Loppet

Jag var bra med redan i starten. Hade trängt mig allra längst fram. Förvånad över mig själv, struntade jag i alla hatfyllda blickar och vassa armbågar som rev mig i sidan. Det fanns inget alternativ, jag skulle bara dit, vara först. Samtidigt som jag nådde raden av löpare i startfållan gick startskottet. Ljudet trängde långt in i min hjärna, triggade igång mig. Mitt lockiga hår flaxade runt öronen när jag ruskade på huvudet och jag tog det första löpsteget. Ingen hindrade mig, ingen var i vägen, inga hälar att undvika att kliva på, jag kunde ta det långa steget. Hela loppet igenom gjorde jag inget annat än sprang om mina medtävlare. Alla. Både män och kvinnor försvann bakom mig. Det här var min dag. Idag var jag vinnaren. Idag hade jag hittat min styrka.

En kvinnas halsband

Från övervåningen hördes sång. I min familj sjöng man aldrig. Det var därför jag blev så fascinerad. Det var en sommardag i mitten på juni. Jag hade gått fram och öppnat fönstret och slagit upp det på vid gavel. Det hade precis slutat regna och en blek sol började så smått värma upp den svala luften. Jag drog in atmosfären, intensiv och rik på fukt blandad med blommande syrener, långt ner i bröstet. Helt övertygad om att naturens dofter förstärks av nyligen upphört regn. Hennes röst bröt tystnaden. Den var lika klar som regndropparna som nyss avstannat. Klangen fick mig att tänka på pärlor i bleka pastellfärger. En kvinnas halsband, som brustit och likt toner strömmade ut över gården.