Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

torsdag 31 juli 2014

Livet i en tanka


http://www.flickr.com/photos/dsgk/11148769123/sizes/z/in/photostream/
 
 
Järnverket kräver

Mitt liv mot späda pengar

Skyddsrock och lunchbox

Åker ner i portföljen

Pension är lyckovinsten

tisdag 29 juli 2014

Den röda dunken


Erik och Nina var ovanliga på det viset att de inte levde som vi andra, vi vanliga medelsvenssons. De hade valt bort kids, sa att de inte ville sätta barn till den här orättvisa världen. De hade ingen Volvo, ingen villa och ingen vovve. Bägge var journalister och hade båda två fått jobb som utrikeskorrar. Sällan befann de sig på samma plats. Någon gång ibland kunde det tillfälligtvis slumpa sig, att de träffades på något hotell någonstans i världen. Nina förklarade att i och för sig var det inte konstigt, eftersom alla journalister som befann sig i och kring krigshärdar oftast höll till på samma hotell. Hon erinrade sig allra första gången de träffades, på ett hotell i Mombasa. Sekunderna före hade hon lämnat incheckningsdisken, krängt på sig sin enormt stora svarta ryggsäck, där alla hennes tillhörigheter låg och var på väg uppför trappan. Hissen vågade ingen ta, när hon hörde en mansröst ropa på svenska.
– Hallå, vänta!
Med sitt tunga bagage kvar på ryggen vände hon sig tungt och omständigt om och fick syn på en man, med det ljusa håret klippt i en polkafrisyr, stående på första trappsteget. Hon la märke till att han bar på en röd rostflammig bensindunk. Hon avskydde sådan klippning, det var töntigt och såg mesigt svenskt ut.
– Jag känner igen dig, ropade han och pekade på henne med dunken, du är väl den där Nina som jobbar på SVT?
På den vägen var det.

 

onsdag 23 juli 2014

Ett språk


Hans otroliga ögon påminde henne om en kossas. Hon hade alltid älskat kor. Tyckt att deras bruna ögon var uttrycksfulla. Som att låta sig omslutas av mjukt sammetsaktigt vatten. En mörk, blank sjö att sjunka ner i. Inte för ett ögonblick trodde hon att de var dumma. Hon hade lagt märke till att de hade ett gemensamt språk. När ledarkon ville att flocken skulle förflytta sig till en annan plats i hagen, gav kon ifrån sig ett helt annat läte än när hon ville göra dem uppmärksamma på att nu var ladugårdskarln på gång med sin ettriga piska i högsta hugg.
Kossorna hade ofta gett henne tröst när hon var ledsen. Hon kunde erinra sig många gånger när hon sprungit bort till ängen och slagit armarna om Stjärnas hals. Tryggheten i den varma och lena pälsen var ljuvlig.

Det gick inte att flytta blicken från hans. Vad skulle hon säga? Att hans ögon påminde om en kos?

– Dina ögon, sa hon.

– Nej, det är dina ögon, sa han och sträckte sig fram över bordet.

Han la sin ena handflata över hennes handrygg och tryckte lätt. Motsatser, fortsatte han, motsatser som dras till varandra. Mina bruna mot dina blå.

söndag 20 juli 2014

Men Elin.


– Det är ganska bra, men om du istället målade två svarta streck här, sa han och tog penseln ur hennes hand och satte dit två strimmor mitt i ansiktet på det nästan färdiga porträttet. Då blir det mycket mer intressant, fortsatte han, häpnadsväckande mycket mer levande. Ibland behövs det inte så mycket.

Elin drog upp axlarna och sänkte huvudet. Med sina penseldrag hade han förstört alltihop. Nu var det inte hennes målning längre. Inte någons måleri alls, inte hans heller.

– Det måste väl även du se, annars vet jag inte, sa han med släpande röstläge.

I ögonvrån såg hon att han böjde sig ner mot henne. Med tumme och pekfinger tog han ett tag om hennes haka och tvingade henne att vrida upp ansiktet och titta rakt in i hans bruna ögon. De var inte alls varma längre. Oåtkomliga som ogästvänliga vassa klippor. Hon gjorde en släng med huvudet. Hur hade hon kunnat tycka att han var sensuell? Han släppte greppet. Under några sekunder betraktade hon hans knälånga smutsiga, en gång för länge sen vita, målarrock. Den hade oregelbundna fläckar i olika storlekar och i allsköns färger och han bar den helt och hållet uppknäppt. Alla knappar var borta. Orkade han inte sy i nya, tänkte hon, eller var det något slags snobberi som hon inte förstod sig på? Ungefär som vissa läkare som hon sett med flaxande vita uppknäppta rockar komma flängande nerför sjukhuskorridorer.  Hon reste sig upp. Han tittade på henne. En aning smilande. Hon fick lust att låta sina fingrar dra ihop hans läppar. Pressa bort flinet, så att munnen såg ut som ett russin.

– Du kan dra, sa hon och gick mot dörren.

