en mörkgrå?

Bara sopa under mattan, tänker Mats junior. Inte prata, inte visa sig sårbar. Att hålla fasaden synbart ren är viktigast.

onsdag 11 augusti 2010

Tycker ni att jag är strulig?

- Och så vet ni att jag har stora krav och särskilda behov, eller hur?

- Jo, ähum, det har vi förstått. Men vi fixar det mesta. Var är det du tänker på?

- Jo, först och främst ska det stå tre literflaskor med ljummet vatten hämtat från Giubiascodalen i Schweiz på hotellsviten när jag anländer.

- Ljummet?

- Ja, det måste hålla exakt tjugo grader.

- OK, ska se om vi kan ordna det.

- Det måste ni, annars kommer jag inte.

- Aha, och vid vilken tidpunkt kommer du och ditt följe?

- Kan inte säga exakt förrän vi landar. Ni får helt enkelt vara beredda hela dagen.

- Fler krav?

- Ja, på rummet måste finnas en Crosstrainer CT175, en Skip-Sport MF100 Compact och en Abilica Rockring. Det ska även finnas några Rage Extreme Recovery Bars tillsammans med ett glas för att dricka vattnet i.

- Aha, jag kollar. Något... något mer?

- Ja, frukt, men inte vilka som helst. Jag ska ha cherimoya, kiwano, rambutan, pitahaya och papaya.

- All... right, papaya känner jag till.

- Och allt ska vara pinfärskt, det behöver jag väl inte påpeka?

- OK, vi ska göra ett seriöst försök att tillfredsställa din begäran.

- Ni tycker kanske att jag är strulig?

- Neej, inte alls Madonna, har jag gett dig det intrycket?

tisdag 10 augusti 2010

Öppnade dörren helt

När hon vaknade gnisslade det mellan tänderna. Som om hon hade sandkorn i munnen. Ljudet fick henne att rysa, det skar i öronen. Det var verkligen sand. Hon steg upp ur sängen, vandrade ut i köket och tog en mun vatten. Sköljde runt i munnen och spottade ut. Hur hade hon fått sand i munnen? Hade hon gått i sömnen? Kanske gått ut i natten? Det hade hon hört, att människor som gick i sömnen gjorde både normala och onormala saker. Men att det oftast inte var farligt. Oftast?

Hon steg ut i hallen, kände på dörren. Den var olåst. Öppnade dörren helt, såg rakt ut i trappuppgången. Den ekade av tomhet. Tillbaka in i hallen fick hon en stark förnimmelse av en mäktig hårt pinande vind, uppfattade en distinkt verklig känsla av att stå mitt i en sandstorm. Det var svårt att stå stilla, kastbyarna ville dra med henne. Hon kastade ut armarna rakt ut från kroppen för att hindra vinden från att släpa med henne bort.

Hon drog med fingrarna över sitt bröst, över sin nakna kropp. Den kändes som slipad med ultrafint sandpapper.

måndag 9 augusti 2010

Minimalt stoft

På våren tänker hon ofta på döden. Låter kanske konstigt för dig. Det är ju då allt föds på nytt, tänker du. Skott skjuter i höjden, spirande knoppar fyrar av sina kronblad, färsk grönska blir så intensiv, att du får kisa. Det är på våren vi alla lever, tycker du.

Det är just det som gör henne så rädd. Livrädd. Ångesten skär genom kroppen. Hon vet att hennes tid är ändlig. Vet att det finns ett slut. En vacker vårdag kommer hon inte att födas på nytt, utan för alltid vara ett med oändligheten. Återgå till att vara ett minimalt stoft.

Våren. Den omvälvande upplevelsen, den intensiva tiden. Förstår du inte att det omöjligt för henne klara sig utan den? Tanken är otänkbar, den att inte finnas.

Hon grubblar, men ser ingen räddning. Inget sätt att slippa närma sig evigheten. Tycker du att hon har besynnerliga tankar? En dag kommer hon att vara död, säger du, det är ofrånkomligt, vara utan tankar, liv, utan känslor. Lev nu istället, ropar du, fundera inte så mycket. Bara lev.

Hon kan inte. Gräver ner sig istället. Är det här hennes sista vår?

torsdag 5 augusti 2010

Om att skriva i anteckningsboken

Tjuvlyssnat och nedtecknat i min skrivaranteckningsbok:

En liten flicka kommer springade efter sin far som går lååångt därframme:

- Pappa! Pappa, när jag säger stopp måste du stanna! Titta! Den har inte inga ben!

- Vaddå?

- Titta pappa!

Pappan tittar lite förstrött, kommenterar inte, fortsätter prata med sin kompis.

- Varenda gång har det inte fungerat,säger han i irriterad ton, både Eriksson och Larsson var inte lika bra.

Senare samma dag i kö i livsmedelsbutiken:

En mobil ringer, kvinnan före mig i kön, som precis håller på att lägga upp sina varor på bandet, svarar. I en irriterad ton säger hon:

- Måste du alltid ringa precis när jag ska betala i kassan!

onsdag 4 augusti 2010

Jag behöver Dig

Jag är beroende av Dig. Jag behöver Dig för att kunna leva. Hela mitt liv kretsar kring Dig.

