En del från dagens text i NaNoWriMo:
Hösten 1973:
När mannen svängde av motorvägen
läste Leif på skylten på huslängans tak. Det stod Rasta Krog och Motell. Han
tyckte sig ha hört om vägkrogskedjan som nyligen öppnats vid kanten av Sveriges
motorvägar. Kaffe hade de säkert. Han behövde verkligen kaffe. Starkt kaffe.
Chauffören
gick före in. Utan att hålla upp dörren för Leif som snabbt fick sätta ena
foten emellan för att inte få dörren rakt i pannan. De stod i kön till kassan.
Ingen sa något. Ingen sa något heller när de satt på var sin sida av bordet och
sörplade. Mannen satt med huvudet och blicken riktad snett ut genom fönstret.
Leif studerade hans en aning hängiga kind med vertikala tunna rynkor. Kaffet
var dåligt, smakade unket. Det gjorde inget. Det viktigaste var att han fått en
stunds paus, rätat på kroppen och fått igång benen. Mannen mitt emot, han som rattade
lastbilen, det slog Leif att han inte visste vad han hette, hävde i sig det
sista ur koppen. Han tänkte inte fråga heller. Det var betydelselöst. Han hade ingen
lust förresten.
"We
go now" sa mannen och nickade med huvudet åt utgångshållet.
Leif
svarade inte. Han bara reste sig upp, samtidigt som han drack upp.
Han
somnade faktiskt sen. Det måste han ha gjort, eftersom han var omedveten om resan
fram tills han märkte att hårdhänta fingrar tog om hans ena axel och ruskade.
"Copenhagen."
Leif
gned sig i ögonen och nickade.
"You
go off here."