Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

tisdag 30 november 2010

Min önskelista



Jag önskar innerligt att jag fick tillfälle att träffa min mamma en gång till. Det gick så fort när hon dog, jag hann inte förbereda mig. Jag saknar våra långa promenader i skogen. Saknar stunden då vi kom hem till mammas mysiga radhus i rött tegel med vita fönsterkarmar. Varma och röda om kinderna kastade vi av oss ytterkläderna, satte oss tungt ner i varsin grön skotskrutig länsfåtölj och la våra raggsocksklädda fötter på soffbordet. Det var aldrig tillåtet att göra annars. Jag sörjer att jag aldrig mer får laga mat tillsammans med mamma i hennes lilla trånga radhuskök. Hon lärde mig allt om husmanskostens innersta och hon visade mig sina allra bästa matlagningsknep.

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag fick träffa min pappa igen. Han dog i en ohygglig olycka. Det var så mycket jag hade velat tala om för min pappa. Om vi sågs igen skulle jag se honom i ögonen och säga att jag älskade honom. Det sa jag aldrig när han levde.

måndag 29 november 2010

NaNoWriMo



Vilken otrolig känsla det är att ha kommit ända fram. Jag tvivlade ett tag. Har känt mig ohälsosamt stressad ofta, men nu när det är färdigt tycker jag att det har varit värt all hets. Nu är det bara att skriva färdigt... ;-).

fredag 26 november 2010

Bli piggare




Behöver du bli en gladare och starkare människa? Vill du orka mer? Vi har den ultimata lösningen för just dig! Flera seriösa forskningsstudier visar att vår metod fungerar!

Du kommer att se en klar och tydlig förändring på bara några veckor. Du blir pigg, lycklig och snygg. Alla dina vänner kommer att bli förvånade.

Verkar det omöjligt? Inte alls! Vi garanterar resultat. Tre minuter om dagen är det enda som behövs.

Kom ihåg att friskt vågat, hälften vunnet!
Du kommer att hitta glädjen i ditt liv!

Kontakta oss för mer information.
Strong & Co.
www.strong.se

torsdag 25 november 2010

Skuld

Det är hennes fel. Hennes skuld, sa han

Du frestar mig

Lockar mig

Du väcker lusten

Jag måste få känna din mjuka smidiga hud

Tränga in i ditt inre

Du blir min

måndag 22 november 2010

Ett utmanande uppdrag

Det var ett utmanade uppdrag han hade fått, svenskaläraren som hette Folke. Folke skulle förklara skillnaden mellan förtryckta och förtryckta.

- Orden får olika betydelse beroende på hur de betonas. Antingen säger man förtryckta eller också förtryckta.

Ett antal uppspärrade ögon stirrade på honom där han stod mellan bänkraderna.

- Hur menar du?

- Ja, alltså, tänk er att ni bor i en diktatur, sa han och vände varvet runt så att alla skulle kunna se och höra honom.

- Vad är en diktatur?

- Alltså ett land där du inte får uttrycka dig fritt, där du inte får skriva vad du vill, då är du förtryckt. Du kan inte säga vad som helst, då kanske du åker i fängelse. En blankett, däremot kan ha förtryckta uppgifter.

- Vad är en blankett?

- Ett papper som du av någon anledning ska fylla i. Ofta är det någon typ av myndighet som utfärdar blanketten, till exempel om du skulle råka bli arbetslös, måste du fylla i en blankett. Vissa uppgifter är förtryckta, andra ska du själv fylla i och längst ner din egen underskrift, annars får du ingen ersättning.

- Myndighet? Vad är en myndighet? Och ers… vad sa du?

- Ersättning, sa Folke mitt i en suck.

- Ja, vad är det?

tisdag 16 november 2010

Ett tilltag

Vad tar du dig till?!, skrek hon, vilket gement tilltag, gastade hon efter den breda ryggen med ljusbrun svajande kalufs som sprang med långa steg åt motsatt håll.

Men det blev givetvis ingen reaktion. Ryggtavlan försvann snabbt bortåt Nordsta’n. Ingen idé att springa efter. Skulle aldrig gå att hinna ifatt. Vid närmare eftertanke hade hon nog inte vågat även om hon hade varit yngre, haft flinkare ben och därmed en rimlig chans.

Det var inte första gången. Vad var det med hennes utseende som drog till sig väskryckare? Såg hon så hjälplös ut? Svag och klen?

