Chauffören

En del från dagens text i NaNoWriMo:

Hösten 1973:

När mannen svängde av motorvägen läste Leif på skylten på huslängans tak. Det stod Rasta Krog och Motell. Han tyckte sig ha hört om vägkrogskedjan som nyligen öppnats vid kanten av Sveriges motorvägar. Kaffe hade de säkert. Han behövde verkligen kaffe. Starkt kaffe.

Chauffören gick före in. Utan att hålla upp dörren för Leif som snabbt fick sätta ena foten emellan för att inte få dörren rakt i pannan. De stod i kön till kassan. Ingen sa något. Ingen sa något heller när de satt på var sin sida av bordet och sörplade. Mannen satt med huvudet och blicken riktad snett ut genom fönstret. Leif studerade hans en aning hängiga kind med vertikala tunna rynkor. Kaffet var dåligt, smakade unket. Det gjorde inget. Det viktigaste var att han fått en stunds paus, rätat på kroppen och fått igång benen. Mannen mitt emot, han som rattade lastbilen, det slog Leif att han inte visste vad han hette, hävde i sig det sista ur koppen. Han tänkte inte fråga heller. Det var betydelselöst. Han hade ingen lust förresten.

"We go now" sa mannen och nickade med huvudet åt utgångshållet.

Leif svarade inte. Han bara reste sig upp, samtidigt som han drack upp.

Han somnade faktiskt sen. Det måste han ha gjort, eftersom han var omedveten om resan fram tills han märkte att hårdhänta fingrar tog om hans ena axel och ruskade.

"Copenhagen."

Leif gned sig i ögonen och nickade.

"You go off here."