Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

onsdag 19 september 2012

Havet välte, stormen ven

Sådan är världens gång, sa min moster till mig när jag som tolvåring var arg, stampade med foten i golvet och frågade varför jag inte kunde springa lika fort som min bästa kompis Janne.

Som tolvåring associerade jag hennes svar till att hon menade att vår jord fysiskt förflyttade sig. Och det hade hon rätt i, det visste jag, eftersom vi hade fått lära oss i skolan, att vår planet och hela universum med våldsam fart rörde sig i en viss riktning.

Men att Janne var snabbare än mig på sextio meter. Skulle det ha med jordens gång att göra? Vi var ungefär lika långa, jag och Janne och vägde lika mycket. Det var inget annat än orättvist.

Jag har tänkt på min mosters svar då och då under årens lopp. Det var inte förrän för en kort tid sedan som jag förstod. Det var en metafor. En metafor över livet. I samma veva råkade jag läsa Gustav Frödings dikt med samma namn. Den förklarade allt om livet och världens gång.

”Havet välte, stormen ven,
vågorna rullade asklikt grå.
En man är vräkt över bord, kapten!
Jaså.

Ännu kan ni rädda hans liv, kapten!
Havet välte, stormen ven.
Ännu kan en lina den arme nå!
Jaså.

Vågorna rullade asklikt grå.
Nu sjönk han, nu syns han ej mer, kapten!
Jaså.
Havet välte, stormen ven.”



tisdag 18 september 2012

Svampväder

Hon satt vid köksbordet. Med bägge händerna höll hon en stor vit mugg som det stod Don’t Worry Be Happy på. Då och då lät hon muggen, utan att låta blicken lämna vyn i fönstret, möta läpparna. Hon öppnade munnen och med ett lätt sörplande tog hon en slurk frystorkat kaffe med varm mjölk.

Ljuset utanför var dämpat. Det hade precis slutat regna och luften verkade ogenomtränglig, fast ändå transperent. Som om små, små regndroppar hade fastnat och nu stod blick stilla och svävade i skyn.

Perfekt svampväder, tänkte hon, men inte för mig. Inte nu längre. Aldrig någonsin mer skulle hon få möjlighet att sätta på sig gummistövlar och stövla ut i skogen på svampjakt. Inte gå ut på egen hand alls, över huvud taget.

Texten på muggen log hånfullt mot henne. Sekunden efter krossades muggen mot väggen. Kraften i armarna hade hon kvar. Lattefärgad vätska strilade i ojämna ränder ner över den vitmålade väggen.

I samma ögonblick ljöd en skarp signal genom lägenheten och samtidigt sattes en nyckel i låset i ytterdörren. Hennes personliga assistent. Nu skulle han få något att pyssla med. Torka upp kaffet. Utan att det blev beiga fläckar efteråt. Det skulle hon kräva.


måndag 17 september 2012

Hets

Det drabbade honom utan förvarning. Han kom gående på Kungsgatan en lördag förmiddag i mitten av september. Det var ett ovanligt insmickrande höstväder. Solen hade hittat några långsmala gluggar mellan hustaken där dess varma strålar förvandlade delar av gatans asfalt till knaggligt glänsande ytor. På håll en hägring, en illusion av små spridda vattenpölar.

Den kilometerlånga gågatan vimlade av människor som bar stora tjocka plastkassar i händerna, vilket gjorde att var och en tog upp ett ansenligt parti av gatan. Han fick ideligen kryssa mellan flockar av tajta par, tjejkompisar och unga slynglar som drog fram som ett tungt kavalleri. Just där och då slog det honom med ens med kraft; varför i helvete är det hela tiden jag, just jag, inte de, som måste flytta mig? Är det en naturlag? Utan att tänka efter tvärstannade han på stället. Stod där blickstilla, förstelnad och naturligtvis dröjde det bara någon sekund innan ett par i yngre medelåldern drattade rakt in i hans rockklädda bröst.

- Se er för! ropade han med saliv sprättande ur munnen.

- Kära lilla farbror, ta det lite lugnt. Farligt för hjärtat att hetsa upp sig så.


söndag 16 september 2012

John Bauer


Varje steg på den sågspånslagda stigen kändes som om mina nya svarta gympadojor med ilsket lila sulor var tillverkade på samma sätt som studsmattor. Som att jag, om jag fick för mig att hoppa jämfota, skulle kunna svinga mig själv upp långt upp i trädkronorna. Vilken upplevelse att kunna se allt ur fågelperspektiv, tänkte jag. Om så bara för några sekunder innan jag dråsade i backen igen. Om det inte blev så att jag fastnade i den höga talltoppen, förstås. Hur skulle jag i så fall komma ner? Jag såg mig själv i fantasin, försiktigt, tum för tum och med blodiga handflator, hasa mig ner för den stela knöliga bruna barken.
Jag befann mig mitt i en tavla av John Bauer. Dov mörk trollstämning i tallskogen. Marken mellan de höga träden var klädd i tjock grön mossa. Ett antal höga stenrösen, som kanske var uråldriga kungagravar, var även de fullständigt inbäddade i lysande grön mossa.
Längre fram såg jag en öppning i mörkret. Bokstavligt talat skickade solen kaskader av strålar rakt ner i alldeles rund liten plätt. Jag la mig ner i den smidiga djupa mossan och lät solen värma mitt ansikte. Bedövande skönt, jag gled långsamt in i en mjuk dagdrömsdvala

tisdag 11 september 2012

Utsikten

Vi ville hugga ner några träd. Platsens namn var trots allt Utsikten. Som det nu var växte höga och täta granar runt om och alldeles intill utsiktstornet. Trängde sig nästan in i tornet. In i våra ögon landade enbart ogenomträngligt intensivt kådadoftande grönt. Förstås, om vi höjde blicken såg vi himlen. Det var en vy som inte har något skönjbart slut. Vi ringde kommunen.

