Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

måndag 31 december 2018

År 2019


Välkommen till mig
Året 2019
Löftet jag fastställt

Det är nu allt ska hända
Min nybyggda karriär


Gott nytt år!


torsdag 27 december 2018

Saknad


Du med mig med dig
Tidevarvet är borta
Tomheten råder

Jag betraktar dig och vet
att snart träffas vi igen



fredag 21 december 2018

Princip


"Av principiella skäl"

Det uttrycket är inte kul. För mig betyder det att jag begränsar mig. Att jag stänger in mig i den berömda boxen och att lådan har okrossbara väggar. För att utvecklas måste jag göra precis tvärtom. Aldrig bygga upp några orubbliga väggar runt mig. Försöka vara mottaglig. Se andra. Lyssna på andra, även om de inte tycker som jag.

Fast jag är den första att erkänna att det är en utmaning, som jag inte vet om jag klarar av. Men jag lovar att jag ska anstränga mig.




torsdag 20 december 2018

Drama (tanka)


Rädslan för andra
gör att hennes blod isar
håller hakan högt

Hör dem teaterviska
att hon är en dramaqueen

onsdag 19 december 2018

Toppen


Höjdpunkten på året. 
Är det så det ska upplevas? 
Nu för tiden vill jag egentligen inte. 
Förtränger så gott det går. 
Låtsas att jag klurar och klurar, räknar och räknar. 
Fast det är klart att jag vet. Alltför väl.



tisdag 18 december 2018

Bara


"Varför är du så arg jämt?" sa han, satte huvudet på sned och log.

Hon kände hur ilskan på ett litet kick invaderade hennes kropp.

"Taggarna ut ständigt, eller?" fortsatte han.

Hon darrade av indignation och öppnade munnen för att ropa rakt ut. Inget ljud kom över hennes läppar. Full av ångest stirrade hon på honom.

"Hur är det med dig, gumman? Du är alldeles röd i ansiktet."

Han lutade sig fram över bordet.

"Jag skojade ju bara. Det förstår du väl?"



måndag 17 december 2018

Förmåga


Det är på grund av självkritiken jag slår huvudet i väggen hela tiden. Jag önskar att jag kunde vara vänligare mot mig själv. Att jag insåg att jag inte är ensam om att göra fel. Om jag lyfte blicken skulle jag förstås se alla gränslösa misstag människor med makt över andra gör runt världen och som påverkar många fler. Mina felsteg påverkar allra mest mig själv. Jag vet ju det. Jag vill förlåta men har inte förmågan.



torsdag 13 december 2018

Lucia


Morgonen är så skum
ljuset oss brister
i alla våra rum
önskar vi solister
Då kommer solen hit
Lucia med hela sin svit
av alla tärnor
av alla tärnor


Du kan själv sjunga med i texten genom att gå in på Youtube, följande adress:

https://www.youtube.com/watch?v=wSNdKFrLvyE


onsdag 12 december 2018

Jag


Om femtio år finns jag inte kvar
Då är jag sedan länge mull och stoft
Eller kanske finns jag till
Är en del av en människas hud
eller tulpanens röda kronblad
Den som blommar i månaden maj
Hoppets tid



tisdag 11 december 2018

Idag


Jag stirrar ut genom sovrumsfönstret. Decemberregnet vräker sin väta över asfalten och får den att blänka i dunklet. En vindil tar tag i en man som kommer gående på trottoaren. För att inte tappa balansen stannar han tvärt. Tar några snedsteg. Han hukar, fortsätter med möda sin vandring. Så med ens. Mannen stannar igen. Han vrider huvudet uppåt. Regnvatten strömmar över hans ansikte och rinner nerför halsen. Han skrattar, tittar rakt på mig, höjer ena armen och viftar. Som om han vill att jag ska ansluta mig till honom i en regnfest. Jag slänger på mig en regnkappa och rusar ut. Plaskar genom vattenpussarna och kommer fram till honom. Kastar mig i hans blöta famn.



måndag 10 december 2018

Festen med stort F


Sorlet fyllde den enorma salen. Bruset ökade på skränet som sedan länge invaderat min hjärna. Medan jag vandrade längs borden och letade efter mitt namn, försökte jag tänka bort ljudet. Det funkade hyfsat ibland. Jag stannade upp. Mitt namn i snirkliga bokstäver.

