Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

tisdag 29 november 2016

Kulturkollos utmaning den här veckan


Kulturkollos utmaning:
Bygg ihop din egen människokropp av filmer, böcker, spel och sångtitlar!
 
Mitt tema är små kroppsdelar :-):
Great Balls of Fire - Jerry Lee Lewis  - låt
Het puls (Body Heat) - Lawrence Kasdan- film (kanske inte är en kroppsdel, men jag kunde inte låta bli att ta med den)
Goldfinger - Guy Hamilton  - film
Den som vässar vargars tänder - Carina Rydberg - bok
Mina fräknar - Sofia Hallberg - bok
Ormöga - Joyce Carol Oates - bok
 
 

Konserten


Hon kom sent till konserten och fick bana sig väg genom hela jäkla publikhavet. Åskådarna både satt ner i sina bänkar och stod och trängdes i gångarna. Klart att hon blivit uppehållen av chefen just den här kvällen. Fan också! Men det var ingen idé att yttra sig. Hon visste att det var omöjligt att försöka avbryta och komma med en förklaring till varför hon hade bråttom. Han fick skräna på om sina påminnelser tills han var klar och hon äntligen, redan på väg ner för trappen, kunde kasta på sig kappan och rusa ut genom porten.
Biljetten hade så klart varit dyr. Första bänk, alldeles nedanför scenen. Men hon ville så gärna se honom på nära håll. Riktigt nära, så hon kunde betrakta varenda liten del av honom. Kanske skulle han till och med se henne. Upptäcka just henne. Han var så våldsamt sexig. Och den raspiga rösten. Musikaliteten i hans sätt att sjunga.  Vissa sa att han var en sexbrottsling.  Hon förstod inte vad de menade med det.  För henne var han helt enkelt frigörande. Succé i hela kroppen. Elektriciteten flödade från håret ända ner till tårna.

måndag 28 november 2016

Rummet

Oktober 1975:

I strumplästen klev Leif  in i hennes rum. Drog in doften. En aning av Karins speciella kroppsdoft kändes tydligt. Rummet var spartanskt möblerat, men han kände igen en affisch som satt uppsatt på väggen. Den hade Karin haft även i sitt tonårsrum hemma. Det var en oinramad plansch med Sonny & Cher i typiskt färgglada hippiekläder. Bägge hade måttlöst utsvängda byxor som satt som sydda direkt på rumporna och urringade linnen. Cher utan behå. Bröstens konturer syntes tydligt. Från make love not war-tiden under slutet av 1960-talet. Några böcker som stod i en enkel IKEA-hylla kände han också igen och ett skivfodral till en LP som låg slängt på sängen. Eric Claptons After midnight. Han kom ihåg att det var den första hellånga plattan Karin köpte. Den där han satt på en stol klädd i ljus kostym, med en fantastisk elgitarr lutad mot ena benet och såg fundersam ut.
"Du får hälsa från mig. Torsten. Jag måste väl gå nu", sa han och lät blicken svepa över rummet en gång till.

Karins rumskompis nickade.

"Torsten, OK."
När Leif kom ner på gatan undrade han för sig själv vad i helvete han hade gjort. Hur dum var han? Han måste han en allvarlig störning. Klart att Karin inte skulle tro på att hennes kusin Torsten varit där. Hon hade faktiskt en kusin med det namnet, det kom han ihåg. Men att han skulle komma oinbjuden. Det var fullständigt otänkbart.

torsdag 24 november 2016

En stängd dörr


Marrakech 1976:
Leifs lust försvann den dagen, som en vindil som hastigt svepte förbi och kylde ansiktet. Karin var så nervös och kantig. Vågade inte visa sig, öppna sig för honom. Han tröttnade på att vara den som alltid tog alla initiativ. Men nu när han jämförde känslorna för Etta med vad han kände för Karin. Om det nu var möjligt att bedöma styrkan i en passion. Leif förstod att han älskade Karin. Skulle alltid göra. Hans första riktiga förälskelse. Han ville verkligen att deras relation skulle fungera. Han kämpade, gjorde vad som helst. Fast, trots det. De gjorde slut. Det var i samband med att Karin gick ut gymnasiet för sex år sen.
Och den här kvällen, på skolträffen, de hade inte setts sen dess. Han fick syn på henne. Han visste inte att hon skulle vara där. Det högg till i mellangärdet. Hårt. Han älskade att betrakta henne. Hur hon gick med rak rygg, likt en ballerina. Svängde med armarna en aning överdrivet. Som om hon förberedde sig för att när som helst svinga iväg kroppen i högt rytmiskt hopp. Hennes sätt att le inåtvänt, för sig själv. Konstigt att man kunde fastna för en sådan detalj.