Du vet. Det var en medveten strategi från Din sida. Du fångade in mig. Snurrade mig runt Din kraftiga kedja av solitt järn. Ända uppifrån och ända ner. Hela mig. Vilken fullträff Du fick. In i buren som Du låste och kastade nyckeln långt ut i den djupa svarta tjärnen.

Jag skakar galler. Jag vet. Fångenskapen ger mig trygghet. Jag vill vara här i mitt fängelse. Det är mitt eget val. Att låta mig snärjas av Dig.

tisdag 3 augusti 2010

Födas på nytt

VI GÖR OM DIG!

stod det på en av månadstidningarnas löpsedlar.

LÅT OSS TA HAND OM DIG, GE DIG ETT NYTT LIV.

Ja! Det är precis vad jag behöver. Jag vill! Vill ha ett nytt liv! En renaissance. Pånyttfödsel.

Hon drog vårdslöst upp dörren, gick in i servicebutiken. Flaggan svängde över dörren, Var dags Livs stod det med gröna stora bokstäver. Köpte tidningen, Din Livskraft, pinnade på snabbt de två kvarteren hem. Två steg i taget upp till våning fyra utan hiss, låste upp dörren med darrande händer, andades flåsigt.

Stannade upp i hallen. Den ekade lika tyst och ödsligt som alltid. Inga kuvert låg och väntade på att sprättas upp nedanför brevspringan. Tog tag i ena skinnstövelns dragkedja. Hakade upp sig. Jäklar. Svettades. Men lugna ner dig, du hinner. Tidningen springer inte ifrån dig. Men tänk om det bara är en, säger en, som får komma till Din Livskraft och få ett nytt liv. Då är det väl bråttom? Hon tvingade sig att dra ett djupt andetag med munnen stängd, andades långsamt ut, som hon lärt sig på yogaträningen. Stod stilla, väntade på att hjärtat skulle börja slå regelbundet, dunk dunk dunk.

Gick in i köket, där allt var undanplockat, ingen disk framme, diskbänken lyste blänkande tom. Satte sig vid köksbordet, axlarna spänt uppdragna, bläddrade med fladdriga fingrar fram till sidan femton. Där stod det:

Ta chansen att bli omhändertagen. Du kommer hit till oss, experter tar hand om dig hela dagen. Vi gör om dig, från topp till tå och du blir vår modell till vårens modereportage för sportkläder. Kostar dig bara 2000kr. Skriv och anmäl ditt intresse redan idag. Bara EN får chansen.

2000kr? Axlarna sjönk ner. Funkar inte. Har inte råd. Får vara. Får avvakta med mitt nya liv. Hon reste sig sakta upp från köksstolen, började göra i ordning en kopp grönt lugnande te med en aning lättmjölk i.

måndag 2 augusti 2010

Begränsat eller obegränsat med vatten

Dag 13

- Martin kan du kolla? Jag får inte igång duschen... igen. Jäkla förbaskade löjliga duschar.

- OK, svarade Martin med en djup suck, kommer.

De senaste två veckorna hade de mött ett antal fullständigt obegripliga duschanordningar. Ibland skulle man dra ut en spak, eller in en spak. Eller trycka på en knapp och sen vrida på tröga kranar. Ofta var det betalduschar. Man stoppade in en slant i en automat och sen kom vattnet. En liten stund. Lisa fick skynda sig. Vattnet kom droppvis, ibland kallt ibland varmt. Det fanns även badrum helt utan duschaggregat, med kran enbart rakt ner i ett badkar.

Dag 1

För ett par veckor sen stävade färjan in i Middlesbroughs hamn i nordöstra England. Det var skyfall när de åkte av båten i sin Alfa Romeo Spider cabriolet. Suffletten var nerdragen över deras huvuden. Lisa och Martin drog sen söderut till Whitby och Scarborough. Lisa funderade på om det var samma Scarborough som Paul Simon och Art Garfunkel sjöng om:

Are you going to Scarborough Fair?
Parsley, sage, rosemary and thyme,
Remember me to one who lives there,
for she once was a true love of mine


Dag 2 - 13

De åkte till York som Yorkborna själva påstår döptes till York av invaderande fullständigt sjövilda svensknorska blonda vikingar. Det är därför det finns så många rödhåriga individer i trakterna, sa de. Svart + vitt = rött.

Sen rakt ner via London till Brighton, vidare västerut till ett fullständigt förtjusande och charmigt Cornwall och Wales. Det regnade varenda dag, oddsen att kunna åka öppet var lika med zero. Ibland lyckades de förstå duschtekniken i badrummen som oftast var inredda med heltäckande storblommiga, gärna i brunt, mattor ända upp på väggarna.

Dag 14

Sista dagen. Dags att åka upp på färjan i Middlesbrough. När Lisa och Martin stod i färjekön hände något. En blå himmel uppenbarade sig, solen lyste och glänste. De halade snabbt fram sina solglasögon, kändes sig fräcka när de körde nercabbat upp på båten. Den ljumma vinden smekte deras svala kinder.