"Blir ni min bordsdam?" sa han.
"Det verkar så", sa jag och log mot mannen med askgrått hår som vilade på hans axlar.
"Allison heter jag. James".

Hans röda kinder dallrade en aning när han nickade mot mig och sen drog ut min stol. Jag trängde mig förbi honom och damp ner. Han satte sig bredvid mig.

"Jag känner igen er från teve", sa jag.
"Kanske för att jag fick priset i fysiologi eller medicin", sa han och ögonen plirade  bakom glasögonens skimmer.
"Så bra. Kan jag få lov att ställa en fråga?"
"Visst. Det kan väl gå bra."
"Min tinnitus. Hur blir jag av med den?" frågade jag och pekade på mitt ena öra.
"Nu är det ju inte sådana besvär jag forskar på."
"Så synd."



lördag 8 december 2018

Målsnöret


Det fräsande ljudet. Jag tittar uppåt och ser gaslågan. Ballongen lyfter. Luften är iskall, ändå skön och mjuk mot mina kinder.  Marken breder ut sig under mig. Allt är inbäddat i vitt, täckt med snö så långt jag kan se. Jag tittar på skaran av människor därnere. Alla är klädda i vargpäls och pälsmössor med stora öronskydd. Ännu kan jag skönja deras runda ansikten med bruna kinder. höjer de armarna och vinkar. Jag viftar tillbaka och vet att jag kommer att sakna dem. Snart är mina vänner små prickar, liknar små mulliga pälsdjur. Vi vinkar en sista gång till varandra. Jag ser deras mörka konturer försvinna långt bort i fjärran. Jag har bestämt mig, måste fullfölja min långa resa och till slut ta målsnöret med mig.



torsdag 6 december 2018

Fenomen


Det var tydligt att han såg på sig själv som den mest snillrika, att han var en fena på att analysera fenomen och på att förstå det sociala spelet . Alla andra tyckte naturligtvis som han. Något annat sätt att se på världen fanns inte. År efter år fick han hålla på. Alla hade fokus på hans ständigt talande mun, lyssnade, nickade och höll med. Ingen protesterade. Ingen ställde sig upp och lämnade bordet.
En dag klarnade bilden för mig. Jag insåg hur skev hans världsbild var och förstod att han var asocial. Han var en farlig man. För allas skull borde han utplånas. Försvinna från jordens yta. Helst skjutas upp och hamna i omloppsbana. För evigt tvingad att pendla runt, runt planeten och vara piskad att se oss andra gå omkring här nere på jorden. Han skulle höra hur vi sa:

"Undrar vart han tog vägen, den där? Vad var det han hette?"
"Jag har glömt, faktiskt."
"Så himla skönt att slippa höra hans gnälliga, doserande röst", sa jag och lyfte blicken mot himlen.

Något oidentifierbart flygande objekt drog som en pil över himlen.

"Kom", sa jag. "Vi går och tar var sitt glas champagne på vinbaren. Jag fick med ens lust att fira."



onsdag 5 december 2018

Snön


Jag kommer ihåg den gången för så många år sen när jultomten kom. Mamma och jag stod i köksfönstret. Jag kände mammas händer värma mina axlar. Vi väntade, spejade ut i mörkret. Så fick vi syn på honom. Medan han balanserade en brun säck på ryggen pulsade han fram i den halvmeterhöga snön. För varje steg vaggade han fram och tillbaka och höll på att ramla.

"Varför pulsar han i snön?"
"Jag vet inte hjärtat."

Så bultade det hårt på dörren.

"Öppna du", sa mamma.
"Jag vågar inte", sa jag. "Tänk om han är arg för att han nästan ramlade i snön?"
"Det är han inte. Gå du."

Jag tassade fram till ytterdörren, lyfte armen, satte fingrarna runt handtaget och drog upp. Han fyllde hela öppningen, tog ett steg framåt. Fastnade i dörren. Tryckte. Försökte med våld pressa in kroppen. Jag och mamma stirrade. Ett brak och jultomten stod på huvudet rakt in i vår hall. Säcken kom efter, dök och landade på stengolvet med ett kraschande ljud. Fortfarande stod mamma och jag helt stilla.