Det hade blivit totalt misslyckat. Karin visade sig vara sval och ointresserad. Berättade för honom om sitt jobb i Brighton, om en kille hon träffat. Han hade stuckit utan att säga till henne att han gick. Samma natt hade han bestämt sig för att åka. Långt bort. Han stängde dörren till sitt gamla liv och såg fram emot att upptäcka en ny värld.

tisdag 22 november 2016

"I sin tur" som jag har ändrat till "respektive"


"Där är du ju", sa Etta och drog ett bloss på pipan hon höll i och räckte den sen till Brian. "Brian är här."
"Jag ser det."
"Han ska bo här."
Leif la märke till att de bägge synade honom, säkerligen för att se eventuella reaktioner på det Etta sagt.
"Bo här?"
"Han får ta soffan", sa hon och klappade soffans kuddar med bägge händerna.
"Det blir trångt, men det är förstås du som bestämmer. Det är din lägenhet."
"Just det."
Bägge lutade sig bakåt och stirrade upp i taket. Respektive Etta sen Brian log bleka introverta leenden. Men det var väl drogen som var källan till det inåtvända smilet och de avskärmade ögonen. Man blev asocial och uppehöll sig i egna världar. Det låg en tydlig stämning i rummet, en atmosfär av tillbakadragenhet. Leif var numera inte önskvärd i sällskapet. Det kunde verkligen skifta snabbt i Ettas värld. Han var så in i helvete trött på att svänga med i hennes känslolägen, som en jävla klockpendel. Fram och tillbaka och aldrig vara säker på någonting. Inom sig skakade han av frustration. Leif funderade på om han skulle nämna sina planer på att resa vidare. Om de skulle lyssna. Han bestämde sig för att inte göra det i nuläget. Det var bättre att avvakta och se vad som hände. Bida sin tid och vänta på deras nästa drag. Han skulle inte ge henne den fördelen att upplysa henne. Att ha ett trumfkort på hand var mycket bättre.

torsdag 17 november 2016

Skuld


När han vaknade såg han att det hade gått sex timmar. Han hävde sig upp ur sängen och flängde sen runt i lägenheten ännu en gång och ropade. Men Etta var och förblev borta. Han tänkte efter om hon vid något tillfälle hade pratat om någon vän. Kunde hon ha gått hem till någon drogmissbrukarvän? Knarkarkvart? Fanns de sådana i Marrakech? Han rynkade pannan och försökte påminna sig. Hur skulle han hitta personen även om han mindes? Han bestämde sig för att gå ut och leta. Hur omöjlig än chansen var att han skulle upptäcka henne, mitt i en storstad, som han dessutom hittade väldigt dåligt i. Det gick inte att sitta kvar i lägenheten. Han måste göra något. Åtminstone inbilla sig själv att han gjorde nytta. Taggar av skuldmedvetenhet stack i bröstet och gjorde honom illamående. Han skulle inte ha åkt. Men då hade han samtidigt lämnat en annan vän i sticket. Vilken sits han satt sig i. Han kunde inte veta, tänkte han, medan han sprang nerför trapporna och ut på gatan. Åt vilket håll skulle han gå? Ett namn poppade upp i skallen. Chockartat att hjärnan kunde funka så. Plötsligt bara leverera ett tänkbart namn. Brian. Efternamn? Under tiden han, utan att tänka på av vilken anledning, vek av åt höger upprepade han namnet högt för sig själv.
"Brian... Brian. Brian Roberts. Visst var det Roberts?"

En man klädd i en traditionell klädedräkt och den lilla obligatoriska pillerburken på huvudet stirrade på honom. Han ignorerade mannens stela blickar och gick vidare. Men vad hjälpte det honom att ha kommit på vad han hette? Inte alls. Vad skulle han göra med den kunskapen? Gå till stamfiket och höra om han möjligtvis kände till Brian? Det var den bästa idén han kunde komma på. Han gjorde en helomvändning på stället och gick snabbt åt andra hållet. Nu hade han åtminstone ett mål att gå till.

måndag 14 november 2016

Etta

Ett utdrag ur dagens text:


När Leif kom tillbaka till Ettas lägenhet var det tyst. Han hittade henne liggande i sängen, vänd bort från honom, mot väggen. Han skakade hennes ena axel lätt. Utan att vrida på kroppen, slog hon honom på armen.
"Låt mig vara ifred."
"Jag är ju bara orolig för dig."
"Försvinn."
Han suckade, gick in på sitt rum och la sig på sängen. Det började bli ohållbart med Ettas drogberoende. Det hade blivit värre. Hon såg sliten ut. Mager. Hon åt som en sparv med små, små tuggor som tydligt visade att hon inte hade någon aptit. Hon öppnade sina bleka läppar, satte gaffeln mellan tänderna, drog av det minimala biten kyckling och tuggade långsamt. Han förstod att hon åt för att han sagt till henne att hon måste. Leif fick ont i hela kroppen av att se hennes sjuka uppenbarelse. Han tittade ner på sina händer. Hennatatueringen började blekna och det såg mest frånstötande ut. Som om han hade svår eksem. Han gnuggade som han trott att färgen skulle försvinna fortare då. Han var orolig för Etta. Det kändes ohållbart. Något måste ske. Snarast.

lördag 12 november 2016

S


Ord på S:
sömn
slår
sommaren
solen
strålar
stund
strilar
stilla
 
Halva året väntar jag
Ibland utan sömnens frid
Uthålligheten slår tillbaka
När sommaren äntligen öppnar sig
En lättnadens andning fångas lätt
och solens strålar värmer min arm
 Jag glömmer för en stund allt annat
och hjärtat slår lugnare i takt
Ösregnet får mig med ens att jäkta
Vattendroppar rinner ner för nacken
in under blusens mjuka tyg
strilar i den stilla blöta dansen

fredag 11 november 2016

En härlig dag


Med klumpiga steg tog han sig upp för trappan vid sidan av scenen. Vad som jag antog var hela tjocka släkten, kom som en ringlande mångkolorerad orm upp på estraden strax efter honom. Han var sen. Kanske hade han, trots den ansvarsfulla uppgiften som låg framför honom, tagit sovmorgon och struntat i att vi fått sitta där i över en timme. Det var väl bara vad man kunde vänta sig av en man från extremhögern. När han med några långsamma steg tog sig en aning framåt, följde hela sällskapet med i samma takt.  Från den vinkel jag satt, kunde jag se hans baksida på nära håll. Jag betraktade den ingående och konstaterade att den var ovanligt bred för att vara på en man, medan skinkorna såg alldeles platta ut från sidan och magen stod ut som om han stoppat in en kudde under skjortan.

"Välkomna hit, denna härliga dag", började han och såg ut som en groda i ansiktet. "Den här dagen klingar som härlig julmusik i mina öron."
Han trodde väl att han var personlig, tänkte jag, men för mig lät det enbart löjeväckande med en sån öppning på talet.

torsdag 10 november 2016

Ormtjusaren


Leif, året är 1973 i Casablanca, Marocko:
Han stannade och åt en lätt lunch på ett café fullt med tedrickande män. Han lyckades till och med få syn på en ormtjusare. En stund stod han kvar och betraktade ormens konster. En orm i fångenskap. Vad tyckte han om det? Han var övertygad om att alla fångar hatade sina kidnappare. Djur som människor.
Han kom att tänka på resan han gjorde tillsammans med Karin. När de under några dagar uppehöll sig i Barcelona och fick för sig att de skulle gå på tjurfäktning. Chocken det blev. Speciellt för Karin, som inte klarade att se tjurarna lida. Tårar sköljde oavbrutet över hennes kinder. Hon orkade inte se sargade tjurar rusa omkring med blödande sår från långa pilar instuckna överallt i nacken. Som tur var hade hon en keps hon kunde gömma sig under. Publiken runt dem bligade på henne så det räckte ändå. Inte för att han skämdes å hennes vägnar, men det var säkert inte populärt att komma dit och så uppenbart, helt utan att säga något, öppet kritisera deras kulturella traditioner. Till råga på allt var matadoren en urusel sådan. Han misslyckades flera gånger att träffa rätt med svärdet, vilket fick till följd att den för tjuren i det läget befriande döden, drog ut på tiden, fasansfullt och onödigt länge. Publiken buade  högt och slängde diverse ting ner på den sandade runda planen. När tjuren äntligen låg orörlig kedjades den fast vid en släpvagn och flyttades bort till grinden där tjurarna sprang ut. Blodiga spår bildades vartefter tjuren drogs iväg. I samma veva fick han syn på att Karin ställt sig upp och utan att säga något, höll på att tränga sig förbi en massa spanjorer som irriterat tvingades flytta sig åt sidan.
Han bestämde sig för att inte ge ormtjusaren några mynt, utan gick stället vidare över torget.

