Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

fredag 29 maj 2020

Spotta, ingenting och allting


Han reste sig upp så hastigt att det mesta av kaffet skvalpade ur koppen och rann ut på både fat och den vita virkade bordsduken. Hon stirrade på de bruna fläckarna som bildade en svärm på den vita duken som någon en gång i tiden virkat ögla för ögla, maska för maska.

”Just nu har jag en näst intill oemotståndlig lust att spotta. Rakt i ansiktet på dig. Precis som du har spottat på mig, bildligt talat. Hur länge har det här pågått?” sa han, grimaserade och drog med tumme och pekfinger längs mungiporna. ”Du är ta mig tusan falskheten personifierad.”

Det sjöd av tankar genom hennes hjärna. Det var omöjligt att hinna få tag om en enda. Allt var ingenting och allting, samtidigt. Trots flimret i huvudet lyckades hon fokusera och dricka upp kaffet. Hon rätade på ryggen, drog tillbaka stolen och ställde sig upp.

”Du får säga vad du vill. Jag bryr mig inte om det. Nu går jag”, sa hon och la sig vinn om att sakta spatsera ut från caféet. I långsamt mak gick hon över gatan och sneddade över det stora torget.



tisdag 26 maj 2020

Bäck


Hon såg honom redan när bussen närmade sig hållplatsen. Lång och mager, stående med fötterna en aning isär och med ena handen i midjan. Det mörka vågiga håret flög i vinden. Han hajade till. Hon förstod att han uppmärksammat henne. Sen ett smil och en vinkning.

Han gick emot henne. Fortfarande med ett leende på läpparna. Han hade ett speciellt sätt att gå. Långa kliv och han gungade ett par gånger för varje steg. Det såg lustigt ut. Han böjde sig ner och pussade henne på munnen. Han la armen om hennes axlar.

Hon väntade tills de satt på fiket. Mitt emot varandra med en klassisk porslinskopp på fat med bryggkaffe och varsin dammsugare. Hon betraktade hans säregna sätt att dricka. Hon förstod inte hur det gick till, men som vanligt hände det. Den lilla rännilen av kaffe som han snabbt torkade bort från hakan. Hon väntade tills sista kakbiten var uppäten.

”Du … jag har …”
”Vad har du?”

Han stirrade på henne.

”Träffat en annan.”



måndag 25 maj 2020

Jämnt skägg


Han grubblade ofta på epitetet. De sa att han var en typisk medelsvensson. Hur då? Bara för att han var en knegare, hade en fru och tre barn och en Volvo? Jämnt skägg avslutade de raddan av typiska attribut med. Han fattade inte. Vad då jämnt skägg? Vad var det som vägde jämnt? Det ekade givetvis tomt i skallen på dem allihop. De visste naturligtvis inte vad jämnt skägg innebar. Men det gjorde han.

Tänk om de vetat vem han var, egentligen. Att han inte fötts på den här planeten de befann sig på, utan på en helt annan. I ett annat solsystem. Långt bort. På en planet som kretsade kring en stjärna han kunde betrakta däruppe på himlen. På natten, när det var klart och månen inte bländade honom, stod han ofta och stirrade på sitt eldklot. Där någonstans, nära, fanns hans ursprung. 

Människor visste inte att han kunde läsa allas tankar. Det var ofta riktigt jäkla snärjigt, fast han hade mycket nytta av det. Ville inte vara utan förmågan. Det var ett behov, hans livförsäkring. En garanti att han gjorde allt rätt. I tid skulle han bli varskodd om avslöjandet lurade i faggorna.



fredag 22 maj 2020

Aska och pärlor för svin


Mina händer svärtade av livet
I askan hittade jag en pärla
Den lilla skatten lyste marmorvit
skimrade i pastellrosa



tisdag 19 maj 2020

En dålig historia om att grilla

Uppgiften: Att skriva dåligt.

Så här blev min:


Det var en gång två kusiner. Den ena hette Lina och den andra hette Stina. En natt på sommarlovet vaknade Lina av ett ljud. Det lät som det kom från fönstret. Hon gäspade, klev upp och gick fram till fönstret. Där fick hon syn på Stina. Stina hade några små stenar i ena handen och hade precis höjt den andra för att slänga iväg ytterligare en sten. Lina öppnade fönstret.

”Vad gör du?” väste Lina. ”Det är ju mitt i natten!”
”Kom med ut.”
”Varför det?”
”Vi ska leta efter en drake”, sa Stina.
”Var då?”
”Vet inte. Det får vi se. Kom nu!”
”Jag får inte gå ut på natten”, sa Lina.
”Ok då.”
”Men vänta. Jag kommer.”

Lina vände sig om och gick fram till stolen där hennes kläder låg. En blåblommig sommarklänning och en tunn tröja. Hon smög nerför trappan och fram till dörren. Låste upp och gick ut på trappan. Nedanför trappan stod Stina. Plötsligt hördes ett dån.