"Jäklar, jäklar", sa tomten medan han med möda vände på kroppen och damp ner sittandes.

Jag kände igen rösten. Han tog av sig masken. Hans kinder var röda och pannan blöt av svett.

"Farbror Tore? Är det du som är jultomten?"

En stund senare, när vi alla hade lugnat ner oss, satte vi oss i köket. Tomten hällde ut säckens innehåll på köksbordet. En väggklocka med visare som ramlat av, vinglas som förvandlats till vassa glasbitar och en glasvas som gått rätt itu. Men mina hockeyrör var hela. Vilken tur!



tisdag 4 december 2018

Dansa


Varje dag måste hon dansa
Då spinner kroppen loss
Hon blir ung på nytt
Upplever tyngdlösheten
i hans starka armar

För att inte glömma bort
tar hon samma steg som de gjorde
Runt runt i rummet
Längtar efter att omslutas av honom
Förnimmer saknadens tyngd



måndag 3 december 2018

Flickor


Hur gärna Anna än ville kunde hon inte vara någon ängel. Flickor skulle vara som helgon. Inte synas, inte höras, inte vara till besvär. Hon klarade inte att leva upp till förväntningarna. Det uttrycket hade hon hört pappa säga. Hon visste inte om pappa pratade om henne eller någon annan. När hon häromdagen gjorde illa högra stortån, den fastnade i den lilla smala området mellan golvet och dörren, skrek hon högt. Och svor.

"Helvete!" ropade hon rakt ut. "Aj aj!"

Det blödde faktiskt. Jättemycket. Mamma kom springande från köket och fick syn på blodiga märken efter Annas tå på parkettgolvet.

"Vad håller du på med?" sa mamma. "Bloda inte ner golvet mer än nödvändigt", fortsatte hon.

Att inte mamma kunde förstå att det gjorde ont. Hon ville sitta i mammas knä och kramas. Men mamma bara vände sig om och kom tillbaka med en blöt trasa och hushållspapper.

"Sätt det här runt tån ", sa hon och höll fram pappret. Gå ut i badrummet och skölj av. Det finns plåster i skåpet."



lördag 1 december 2018

För närvarande

För närvarande har jag inte så mycket mer tid idag att skriva. Sjung gärna följade text till melodin Please release me, let me go (min egen lilla version) om ni har lust:


Oh Per-Erik kom tillbaks
för jag längtar till dig varje dag
Vår tid tillsammans blev för kort
Låt mig se dig bara en gång till
Bara denna enda gång
Kanske släpper jag dig sen
Kanske gör jag inte det
Oh Per-Erik kom tillbaks till mig



fredag 30 november 2018

Heder


En haiku:

Jag vill använda ordet dygd i sista frasen, som jag tycker är ett vackert ord. Men jag tvekar eftersom jag tycker att ordet har fläckats av att tolkningen oskuld eller kyskhet. Ger mig rysningar. Heder har tyvärr också en negativ klang. Tänker ändra på det genom att använda det i andra sammanhang än s.k. hederskultur. Ryser igen.

Begynnelsen sker
Vi föds alla skuldlösa
Hedern  i behåll?

torsdag 29 november 2018

Framtiden


Ellen ser inte fram emot framtiden. Hon hör hur allvarliga problem hopar sig mer och mer överallt i världen. Demokratin är hotad. Mänskliga rättigheter blir hårt ansatta. Ledare med fula maktambitioner sprider ut sig. Att vara så kallat lyckad, vara stark blir allt viktigare. Hur ska alla svaga kunna hävda sig? Kommer de att bli attackerade av flåbusar som utan hot om repressalier ger sig på oliktänkande och fredlösa? Kommer de att duka under för fattigdom och orättvisor?

Går livets betingelser i cykler? Cirkeln är sluten. Är det dags för den mörka tiden?