tisdag 8 november 2016

Badrummet


 
 
Text från dagens arbete på mitt manus:
 
Leif stod i badrummet, helt näck. Nu kände han smutslukten från sin egen kropp. Han rynkade på näsan och försökte andas ytligt för att slippa den. Ett vitt badkar stod snett rakt ut från ett av rummets hörn. Golvet var belagt med ett gråblått mönstrat kakel och ena väggen var inglasad från tak till golv. Han vred på kranarna och lät vattnet ösa ner i karet. Ahmad måste vare en rik man. Med ett finger vågade han pröva vattentemperaturen. Perfekt. Han doppade först tårna, sen vaderna. Hela kroppen lite i taget. Känslan var makalös. Förnimmelsen av lycka när han låg ner, lutade huvudet mot badkarskanten och stirrade ut på en flaggblå himmel. Som en ljuvlig dröm. Oftast var drömmarna inte vackra, trodde han. Mer konstiga, eller otäcka. Framför allt ologiska. Kanske var det så, att det var dem man kom ihåg. De obehagliga. De fina glömde man snabbt.
Det slog honom att han missat att fråga vad det skulle kosta honom att hyra rummet av Ahmad. Han fick fråga senare, tänkte han och blundade. Bilden av cellen framträdde direkt. Vakterna. Förhörsledaren med det oljiga håret. För några år sen hade han lärt sig att meditera. Underligt nog hade han försummat den sortens avslappning under tiden i fängelset. Atmosfären hade antagligen gjort tanken omöjlig. Nu var det annan sak, nu skulle det funka. Genom att mumla sitt mantra tvingade han bort tankarna på tiden i häktet, smutsen, rädslan och gled han så småningom in i ett tillstånd av trans. Han vaknade av att vattnet var kallt. Han frös.
 
 

måndag 7 november 2016

Erik


"Vad kan jag hjälpa dig med?"
Ester tittade upp på expediten i blomsteraffären. En aning överraskad, eftersom hon trots att hon gått runt en stund och betraktat blomsterarrangemangen, egentligen inte sett en enda blomma på riktigt. Bilder av Erik framträdde istället. Hur han i sin krafts dagar kunde hålla en tung motorsåg och utan att vila, ensam fälla ett bastant träd. Hur han, precis som tjuren Ferdinand, ofta satt mitt på ängen bakom huset och drog in gräsets doft.

"Har ni dahlior? Röda?"

Erik tyckte om dahlior. Riktigt djupröda skulle de vara. Ester köpte ett fång och promenerade bort till Mariebergs kyrkogård. Hon fyllde på med vatten i den gröna plastvasen och arrangerade blommorna, rättade till några som hamnat snett. Hon borrade ner vasen en bit i jorden och rensade bort gammalt brunt ogräs. Sen stod hon och stirrade på gravstenen. Det var svårt att slita blicken från hans namn. Därunder skulle hennes eget namn stå ingraverat en dag. Hon uttalade det högt för sig själv, om och om igen. Erik Andersson. Det var sällan hon hade anledning numera. Aldrig var det någon som frågade om honom. Inte nu längre. Alla visade mer än övertydligt att hon borde sätta punkt. Aldrig i livet, tänkte hon.

söndag 6 november 2016

Lyrans noblesser - Utmaningen idag. Bästa dystopien

Dystopier, post-apokalypse. Välj ut EN, den ni tycker är allra bäst, och berätta för oss vad det är ni gillar med den.


Jag har inte läst särskilt många dystopier, men en som jag gillade var Syndaflodens år av Margaret Atwood. Kanske inte lättläst hela tiden. Jag fick intala mig själv att ha tålamod ibland, att gå på, fortsätta läsa. Det är en trilogi. De andra har jag inte läst, än. Berättelsen handlar om en våldsam, depraverad tid (framtid?). Ingenting i samhället fungerar normalt. Alla är paniskt rädda, både för det extrema våldet som gatugäng sysslar med och för en pandemisk smitta (syndafloden?). Det låter inte särskilt originellt. Har vi inte sett filmer och läst böcker som skildrar exakt detta ett antal gånger tidigare? Jo, men Atwood berättar på sitt eget sätt och det tycker jag räcker för mig.

