Kabinväskan

 Hopkrupen kravlade hon ut i mittgången, greppade kabinväskan i skåpet ovanför sätet och började den långsamma marschen. Utan att veta om det var den rätta vägen, anslöt hon sig till horden av människor som, som om de var förprogrammerade, tog med henne på en gemensam vandring rakt in i byggnaden.

På långt håll såg hon två tulltjänstemän, en kvinna och en man, flankera utgången. Bröstet höjde sig i takt med pulsen och hon flåsade lätt med halvöppen mun. Stående bakom en bred mans rygg tittade hon då och då hastigt fram för att kontrollera deras taktik. Bredbent och med händerna på ryggen flyttade de snabbt fokus från person till person. Så kvickt att hon nätt och jämnt hann registrera det.

Just då insåg hon att hon själv i det ögonblicket uppmärksammades. Blicken, den stickiga blicken, tog mått på henne. Det var som om hon kläddes av, vägdes på våg. Hon rätade på ryggen, rättade till den himmelsblå halsduken och tog några steg framåt. Snart förbi. Snart skulle hon vara i trygghet. De sade inget. Hon drog en djup suck.

”Hallå där!”

Först hade hon tänkt att bara gå vidare.

"Hallå! Du i blå halsduk."

Hon vände sig halvt om och pekade på sig själv med en frågande blick.

”Jag?”

De uniformerade mannen nickade och gjorde en gest med armen.

”Var vänlig och kom tillbaka hit.”

Stå i skuggan

Ingen skugga vilade över henne, sade han. Fast hon visste att han inte menade det. Egentligen. Det han åsyftade var att det visserligen hade blivit väldigt fel, men att han valde att hålla tyst. Han bestämde sig för att låta solen lysa över henne istället. Som det stod i bibeln: Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd. Han hade därmed gjort henne en tjänst, förstod hon att han tyckte. Kanske krävde han en gentjänst vid tillfälle.

Att stå i skuggan var förresten en bra sak. Att få skydd från solens starkt cancerogena strålar. Insåg hon nu när hon tänkte efter. Bara man såg till att inte försvinna i dunklet. Man måste synas ändå. 

Kulturkollos tisdagsutmaning

Berätta om en bok du läst eller resa som du gjort som på något sätt förändrade ditt sätt att se på Sverige eller världen. 

 Här är min:

Jag måste säga Andreas Normans bok 9,3 på Richterskalan. Den gav mig en insikt om att trygga Sverige kanske inte är så tryggt som jag alltid trott. Att vi inte är så förberedda och inte agerar så professionellt som vi borde i ett katastroftillstånd. Jag förstod att i vissa situationer står vi där handfallna allihop, lika chockade och oförmögna att göra något vettigt. Att det finns risk att vi, var och en, en dag står där ensamma och har bara oss själva att lita till. Men det är samtidigt mänskligt. Vi i Sverige är relativt förskonade från särskilt frekventa förödelser och tragedier. Vi var inte beredda. Helt enkelt.

Innan det är för sent

”Du är en kylig människa. Kall.”

Det skränade i kroppen. Det larmade så högt inne i huvudet att hon hade svårt att uppfatta hans röst. Det gjorde så ont. Hörde han inte det? Hörde han inte hennes rädsla?

”Hämmad och oförmögen att visa känslor. Seriöst. Du har ju allvarliga komplex. Skaffa hjälp.”

Först kände hon bara ilska. Tänkte på de gånger hon hade försökt, men han inte velat se. Under bråkdelen av en sekund hade hon flera gånger uppfattat en glimt i hans ögon, sett pannan veckas, för att sen förstå att han redan vänt sig bort från henne. I nästa ögonblick kopplade hon att han hade rätt. Så förfärligt rätt. Det var precis så. Hon vågade inte visa sitt nakna ansikte, vågade inte ta risker.

Så många gånger som hon velat lyfta armen, sträcka ut handen och få uppleva och känna honom. Låta handflatan smeka hans kind.

”Innan det blir för sent för dig. Gör något. Kanske vi råkar på varandra en annan gång. I en annan tid. I ett annat liv.”

”Men…”

”Nu drar jag.”

Borta

Jag önskar att jag kunde få alla att förstå meningen med livet. Att det inte finns någon. Efter många år av funderande har jag äntligen förstått. Det är just nu i denna stund som livet har en mening. För mig. Ingen ger mig någon betydelse att hänga upp min tillvaro på. Jag får skapa den själv.

