Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

måndag 29 juli 2013

Bonnie & Clyde

Köping i september 1967. Mats och Anna har precis kommit ut från Centrumbiografen i Köping som visar nya filmen Bonnie and Clyde. Anna och Mats är förälskade. Anna är 16 år, snart 17. Anna har fått tillåtelse av sin mamma att låna farfars lägenhet (han är på annan ort), för att slippa passa bussen hem sent på kvällen. Pappa vet inget.

Fortsättning:


– Vad tyckte du om filmen?

– Vad tyckte du?

Anna bollade tillbaka frågan. Vågade inte säga vad hon tyckte. Hon avskydde att jämt känna sig trög, ytlig och osmart. Hur gjorde andra för att veta så mycket om världen? Hon kände på sig att Mats var en djup och intellektuell typ och ville inte verka dum och oförmögen att analysera. 

– Nej, du först, sa Mats och hötte med pekfingret samtidigt som han log med både mun och ögon, jag är inte farlig. Och jag vill inte att du plankar mina omdömen, fortsatte han i en ton som avslöjade att han låtsades vara sträng.

– Då får jag ta den risken, svarade hon och log tillbaka. Jag tyckte den var spännande, men redan från början visste jag att de sprang mot undergången lika fort som jag löper sextio meter.

– Visst var det så. Men det var inte budskapet i filmen, tror jag.

– Och det budskapet kommer jag förstås snart att få veta, det känner jag på mig.

Han skrattade.

– Du får det att låta som om jag är en översittare.

– Lite grann, ja.

– Om vi ska vara allvarliga, är det inte så att essensen i berättelsen är att visa hur fattiga , medellösa människor tvingades och fortfarande tvingas att ta till desperata metoder för att överleva.

– Så var det kanske. Du är så klok, Mats.

– Tack, Anna, var du ironisk nu? sa han och tog tag i hennes hand.

Hon svarade inte. Han flätade in sina fingrar i hennes och samtidigt som han fixerade henne med blicken, lät han sin tunga kittla hennes handflata.

– Så... du är en sprinter?

– Kom trea på sextio meter i våras på Distriktsmästerskapet i Västerås. Jag är bättre på det än att analysera filmer, tror jag. Här är det förresten. Här bor min farfar, sa hon och pekade på ett gulrappat hyreshus i två våningar.

Anna halade upp nyckeln ur kappfickan. Hon märkte att hennes fingrar darrade när hon satte den i portlåset och vred om. Samtidigt som hon med möda fick upp dörren, kunde hon ana honom tätt intill, bakom sig. Kunde känna hur han lutade sig mot henne. Hans läppar nuddade hennes hals.

fredag 26 juli 2013

Prickar

Hon betraktar sig själv i spegeln. Hela hennes kropp fyller spegelns glas. Hon är iklädd en bikini, vit botten, mönstrad med stora svarta prickar. Så stora att det bara får plats några få märken på byxan. På behån syns några ofullständiga, halva och kvartsstora prickar. Hon undrar om det kallas prickar även när dekoren är så volyminös. Liknar mer perfekt rundade fläckar.Volyminös, precis som hennes kroppshydda. Eller fyllig, kanske. Vad menas med det? Fyllig. Att hon fyller ut bikinin? Fast även på en smalare person kan klädesplaggen sitta tajt, som i ”att fylla ut”. Ingen har väl badkläder som hänger löst?


Mannen, han igår kväll, sa att han tyckte att hon var lagom trind för hans smak. Det ordet hade hon aldrig hört förut.

– Trind, sa hon högt.

Hon gillade ordet och mannen verkade sympatisk. Kanske skulle de träffas igen. Fast, varför sa han ”lagom trind för hans smak”? Var det någon slags fetischism? Tände han bara på mulliga kroppar? Hon rynkar pannan, vänder sig halvt om och ser på sig själv bakifrån. Hon räknar till fem uttänjda en aning ovala fläckar.

– Jag säger nej om han ringer, sa hon och hör samtidigt att mobilen ringer med sina välkända toner.

See that girl, watch that scene, diggin' the dancing queen, sjunger hon högt medan hon tar upp telefonen. Okänd står det på displayen.

– Ja det är Rebecka.

onsdag 24 juli 2013

Rånad

Sveket. Det var det som gjorde ondast. Inte att hon ville skiljas. Det hade han utan vidare gått med på. De hade glidit ifrån varandra. Gjorde mindre och mindre tillsammans.

