"Får jag lov?"
Ett eko från förr. En ödmjuk förfrågan som fick mig att minnas andra
tider. Jag vred på huvudet och tittade. Lyssnade samtidigt på musiken. Det var
en lagom ösig låt. Det klarade jag. Jag nickade. Hans ögonbryn åkte i höjden.
"Kom", sa han och höll fram handen.
Vi log mot varandra i en slags ömsesidighet. Båda två var det länge sen
vi var unga. På den tiden när vi bodde väster om Eden. Nu befann vi oss mer österut.
Vi blickade mot övergången från en form in
i en annan struktur.
Han la sin kind mot min.
(blev sex ord på ö)
Mysigt och härligt!
SvaraRaderaKul att du tyckte det, Pia!
Radera