Kan du ta det till dig?, frågade hon sin väninna när hon alldeles för sent kastade sig in på caféet där de gjort upp om att träffas, jag blev rånad på vägen hit. Tur att jag bara hade boken jag lånade av dig och en hundring till fika i väskan.

torsdag 11 november 2010

Oväder

Han säger att jag är en yrhätta

ett oväder

en vildkatt

Han säger att jag har en hetta inom mig

hastigt uppflammande vrede

intensivt utvräkta fräsande ord

en kortvarig stund

mjukt lägger sig stillheten

onsdag 10 november 2010

Operationen (skrivpuff 10/11 om något lärorikt)

Hon lyssnade på ambulansens tjutande sirener, där hon stod i ytterdörren. I nästa ögonblick hördes högt väsen i trappuppgången, det ekade av snabba steg. Tre sjukvårdare klädda i gröna uniformer med två vitt lysande breda påsydda band runt underbenet på byxorna och gula revärer på axlarna ropade: är det här? och rusade förbi henne utan att vänta på svar.

Kvar stod hon paralyserad, kunde inte röra sig under några sekunder, tofflorna hade klistrats fast i parketten. Sen vaknade hon till, hörde hetsiga röster inifrån sovrummet. Han halvsatt på en bår, höll bägge händerna på bröstet.

- Hur ont har du?, frågade en av sjukvårdarna medan hon med hetsiga fingrar knäppte fast ett aggregat på honom, lutade sig över honom. Hur ont har du på en skala från ett till tio?

Han blickade ner på bröstet, andades ytligt, flåsade, gnällde lite. Höjde huvudet, tittade på sjukvårdaren med ögon som hade ett frågande smått bedjande uttryck.

- Öh, nio kanske, stötte han med möda fram.

- OK. Det är dags, håll i dig.

Två sjukvårdare tog tag i båren, lyfte upp den och svepte iväg. Hon tog egna bilen och körde efter till Sahlgrenska sjukhusets akutintag. Hittade ingen parkering. Det här är ju löjligt, tänkte hon. Här har jag en dödssjuk man och ingen ansvarig kan se till att vi närmast anhöriga kan parkera bilen. Hon körde runt, runt. Till slut ställde hon Volvon på en tiominutersparkering. Stormade in på akutmottagningen med stressvetten rinnande ner i ögonen. Var är han? Där. Han blundade, väntade. Nu var de två som väntade. Båren rullades efter två timmar in i ett rum där akuthetsens stormvindar som ven runt dem mojnade.

Sen fick de vänta. Ungefär en gång i halvtimmen kom det in en människa i vit rock i rummet och ställde frågan:

- Hur ont har du på en skala från ett till tio?

- Nio.

Efter sex timmars väntan, la hon sig på en tom bår bredvid honom, genomtrött, försökte vila.

- Hur ont har du på en skala från ett till tio?

- Tio.

- Vi kör in dig på operation. Genast.

måndag 8 november 2010

I baren (skrivpuff 8 nov 2010 om något begagnat)

– Hur gammal är du? Du har varit med ett tag, va? Bättre begagnad?, skrek han rakt in i hennes öra.

Hon fick lust att dra till honom hårt över hans släta ansikte, där hon satt på en hög barstol och sippade på ett glas rött Pinot Noir-vin. Ge honom en riktig hurring så att hans uppåtkammade blonda hår ramlade ner över de oskuldsfullt isblå lysande ögonen. Varför brydde hon sig om det över huvud taget? Vad trodde han? Att han kommit på världens bästa raggningsreplik? Förresten, det hade han kanske, hon reagerade ju, reflekterade. Var det fiffigt eller bara infantilt? Modigt faktiskt. Gjorde henne nyfiken.

– Kontring, skrek hon och tittade rakt på honom medan hon spärrade upp ögonen, du har väl precis börjat? Gå ut på kvällen alltså. Har din mamma äntligen gett dig tillåtelse? Har du förresten blivit av med din svendom än? Jag kanske ska hjälpa dig?

fredag 5 november 2010

Hymla eller inte hymla

- Det är inget att hymla med, här är vi raka, förstår du, sa Hedvig och betraktade Lasse med munnen uppdragen i ett snett leende, blinkade samtidigt med ena ögat, här säger vi allt rakt ut.

Hedvig satte kaffemuggen till munnen och drog i sig drycken med ett högt sörplande ljud. Lisa hörde hur hon svalde, såg kaffets väg ner i Hedvigs mage i fantasin, ungefär som hon hade sett en kula bana sig väg genom en kropp i serien CSI på TV. Hans första dag på jobbet, vilket första intryck, tänkte Lisa, men satt tyst. Kan inte Hedvig ta det lite försiktigt? Hon skrämmer bort honom.

- Jaa, ropade alla andra samstämmigt runt kaffebordet utom Lisa, vi har såå roligt på dagarna.

