Fortsättning:
– Vad tyckte du om filmen?
– Vad tyckte du?
Anna bollade tillbaka frågan. Vågade inte säga vad
hon tyckte. Hon avskydde att jämt känna sig trög, ytlig och osmart. Hur gjorde andra för att veta så mycket om världen? Hon kände på sig att Mats var en djup och intellektuell typ och
ville inte verka dum och oförmögen att analysera.
– Nej, du först, sa Mats och hötte med pekfingret
samtidigt som han log med både mun och ögon, jag är inte farlig. Och jag vill
inte att du plankar mina omdömen, fortsatte han i en ton som avslöjade att han låtsades
vara sträng.
– Då får jag ta den risken, svarade hon och log
tillbaka. Jag tyckte den var spännande, men redan från början visste jag att de
sprang mot undergången lika fort som jag löper sextio meter.
– Visst var det så. Men det var inte budskapet i
filmen, tror jag.
– Och det budskapet kommer jag förstås snart att få
veta, det känner jag på mig.
Han skrattade.
– Du får det att låta som om jag är en översittare.
– Lite grann, ja.
– Om vi ska vara allvarliga, är det inte så att
essensen i berättelsen är att visa hur fattiga , medellösa människor tvingades och
fortfarande tvingas att ta till desperata metoder för att överleva.
– Så var det kanske. Du är så klok, Mats.
– Tack, Anna, var du ironisk nu? sa han och tog tag
i hennes hand.
Hon svarade inte. Han flätade in sina fingrar i
hennes och samtidigt som han fixerade henne med blicken, lät han sin tunga
kittla hennes handflata.
– Så... du är en sprinter?
– Kom trea på sextio meter i våras på
Distriktsmästerskapet i Västerås. Jag är bättre på det än att analysera filmer,
tror jag. Här är det förresten. Här bor min farfar, sa hon och pekade på ett
gulrappat hyreshus i två våningar.