Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

onsdag 31 juli 2019

Smörblomma


Han kallade mig sin smörblomma. I present när jag fyllde år, jag talar inte om hur många, fick jag en stor inramad tavla som föreställde, just det, en gigantisk smörblomma.
Vi hjälptes åt att sätta upp den på köksväggen. Jag kommer ihåg hur tung den var. Att jag hade svårt att hålla den still när han gjorde ett litet märke med en blyertspenna för att markera krokens plats. Det värkte i armarna.
Just nu äter jag frukost. Det värker i magen istället för i armarna. Jag sitter så att jag stirrar rakt på tavlan. Jag kan inte undgå att se den. Vill inte heller. En bit av frukostmackan fastnar i halsen. Jag hostar. Tar en klunk kaffe för att tuggan ska fortsätta ner i magen.
Jag ser framför mig hur han pratar. Jag hör inte vad han säger. Men vet ändå. Några sekunder senare hör jag hur ytterdörren slår igen.

tisdag 30 juli 2019

Livmoder


Apropå Prideveckan:

Allas vårt ursprung
I grunden samma kärna
Livmoderns frukter



måndag 29 juli 2019

Jag avskyr den här staden


Jag avskyr den här staden. Åtminstone på sommaren. Hettan dallrar mellan husen. Det finns inga träd att söka skugga under och i den svaga vinden letar sig avgaserna från gatans bilar in i näsborrarna. Jag är törstig. Tar några snabba steg mot caféet, men får sakta in eftersom värmeböljor sköljer över kroppen och nästan får mig att ramla ihop i en hög. Med en kall Ramlösa sätter jag mig inne i lokalen, längst in i ett mörkt hörn. I ett enda svep låter jag vattnet svalla ner genom halsen. Den plötsliga kylan gör att jag drabbas av ett hostanfall. Ögonen rinner och jag storknar. Caféägaren slänger en orolig blick åt mitt håll men säger inget. Jag rusar ut på toaletten, sätter på kallvattenkranen, fyller vatten i händerna och slänger över hals och rygg. Hjärnan får en chock och vaknar till. Jag går ut ur caféet och vandrar sakta hem. Jag slänger mig in i duschen, skriker högt av både ilska och njutning av det iskalla vattnet.


lördag 27 juli 2019

Rot

En invasiv art. Är människan det?
En främmande sort som tar över allt
Som stryper allt annat liv.
Vars rötter tar sig in i minsta vrå
Som till slut en dag kväver sig själv


fredag 26 juli 2019

Tjotahejti


Det var det han sa till mig:
”Du kan dra till Tjotahejti!”
Utan att veta vad ordet egentligen betydde, förstod jag förstås vad han menade ändå. Ungefär:
”Du kan dra dit pepparn växer.”
Jag skämdes. Tänkte att jag faktiskt borde dra, så dumt hade jag betett mig. Men samtidigt blev jag full i skratt av ordet. Hur han på fullt allvar sa det utan att ens dra på munnen. Mer att han var röd i ansiktet av ilska och fräste fram ordet. Faktum var att jag inte kunde hålla mig. Jag brast ut i ett gapskratt. Det gjorde inte saken bättre. Han stampade med ena foten i gruset så att det dammade om de nyputsade skorna. Vid åsynen skrattade jag ännu mer.
Inte konstigt att han vände på klacken och stegade iväg.


torsdag 25 juli 2019

Fika


Brevnovell

Hej mamma!
Idag fick vi ledigt. Skolan har ingen luftkonditionering och det går knappt att andas. Igår svimmade Lena. Ambulansen kom med tjutande sirener och bar ut henne på bår. Vi vet inte vad som hände sen. Jag är skraj. Tänk om hon är jättesjuk? Just nu sitter jag och Alma på ett fik vid torget. Jag har druckit varm choklad med vispad grädde. Vi väntar på vår lärare. Hon skulle komma hit senare. Kanske får vi hälsa på Lena. Jag hoppas det. Vi har roligt här. Förutom att Lena är på sjukhus. Fast jag längtar lite hem också.
Hälsningar
Karin



tisdag 23 juli 2019

Vilt


Snurrar vilt omkring
Fötter svalkas av daggen
I skuggan käkas
yoghurt och pimplas kaffe
Morgontidningen färglös
























måndag 22 juli 2019

Mage

Ett inlägg inspirerat av USA's president bland andra makthavare:


Hur hade hon mage att säga emot
sa de och grimaserade
Hon stirrade på deformeringen
Trynen liknade katrinplommon
Ögon blängde likt ilskna hundar
Ni är motbjudande sa hon
Jag vräker ur mig allt det vidriga
ni stoppar i er
utan att reflektera



torsdag 18 juli 2019

Fruntimmer


Smockan i nian
Fruntimmer ropade han
Köket är din plats



onsdag 17 juli 2019

Förbaskat underbart


Fortsättning på gårdagens text:


"Förbaskat underbart", sa han, tog min hand och banade sig väg över dansgolvet, genom folkhavet. "Är du törstig?" fortsatte han och vred på huvudet och slängde en blick på mig.

