Innan det är för sent

”Du är en kylig människa. Kall.”

Det skränade i kroppen. Det larmade så högt inne i huvudet att hon hade svårt att uppfatta hans röst. Det gjorde så ont. Hörde han inte det? Hörde han inte hennes rädsla?

”Hämmad och oförmögen att visa känslor. Seriöst. Du har ju allvarliga komplex. Skaffa hjälp.”

Först kände hon bara ilska. Tänkte på de gånger hon hade försökt, men han inte velat se. Under bråkdelen av en sekund hade hon flera gånger uppfattat en glimt i hans ögon, sett pannan veckas, för att sen förstå att han redan vänt sig bort från henne. I nästa ögonblick kopplade hon att han hade rätt. Så förfärligt rätt. Det var precis så. Hon vågade inte visa sitt nakna ansikte, vågade inte ta risker.

Så många gånger som hon velat lyfta armen, sträcka ut handen och få uppleva och känna honom. Låta handflatan smeka hans kind.

”Innan det blir för sent för dig. Gör något. Kanske vi råkar på varandra en annan gång. I en annan tid. I ett annat liv.”

”Men…”

”Nu drar jag.”