I vissa stunder när Ellen grubblar, tycker hon att det är skönt att redan ha levt största delen av sitt liv.



onsdag 28 november 2018

Men


Du lockade mig
Du vinkade med fingret
Ditt skratt förförde
men
Tvivlet omfamnade mig
Attraktionen gav vika


tisdag 27 november 2018

Jobbet


Ulrika satt och åt yoghurt. Samma som hon gör varje morgon. En vana som hon varken ville eller kunde bryta. Frukosten var en kraft som gav henne energi att klara av, åtminstone, förmiddagen. Jobbet var en pina. Ulrika vantrivdes. Ingen lyssnade. Alla var upptagna av sitt. Var det inte barnens vantar som försvunnit så var det barnens farmor som inte ville sitta barnvakt. Farmor hade sannerligen ett eget liv att leva. Ulrika kände sig oönskad. En ickeperson som ingen ens kommenterade när hon någon gång hostade till och försökte säga att hon hade något att tillföra diskussionen. Helst hade hon velat ta en hammare och slå i huvudet på kollegorna. Inte ens den gången hon mitt i alltihop ställde sig upp och sa:

"Jag har vunnit i Vem vill bli miljonär. Jag fick högsta vinsten!"

Inte ens då reagerade de.



måndag 26 november 2018

Jul


Gittan ville glömma att det var jul. Annars högaktningsfullt strunta i den. Fast det var omöjligt. Snart kom gästerna. Den lilla familj hon hade kvar. Det minsta de kunde begära av henne var att hon hade en dekorerad julgran. Med knyckiga rörelser drog hon på sig raggsockorna, satte fötterna i läderstövlarna och slängde upp dörren. Det låg en lukt av hästgödsel i luften. Kylan och frånvaron av vind gjorde att doften omslöt henne. Gittan öppnade munnen och andades in. Hästdoften var inte alls oangenäm. Den ingav vemod. Flashbacks från barndomen. På den tiden när hon och kompisen Pia red barbacka.

Hon hämtade motorsågen i ladan och klev sen rakt ut i granskogen. Tanken på Lena gjorde henne irriterad igen. För ett halvår sen kom hon och sa att hon blivit vegan. Så nu skulle hon få laga speciell mat till Lena. Ingen sill, ingen skinka, inga revbensspjäll. Nej då, inte alls. Fast Gittans egentillverkade körsbärslikör, den passade. Minsann.
I och för sig förstod hon Lena. Känslan var ömsesidig. Vi skötte inte om våra djur. Fast det var ju faktiskt så att hon köpte grisköttet av grannbonden. Det hjälpte inte. Lena vägrade.

Där såg hon en perfekt gran. Hon drog igång sågen. Undrade samtidigt varför Lena inte ömmade för granarna. De hade väl också känslor. Eller hur?



söndag 25 november 2018

Vi


Människan är ett
galet djur som utnyttjar
andra som slavar

Vi kommer att förgöra
oss. Ödet är beseglat



fredag 23 november 2018

Att spela


Jag gillar inte att gå på pianolektioner på tisdagar efter skolan. Om jag tänker efter hatar jag det. Jag vill egentligen bara sitta hemma i min säng på mitt rum och läsa. Just nu håller jag på med Hungerspelen. Katniss är en jättetuff tjej.  Som hon skulle jag vilja vara. Men min mamma tycker att jag ska gå dit. Inte bara tycker, hon tvingar mig. Det gör att jag får lufsa dit. Ibland försöker jag se till att något händer mig på vägen så att jag slipper. Häromdagen gick jag rakt ut i gatan, precis när jag hörde bussen komma. Men då blev jag så rädd att jag hoppade tillbaka upp på trottoaren. Fartvinden från bussen svischade över mitt ansikte. Nu är jag på väg in. Jag hör honom klinka på pianot inne i salen. Jag vill spy. Så jag vänder och går ut igen. Jag vägrar. Mamma får säga vad hon vill.



torsdag 22 november 2018

Humör


Pappas oberäkneliga humör under hennes barndom hade paradoxalt nog gjort henne till en egocentriker. En överlevnadsstrategi som så här långt efteråt kunde te sig obegriplig. Resultatet blev att hon som vuxen vältrade runt, runt i egna misslyckanden och i hatet mot pappa. Vid de tillfällen som bjöds, ältade hon egna känslor och kränkningar, utan stopp. Länge var hon omedveten om sitt beteende. När det gick upp för henne knockade det henne helt. Det dåliga samvetet slog till som ett hårt slag i mellangärdet. Hon ville be alla, som kommit i hennes väg, om ursäkt. Det var förstås inte möjligt. Istället lovade hon sig själv att börja lyssna på andra. Ibland kunde hon numera tänka på pappa utan att döma. Kunde till och med förlåta honom. Inte helt, men en bit på väg till någon slags sympati var hon.



