Skuld

När han vaknade såg han att det hade gått sex timmar. Han hävde sig upp ur sängen och flängde sen runt i lägenheten ännu en gång och ropade. Men Etta var och förblev borta. Han tänkte efter om hon vid något tillfälle hade pratat om någon vän. Kunde hon ha gått hem till någon drogmissbrukarvän? Knarkarkvart? Fanns de sådana i Marrakech? Han rynkade pannan och försökte påminna sig. Hur skulle han hitta personen även om han mindes? Han bestämde sig för att gå ut och leta. Hur omöjlig än chansen var att han skulle upptäcka henne, mitt i en storstad, som han dessutom hittade väldigt dåligt i. Det gick inte att sitta kvar i lägenheten. Han måste göra något. Åtminstone inbilla sig själv att han gjorde nytta. Taggar av skuldmedvetenhet stack i bröstet och gjorde honom illamående. Han skulle inte ha åkt. Men då hade han samtidigt lämnat en annan vän i sticket. Vilken sits han satt sig i. Han kunde inte veta, tänkte han, medan han sprang nerför trapporna och ut på gatan. Åt vilket håll skulle han gå? Ett namn poppade upp i skallen. Chockartat att hjärnan kunde funka så. Plötsligt bara leverera ett tänkbart namn. Brian. Efternamn? Under tiden han, utan att tänka på av vilken anledning, vek av åt höger upprepade han namnet högt för sig själv.

"Brian... Brian. Brian Roberts. Visst var det Roberts?"

En man klädd i en traditionell klädedräkt och den lilla obligatoriska pillerburken på huvudet stirrade på honom. Han ignorerade mannens stela blickar och gick vidare. Men vad hjälpte det honom att ha kommit på vad han hette? Inte alls. Vad skulle han göra med den kunskapen? Gå till stamfiket och höra om han möjligtvis kände till Brian? Det var den bästa idén han kunde komma på. Han gjorde en helomvändning på stället och gick snabbt åt andra hållet. Nu hade han åtminstone ett mål att gå till.