Att agera

Hon var van vid att agera. Det gjorde hon varenda kväll på teatern. Men det här var annorlunda. Den här gången var det i verkliga livet. Så mycket svårare att behöva vara sig själv. Att blotta sitt innersta. Annars hade hon en roll att gömma sig bakom. På en scen kunde hon säga precis vad som helst och bete sig hur jävligt som helst. Det var ju inte hon! Då vräkte hon ur sig all aggressivitet, all frustration.

Men nu ... hur skulle hon kunna säga sanningen utan att börja storgråta? När hon bölade på scen var också på riktigt, men då torkade hon av fukten från kinderna när scenen var klar. Det var omöjligt i realiteten. Då skulle hon inte kunna sluta. Tårar skulle rinna utan hejd.

"Vad är det med dig? Du ser ut som all världens problem har landat på dina axlar."

Han hade kommit utan att hon märkt det. Så inne i sig själv.

"Det är inget. Har svårt bara att komma ur stämningen från teatern."

"Är det så sorgligt?"

"Du vet hur det är, jag lever mig in alldeles för mycket."

"Jag vet, älskling. Ska vi beställa nu? Jag är störthungrig."

Vinterlov

Högst upp i backen

ryser jag av obehag

Tittar stint neråt

Skidorna tappar fästet

Störtloppet är ett faktum

Det var dags

Nu var det dags. Ögonblicket hon väntat på i hela sitt liv. Hon önskade intensivt att hon inte varit sin egen värsta fiende. Hjärtat slog så hårt att pulsen dunkade ända ut i kinderna. Hon var säker på att ljudet ekade rakt genom hela trapphuset, som om någon satt och hamrade takten på en trumma någonstans. När som helst skulle de höra och komma springande efter henne. De skulle kasta sig över henne, drämma hennes huvud i stengolvet och släpa henne tillbaka.

Sista trappsteget. Eftersom hon visste att träporten gnällde, tvingade hon sig att dra upp den försiktigt.  Lite i taget. Precis innan den slog igen bakom henne hörde hon röster. Hon sprang. Sprang för livet. För friheten.

Vittnet

Känner mig gråtmild och romantisk idag ;-):

Se på regnbågen som avtecknar sig mot askgrå moln

Förstå att du i den här stunden är vittne till naturens kraft

Där borta möter bågens färgsprakande linje sig själv

och bildar en fullständig ring utan början utan slut. 

I samma ögonblick som cirkeln blir till ett bildas diamanter.

Vill du ha en? Följ med mig.

Glimt

Apropå att leda som jag skrev om häromdagen. Fortsätter i samma anda.
Det är ju VM i längdskidåkning just nu:

Ser glimten av att

få målsnöret att knäckas

Krossar allihop

Tanken är förförande

Står skrivet i stjärnorna

Varför?

Från Andarnas labyrint av Carlos Ruiz Zafon

En mening mitt på sidan 20:

"Varför går ni inte hem och lägger er och låter mig vara ifred, Fermín?"

Min text:

"Ni borde säga ifrån", sa Fermín.

"Lätt för er att säga. Ni går inte i mina skor", sa jag och slängde en blick ner på mina slitna bruna kängor med snören som jag lagat ett antal gånger genom att knyta ihop avslitna trådiga tåtar.

Fermín följde min blick och gjorde en min som fick mig att misstänka att det var det sista han ville ... att behöva gå i mina skor.

"Visserligen inte, Juan, men jag har lätt att föreställa mig hur det är."

Nu log Fermín  mot mig.

"Kan ni verkligen det? Minsann."

"Jag har faktiskt inte heller levt mitt liv sittande på en räkmacka."

"Inte?", sa jag och la huvudet på sned och drog en lång suck. "Varför går ni inte hem och lägger er och låter mig vara ifred, Fermín?"

Att leda

Startskottet. En armbåge i sidan. En till. Jag stirrar ner i asfalten för att inte trampa på hälarna. Så. Nu kan jag ta ut stegen. Jag placerar mig bakom kvinnan. In i hennes rytm. Vi är som ett. På bron. Uppförsbacken. Benen är bly. Högst upp sveper vinden runt mig. Jag rätar på kroppen. Så ser jag att jag är först. Det är jag som leder loppet! Långa steg nerför.

Jag ligger på trottoaren. Drar med handen över kinden. Blöta fingrar. Blod.

"Hur gick det?" frågar ansiktet som lutar sig över mig.

"Vad hände?"

"Du stupade. Jag har ringt ambulans."

Snygg

Han säger att jag är en björk. En tårbjörk på våren - redo att blomstra. 

Den som står i vår trädgård, intill skogsbrynet. 

Mina ben och armar liknar trädets slokande grenar.  

Dess kvistar som skyddar genom att sträcka ut sina tentakler över marken. 

Han säger att jag kommer att stå stadigt genom livet. Välskött och skön. 

Om än sorgen blir min bästa vän.

Dold

Jag ser kvinnor i svart på stan

Mörkt från topp till tå

ut i fingerspetsarna

Kvinnor som skuggor

som osynliggörs

Det är bäst så säger en del

Är det?

Vad betyder det för mig?

För dig?

Att jag döljer mig

Att du döljer dig

Att vara betydelselös

Vad gör det med en människa?

Hjärtat

Jag följde dina läppars rundning

med mina

Så sa du

Du är annorlunda

Har du träffat en annan?

Sticket i hjärtat

Hur kunde du tro?