”Vad är det?” ropade Lina
”Jag vet inte!” ropade Stina och vände sig om, bort från Lina.

Det var då de såg varelsen. Det sprutade eld ur dess gap. Den fyllde hela horisonten. Så stor var den.

”Vad vill den göra med oss när den tar oss?” ropade Lina
”Grilla oss över egen eld, förstås”, sa Stina.
”Nehej?”
”Får man älska sin kusin?”, sa Stina.
”Men hur kan du fråga det nu?!” skrek Lina.
”För att snart är chansen förbi.”
”Att vad då?”
”Att få kyssa dig. Det här kan vara våra sista minuter i livet.”
”Men vi måste springa!" ropade Lina.
”Kyss mig först! Jag vill inte dö utan att ha fått vara nära dig.”

Lina kastade sig om halsen på sin kusin och la en blöt puss rakt över Stinas mun. Känslan av hennes läppar. Det mjuka. Lina hade aldrig kunnat föreställa sig att det existerade skönare läppar. De föll ner på gräsmattan. Ramlade ihop i en enda hög. Rullade runt. Flämtade. Båda två lika blöta av nattens dagg i gräset.



torsdag 14 maj 2020

Fatta galoppen


Om jag inte hade trott på att den som syndar får sona brottet antingen under detta liv eller i döden, genom att var tvungen att uppleva skärselden, hade jag sagt till Karin rakt ut vad jag ansåg. Nu vaktade jag min tunga. Antagligen skulle gud säga att eftersom jag tänker de här tankarna är mitt inre ett syndens näste. Men jag kan inte hjälpa det. Är jag helt förtappad? Tyvärr kan jag inte fråga någon kamrat i församlingen, om de eventuellt har upplevt samma sak. I sådana fall skulle jag bli förskjuten och för all framtid förbjuden att gå över tröskeln till kyrkan. Jag får hålla tand för tunga, eller vad det heter.

Jag anade att Karin ändå förstod vad jag tyckte om hennes utsvävande liv. Hon betraktade mig med den där blicken. Den blicken som jag lärt mig vad den betyder. Jag kan inte säga de orden heller eftersom jag då måste använda svärord och det får jag inte.

Det här är ohållbart. Jag behöver fundera på hur jag ska lösa problemet. Ju längre tiden går desto värre kommer det att bli. Hur ska jag göra för att få Karin att inse att hon måste flytta? Fatta galoppen hörde jag någon säga häromdagen. Det är vad jag vill, få Karin att förstå situationen.



onsdag 13 maj 2020

Fem ord på U


Att leva utan dig vänjer jag mig aldrig vid
Du finns inom mig för alltid
Jag är en del av dig
Du är en del av mig
Under dygnets alla timmar
undrar jag hur det hade varit
om du suttit här bredvid mig

Då berättar jag för dig
Om allt du missat som hänt
Du tycker säkert att allt är upp och ner
Underligt säger du med ett undflyende leende
Skönt att slippa fasligheterna fastslår du sen
Jag vill ändå inte var med längre
Utom att jag saknar dig


tisdag 12 maj 2020

Vass


”Du uppträder som en fullblodsmartyr. Vet du det hur bra du är på det?”

Leif betraktade Etta. Han sa inget men hans inre var i uppror. Det sved i bröstet.

”Av mig får du ingen sympati, förstår du. Jag har det mycket värre än du”, fortsatte hon och slog lätt med ena knytnäven i bordet. Den speciella gråblå ögonfärgen, som han gillat så mycket, fanns det inte mycket kvar av. Hela Etta dröp av misär, från den nötta bomullsklänningen till ögonens avmattade färg.

”Jag har inte på minsta vis antytt att du ska tycka synd om mig”, sa Leif.
”Det behöver du inte, eftersom du är ett självlysande vasst offer för omständigheter. Går inte att missa. Du borde ha en t-shirt med trycket stackars mig på dig.”
”Jag tror jag skiter i vad du tycker”, sa Leif och reste sig upp. Nu fick det vara nog.
”Gå du bara. Bry dig inte om mig”, hörde han Etta säga ögonblicket innan han slängde igen ytterdörren.



måndag 11 maj 2020

Ond cirkel


Leif gäspade stort och gick mot badrummet. Fortfarande en aning dåsig i spåren av nattens sömn. Han hajade till. En siluett i dunklet i hallen. Morsan, förstod han efter ett kort ögonblick av mörkerrädsla.

”Vad gör du här? Fan, du fattar väl att du skrämde mig?”
”Du får inte gnälla på mig. Jag mår faktiskt inte bra.”
”Fattar du väl att du inte kan stå här i mörkret. Jag trodde du var ett spöke.”
”Jag var på väg att väcka dig. Tänkte att du kommer för sent till skolan.”
”Men morsan, bry dig inte om vad jag ska och inte ska. Jag klarar mig själv.”

