Havet välte, stormen ven

Sådan är världens gång, sa min moster till mig när jag som tolvåring var arg, stampade med foten i golvet och frågade varför jag inte kunde springa lika fort som min bästa kompis Janne.

Som tolvåring associerade jag hennes svar till att hon menade att vår jord fysiskt förflyttade sig. Och det hade hon rätt i, det visste jag, eftersom vi hade fått lära oss i skolan, att vår planet och hela universum med våldsam fart rörde sig i en viss riktning.

Men att Janne var snabbare än mig på sextio meter. Skulle det ha med jordens gång att göra? Vi var ungefär lika långa, jag och Janne och vägde lika mycket. Det var inget annat än orättvist.

Jag har tänkt på min mosters svar då och då under årens lopp. Det var inte förrän för en kort tid sedan som jag förstod. Det var en metafor. En metafor över livet. I samma veva råkade jag läsa Gustav Frödings dikt med samma namn. Den förklarade allt om livet och världens gång.

”Havet välte, stormen ven,
vågorna rullade asklikt grå.
En man är vräkt över bord, kapten!
Jaså.

Ännu kan ni rädda hans liv, kapten!
Havet välte, stormen ven.
Ännu kan en lina den arme nå!
Jaså.

Vågorna rullade asklikt grå.
Nu sjönk han, nu syns han ej mer, kapten!
Jaså.
Havet välte, stormen ven.”