Under senaste semestern, veckan i somras i San Sebastián, hade hon redan första dagen gjort förutsättningarna för kommande veckan helt klara. De satt under ett blå- och vitrandigt parasoll på hotellets terass med panoramautsikt över bukten och åt av den dignande frukostbuffén.

– Du, jag går och shoppar sen nere i gamla stan. Kanske tar en fika på torget. Vad ska du göra?

Hon tog inte av sig sina kattögonformade solglasögon i retrodesign från femtiotalet. Det gick inte att se hennes blå ögon, han skymtade bara konturerna där ljuset kom åt bakom de mörka linserna. Först kände han sig en aning ställd, men vid närmare eftertanke tyckte han att tanken på att vara för sig själv, göra precis det han och bara han ville, var luftigt befriande, precis som den ljumma vinden som rörde lätt vid hans hud.

– Jag går ner och sätter mig på klipporna vid havet och läser, svarade han, sen tar jag nog en lätt lunch nere vid hamnen.

– Ska vi ses sen och äta middag tillsammans eller har du andra planer?

– Neej, middag vore trevligt.

Men sveket, att hon under flera år haft ett förhållande. Att hon ljugit under så lång tid. Det var mycket svårare. Hur många gånger hade hon undanhållit honom sanningen? Han kunde inte låta bli att grubbla. Hur var det egentligen den helgen i september när hon sa att hon skulle tillbringa lördag och söndag i Stockholm med Britten? Var hon med honom då? Eller den gången i våras. Hade hon åkt med kollegorna till konferensen eller hade hon träffat honom istället? Eller den gången då... eller, eller. Han kände sig rånad, plundrad ända in i de allra känsligaste nervtrådarna. Han var bara något fjuttigt som hon lätt kunde blåsa bort, som ett dammkorn som fastnat på kragen. Det var det, sveket.

måndag 22 juli 2013

Nattlinnet


Kolsva (ett typiskt brukssamhälle en mil utanför Köping) i september 1967.

Vill du följa med på bio? hade Mats frågat Anna. Centrumbiografen i Köping visar nya filmen Bonnie and Clyde. Anna och Mats är förälskade. Anna är 16 år, snart 17.

Fortsättning:


Hon fick lov att gå på bio med Mats! Mamma hade sagt ja. Vilken tur Anna hade att pappa inte var hemma den här veckan och inte kom hem förrän på söndagen. I så fall hade det varit fullständigt omöjligt. Kunde det vara sant, det hon hört mamma tillägga?

– Om du vill kan du låna farfars lägenhet på natten. Han är bortrest och gav mig nyckeln om någon skulle behöva.

– Jaa, kanske det, jag ska fundera, hade Anna svarat i en ton som om hon tvekade, fast hon jublade inombords.

Glädjeropet ekade i Annas kropp, så högt att hon tyckte mamma borde ha hört, men hon reagerade inte.

För bra för att vara sant. Hon skulle inte behöva passa bussen hem på kvällen. Skulle hon och Mats gå till Sveagatan, där farfar bodde, tillsammans efteråt? Skulle hon våga fråga? Hon fick inte rodna! Om hon tordes och Mats gick med (om sanningen skulle fram var hon ganska överygad om det), måste hon ha ett fint nattlinne att ta på sig. Det hon fick av faster Britt i julas. Perfekt. Kortkort och sytt i breda lösa våder i genomskinligt ärtgrönt nylontyg. Anna ryste i hela kroppen inför tanken, hon kände en underlig blandning av värme och kyla i magen; hon och Mats ensamma.

Hur skulle hon kunna vänta till imorgon med att berätta för Mats? Hur skulle hon kunna sova?

tisdag 16 juli 2013

Busschauffören

Köping, Karlbergsskolans gymnasium september 1967.
– Snabbt nu, så vi hinner med bussen som går halv tre.
Ja, tänkte Anna, måste hem och prata med mamma. Bara det inte är DEN busschauffören!


Fortsättning:

Anna och Birgitta halvsprang från skolan ner till Hökartorget. Där stod han. Busschauffören. Han såg italiensk ut med sitt lockiga svarta bakåtkammade hår, som hade en tendens att jämt ramla ner i pannan. Helhetsintrycket var att hans kropp hade stannat i växten, långt före huvudet. Storleken på skallen hade passat mycket bättre på en lång person. Uppskattningsvis var han inte mer än en och sextiofem lång. Hans uppenbarelse blev inte bättre av att benen var för alldeles för korta i förhållande till överkroppen.
– Ska ni med? frågade han, drog ett bloss på cigaretten och nickade mot bussen medan han massakrerade fimpen under spetsen på sin högra myggjagare.