- Här har vi en rå men hjärtlig ton, fortsatte Hedvig. Säger chefen ”nu lägger du dig på mage över skrivbordet och spärrar ut benen”, ja då gör vi det. Ja, alltså chefen menar det förstås inte bokstavligen, utan det hon säger egentligen är ”lägg ner det, ge dig, det är i alla fall jag som bestämmer”. Men så mycket fattar du väl?

torsdag 4 november 2010

Livets melankoli (skrivpuff om att snubbla 4/11 2010)

Han gjorde slut. Hennes liv var slut.

– Lisa! Kom nu, vi åker till landet över dagen.

– Nej, jag kan väl få vara kvar hemma? Jag behöver plugga till historieprovet på tisdag.

– Ja, det får du väl gå då. Vi kommer tillbaka i kväll.

– OK.

Skönt. Där stack de. Hon nappade tag i dagboken, tog en penna i muggen som var så fullpackad av blyertspennor, bläckpennor, linjaler, tusch och papperssaxar att hon bara med kraft fick loss den.

Lisa gled ner för trappen i strumplästen, varenda gång var hon lika nära att snubbla och stå på öronen. För henne hade det blivit en tävling mot sig själv, att klara färden ner utan vurpor. Även nu när hon helst ville gråta ögonen ur sig. Att sätta tofflor eller skor på fötterna var emot tävlingsreglerna.

Nu skulle hon skriva av sig sin ångest, att han hade dumpat henne. Skriva sig hel igen. Hon gick ut på den inbyggda terrassen och gled ner på trädäcket, öppnade anteckningsboken. Där kunde ingen se henne, hon var osynlig för världen. Satte igång sin iPod Shuffle med gamla låtar från sextiotalet. Hon gillade popen från den tiden. Härligt gungande sound och mycket om smärtsam och förlorad kärlek. Tårarna började rinna utmed kinderna, första sången passade precis hennes sinne, hon försvann helt in i melankolin. Hon skrev inte en rad, böjde sig bakåt mot husväggen och lät tungsinnet fylla kroppen. Det var en skön känsla.

Why does the sun go on shining
Why does the sea rush to shore
Don't they know it's the end of the world
'Cause you don't love me any more


(Text: Skeeter Davis)

tisdag 2 november 2010

Gräva

Hon kunde endast med stor självövervinnelse låta bli. Intensivt studerade hon honom. Där hon satt i bänken i raden bakom såg hon honom snett från sidan. Kunde studera både nacke och hans raka profil samtidigt. Som en skugga anade hon långa mörka ögonfransar som nuddade vid ögonvrån.

Med ögonen rörde hon vid hans nackhår. I fantasin snuddade hennes fingertoppar vid rakt avklippta tjocka blåsvarta hårstrån som följde nackens vita hud och örats övre rundning.

Om hon sträckte ut handen kunde hon röra vid hans axel, så nära satt hon. Vilken lust hon hade att gräva händerna igenom hans glansigt mjuka sköna hår. Rufsa till det lite.

måndag 1 november 2010

Att forma (skrivpuff om att tjuvstarta 1 nov 2010)

Namn: Ella Grundhage

Ålder: 47 år

Familj: Gift med Renée

Gör: Driver eget

Bor: Kungsholmen i Stockholm

Hemlig talang: Jag kan göra en trippel saltomortal bakåt

Varför startade du ditt företag?

Jag tyckte att en sådan affärsrörelse saknades och jag ansåg att jag hade både lämplighet, idéer och kunskap.

Men visste du inte att det redan fanns ett företag med det namnet?

Nej, jag var lite slarvig där, tjuvstartade och beställde skylten innan jag hade fått bekräftat att namnet var OK. Och det är ju inte exakt samma. Jag ansåg inte att det var något problem.

Så vad hände?

Jag fick ändra på det officiella företagsnamnet men på skylten står det kvar.

Och företagets namn?

Swedish living castings.

Och deras?

Swedish castings.

Och då kan de inte hindra dig?

Nej, inte vad jag vet i alla fall. Men de har ringt och hotat mig med repressalier.

De andra är inte i samma bransch då antar jag?

Nej inte alls, de gör gjutformar i metall till flyget. De säger att de inte vill förknippas med mitt företag. Och dessutom får de bara en massa telefonsamtal från människor som vill beställa barn, men inga gjutformar.

Är det vad du gör? Barn?

Javisst, till mig kommer föräldrar som vill casta, alltså forma sitt kommande barn. Jag sysslar med reproduktiv kloning. De får ett barn som passar just dem, just nu i deras liv. Vi sätter oss ner och tittar i mina register av spännande kända karaktärsfyllda människor. Tillsammans bestämmer vi sen vem som passar bäst. Sen är det bara för mig att skaffa DNA och forma barnet genom kloning. Det tar lite tid innan det är färdigt, men det blir oftast väldigt bra.