onsdag 21 november 2018

Hem


Det tog tid, men till sist hade hon hittat trattkantareller. En delikatess. En ovanlig sådan. Vanliga kantareller fanns det gott om. Dem hade hon så när tröttnat på. Hon tittade på klockan. Herregud! Hon hade varit ute i skogen i fem timmar. Det var då den slog till med all kraft. En besynnerlig upplevelse. Som om någon (vem?) satt inne i hennes kropp och med knotiga häxfingrar tog tag i magsäcken och vred runt. Hon kved högt.
Hem! Hon måste hem. Nu. Hon greppade svampkorgen och trampade runt för att hitta stigen tillbaka. Det fanns ingen. Snår, sly och granar överallt.



tisdag 20 november 2018

Kulturkollos utmaning den här veckan


I veckans utmaning ska vi dela med oss av minst ett kulturellt fenomen (litteratur, film, teater, serier osv.) som tråkar ut mig så till den milda grad att jag inte förstår hur någon överhuvud taget kan ägna tid åt det och minst ett kulturellt fenomen som jag aldrig upphör att intressera mig för.

Mina fenomen hänger ihop, eftersom de kommer från samma media:

Något som jag tycker urbota förskräckligt illa om och som jag snabbt zappar förbi, så fort jag kan, är alla matprogram på teve. Jag orkar inte! Vet inte vad alla heter, ingen nämnd och ingen glömd. Bara sluta!

Däremot teveprogram som visar idrott ... sådana kan jag lägga hur mycket tid som helst på. Underbart att Play finns nu för tiden. Om jag missar ett evenemang, kan jag alltid se det senare. Jag ser en hel del förutom rally, formel 1 och wrestling. Och biljard om det är sport. Kanske något mer som jag inte kommer ihåg just nu. Men det är ganska lätt att "gå miste om" dem, eftersom den typen av sport visas ganska sällan.






Ibland

En liten, liten scen jag skrev nu som kanske kommer med i mitt manus:


En gång drömde han att han vaknade en morgon och upptäckte att celldörren stod öppen. Medan han oupphörligt stirrade på den reste han sig sakta upp. Han kände sig som en sengångare eller en dansare som rörde sig i ultrarapid. Rädslan satt som berget i axlarna och gjorde hans rörelser stela. Han var säker på att om han rörde sig för snabbt skulle öppningen slås igen, mitt framför näsan på honom. Äntligen tog han sista klivet. Han vred på kroppen och såg cellen utifrån. Han var fri! Hjärtat skenade, slog vilda oregelbundna slag. Han måste ut!


måndag 19 november 2018

Eftertraktad


Vi är eftertraktade vi pengar
Vi gillar att hela tiden vara i omlopp
Att det händer mycket omkring oss
Om än nu för tiden förvandlade till ett fyrkantigt litet kort
eller virvlar omkring som osynliga andar i cyber space
Vi vill ändå att ni ska ha respekt för oss
Faror och skojare lurar överallt



fredag 16 november 2018

Ut på gatan


Bilen stod på andra sidan gatan. Då och då såg hon ut genom fönstret. Varje gång samma sak. En man låg med huvudet över ratten. Helt stilla. Sov han? Men han rörde sig inte alls. Hade han fått hjärtinfarkt? Var han allvarligt sjuk? Var han död? Till sist var hon tvungen. Hon halvsprang ner för trapporna, ut genom porten och ut på gatan. När hon närmade sig bilen saktade hon ner. Kikade in. Han halvlåg fortfarande. Helt orörlig. Vågade hon knacka på rutan? Hon såg sig omkring. En äldre man med silvervitt hår kom sakta gående på trottoaren. Hon gick fram till honom.

"Ursäkta, skulle du kunna hjälpa mig?"

Han nickade.

"Om jag kan."