fredag 4 november 2016

Cellen


Leif stannade och väntade medan vakten låste upp en tom cell. En knuff så att han mer eller mindre ramlade in. En minimal cell med en smal brits längs ena väggen. På slafen låg en tunn fläckig madrass och en grå filt. Ett hål i golvet som tydligen var toaletten. En kran på väggen vid sidan om. En liten glugg så högt upp att han inte kunde se ut. Det var allt. Han hörde hur cellen skramlande låstes bakom honom. Han kunde inte röra sig. Som fastklistrad i betonggolvet stod han kvar och betraktade det som tydligen skulle bli hans hem ett tag. Hur länge var oklart. Tårar fyllde ögonen. En skur av ensamhet och ångest öste över honom, sköljde genom kroppen. Han stönade högt. Faktum var att han inte hade en aning om vad som skulle hända. Den känslan av maktlöshet var nog det värsta. Känslan av att inte veta om han klarade det hela mentalt. Tänk om han bröt samman? Kunde han få kontakt med svenska ambassaden? Hur? Hade han rätt att ringa samtal? Han tänkte att han hade borde ha kollat det innan han åkte. Hur det funkade. Men hur skulle han ens i fantasin kunna tro att han skulle råka så illa ut? Redan andra dagen. Det rasslade bakom honom. Fler överraskningar? Han vände sig sakta om. En vakt hade öppnat en lucka i gallret och stod och tydligen och väntade på att han skulle ta emot en liten bricka. Han gick fram.
"Mat."

tisdag 1 november 2016

Kulturkollos veckoutmaning - rädslor


Att hantera sina rädslor. Så här kommer min berättelse:
Jag har kommit in i en påfrestande del av mitt liv. Jag är rädd för att bli allvarligt sjuk. Jag går omkring i skräck för att jag ska få eller redan har för högt blodtryck. Eller att jag ska få hjärtinfarkt. Eller att jag har en osteoporos, som gör att jag kommer att bryta ett ben när som helst. Sådana där tankar som ofta förlöjligas i sketcher eller som beskrivs i ironiska ordalag. Det är förstås för att det är mänskligt. Det inser jag. Jag är inte ensam, vi är många som går omkring och är rädda för att drabbas. Men det hjälper inte mig. Det här grubblandet är nytt för mig. Tidigare har jag aldrig tänkt tanken annat än att jag var frisk som en nötkärna.
Nu är jag gått med i ett hälsoprojekt som genomförs av Sveriges alla universitetssjukhus. Femtusen personer, mellan femtio och sextiofem år, får genomgå genomfattande och grundliga undersökningar för att konstatera hur hög risken är att drabbas och vad som behöver göras inför framtiden för att förbättra folkhälsan. Jag hoppas verkligen att resultaten för mig kommer att vara bra och att jag lugnar ner mig. Att det konstateras att jag är pigg och nyter. Den som lever får se...

Chauffören

En del från dagens text i NaNoWriMo:

Hösten 1973:

När mannen svängde av motorvägen läste Leif på skylten på huslängans tak. Det stod Rasta Krog och Motell. Han tyckte sig ha hört om vägkrogskedjan som nyligen öppnats vid kanten av Sveriges motorvägar. Kaffe hade de säkert. Han behövde verkligen kaffe. Starkt kaffe.
Chauffören gick före in. Utan att hålla upp dörren för Leif som snabbt fick sätta ena foten emellan för att inte få dörren rakt i pannan. De stod i kön till kassan. Ingen sa något. Ingen sa något heller när de satt på var sin sida av bordet och sörplade. Mannen satt med huvudet och blicken riktad snett ut genom fönstret. Leif studerade hans en aning hängiga kind med vertikala tunna rynkor. Kaffet var dåligt, smakade unket. Det gjorde inget. Det viktigaste var att han fått en stunds paus, rätat på kroppen och fått igång benen. Mannen mitt emot, han som rattade lastbilen, det slog Leif att han inte visste vad han hette, hävde i sig det sista ur koppen. Han tänkte inte fråga heller. Det var betydelselöst. Han hade ingen lust förresten.
"We go now" sa mannen och nickade med huvudet åt utgångshållet.
Leif svarade inte. Han bara reste sig upp, samtidigt som han drack upp.
Han somnade faktiskt sen. Det måste han ha gjort, eftersom han var omedveten om resan fram tills han märkte att hårdhänta fingrar tog om hans ena axel och ruskade.
"Copenhagen."
Leif gned sig i ögonen och nickade.
"You go off here."