– Det är ganska bra, men om du
istället målade två svarta streck här, sa han och tog penseln ur hennes hand
och satte dit två strimmor mitt i ansiktet på det nästan färdiga porträttet. Då
blir det mycket mer intressant, fortsatte han, häpnadsväckande mycket mer
levande. Ibland behövs det inte så mycket.
Elin drog upp axlarna och
sänkte huvudet. Med sina penseldrag hade han förstört alltihop. Nu var det inte
hennes målning längre. Inte någons måleri alls, inte hans heller.
– Det måste väl även du
se, annars vet jag inte, sa han med släpande röstläge.
I ögonvrån såg hon att han böjde sig ner mot henne. Med tumme och pekfinger
tog han ett tag om hennes haka och tvingade henne att vrida upp ansiktet och
titta rakt in i hans bruna ögon. De var inte alls varma längre. Oåtkomliga
som ogästvänliga vassa klippor. Hon gjorde en släng med huvudet. Hur hade hon
kunnat tycka att han var sensuell? Han släppte greppet. Under några sekunder
betraktade hon hans knälånga smutsiga, en gång för länge sen vita, målarrock.
Den hade oregelbundna fläckar i olika storlekar och i allsköns färger och han
bar den helt och hållet uppknäppt. Alla knappar var borta. Orkade han inte sy i
nya, tänkte hon, eller var det något slags snobberi som hon inte förstod sig
på? Ungefär som vissa läkare som hon sett med flaxande vita uppknäppta rockar
komma flängande nerför sjukhuskorridorer. Hon reste sig upp. Han tittade på henne. En
aning smilande. Hon fick lust att låta sina fingrar dra ihop
hans läppar. Pressa bort flinet, så att munnen såg ut som ett russin.
– Du
kan dra, sa hon och gick mot dörren.
– Men Elin, ska du inte ta tavlan med dig?
Den är ju din, hörde hon honom ropa innan hon med en tydlig smäll stängde
dörren efter sig.