– Men Elin, ska du inte ta tavlan med dig? Den är ju din, hörde hon honom ropa innan hon med en tydlig smäll stängde dörren efter sig.

lördag 12 juli 2014

Mina vänner


De var mina vänner. För mig var det fullkomligt normalt. Jag höll av dem. Väldigt mycket. Jag såg inte på dem som vilda otämjda djur. Vi hade ömsesidig respekt för varandras olika liv och de visade med sina stora bruna ögon att de tyckte om mig. Omtanke fanns i deras blickar. Ranchen låg mitt på savannen. Inte mitt på egentligen, utan i den sydöstra änden, närmast stan, omgiven av några få knotiga höga baobabträd och med milsvid utsikt. Det av ålder väderbitna huset var uppfört med längsgående träpaneler, gråmålat och med en lång veranda som löpte utmed hela framsidan. Där satt jag under ljumma kvällar i en jämrande korgstol, läste och drack en kopp te. Baksidan, där matsalen låg, hade tre stora fönster som vette ut mot gården. De stod praktiskt taget alltid helt öppna.

En dag fick jag besök. Några gamla skolkamrater från förr. Vi umgicks mycket under skoltiden, men det var många år sen nu. Vi kände inte varandra längre. De skulle åka på safari i närheten, skrev de på e-mail och ville ta en sväng förbi mig. Om jag var hemma.

Fönstren den dagen var som vanligt öppna och de tunna vita bomullsgardinerna svängde dröjande i den varma vinden.  Lunch time. Vi satt vid det långa matsalsbordet, jag i högsätet på ena kortsidan. Jag hade gjort i ordning afrikansk potatissallad kryddad med ingefära, koriander och spiskummin och hade grillat lamm att äta till. Jag reagerade inte, jag var så van. Men de andra, på en och samma gång hoppade alla fyra upp från sina stolar under unisont hojtande. Jean och Brigitte hade stuckit in sina långa halsar så långt att deras långsmala eleganta huvuden befann sig rakt ovanför matsalsbordet. Med grace tog de några salladsblad var från uppläggningsfatet. Tuggade och tuggade. Långsamt utan att stöta till kristallkronan som hängde i taket, svängde de sen sina nosar åt mitt håll.

– Hej på er mina sötnosar, sa jag och strök mina fingrar över den ena giraffens nos.

fredag 11 juli 2014

King of Drama


Det där gjorde riktigt förbannat ont. Att höra att jag kom i andra hand. Det sved i magen som om jag lidit av ett svårartat magsår. Du var noga med att försäkra dig om att hon inte anade något. Hela tiden. Du tittade tio gånger åt höger och lika många gånger åt vänster. Jag fick en förnimmelse av att du hade fått en sjukdom som gjorde att du viljelöst och utan att kunna hindra det, kastade huvudet fram och tillbaka. Planen var alltid minutiöst lagd. Utan tänkbara ihåligheter eller fällor. Jag hatade det, jag darrade inombords av raseri. Lallade ändå med, svängde hit och dit, la mig vinn om att omsorgsfullt följa dig. Du ville diskutera ert förhållande. Inte ditt och mitt, utan ert. Trots att hjärnans celler gjorde uppror, gav jag dig goda råd. Diskuterade ert förhållande. Inte vårt. När du skulle åka på semester stod jag på andra sidan gatan. Jag betraktade hur sommarvinden lekte i ditt hår. Du log mot henne. Ett ledigt semesterleende. Tillsammans lastade ni in resväskorna, smällde igen bildörrarna och åkte iväg. Jag stod där ensam mitt på trottoaren. Du såg mig inte. Till sist sa du en gång att du inte hade något att erbjuda mig. Du tyckte att du ville vara ärlig, sa du. Stumt öppnade jag bildörren och klev ur. Utan att se mig om gick jag. Jag hörde hur du la in växeln och drog iväg.

tisdag 8 juli 2014

Skugglik rygg


Det hela började när Emma precis hade lämnat huset och utan att vända på huvudet och se tillbaka, helt sonika gick sin väg. Helt paralyserad satt jag först orörlig på stolen, så rak i ryggen att det smärtade i ländryggen. Jag kom till sans, kastade mig upp från köksstolen, så häftigt att den med en vass skräll damp ner på det bruna klinkergolvet bakom mig. Med nöd och näppe hann jag se att hon med hastiga korta steg spatserade nerför vår gemensamma uppfart. Ett knappt hörbart flyktigt gnissel av skor mot grus nådde mina öron. Jag har aldrig tyckt om gå bredvid Emma, hand i hand. Det hade alltid gett mig en känsla av att jag inte gick med den kvinna jag älskade, utan med ett halvspringande barn.

 Jag förstod att jag skulle ha missat anblicken av hennes smäckra skugglika rygg om jag blinkat i just den kvartssekunden. Jag vände mig om mot köket. Stirrade på den inramade affischen på den vita väggen. Villefranche sur mer, 1915 stod det längst ner med raka svarta bokstäver och ovanför texten bredde en kubistisk målning av smala hus i rosa och ljusblått ut sig. Den köpte vi för fem år sen, på en semesterresa till Colioure i sydvästra Frankrike. Det var hon som ville ha den. Hon som gått in i butiken medan jag väntade utanför. Jag gillade inte kubism. Jag tog ett steg mot köksbordet, böjde mig ner mot golvet, tog tag i stolen och satte den på rätt köl igen. Då hörde jag ett svagt gnyende. Magmusklerna krampade. Jag svalde, min hals kändes som om jag svalt frätande syra. Det var lilla Alma som hade vaknat. Alma. Nu var hon och jag ensamma.