Betyget

          -          Lisa, nu är det din tur att komma fram och sjunga, sa fröken Marit och vinkade med hela armen.

Kylan drog rakt genom i Lisas kropp, axlarna skälvde som om arktisk is lagt sig runt hennes nacke. Hon vågade inte, men visste att hon var tvungen. Lisa reste sig upp ur bänken och gick sakta fram till fröken Marit som satt på en liten rund pall i något mörkt träslag. Pallen var skruvad, så att det gick att ändra höjd efter den som för tillfället använde den. Fröken Marit var lång, en stor och ståtlig madam, vilket gjorde att pallen nu var inställd på det allra lägsta som gick. Fröken Marit satt beredd med fingrarna spretande i luften strax ovanför orgelns slitna vita och svarta tangenter.

       -          Vad ska du sjunga, Lisa?

-          Vitsippan ute i backarna stå.

-          Bra, sa fröken Marit och lät fingrarna tona fram de första introducerande tonerna.

Tonerna dog sakta ut, tystnaden dallrade i luften.

-          Lisa, börja nu.

Orgelns djupa klang ljöd återigen genom klassrummet. Lisa såg i ögonvrån hur alla klasskamraterna satt fullkomligt stilla i sina bänkar och stirrade rakt på henne.

-          Lisa!

-          Fröken, det går inte, jag har ingen röst. Jag kanske har blivit hes.

-          Lisa, sluta larva dig. Sjung nu, sa fröken Marit samtidigt som hon slog ner tangenterna en tredje gång.

-          Nej, det går inte, viskade Lisa.

-          Lisa, då får du gå tillbaka till din plats. Men tänk på att betyget blir därefter. Hade du sjungit hade du fått en femma. Nu vet jag inte hur det ska gå.

Duntäcket

Hon betraktade sig själv i badrumsspegeln. Ansiktet var gråblekt och rynkorna under ögonen framträdde tydligare än vanligt. Tre centimeters grå hårutväxt kontrasterade skarpt mot det för övrigt blonderade håret. Vissen, det var vad hon var, betänkligt slokande. Måndag morgon igen. Orka gå till jobbet? Nej, jag stannar hemma, sa hon högt, jag förmår inte. Hon gick ut ur badrummet och återvände till sovrummet. Det var mörkt i rummet. Mellan de svarta persiennlamellerna kunde hon ana dagsljus som avtecknade sig som ett spetsliknande avlångt mönster. Det passade henne precis, det skumma. Hon slängde sig ner på sängen och virade in kroppen i det ljusblå duntäcket.

Flera drag

-          Du måste stänga fönstret, det drar. Jag fryser. Fatta det någon gång.

Hennes axlar darrade till i en ofrivillig rysning och hennes snedvridna perfekt målade rosafärgade smala läppar visade tydligt hur missnöjd hon var.  Hon reste sig upp. Med ena foten drog hon till kontorsstolen så hårt att den åkte iväg bakåt och kolliderade med bokhyllan med en smäll. Några röda pärmar åkte i golvet med ett brak. Det brydde hon sig inte om. De smala klackarna på hennes röda pumps klapprade mot parketten när hon med bestämda steg gick fram till en klädhängare där det hängde en mörkblå kraftig fleecetröja. Hon tog tag i tröjan, slet av den från galgen och satte den på sig. Den var några storlekar för stor, dessutom troligtvis av herrmodell. Han fnissade när han såg hur tröjan nådde henne till knäna och ärmarna räckte långt nedanför fingertopparna.

-          Vaddå? Ser jag lustig ut eller?

Återigen grimaserade hon. Den här gången lät hon ena mungipan dras utåt så att kinden blev som en liten bulle.

-          Ja, en aning.

-          Begrunda länge att det är ditt fel.

-          Men jag dör ju av värmeslag annars.

Han knäppte upp den röd- och blårutiga flanellskjortan så att hon kunde se svettfläckarna på det vita bomullslinnet han bar under.  Snyggt bröstparti, tänkte hon och studerade honom på riktigt för första gången. Hans blonda korta snagg. Lustigt faktiskt, att han hade riktigt lysande svarta ögonbryn till det ljusa håret. Men ens vågade hon inte möta hans kisande blå ögon. Tänk om hennes uppsyn avslöjade vad hon nyss tänkt? Mer än en gång hade hennes vänner sagt att det var en baggis att läsa av hennes ansikte. Hon rodnade urlätt och ögonens uttryck gick inte alls att kontrollera.

-          Du, jag tror inte vi ska jobba i samma rum. Vi passar inte ihop, fortsatte han.

-          Är du säker? vågade hon genmäla, la huvudet på sned och tittade på honom lite från sidan.

-          Vad menar…

Han tystnade och gav henne en lång blick.

-          Vad menar du, upprepade han och tog några steg fram mot henne.

Åldern och livet

Hon begrep. Hajade att slutstadiets konturer, som tidigare varit om inte dolda så i alla fall diffusa, med bländande skärpa började framträda borta i horisonten. Mörka siluetter närmade sig med illavarslande hastighet, tornade upp sig över henne som om enorma dinosaurer skuggade hennes kropp. Hon insåg att hon var näst intill mitt i epilogen. Det var häromdagen insikten infann sig. Av en händelse fick hon syn på sig själv i ett av Hennes & Mauritz stora skyltfönster som vette ut mot Kungsgatan. Hon ryggade tillbaka. Kunde det verkligen vara hon? Axlarna var märkligt framskjutna och huvudet en aning framåtböjt med utskjutande haka. Hon drog underkäken neråt, rätade på axlarna, drog axelpartiet bakåt med brösten putande ut.

