Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

lördag 14 juli 2012

Hennes egenhet


Hennes varma kropp och glödande ord har en speciell doft. En exklusiv lukt som enbart är hennes egen. Allt omkring henne andas på samma sätt. Har samma lynne. Samma drag.
I sjöns blanka spegelbild studerar hon sitt ansikte. Bakom konturerna av sin kropp förnimmer hon suddiga anletsdrag. Okända varelser som betraktar henne. Som en reflektion från himlen speglar de sig i vattnet.

Ser de henne som hon ser sig själv? Hur ska hon kunna veta?

fredag 13 juli 2012

Att prata allvar

-          Nu pratar vi allvar här, förstår du, sa hon och höjde pekfingret mot honom.

-          Peka inte på mig. Min mamma sa alltid att det var fult att peka. Hur menar du? Allvar?

-          Jag menar att hon är, alltså helt allvarligt, så kylslaget normal.
Hon kisade med ögonen som om hon var lite osäker på hur påståendet skulle tas emot.

-          Vad betyder det? Normal förstår jag, men kylslaget?
Han kisade inte, utan spärrade upp ögonen i en förvånad pose, lutade sig bakåt mot stolsryggen och la armarna i kors, samtidigt som han satte sina nakna fötter mot köksbordets överkant.

-          Att hon i alla lägen måste vara så in i helvete korrekt. Jag tror inte att hon ens har hört talas om ordet impulsivitet. Som du nu, till exempel, fick för dig att sätta fötterna mot bordet. Det skulle aldrig falla henne in. Hon skulle, tvärtom, sitta drottninglikt med ben och fötter ihop, lite på snedden.

-          Fast det är ju egentligen inte så väluppfostrat att sitta som jag gör.
Han tog snabbt ner fötterna från köksbordet och lutade sig istället mot henne.

      -       Eller hur?

-          Men, sa hon i ivrig ton, ibland måste vi kasta loss, kasta oss ut, utan eftertanke. Kanske ångra oss, men då har vi försökt.

-          Hur vet du vad hon har gjort i livet? Hon kanske har gått på en massa nitar. Eller så vill hon helt enkelt vara sådan, kylslaget normal, som du kallar det.

-          Du känner henne förstås bättre än jag?

-          Inte alls, men vad vet vi om andra människor? Har du inte lärt dig det under alla dina ”adventures”? Alla döljer vi en massa. Vad döljer du?
Hon log, reste sig upp, rundade bordet och tog tag i hans högra hand.

-          Du skulle bara veta. Kom. Jag vill visa dig något som du inte visste om mig.

onsdag 11 juli 2012

Farfar och jag

      -          Farfar?

Med sina små späda fingrar tog hon ett tag om ena benet på farfars blå slitna snickarbyxor. Lisa var förtjust i farfars arbetsbyxor. Det fanns så många roliga fickor överallt som hon kunde utforska. Hon kunde hitta alla möjliga saker. En gång fann hon en liten röd ask i en smal lång ficka, som satt på utsidan av byxorna, vid farfars ena lår. När Lisa skakade den skramlade det inuti. Det gick inte att låta bli, hon tittade upp på farfar. Nej, han hade inte märkt något. Hon lirkade upp locket. Det var lakritsgodis.

-          Ja, Lisa?

-          Farfar, ska vi ta en promenad ut på åkrarna du och jag?

-          Ja, det gör vi Lisa.
Lisa visste att farfar, som var bonde, ofta gick ut på sina ägor och inspekterade. Han tog ett lätt tag om några strån med havre eller vete, granskade nära och noggrant om säden var frisk och växte bra.

-          Jag tar gärna med Lisa på mina exkursioner, hade hon hört att farfar sa till mamma, hon går så stadigt och bra och är en fin vandringkompanjon. Jag tror att hon kan gå hur långt som helst.
Lisa förstod inte var exkursion betydde, men det gjorde inget. Det räckte att hon visste att farfar tyckte att de gick så bra tillsammans.

-          Ja visst, sa mamma, gå ni, men Lisa du får se till att farfar och du ser er för innan ni går över landsvägen. Du får skydda din farfar från bilarna. De kommer så snabbt. Hur är det nu man gör, Lisa?

-          Jag håller farfar i handen. Sen tittar jag först åt vänster, sen åt höger, sen en gång till, fort, åt vänster innan vi går.