Jag tyckte att hans hår, som föll ner i pannan när han vände sig, var vackert. Vitt som snö.

"En drink skulle sitta fint."

Framme vid bardisken gjorde han en gest mot en av barstolarna och samtidigt mer eller mindre hoppade han upp på den bredvid. Med visst besvär lyckades jag få upp ändan på min stol. Höll på att kantra, men återfick balansen. Rodnaden hettade om kinderna.

"Blev du varm av dansen?"

Jag placerade båda händerna i ansiktet.

"Det var lite svettigt."
"Det passar dig. Du ser frisk ut."
"Tack."

Jag höjde glaset på fot som placerats framför mig.

"Vad är det?"
"Champagne, förstås. Det är ju fest", sa han och smilade. "Skål!"

Bubblorna kändes hela vägen ner genom halsen ända till magen. Det pirrade, svirrade och snurrade till i skallen. På ett behagligt laddat sätt.

"Då så", sa han. "Berätta om dig själv."



tisdag 16 juli 2019

Fem ord på Ö


"Får jag lov?"

Ett eko från förr. En ödmjuk förfrågan som fick mig att minnas andra tider. Jag vred på huvudet och tittade. Lyssnade samtidigt på musiken. Det var en lagom ösig låt. Det klarade jag. Jag nickade. Hans ögonbryn åkte i höjden.

"Kom", sa han och höll fram handen.

Vi log mot varandra i en slags ömsesidighet. Båda två var det länge sen vi var unga. På den tiden när vi bodde väster om Eden. Nu befann vi oss mer österut. Vi blickade mot övergången från en form  in i en annan struktur.

Han la sin kind mot min.


(blev sex ord på ö)


måndag 15 juli 2019

Det finns inget fult med gult


den gyllene färgen
solen året runt
tussilago på våren
rapsfält som lyser
maskrosor i gräsmattan
guldet i min ring
det gula korset i svenska flaggan
som sägs symbolisera solen som lyser på himlen



lördag 13 juli 2019

Den fula ankungen


Elin kände blickarna bränna. Eftersom hon anade att hennes ögon skulle avslöja henne vågade hon inte titta upp. Flera gånger hade Sören anmärkt:

"Glöm aldrig att du inte har något som helst pokeransikte. Man kan läsa dig som en öppen bok."

Förpackningen var åbäkig. Hon fick hålla den med bägge händerna. Långsamt drog hon upp flikarna. Blytungt glas. Omfångsglas. Omfånget hade en fadd brunlila kulör, med ingraverat mönster av änder som flög. Änder som simmade i vattendrag.  Änder som vandrade på rad. Med viss möda höll hon tingesten upp i luften. Fortfarande utan att titta på dem sa hon långsamt:

"Den är ... vacker."
"Visst är den? En investering, ska du veta" sa Dagmar. "Den är helt underbar."
"Den kommer att stiga i värde", fortsatte Gustav.
"Vad ska den föreställa?" sa hon. "Den fula ankungen under olika förflyttningar?" En mikrosekund senare fattade hon att hon sagt orden högt.

Gustav reste sig hastigt och tog tag i vasen.

"Släpp!" ropade han.

Hon släppte. Kraschen mot köksgolvets klinkers var öronbedövande.

torsdag 11 juli 2019

Klockan tickade


Klockan tickade. Vi hade ingen tid att förlora. Om vi inte drog iväg genast skulle vi missa hela föreställningen. Jag la vinflaskan i korgen tillsammans med glasen, osten och chorizon och placerade den röd- och vitrutiga duken över.

"Kommer du?" ropade jag.

Samtidigt som Leffe klev ut i hallen drog han tröjan över huvudet. 
Vi cyklade dit, slängde cyklarna i diket och studsade upp på klipporna. Där. Där var vårt ställe. Vi hällde upp vin i riktiga glas.

