Klockan fem i halv tio

Jag föll för hans vackra röst. Han ringde till mig och beställde varor. På den tiden jobbade jag på Arvid Olofssons Cash vid Partihallarna. Han var en lojal kund som vi räknade med skulle stötta oss så länge hög kvalitet var vårt riktmärke. Vi sålde mest direkt till restauranger och han drev en lunchkrog på Andra Långgatan. Jag visste precis i vilken minut han skulle ringa. Varje fredag punktligt klockan 0925H. Just exakt fem i halv tio. Det föll mig aldrig in att fråga varför han alltid ringde i just den minuten. I samma sekund som jag hörde den ettriga signalen ljuda tog jag upp luren.

-          Ja, det är Anna-Karin, sa jag och försökte låta sensuell på rösten.

Alla fredagsmorgnar, det första jag tänkte på när jag vaknade av mobilttelefonens alarmfunktion: Idag får jag prata med honom. Hjärtat tog ett glatt extraskutt vid tanken.

Även om ingen av oss nämnde något någon enda gång, tror jag att vi båda två njöt av de här korta gemensamma stunderna. Det liksom vibrerade i telefonledningen.
Vi träffades aldrig. En fredag i maj ringde han inte. Mina fingrar darrade när jag slog numret till hans restaurang. Ingen svarade.