Förnimmelsen av din mun

Kylan i huden

gjorde mig tung

i hjärtat

Knyter

Jag knyter sinnet

till förnimmelsen av dig

när jag misslyckas

Frank

Frank släntrade fram till mig. Hans kinder och haka var täckt med mörk skäggstubb. Håret var matt av smuts och stod rakt ut från skallen. Han log mot mig. I en mungipan satt en död cigarettfimp.

"Vad ska du göra?"

"Jag och Gittan har köpt biljetter till nästa film", sa jag och tittade på Gittan.

"Nämen, precis vad jag också tänkt", sa Frank och greppade min ena arm. "Kom."

Hans hårda fingrar grävde sig in i min hud.

"Vad ballt att gå på bio med dig", sa han och visade tänderna. "Din lilla gröngöling. Du vet ju ingenting. Jag ska lära dig hur man gör", sa han och tog tag i min hand. "I mörkret."

Fukten från hans handflata gjorde händerna hala. Jag försökte dra mig ur hans grepp. Det gick inte.

English

"Ursäkta, skulle jag kunna få slå mig ner här?"

Han talade utpräglad Oxford english.

"Vad dricker du? Vitt vin? Jag bjuder. Så klart", fortsatte han. "Du känner inte igen mig, eller hur?"

"Du ser bekant ut", sa jag.

"Det lyser om dig att du inte har en aning om vem jag är."

Jag tog en klunk vin ur glaset som precis placerats framför mig av mannen i baren.

"Jag bor på Margarets B&B", sa han och såg på mig med huvudet på sned.

"Gör du? Jag har nog inte sett dig där. Kanske förresten."

"Kära nån, jag har ju inte presenterat mig. Kevin heter jag."         

"Karin heter jag. Nu kommer jag ihåg. Jag såg ett namn i gästliggaren. Kevin ... något.

"Du är från Sverige?" sa han.

“Hörs det?”

“Du förstår, jag är ett språkgeni”, sa han.

Jag studerade hans min för att kolla om han skojade, men såg inget speciellt.

"Du har inte jobbat på Margarets så länge, väl?" fortsatte han och slukade de sista dropparna i ölglaset.

Han vred på huvudet och knäppte ett par gånger med fingrarna.

"Ursäkta?" sa barmannen med eftertryck och utan att sluta torka ölglaset han höll i. " Ville ni något?"

"Ett glas vin och en öl."

"Som ni önskar", sa bartendern med tillgjord röst och gjorde en ful min bakom ryggen på Kevin.

Jag övervägde om jag skulle resa mig upp och gå. Men jag satt kvar.

Idag

Tvättstugan fredag

en maskin trasig igen

Suck - ha tålamod

Det är värdigt att märka

att tingen är emot mig

Så länge sen

"Det var ju så länge sen", sa Anna. "Många år sen."

Jag lutade mig fram över bordet.

"Har väl ingen som helst betydelse", sa jag och märkte att jag spottade tunna stänk av saliv i riktning hennes håll. Jag hann se en minimal ryckning i Annas ansikte.

"Men du måste gå vidare i livet. För din egen skull."

Hon lutade sig bakåt mot ryggstödet och la armarna i kors.

"Det där är bara klyschor," sa jag och la också armarna i kors. "Du fattar ingenting! Det funkar inte så."

"Klyscha eller inte. Så är det. Det är bara att tugga i sig."

"Herre gud!"

Vi stirrade på varandra under en kort stund. Anna öppnade munnen.

"Förlåt. Lyssna inte på mig. Jag är nog en dålig terapeut."

"Du är antagligen det", sa jag och raseriet som nyss näst intill knockat mig med sin styrka bleknade och försvann.

Nästa steg

Hon stod med foten höjd en bit ovanför marken

Under låg en huggorm

Den låg alldeles stilla

Hon såg sicksackmönstret på dess rygg

Hennes kropp darrade

Det värkte i lårmuskeln

Sakta

Sakta

vred hon på kroppen

Hörde hur det knastrade svagt i gruset

Ormens huvud

svängde en aning

Så tog hon steget bakåt

Tittade

Ingen orm

Hade hon sett i syne?

Vinter

Blankis i backen

Hon ramlade olyckligt

Benet höll inte

Hon klandrade sitt ego

Vinter är äventyrligt

Förvandlingen

Den dagen. Den speciella dagen när Anna fick frågan och inte kunde svara. Rodnaden som gjorde att kinderna pulserade av hetta och fukten klibbade under armarna. Det var förstås inte första gången. Men det var då hon bestämde sig. Aldrig mer. Vad det var som gjorde att allt havererade just vid det här tillfället ... det visste hon inte. Bara att hon sa högt för sig själv samma kväll, ensam i sitt rum; aldrig mer.

Annas synsätt förvandlades pö om pö. Hennes självkänsla växte sakta. Efter ett tag märkte Anna att hon tog ut stegen när hon gick på gatan, tittade folk hon mötte i ögonen.

Många år senare när Anna tänkte tillbaka på den tiden kunde hon le åt sitt aningslösa jag. Till och med tycka om henne.

Tåget

En dag för många år sen skulle jag åka tåg från Köping (Utnämnd till Sveriges tråkigaste stad. Ni har väl sett Tårtgeneralen?).För att vara på den säkra sidan hade jag kollat tiden med SJ.

"Jodå, tåget går från centralen tretton minuter över fyra."

Framme vid stationen spanade jag efter skylten med rätt perrong. Fanns ingen. Inget tåg skulle avgå till Uppsala. Alls. Den dagen.

Så  ... jag fick aldrig gå upp på tåget. Men däremot kom en taxi och skjutsade mig till Uppsala. SJ betalade.