"En skål för att du kommer att lysa länge på oss", sa vi och höjde glaset mot himlen. "Vi ses imorgon", sa vi när skymningen anades i kanten av skyn.



tisdag 9 juli 2019

Yr i bollen


Jag hoppade från klippa till klippa vid havet. Det blåste ordentligt. Kanske styv kuling. Kastvindar. Skymning. Snabbt vände jag mig om för att ta mig tillbaka till stranden. Det snurrade till i skallen. Synen blev blurrig. Känslan var att jag fått svindel. Handlöst föll jag. Rakt ner. Från att ha fallit framåt hamnade jag med bakhuvudet i en pöl med stora vassa stenbumlingar runt. När benet vred sig i fallet skadades ledband och knä. Stelfrusen, genomblöt (det var i slutet av mars) och hoppandes på ett ben tog jag mig tillbaka till torra land. 6 timmars väntan på akuten.

Jag gick tillbaka ett år senare. Stod en bit ifrån platsen där det hände. Ångesten intog min kropp när jag såg var jag hamnat den gången. Förnimmelsen av att det bara var ren tur att jag levde.



måndag 8 juli 2019

Rummet


Rummet gav mig en känsla av övergivenhet. Trots att tapeten var pastellgrön och taket starkt lilafärgat. Trots att jag kunde se att någon suttit vid bordet och ätit Singoallakex.
Jag hade känt på ytterdörren. Den var olåst. Jag stannade i hallen och lyssnade. Tog av mig skorna och i strumplästen gick jag uppför trappan till andra våningen. Axlarna skälvde till. Det var kallt i huset.
Så såg jag varför. Dörren till altanen stod vidöppen. Jag ställde mig på tröskeln och tittade ut i trädgården. Runt äppelträdet låg fullt av fallfrukt. Stina hade inte brytt sig om att ta vara på den. Inte likt henne som var noggrann med att ta vara på allt, sylta och safta. Sanningen att säga hade det ibland irriterat mig att hon alltid var så himla redig och kavat.
Vad skulle jag göra nu? Jag måste hitta på något. Kunde jag ringa? Vem i så fall?




















Eget foto


söndag 7 juli 2019

Överförfriskad


Överförfriskad är mannen
Han sitter i sätet bredvid mig
Han hänger med huvudet
Han morrar som en hund
Får ur sig konstiga glosor
Rösten är hes
Likt en förkyld vrålapa
Halsen har frätts sönder av dålig sprit

Så ser jag hur han sakta placerar huvudet
och vilar det mot min axel
Han blundar
Snart ska jag gå av
Hjärtat slår hårt
Jag knackar på hans arm
Han tittar med förvånade rödkantade ögon

Jag ska gå av nu
Han säger inget
Håller i sig i en stolpe och drar sig saktfärdigt upp
Tack
Ingen orsak säger han och ler ett tandlöst leende



fredag 5 juli 2019

Blek kopia


Idag är jag en blek kopia av mig själv. Det vill inte säga lite eftersom jag inte är någon färgstark individ. Mitt hår är grått, mina läppar tunna, jag har korta ögonfransar och obefintliga ögonbryn.

Till råga på allt är jag kort till växten. Ofta tittar människor ovanför min hjässa. Som om jag är så liten att de inte ser mig.

Tyst är jag också. I grupp är det sällan jag öppnar munnen. Ingen frågar mig något heller. Jag tror de glömmer bort att jag finns.

Idag är jag blekare än någonsin. I morse, i badrummet, spärrade jag upp mina blekblå ögon. Det var så jag upptäckte min kopia i spegeln.



torsdag 4 juli 2019

Förlust


Den 4 juli 1776 dog en av min förmödrar. Samma dag och samma år som blev USA:s nationaldag. För befolkningen i USA en symbol för frihet. Inte för min förmoder Kristina. I kyrkans eftermäle läser jag att hon var sinnesslö. I anteckningarna efter släktforskning står det att hon bodde i en koja i skogen med sina sju barn. Det var när hennes man dog fattigdomen drämde till henne. Det var då hon förlorade stugan. Myndigheterna kastade ut henne från sitt hem. Ungefär vid den tiden omyndigförklarades hon. Efter hennes död hamnade barnen på fattigstuga. Något barnhus fanns inte i socknen.



onsdag 3 juli 2019

Mötet


Jag iakttog hur Erik utan ett ord klev in i Olas rum och dängde igen dörren efter sig. Det konstiga var att ingen av mina arbetskamrater reagerade på hans beteende. Ingen tittade upp. Ingen pratade i telefon. Ingen pratade. Utom Pia.

"Vad var det med honom?" sa Pia. "Vaknat på fel sida eller problem med tanten hemma?"

