Att prata allvar

-          Nu pratar vi allvar här, förstår du, sa hon och höjde pekfingret mot honom.

-          Peka inte på mig. Min mamma sa alltid att det var fult att peka. Hur menar du? Allvar?

-          Jag menar att hon är, alltså helt allvarligt, så kylslaget normal.

Hon kisade med ögonen som om hon var lite osäker på hur påståendet skulle tas emot.

-          Vad betyder det? Normal förstår jag, men kylslaget?

Han kisade inte, utan spärrade upp ögonen i en förvånad pose, lutade sig bakåt mot stolsryggen och la armarna i kors, samtidigt som han satte sina nakna fötter mot köksbordets överkant.

-          Att hon i alla lägen måste vara så in i helvete korrekt. Jag tror inte att hon ens har hört talas om ordet impulsivitet. Som du nu, till exempel, fick för dig att sätta fötterna mot bordet. Det skulle aldrig falla henne in. Hon skulle, tvärtom, sitta drottninglikt med ben och fötter ihop, lite på snedden.

-          Fast det är ju egentligen inte så väluppfostrat att sitta som jag gör.

Han tog snabbt ner fötterna från köksbordet och lutade sig istället mot henne.

      -       Eller hur?

-          Men, sa hon i ivrig ton, ibland måste vi kasta loss, kasta oss ut, utan eftertanke. Kanske ångra oss, men då har vi försökt.

-          Hur vet du vad hon har gjort i livet? Hon kanske har gått på en massa nitar. Eller så vill hon helt enkelt vara sådan, kylslaget normal, som du kallar det.

-          Du känner henne förstås bättre än jag?

-          Inte alls, men vad vet vi om andra människor? Har du inte lärt dig det under alla dina ”adventures”? Alla döljer vi en massa. Vad döljer du?

Hon log, reste sig upp, rundade bordet och tog tag i hans högra hand.

-          Du skulle bara veta. Kom. Jag vill visa dig något som du inte visste om mig.