Så gammaldags att ha sådana skor. Det hade ju bara raggare nu för tiden, tänkte Anna och såg ner på sina vita basketkängor. Hon tyckte han såg ut som en karikatyr. Med den konstiga kroppen, breda munnen och överdrivet fyrkantiga hakan liknade han en person som tecknats på ett skruvat sätt för att passa i en serietidning. Anna kände sig lugn. Nu hade hon Birgitta med sig och det var mycket lättare att vara tuff när man inte var ensam.
– Ja, svarade Anna, om vi får vara ifred. Vi gillar inte dina närgångna blickar.

– Vad?
– Glöm det, sa Anna och klev på bussen med Birgitta i släptåg.

Fem minuter senare rattade italienaren ut bussen från torget, slog in på Stora gatan och vidare ut på Bergslagsvägen.

– Vad gör han? sa Birgitta.
Chauffören hade svängt in på en hållplats utan väntande passagerare och ingen hade dragit i snöret för att de ville gå av. Han stängde av motorn, öppnade dörren längst fram och hoppade ner på vägen.

– Vad händer?
De väntade några minuter, betraktade inifrån bussen hur han, medan han med spänd min spejade bortåt vägen, rökte ännu en cigarett. Några andra passagerare hade gått av och stod i en ring runt honom.

– Jag får kolla vad han håller på med, sa Birgitta.
Anna satt kvar och iakttog hur Birgitta gick fram till italienaren. Italienaren sög lugnt på sin cigarett och fortsatte stirra bortåt vägen. Anna såg att han sa något. Birgitta rynkade pannan, vände sig mot Anna, slog ut med händerna och himlade med ögonen.

– Vad hände? frågade hon när Birgitta hade banat sig väg genom bussen.
– Han väntar på att cyklisterna som tävlar i sexdagars ska komma förbi. Han sa att de kommer när som helst. Han vill se vem som leder innan han fortsätter.

måndag 15 juli 2013

Ljudet av krita

Jag fortsätter min lilla följetong. Bara kul om ni läser.

Köping, Karlbergsskolans gymnasium september 1967.

(– Anna? Är du beredd att böja verbet ”att vara” på franska? I första, andra och tredje person. Är, var och har varit. Förresten gå fram till tavlan och skriv. Så vi kan se att du kan stava också. Det här ska ni alla kunna nu.)

Fortsättning:

Hon tog steget upp på podiet och ställde sig med högra benet en bit ut och vägde tungt på det vänstra. Då och då bytte hon ben. Anna hoppades att den snäva byxbaken såg bättre ut på det sättet. Att rumpans konturer inte avslöjades lika mycket.

Det var alldeles tyst i klassrummet förutom ljudet av kritan som Anna höll i handen och som hon genom att långsamt förflytta den över den svarta tavlan, skrev franska ord med. Kritan slant mot tavlan en gång i hennes darrande fuktiga händer, vilket gav upphov till ett högt genomträngande gällt läte som gav henne rysningar från huvud till fot. Anna vände sig inte om. Inom sig kunde hon ändå se hur alla klasskamrater och inte minst Forselius med kisande ögon och grimaserande höll för öronen. Hon tog tag i sudden och tog bort det konstiga långa strecket som hon ofrivilligt skrivit och fortsatte sin text som inte hade någon egentlig innebörd.
– Ja, Anna, nu kan du gå och sätta dig på din plats, sa Forselius utan att vidare kommentera, lösgjorde ryggen från väggen och gick med snabba steg bänkraden ner till katedern.

Mot det vita jeanstyget torkade hon bort en blandning av handsvett och krita. Resten av lektionen fick hon vara ifred med sina tankar. Pappa var bortrest och mamma hade sagt att han skulle vara borta hela veckan. Det skulle vara lättare att be henne om lov att få åka in till stan och gå på bio. Anna kände sig med ens lättare om hjärtat. Hon vände sig om i skolbänken. Där satt ju Birgitta! Var hade hon varit?
– Där är du ju! sa Anna senare när de gick ut ur salen.