Utan att svara satte jag mig ner och drog igång datorn. Precis som det känts som en evighet sen incidenten under lunchen, fick jag en tydlig känsla av att det var hur länge sen som helst jag satt i lugn och ro och jobbade. Efter en kort stund, jag hade bara hunnit konstatera att jag hade 100 e-mail i inkorgen, öppnades dörren till Olas rum och han ställde sig på tröskeln.

"Möte i konferensrummet!" sa han och pekade med hela handen mot rummet rakt över korridoren. "Nu!" sa han. "Alla utom Pia och Karin", la han till och vände på klacken.

Pia vände ett par uppspärrade ögon mot mig. Säkert mer chockad än jag, som mest var kraftlös och utstötte en hög suck. Jag lyssnade till ljudet från stolar på hjul när mina kollegor reste sig upp och släntrade iväg. Kvar satt Pia och jag. Erik hade också anslutit till de andra i mötesrummet.

Det tog tio minuter. Sen kom de ut.

"Karin. Kom med mig in på mitt rum", sa Ola och vinkade med pekfingret.


"Du är uppsagd med omedelbar verkan", sa han när jag stängt bakom mig och stod framför hans bord. Han bad mig inte ens sitta ner innan han framförde mitt respass. "Packa ihop dina saker snabbt och ge dig iväg."



tisdag 2 juli 2019

Hela baletten


Jag som trodde att det skulle bli sista gången jag såg honom. Där i lunchkön. Så fel jag hade. Det kändes som om den kontroversen hände för flera veckor sen, fast det bara gått lite drygt en timme.

"Vad gör ni?" sa Pia med betoning på ordet ni.
"Vi?" sa Erik.
"Ja, ni. Varför sitter inte ni och jobbar? Lunchen är slut."

Tyst undrade jag vad hon hade med den saken att göra, men sa inget högt. Hon var en typisk självpåtagen chef. En inofficiell som alla, antagligen utan att man kunde hejda sig, alltid förklarade för som om hon verkligen var chefen. Jag hade aldrig fattat hur det gick till.

"Jag är precis på väg till min plats", svarade jag och gick mot mitt skrivbord som var placerat i ett hörn, längst in i lokalen.
"Är Ola inne?" sa Erik.

Den röda färgen på hans kinder hade lagt sig och det blanka i pannan försvunnit.

"Tror jag väl. Jag håller inte reda på honom", sa Pia och vände sig mot skärmen. "Vad vill du honom, förresten?" fortsatte hon utan att ta blicken från datorn.
"Inget. Mer än att jag vill diskutera ett och annat med honom. Hela baletten, liksom."
"Visste du", sa Pia. "Att det uttrycket är felöversatt."
"Nej, men jag antar att du nu kommer att förklara för mig."

För en gångs skulle tänkte jag samma sak som Erik.

"Det heter faktiskt "die ganze Palette" på tyska. Alltså "hela paletten" Alla färgerna på en gång."
"Så fullständigt ointressant", sa Erik, slängde en mörk blick åt mitt håll och gick mot Olas stängda dörr. Utan att knacka slog han upp dörren.



måndag 1 juli 2019

Fritt fram och Gå bort

Forts från 24, 25, 26 och 29/6:


"Det är inte en fråga om att krypa", sa Erik.

Jag tog ett steg bakåt och slog ryggen i porten.

"Det är fritt fram att inte ta hänsyn till mig", fortsatte han och log ett skevt smil. "Men då ansvarar man själv för följderna."

Jag visste att porten öppnades utåt. Sakta placerade jag ena handen bakom ryggen, trevade och hittade handtaget.

"Tror du inte att jag ser vad du gör? Gå bort därifrån. Nu ska du och jag tala allvar."

Jag vände mig tvärt om. I ett enda moment fick jag upp dörren och bokstavligen störtade in. Uppför trapporna som jag nyligen sprungit nerför. Jag hörde hans vrål och tunga steg bakom mig.

"Helvete!" skrek han. "Stanna!"

Rysningar av ren skräck for genom kroppen. Jag fick ett litet försprång. Han kunde inte hålla samma fart som jag. Jag slängde upp dörren och rusade in på kontoret. Det var surrealistiskt att se sina arbetskollegor med simmiga blickar stirra in i sina datorer. Pia var den första som reagerade. Hon slet blicken från skärmen och kastade ett slappt öga på mig. I samma sekund kom Erik in. I sakta mak vandrade han över parkettgolvet. Hans gympadojor mot parketten gav upphov till ett svagt gnäll. Inget tydde på att han nyss flängt upp för trapporna. Utom att pannan var blank av svett och att det syntes att han nyss hade dragit fingrarna genom det tunna håret. Ett leende satt som klistrat i ansiktet.