I tusentals år har några, med större härskarambitioner än vi andra, hittat på olika anledningar till att göra livet besvärligt för oss. De har genom list och allehanda tricks fått oss att tro att vi måste det ena eller det andra för att få komma till… ja en himmel. Du syndfulla människa måste få förlåtelse innan du dör.

När jag slutar leva, är jag som individ borta för alltid. Jag finns kvar på jorden, som en liten del av alltet. Som det stjärnstoft som jag alltid varit. Som vi alla och hela universum består av.

B:n

Blommorna i vasen var av siden. Det var nog inte ens riktigt siden, tänkte hon, utan sidenliknande material. Trots att hon förstod att tanken var att i en allmän lokal kunde det finnas känsliga människor, rynkade hon på näsan av förtret. Hon gillade inte artificiella saker. Konstgjorda företeelser över huvud taget avskydde hon. Berit på kontoret till exempel, som hade hårextensions eller vad det hette. Hela tiden slängde hon med det förlängda håret, fram och tillbaka, för att alla skulle se. Eller lösbröst för den delen. När hon var på Askimsbadet i söndags hade hon fått syn på en kvinna som låg på rygg. Brösten stod rakt upp. Så gjorde ju inte riktiga bröst. Dessutom hade hon för övrigt varit smal som ett benrangel. Aldrig i livet att hon skulle vilja byta med henne. Naturligt var alltid bäst.

Blomma

Berit

Bröst

Benrangel

Byta

Klänningen

Klänningen var pösig. Det såg jag också. Men jag tyckte samtidigt att min mage försvann i tygvecken och armarna såg tunna ut där de stack fram under puffärmarna. Färgen gillade jag dessutom. Hallonröd. Det var som om färgen speglade sig i huden i mitt ansikte. Fick mina kinder att verka mindre bleka. Och längden var perfekt. Den slutade en decimeter ovanför mina knän. Jag tyckte att jag hade fina knän. De var inte alls knotiga eller bulliga, utan släta och lagom rundade.

”Men det ser du väl att klänningen inte passar dig. Du ser ut som en rund bulle.”

Jag krängde av mig klädesplagget, tog på mig mina väl använda jeans och min slitna blus och gick ut ur provrummet. Klev förbi kassan och gick ut på gatan. Kvar innanför det svarta förhänget låg en tillknycklad röd klänning.

Angelo

Jag reste mig upp och sträckte ut mina stela lemmar. Efter fyra timmars sträckskrivning fick det räcka. Jag slängde på mig ett par slitna blåjeans och en top, slet till mig några sedlar och gick ut. Baren på hörnet var mitt stamställe. De sena eftermiddagar som inte slutade med ett besök där var lätträknade. Mannen som stod bakom disken hette Angelo och han ägde baren. Under åren hade vi sakta men säkert lärt känna varandra. Nu för tiden frågade han aldrig vad jag ville ha. När han fick syn på mig slog han, utan ett ord eller en antydan till leende, upp en dubbel bourbon utan is i selterglaset. Sen drog han iväg det över disken. Hittills hade jag alltid fångat det.  

Det var tio år sen han kom. Men en stor ryggsäck uppslängd över ena axeln gick han med långa steg längs huvudgatan. En främling i staden. Den är så pass liten att här känner alla igen alla. En lång man med uppåtkammat svart hår, lite för långt i nacken. Genom jackans tyg kunde man ana rejäla bicepsmuskler. Han blev uttittad med besked, men det verkade han inte lägga märke till. Eller annars brydde han sig inte om det. Långt senare berättade han för mig varför han kom just till vår lilla håla. Att han föddes på stadens sjukhus och hade bott i samma hus som jag nu bodde tills han var sex år. Till och med i samma lägenhet. Nu var han tillbaka. Av en anledning.

Jag närmade mig. Det hade börjat skymma. Den tända skylten med texten Angelos bar i rödskrift stack i ögonen. Det var först i samma stund som jag näst intill snubblade rakt in i bilen som jag såg den. Slarvigt parkerad stod den svarta Audin snett över trottoaren, alldeles vid ingången. Bildörrarna var öppna.

Sitta

Jag sitter i en gungstol. Det var länge sen jag satt i en gungande möbel. Det vilar någonting meditativt, hypnosframkallande över gungstolar. Jag har en känsla av att de nog inte är trendiga. När jag var barn hade de flesta familjer en gungande möbel hemma. En stoppad fåtölj försedd med medar eller en i målat trä med lös dyna. Eller annars kanske det stod en hammock i ett hörn av trädgården. Då kunde man dela stunden och tankarna med en kär vän. Det var rofyllt att sakta låta kroppen pendla fram tillbaka. Jag tänkte så bra.