– Jag kom sent idag. Mådde inte bra i morse. Jag har min allergi, du vet, sa hon och pekade på röda flammiga torra utslag på ena armen. Ska du säga förresten, ”där är du ju”, fortsatte hon i en raljerande ton. Det ska väl JAG säga? Var tog du vägen i lördags? Du bara försvann.

– Jag dansade med en kille, sen hittade jag inte dig, sa hon och kastade en snabb blick på Birgitta.

– Vad var det för kille? Snygg? Ska ni ses mer?

Birgitta stannade i trappen och tittade på Anna. Samma trapp där Anna för några timmar sen sakta gått ner för att möta Mats.

– Vilken fråga ska jag svara på först tycker du? sa Anna och log.

– Äsch, glöm det. Det skriker om dig att du är kär.

Birgitta kollade sin klocka, ett armbandsur speciellt anpassat för flickor. Den hade en diminutiv vit urtavla med ett smalt brunt slitet läderband.

– Snabbt nu, så vi hinner med bussen som går halv tre.

Ja, tänkte Anna, måste hem och prata med mamma. Bara det inte är DEN busschauffören!

fredag 12 juli 2013

Franska

Köping, Karlbergsskolans gymnasium, sept. 1967:
– Jäklars, jag som har franskalektion nu. Forselius som är så sträng.
– Du hinner. Vi springer.
Anna hann inte. Flåsande drog hon upp den stängda dörren. Den första hon fick syn på var Forselius som stod längst bak i salen med armarna i kors.

– Är det dags att komma nu?

Fortsättning:



– Ursäkta att jag blev sen.
Anna snubblade på orden och kände hur hettan fortplantade sig upp ur den rosa jumperns halsringning och upp över kinderna. Svett gjorde armhålorna klibbiga.

– Jag…

– Anna, gör dig inte besvär med några löjeväckande ursäkter. Gör inte om det, bara. Du verkar vara en flitig elev, försök låta bli att tvinga mig att revidera min åsikt om dig.

Hon slank ner på sin plats. Det var nog sant det hon hört någon säga, att det att vara förälskad gjorde en dum, tänkte hon. Hon hade helt glömt att kolla klockan. Franska som hon precis börjat lära sig och tyckt var intressant. Anna gillade tanken på att om några år kunna prata ett snyggt klingande språk. Åka till Frankrike och prata med fransmän på deras eget språk. För det hade hon hört att i medelhavsländerna var det svårt att klara sig med enbart engelskan. De ville inte, hade hon hört. Alla läste engelska i skolan, precis som vi i Sverige. Hur kom det sig då att alla sa att de inte kunde? Det ville Anna ta reda på. Språkresa till Nice nästa sommar? Hur lät det?
– Anna? Är du beredd att böja verbet ”att vara” på franska? Vad heter det till att börja med?

Hon ryckte till och tittade bakåt i klassen. Forselius stod kvar lutad mot väggen och med armarna fortfarande i kors över bröstet.

– Ähum… jo, ”être” heter det.
– Anna, jag hör inte vad du säger. Du behöver inte vråla, men tala gärna ur skägget, som man så vulgärt uttrycker det. Med eller utan skägg. Vad sa du, Anna? Artikulera, tack.

– Être.
– Exakt, Anna. Och böjningen? I första, andra och tredje person. Är, var och har varit. Förresten gå fram till tavlan och skriv. Så vi kan se att du kan stava också. Det här ska ni alla kunna nu.

Hon reste sig upp och gick sakta fram till tavlan. Anna var väldigt medveten om sina snäva byxor. Just nu kändes det inte alls rätt, bara fel, fel, fel.

måndag 8 juli 2013

Planen


Köping, Karlbergsskolans gymnasium. September 1967, Anna och Mats har bestämt att träffas för att äta lunch i skolans matsal tillsammans. De har precis fått syn på varandra.


– Hej snygging, sa han och tog hennes hand, kom, vi går ut istället.

Han sa det fullständigt självklart, som om han inte ens övervägt att äta i matsalen. Det hade aldrig varit planen. Och det var klart hon hellre gick ut med Mats, ut i den skira bleka septembersolen, än att sitta i skolans ekande bullrande matsal.

Anna var säker på att ljudnivån därinne var skadlig för både öron och hjärna. Det slog lock för öronen, hon blev för en stund lomhörd och hade dunkande huvudvärk när hon klev ut därifrån. Hon fick skrika för att göra sig hörd till grannen mitt emot över bordet. Försökte skrika beskrev saken bättre, eftersom det enda Anna fick fram var ett hest kraxande, som hon knappt ens hörde själv.

