Cellen

Leif stannade och väntade medan vakten låste upp en tom cell. En knuff så att han mer eller mindre ramlade in. En minimal cell med en smal brits längs ena väggen. På slafen låg en tunn fläckig madrass och en grå filt. Ett hål i golvet som tydligen var toaletten. En kran på väggen vid sidan om. En liten glugg så högt upp att han inte kunde se ut. Det var allt. Han hörde hur cellen skramlande låstes bakom honom. Han kunde inte röra sig. Som fastklistrad i betonggolvet stod han kvar och betraktade det som tydligen skulle bli hans hem ett tag. Hur länge var oklart. Tårar fyllde ögonen. En skur av ensamhet och ångest öste över honom, sköljde genom kroppen. Han stönade högt. Faktum var att han inte hade en aning om vad som skulle hända. Den känslan av maktlöshet var nog det värsta. Känslan av att inte veta om han klarade det hela mentalt. Tänk om han bröt samman? Kunde han få kontakt med svenska ambassaden? Hur? Hade han rätt att ringa samtal? Han tänkte att han hade borde ha kollat det innan han åkte. Hur det funkade. Men hur skulle han ens i fantasin kunna tro att han skulle råka så illa ut? Redan andra dagen. Det rasslade bakom honom. Fler överraskningar? Han vände sig sakta om. En vakt hade öppnat en lucka i gallret och stod och tydligen och väntade på att han skulle ta emot en liten bricka. Han gick fram.

"Mat."