Skugglik rygg

Det hela började när Emma precis hade lämnat huset och utan att vända på huvudet och se tillbaka, helt sonika gick sin väg. Helt paralyserad satt jag först orörlig på stolen, så rak i ryggen att det smärtade i ländryggen. Jag kom till sans, kastade mig upp från köksstolen, så häftigt att den med en vass skräll damp ner på det bruna klinkergolvet bakom mig. Med nöd och näppe hann jag se att hon med hastiga korta steg spatserade nerför vår gemensamma uppfart. Ett knappt hörbart flyktigt gnissel av skor mot grus nådde mina öron. Jag har aldrig tyckt om gå bredvid Emma, hand i hand. Det hade alltid gett mig en känsla av att jag inte gick med den kvinna jag älskade, utan med ett halvspringande barn.

 Jag förstod att jag skulle ha missat anblicken av hennes smäckra skugglika rygg om jag blinkat i just den kvartssekunden. Jag vände mig om mot köket. Stirrade på den inramade affischen på den vita väggen. Villefranche sur mer, 1915 stod det längst ner med raka svarta bokstäver och ovanför texten bredde en kubistisk målning av smala hus i rosa och ljusblått ut sig. Den köpte vi för fem år sen, på en semesterresa till Colioure i sydvästra Frankrike. Det var hon som ville ha den. Hon som gått in i butiken medan jag väntade utanför. Jag gillade inte kubism. Jag tog ett steg mot köksbordet, böjde mig ner mot golvet, tog tag i stolen och satte den på rätt köl igen. Då hörde jag ett svagt gnyende. Magmusklerna krampade. Jag svalde, min hals kändes som om jag svalt frätande syra. Det var lilla Alma som hade vaknat. Alma. Nu var hon och jag ensamma.