-          Bra Lisa.


söndag 8 juli 2012

Skolplanschen

Hon satte sig på den anvisade stolen, lutade sig mot ryggstödet och stirrade rakt in i väggen. Det hamrade fortfarande i skallen. Hon lutade huvudet bakåt för att vila nacken. Väggen mitt emot var vitmålad och en gammal skolplansch var uppsatt på en kraftig krok. Hon kände väl igen den typen av illustration från skoltiden. Ditklistrad på en lagom stor träskiva, förstärkt med mässingsskydd i de fyra hörnen. Men den här visade inga belysande exempel från någon del av sjukvården. Förvånat betraktade hon planschen med olika skogssvampar på.

Ögonlocken började kännas tunga. Hon gav efter för dåsigheten och blundade. Svävade bort. Det var varmt. Hon befann sig på en sandstrand. Bakom henne växte höga palmer. Varför är hon ensam här? Var är alla? Måste bada. Svettigt. Hon reste sig upp. På väg ner mot vågorna körde hon sina nakna fötter långt ner i den varma sanden. Så långt ner att sanden kändes kall. Vågorna slog rytmiskt mot havskanten. Vattnet mötte henne i en kaskad av vitt, hon gick långt ut. La sig sakta ner i det turkosblå vattnet. Det gick inte att andas, hon var under vattnet, kämpade för att komma upp. Få luft.
En man stod över henne. Han hade en liten spruta i ena handen, riktad mot hennes vänstra överarm. Det stack till.

-          Hjälp till, sa han.
Händer tog tag om hennes armar, drog henne upp från stolen. Hon kände sig fullkomligt kraftlös, som en zombie lät hon sig ledas ut ur rummet.


lördag 7 juli 2012

Den vita rocken

Hon bet ihop och lät den övre tandraden med intensiva snabba rörelser nöta mot den undre. Genom manövern uppstod en friktion, som åstadkom ett gällt gnissel inne i hennes huvud. Oväsendet till trots kände hon sig ändå bättre. Oljudet dränkte de skärande hammarslagen som höll på att ta kål på hennes hjärna.

Längre ner i korridoren uppenbarade sig en figur. Den uppknäppta vita rocken slängde runt hans gängliga kropp. Den ända upp till halsen knäppta bomullsskjortan och flugan i samma färger, rött, grönt och blått, hade olika rutmönster. Det flimrade för hennes ögon, hon blev bländad. Huvudvärken skrek åter i henne.
-          God morgon. Är det du som är Lisa?

-          Mm.

-          Det är jag som är doktor Franzén. Var så god och kom med här.
Han svängde runt så hastigt att rocken stod rakt ut som en spänd spinnaker runt honom.

      -       Mitt rum ligger här intill. Vi går dit så vi får prata i lugn och ro. Det blir väl bra?

Doktor Franzén? tänkte hon. Borde jag känna till det namnet?

-          Det blir väl bra?

-          Mm.
Han gick fram till en av dörrarna till vänster i korridoren, tog upp en tjock nyckelknippa som satt i bältet. Det rasslade högt när hans högra hand vispade runt i högen av nycklar.

      -          Här är den.

Han låste upp dörren, vände sig mot henne och visade med en svepande handrörelse att hon kunde gå in.

-          Sätt dig där, sa han och pekade på en besöksstol, jag kommer snart.
Hon gick in, samtidigt hörde hon hur dörren stängdes bakom henne. Det knäppte till i låset.

söndag 1 juli 2012

Klockan fem i halv tio


Jag föll för hans vackra röst. Han ringde till mig och beställde varor. På den tiden jobbade jag på Arvid Olofssons Cash vid Partihallarna. Han var en lojal kund som vi räknade med skulle stötta oss så länge hög kvalitet var vårt riktmärke. Vi sålde mest direkt till restauranger och han drev en lunchkrog på Andra Långgatan. Jag visste precis i vilken minut han skulle ringa. Varje fredag punktligt klockan 0925H. Just exakt fem i halv tio. Det föll mig aldrig in att fråga varför han alltid ringde i just den minuten. I samma sekund som jag hörde den ettriga signalen ljuda tog jag upp luren.
-          Ja, det är Anna-Karin, sa jag och försökte låta sensuell på rösten.
Alla fredagsmorgnar, det första jag tänkte på när jag vaknade av mobilttelefonens alarmfunktion: Idag får jag prata med honom. Hjärtat tog ett glatt extraskutt vid tanken.

Även om ingen av oss nämnde något någon enda gång, tror jag att vi båda två njöt av de här korta gemensamma stunderna. Det liksom vibrerade i telefonledningen.
Vi träffades aldrig. En fredag i maj ringde han inte. Mina fingrar darrade när jag slog numret till hans restaurang. Ingen svarade.