Han kallade mig sin smörblomma. I present när jag fyllde år,
jag talar inte om hur många, fick jag en stor inramad tavla som föreställde,
just det, en gigantisk smörblomma.
Vi hjälptes åt att sätta upp den på köksväggen. Jag kommer
ihåg hur tung den var. Att jag hade svårt att hålla den still när han gjorde
ett litet märke med en blyertspenna för att markera krokens plats. Det värkte i
armarna.
Just nu äter jag frukost. Det värker i magen istället för i
armarna. Jag sitter så att jag stirrar rakt på tavlan. Jag kan inte undgå att se
den. Vill inte heller. En bit av frukostmackan fastnar i halsen. Jag hostar.
Tar en klunk kaffe för att tuggan ska fortsätta ner i magen.
Jag ser framför mig hur han pratar. Jag hör inte vad han
säger. Men vet ändå. Några sekunder senare hör jag hur ytterdörren slår igen.
Vill veta mera. Får för mig att detta handlar om en misshandlad smörblomma /kram
SvaraRaderaIbland tröttnar man....fort....
SvaraRaderaDet jag tänkte mig var en relation som båda visste inte var bra, men att det trots det blev en chock för Smörblomman när han till sist gick. Men alla som läser får förstås tolka som de vill ☺.
SvaraRadera