Kabinväskan

 Hopkrupen kravlade hon ut i mittgången, greppade kabinväskan i skåpet ovanför sätet och började den långsamma marschen. Utan att veta om det var den rätta vägen, anslöt hon sig till horden av människor som, som om de var förprogrammerade, tog med henne på en gemensam vandring rakt in i byggnaden.

På långt håll såg hon två tulltjänstemän, en kvinna och en man, flankera utgången. Bröstet höjde sig i takt med pulsen och hon flåsade lätt med halvöppen mun. Stående bakom en bred mans rygg tittade hon då och då hastigt fram för att kontrollera deras taktik. Bredbent och med händerna på ryggen flyttade de snabbt fokus från person till person. Så kvickt att hon nätt och jämnt hann registrera det.

Just då insåg hon att hon själv i det ögonblicket uppmärksammades. Blicken, den stickiga blicken, tog mått på henne. Det var som om hon kläddes av, vägdes på våg. Hon rätade på ryggen, rättade till den himmelsblå halsduken och tog några steg framåt. Snart förbi. Snart skulle hon vara i trygghet. De sade inget. Hon drog en djup suck.

”Hallå där!”

Först hade hon tänkt att bara gå vidare.

"Hallå! Du i blå halsduk."

Hon vände sig halvt om och pekade på sig själv med en frågande blick.

”Jag?”

De uniformerade mannen nickade och gjorde en gest med armen.

”Var vänlig och kom tillbaka hit.”