Oordnat boende

Jag står inte längre ut med mitt arbete. I mer än fyrtio år har jag jobbat och aldrig trivts med det jag gör. Egentligen. Faktiskt nästan hela tiden hatat. Utan att överdriva. Mått fysiskt illa varenda morgon. Söndagar har varit ett helvete. Hela jäkla söndagen, inte bara kvällen. Men livet har rullat på och jag har inte haft förmåga eller energi att stoppa tiden. Inte förrän nu. Och nu är det för sent att ändra på det. Nu anses jag för gammal. Du ska ju snart pensioneras, säger de. Dig kan vi inte satsa på. Förresten är du säkert så rigid i dina arbets- och tankesätt att vi inte har varken tid eller lust att ens försöka. Det säger de inte högt, men det kan jag förstå av mellanrumstystnaden, i de sekundsnabba pauserna då de söker efter lämpliga ord att använda istället. Ibland söker jag enklare jobb. Jobb som borde göra mig lugn, borde tillåta mig att sova ostört på nätterna, men sådana får jag inte. Jag är överkvalificerad, menar man. Du kommer aldrig att vilja vara kvar, säger man och vinkar avvärjande med bägge händerna.

Så nu har jag bestämt mig för att dra. Bara dra, utan att tala om för en enda själ. Jag har precis slagit mig ner på plats nummer 15, vid fönstret. På planet som ska ta mig till Thailand. Utan att ha ordnat boende när jag kommer fram. Det finns säkert en hydda på sandstranden, tänker jag, blir perfekt. Sen ska jag sitta tidigt, tidigt på morgnarna och äta frukost bestående av färska exotiska frukter och bär och stilla blicka ut över blå havsvågor. Lycka bubblar upp genom magen. Förväntan inför nya livet. Nu börjar äventyret.