- Kan vi få hugga några träd för att återställa utsikten från berget? Vi kan göra det. Gratis.

- Nej det går inte

- Varför?

- Det är naturskyddat område. Förbjudet att röra.

- Men platsen heter ju Utsikten? Kan man inte göra ett undantag då och gallra lite?

- Nej.



måndag 10 september 2012

Luft


Jag njuter

Ord är överflödiga

Du ger mig utrymme

Du ger mig luft

Jag njuter

Genom havsvattnets sälta

drar jag in din doft

din svett blandad med havets



söndag 9 september 2012

Ett glas vatten


Hon flydde. Nu kom hon inte ihåg varför. Kunde inte påminna sig. Hennes enträgna försök att erinra sig anledningen, gav henne bara en påträngande hamrande huvudvärk. Det gick inte att tvinga fram minnet.
Istället gick hon över till att försöka tömma hjärnan på alla tankar. Ansträngde sig att inte tänka alls. Hon försökte fokusera på att enbart se en svart tom vägg framför sig.
Hon somnade. Drömde att hon satt på en enkel svart pinnstol. Hela hennes kropp smärtade som om hon blivit slagen. Några kvinnor och män stod runt henne. De betraktade henne med miner som avslöjade att de var bekymrade.
I högra handen hade hon ett stort dricksglas fyllt med genomskinlig vätska. Var det vatten?

-          Vill du inte dricka lite? frågade en av männen och tittade ner på henne.
Hon satte glaset till sina torra läppar utan att svara. Omärkligt lät hon näsborrarna dra in luften som svävade mellan glaset och hennes näsa. Luktade det något? Hon lutade glaset en aning, handen darrade, läppjade försiktigt. Vatten, svalt vatten. Intensiva smärtor drog genom kroppen. Omedelbart förstod hon att hennes svårt sargade kropp bara skulle tåla små droppar åt gången. Hon drack lite mer. Sen ännu mer.  Nu drack hon glupskt. Torrheten i munnen försvann. Nu gick det att röra läpparna utan att nerverna skickade brännande stickande vågor upp i hjärnan.

-          Var är jag? sa hon mumlande, vad hände?

-          Tids nog kommer du ihåg. Vila nu.

torsdag 6 september 2012

Den brännbara tråden

Hon gick på om att jag måste klara av att lägga mitt livspussel. Att jag måste planera bättre. Lätt för henne att säga. Hon som har ett välbetalt arbete med flexibel arbetstid, barnen i en välrenommerad förskola och en ansvarsfull man.

Vilken klyscha att slänga iväg utan att tänka närmare efter. Är inte det helt ute nu, förresten? Jag är i alla fall uppriktigt trött på det uttrycket. När jag tänker efter hörde jag det för första gången redan för åtta år sedan. Jag gick på en utbildning till hälsostrateg och en av våra många föreläsare använde en hel mängd power-pointbilder, för att konstatera att vi behövde ta vara på det friska. Innan vi fick symptom på ohälsa, inte efter. Där bland alla andra snygga bilder, fanns en på pusselbitar liggande i en oordnad trave.

Just livspusslet har hörts ovanligt länge. Oftast försvinner uttrycken lite snabbare. Någon kläcker ur sig en snitsig metafor, som sen sprids som en väsande pyroteknisk tänd stubintråd. Alla upprepar klichén. Utan att tänka. Efter ett tag behöver jag bara ana att ordet, eventuellt, ska komma, för att kroppen ska dra ihop sig i vibrerande kramper.

Sen bara dör den, den brännbara tråden slocknar. Och som tur är, för att så småningom glömmas och ersättas.

Och jag drar en lättnadens suck varje gång. Nu undrar jag bara hur länge livspusslet ska hållas igång.

onsdag 5 september 2012

Annonsen


Jag är en man i övre medelåldern, som söker en proper kvinna i passande ålder och med liknande intressen. Helst vill jag att du är lite yngre än jag. Jag, en egenföretagare med ordnad, god ekonomi, tycker om att röra på mig när jag inte sitter vid mitt skrivbord. Under lediga dagar cyklar jag, seglar min lilla jolle när vädret tillåter och går på gym från och till.  På helgerna tycker jag om att laga festmat, speciellt tilltalad blir jag av en bit grillad filé av älg och därtill ett glas mustigt rött vin. Helst från Piemonte i norra Italien. Jag är frånskild utan barn. Väl bibehållen, säger mina vänner.
Med en förhoppning om att just DU läser detta och skickar din intresseanmälan till mig. Jag väntar med spänning.

Svar till "Gyllene möjligheter"

 

tisdag 4 september 2012

Händer


Huden var en aning gulbrun, en dragning åt matt guld. Fingrarna såg starka ut. Inte grova, utan snarare orubbligt seniga. Det var fingrar som inte drog sig för fysiskt krävande arbete, fingrar som klarade det mesta i hantverksväg.
Naglarna fångade speciellt mitt intresse, trots frånvaron av manikyr. De var fulländade, perfekt proportionerligt fyrkantiga och kort och rakt avklippta.
Jag önskade att jag kunde sitta för evigt och titta på min morfars händer.