Det höll på att bli en ond cirkel av hela livet. Morsan som gick omkring som en osalig ande från dödsriket. Han som oroade sig för att han ärvt morsans mörka sinne. Runt, runt, gick tankarna, utan stopp. Gjorde honom dödstrött och gav honom ångest. Precis det han till varje pris ville hålla sig borta från. Det funkade inte. Han måste bort. Dra många mil från morsan och det dystra hemmet.



fredag 8 maj 2020

Fylla


Datumet 8 maj ger mig en behaglig känsla
Idag fyller min käre bror år
De gånger vi suttit och ätit tårta i trädgården

Lika många som min brors liv - nästan
Sextiotredje gången idag
Vädergudarna måste tycka om min bror de också

Jag ser
solstrålar som gör den vita bordsduken bländande
Gröna gräsmattor

Solglasögon och sommarklänningar
Tunna bomullsbyxor och vita skjortor
Så minns jag den här dagen



torsdag 7 maj 2020

Ankdamm


De hade precis hunnit sätta sig tillrätta med picknickkorgen när Ella såg något som rörde sig i ögonvrån. Hon kikade. En anka kom upp ur dammen som låg i kanten av parken. Ankan sträckte på nacken. Ella kunde ha svurit på att ankan naglade fast sin blick vid deras korg. Med vaggande långsam men bestämd gång vandrade den åt deras håll. Oförtrutet, utan att en enda gång släppa dem med blicken. Ankan ställde sig alldeles intill och gav upp något som liknade ett garv. Ella räckte fram en kvarts smörgås. Den öppnade näbben och nappade åt sig mackan och lommade iväg. Förvånansvärt snabbt.



onsdag 6 maj 2020

Studera


Jag ångrade mig att Ella fick hyra mitt ena rum. Redan första morgonen blev det fel. Jag satt i lugn och ro och läste Göteborgsposten och skulle just svälja en mun te, när hon klampade in i köket. På morgonen ville jag att det skulle vara tyst. Faktum var att jag inte ens tålde att någon tilltalade mig. Det var en av de saker jag hade glömt att nämna i förväg.

”God morgon”, sa Ella. ”Är det en god morgon?”
”Inte särskilt”, sa jag. ”Ursäktar du att jag läser vidare?”
”För all del”, sa hon och gick fram till diskbänken.

Jag betraktade henne i smyg. Vad i helsicke hade hon på fötterna? En sorts träsko, fast smäckrare och med smal hög klack. Morgonrocken var av typen negligé, rosa och med små lätta fjädrar som rörde sig när hon förflyttade sig. Jag hann precis rikta blicken tillbaka i tidningen innan hon vred på huvudet. Jag kände att hon tittade på mig.

”Är det något fel?” sa Ella.

Jag väntade någon sekund med att titta upp. Vi stirrade på varandra. Till slut orkade jag inte utan vände blicken åt sidan.

”Fel?” sa jag.
”Jag har en stark känsla av att du studerar mig.”
”Jag är fullt upptagen av tidningen”, sa jag och prasslade ljudligt medan jag bytte sida.
”Det är jag inte så säker på.”
”Eller, jag var, tills du stövlade in. Jag ska lämna dig ifred nu att äta frukost i lugn och ro. Jag har ett möte jag måste hinna till", sa jag, reste mig upp, vek slarvigt ihop tidningen, la den under ena armen och klämde till.
”Vad bra”, sa Ella.



tisdag 5 maj 2020

Tappa


Jag tappade förnimmelsen av dig
Saknaden gjorde mig sorgsen
oförmögen
handlingsförlamad
Det blev inget du och jag
i evighet amen


måndag 4 maj 2020

Tvätta



Idag har jag grävt i naturen. Under tiden skyfflade tankarna omkring i hjärnan. Efter två timmars jobb var jag fysiskt utmattad. En skön känsla, när jag satte mig ner i en trädgårdsstol, av att kropp och själ i sakta mak återhämtade sig.

Idag tvättade jag och hängde ute för att torka. Jag drog in doften av lufttorkade lakan.
Jag ryste av välbehag. Samma känsla som när doften av färsk basilika fyller atmosfären. Jag blir yr av starka förnimmelser.

Idag har jag handlat. I affären närmade sig en gammal man med ett paket majskolvar i handen. Jag höjde näven och sa:
”Håll avståndet.”
Han hajade till och tog ett steg åt sidan. Sen sa han:
”Det står på paketet att majskolvarna är förkokta. Vad betyder det?”
Jag fick dåligt samvete. Sannolikt ville mannen bara ha kontakt med någon, få sagt några ord. Kanske de enda orden den här dagen.