Anna undrade ofta hur hennes väninnor gjorde när de gav upp sina höga tjut. Och i alla filmer då, där kvinnor hittade sina män nerblodade och mördade eller när en otäcking med pistol hoppade fram och överraskade kvinnan i huvudrollen, skrek de alltid i högan sky. Som i filmen Psycho. Klart damen bakom duschdraperiet skrek. Gjorde alla kvinnor det? Hur gjorde de? Använde de sig av en speciell teknik? Var det något fel på henne som inte kunde? Anna ville fråga, men vågade inte. Det var en av de frågor hon aldrig ställde. Ibland tänkte Anna att hon skulle gå ut i skogen ensam och öva, prova om rösten höll. Fast tanken kändes för löjlig och tänk om en bärplockare befann sig i närheten. Jäklar vad hon skulle skämmas om hon blev ertappad.

– Ja det gör vi.

Mats höll upp dörren för henne. Hand i hand gick de ner för den breda trappen och vidare ut i skolans park. Under en av de stora lummiga lindarna som stod i rad och bildade en allé upp mot skolan, stannade han och satte varligt händerna runt hennes rygg. Han böjde sig ner över hennes ansikte och lät läpparna möta hennes. Hans mun var varm, nästan het.

 

 

lördag 6 juli 2013

Sydda pressveck


September 1967, Anna och Mats har bestämt att äta lunch i skolans matsal tillsammans. Nu är det måndag morgon och hon sitter på bussen på väg till skolan.

Anna reste sig upp och gick fram till utgången mitt i bussen. I den breda backspegeln såg hon hans stirrande ögon. Det var chauffören som utan att röra henne, gått över gränsen till hennes privata sfär.


Vilken äcklig gubbstrutt. Vilket jäkla skämt till man. Anna skulle vägra åka med honom nästa gång. Hellre vänta till nästa buss.  Även om hon fick vänta en timme. Det bestämde hon sig för samtidigt som hon drog upp den tunga porten till skolan. Hon gick fram till Britt-Marie, som stod och väntade på att Adamsson när som helst skulle dyka upp i sin brun- och grönrutiga blazer med bruna skinnsnuttar påsydda på armbågarna. Den hade han alltid på sig tillsammans med ett bar beige gabardinbyxor med sydda pressveck. Men han var rätt snygg ändå, med sitt blonda tjocka hår och hon gillade hur han då och då med en knyck slängde undan den långa luggen. Han var nog inte så gammal, trodde hon. Kanske trettio.

– Hur är det? frågade Britt-Marie medan hon stack in sin ena arm under Annas högra på väg in till klassrummet.

– Tja, både och, jag berättar sen. Har Birgitta kommit?

– Nej, jag har inte sett henne.

Anna hörde Adamssons malande röst undervisa om att räkna bråktal och göra uppskattningar utan att använda sig av de reella siffrorna. Hon hörde men lyssnade inte. Trots att hon annars gillade Adamssons lektioner. Tankarna var på ett helt annat håll. Hur skulle det bli att se honom igen? Ilningar svepte genom bröstet. Sköna ilningar, som gjorde att kroppen riste till i små rysningar. Under några sekunder liknade hennes armar rosavitt hönsskinn. Kunde inte klockan bli dags snart? Halv tolv skulle de träffas. Vad var klockan? Elva. Hjärtat hoppade till. Snart.  

Anna stod högst upp i trappen. Blicken irrade över eleverna nedanför. De som redan var på väg in i skolmatsalen. Precis när hon satte foten på översta trappsteget såg hon honom. Han hade slitna blå jeans. Var det Levis eller Lee? Lee var det nog. Fickorna var mer rakt sydda, såg det ut som. Och en pastellblå bomullsskjorta, uppknäppt i halsen.  Anna betraktade Mats blick som sökande betade av alla i trappen. Där. Deras ögon möttes. Hans ögon spärrades upp och han log. Han tog några steg mot henne. Hon märkte att Mats gillade det han såg. Hon som varit så nervös för att han inte skulle tycka om hennes rosa jumper och ålskinnssnäva vita jeans. Och hon var fullt medveten om att tröjan var en aning kort och lämnade en liten bit naken hud att upptäcka mellan jumper och byxlinning. Det var rätt klädsel i alla fall, tänkte hon medan hon öppnade munnen.

– Hej Mats!