Intensiv rädsla spred sig inom henne. Vad hade hon gjort under alla år som kommit och sen passerat i rasande fart? Ingenting. Gått upp på morgonen, åkt till arbetsplatsen, jobbat, åkt hem, sänkt ner kroppen i soffan med en tallrik soppa och en ostsmörgås, satt på TV:n, somnat i soffan, vaknat upp ur sin slummer, forslat sig själv till sängen och somnat först efter att under några timmar vridit och vänt på sig, plötsligt helt klarvaken. Var detta allt?

Is that all there is, nynnade hon lågt för sig själv, if that’s all there is, my friends, then let’s keep dancing, let’s break out the booze and have a ball.

För sent?

Han berättade för mig att hon var en otämjd tiger som när som helst, utan att i förväg ge minsta hint om vad som komma skulle, slog till. Inte slå som i att använda kroppen fysiskt, utan med genomträngande skarpa ord som hon med blixtens hastighet genom sina smala läppar lät slunga ut i luften. Till mig sa han att han tänkte på hennes plötsliga attacker som mentala pisksnärtar.

Hela tiden förberedde han sig för nästa urladdning. Han kände sig alltid orolig, uppjagad, total iskyla rann genom kroppen som slingrande kallblodiga larver. Ingenting hade han att sätta mot. Inga vassa repliker infann sig. Svarslös. Försvarslös. Orkeslös. Snart var det för sent.

Ädla ting

Hans ögon vilade oavvänt på henne, höll henne oändligt försiktigt i sina armar. Den vita dopklänningen i siden med mönster av utslagna rosor omslöt barnets hela kropp och lite till. Bara ett rött diminutivt ansikte och några ljusa hårfjun kunde skönjas. Prästen nickade kort mot honom. Med en gest som gjorde att man anade en viss motvillighet la pappan barnet i prästens famn. Prästen drog bort tyget från hennes huvud, lutade sig en aning över dopfunten, samlade lite vatten i handflatan som han försiktigt hällde över det tunna håret. Han placerade sin hand på barnets bakhuvud:
  
  -          Härmed döper jag dig i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn till Ethel Margareta.

I flera veckor före dopet hade de diskuterat fram och tillbaka, provat en hel drös olika namn.

   -          Men du, sa Eva, nu kom jag på.
   -          Vad?
   -          Ett annorlunda namn. I boken jag precis avslutat. Du vet, den som handlar om en rik familj i New York på trettiotalet. Hon, deras hembiträde, hette Ethel. Vad sägs om det?
   -          Ja, Ethel… kanske, Ethel.

Han smackade med läpparna, smakade på namnet.

   -           Ja, varför inte? sa han efter en stunds eftertanke, och sen Margareta som andranamn efter min mor.
   -          Avgjort.

Många år senare letade deras dotter i en bok om förnamns olika betydelser och fann att Ethel betyder ”ädel” och Margareta ”pärla”. Oj!

Svaret skyldig

-          Nej du får inte.

-          Jamen varför inte?

-          Du får inte.

-          Jamen.

-          Låt mig slippa bli arg.

-          Men jag vill! Varför får jag inte? Jag vill ha ett svar.

-          Du får inget svar. Det är slutdiskuterat.

Slutdiskuterat? tänkte hon, jag som inte ens har märkt att någon diskussion påbörjats.

Rösterna

Hon satt mitt i skaran av människor, helt tyst och stilla. Vid några tillfällen hade hon försökt. Öppnat munnen och aktivt försökt forma läpparna för att utstöta ett artikulerat ljud, men kraften fanns inte. Läppmusklerna hade förlamats.

Inne i hennes huvud korsades deras skarpa röster, slungades hit och dit. Det kändes som om en hel skock med knivar invaderat hennes hörselorgan. Hon höll för öronen, men det hjälpte inte alls.

Med ens försvann oväsendet. Tystnaden fyllde hela hennes kropp. Hon betraktade personerna. Vad hade hänt? Hon såg tydligt hur deras läppar rörde sig fram och tillbaka, upp och ner, snett och vint. De pratade alltså fortfarande, men hon hörde inget. Vilken befrielse. Att slippa höra. Vilken makt.

Vägen till jobbet

Det gick så långt att hon allvarligt funderade på att ringa polisen. Men vad skulle hon säga?


- Det är en man som varje morgon när jag går till jobbet hoppar fram bakom ett hörn. Det behöver inte vara samma hörn. Han varierar sig. Eller också står han bakom de stora blomsterkrukorna på torget och gömmer sig och precis när jag ska gå förbi, tar han ett långt kliv så han hamnar mitt framför näsan på mig.

- OK. Det var ett underligt beteende, det medges. Men vad händer sen? Antastar han dig?

- Nej, han har bara en bister uppsyn. Han låtsas att han inte ser mig. Ser förbi mig med munnen i ett kärvt streck. Snarare känner jag det som att det är jag som står i vägen för honom. Och varje gång blir jag så chockad att jag inte kommer mig för att göra något. Jag rycker till, tar ett steg åt sidan och fortsätter sen att gå, helt enkelt.

- Jaha, men då kan vi inte göra något.

Nej det var inte någon idé att kontakta polisen. Det enda som återstod var att be till högre makter att hon en dag skulle slippa se hans grå kostym och hans tunna grå överkammade hårtestar. Varje morgon klev hon med dunkande hjärta av bussen vid busshållplatsen intill torget. Skulle han dyka upp idag också? Förresten, skulle hon prova att ta en annan väg? Hon bestämde sig och passade på att gå i bredd med några andra busspassagerare som gick åt det hållet. Lugnet spred sig i kroppen när hon närmade sig arbetsplatsen. Snart framme, hann hon tänka. I nästa sekund rasade hon rakt ner i gatan. Hon hann precis vända på huvudet och se ryggen på honom. Hans slitna grå kostym som försvann neråt gatan.