Hon förklarade. Tillsammans gick de fram till bilen. Lite lätt knackade hon på rutan. Först ingenting. I nästa ögonblick lyfte mannen huvudet en minimal bit. Ögonen var öppna. Ansiktet pekade rakt ner. Sekunden efter låg huvudet på ratten igen.

"Han sover nog bara", sa den äldre mannen. "Han är nog trött."
"Jag håller kollen en stund till", sa hon. "Jag bor däruppe", fortsatte hon och pekade. "Tack för hjälpen."

Fyra timmar senare såg hon mannen lyfta huvudet, gäspa stort, tända en cigarett och ratta ut bilen på gatan.

torsdag 15 november 2018

Liv


Liv inser att hon
inte är välkommen fast
är vid liv ändå

Ser ingen i ögonen
Liv håller huvudet högt


onsdag 14 november 2018

Återvända


Han hade återvänt. Det var skymning. Han stannade och betraktade omgivningen. Långsamt drog han in luft och andades lika sakta ut. Njöt av att den stilla vinden som svepte över hans kinder. Över sjön dansade och svängde älvor, runt, runt. Han ville gå ner i vattnet, vara tillsammans med de sköna nymferna. Svaja fritt, precis som dem. Först skulle han stå en stund och fundera.



tisdag 13 november 2018

Kulturkollos veckoutmaning - bokomslag


Veckans utmaning är att visa tre favoritbokomslag och att berätta varför just de är favoriter. Här kommer några av mina:





Jag ser nu när jag har laddat upp dem att de liknar varandra i uttrycket. Färgerna är ganska lika, ingen färgexplosion precis, mer lugna och sköna.

Omslaget till Älskade syster valde jag eftersom det är enkelt men speglar känslan i boken. Övergivenhet tänker jag på. Den röda färgen är dock skarp och kan föra tankarna till blod.

Omslaget till Den tyska flickan ger mig en liknande sinnesstämning, övergiven men också nyfikenhet. Stämmer med, tycker jag, hur huvudpersonen i boken, flickan, upplever livet.

Till sist, Ängelns lek, omslaget ger mig en förnimmelse av mystik. En flicka går mot mig medan mannen i rock försvinner bort. Mystiken i bilden stämmer väl med Zafons böcker.





Han


Han hade aldrig varit populär. Det var möjligt att han inte varit intresserad av att bli det heller, eftersom han inte försökt förändra sin roll. Vid närmare eftertanke hade han inte satsat på livet, helt enkelt, utan lät tillvaron passera förbi. Han befann sig liksom vid sidan av. Eller i alla fall kom han långt efter alla andra. Den plats som var reserverad för honom var sist i kön. Han accepterade det som sin lott i livet.



måndag 12 november 2018

Pappa


Hur ska jag göra
för att inte väcka din ilska
Pappa?
Du begär för mycket
av mig
Jag förstår inte
Jag blir vilsen och rädd
Lyssnar du på mig
Pappa?



söndag 11 november 2018

Dagen


Se den nya dagen som en möjlighet. En möjlighet att upptäcka nya saker. Så sa han. Orden hjälpte henne inte ett dugg, utan gjorde bara att hon mådde ännu sämre.
Det fanns inte en chans i universum att hon skulle kunna se fram emot några nya skrattretande trista dagar. Det han sa var bara fjantiga, tomma fraser. Några ord han snappat upp någonstans och hoppades att de skulle passa in i sammanhanget.
När hon tänkte efter var den klyschan inte hans enda. Ofta började han med att säga:

"God morgon! Är det en god morgon?" eller
"Morgonstund har guld i mun."

Vad skulle det betyda? Det var inte ens roligt. Det hade varit bättre om han låtit bli, istället varit tyst och låtit oss vara ifred.



fredag 9 november 2018

Ljuset


Ljuset i mitt liv
är min fria tillvaro
Efter år av plikt
är varje dag en lisa
som kittlar mina sinnen

Tillsammans är vi
starka, min käraste vän
Ihop till slutet nalkas



torsdag 8 november 2018

Politiker


Som politiker måste man kunna påverka, övertala och lyckas med att få andra att vika in på samma bana. Hon kunde inte se sig själv i den rollen. Hennes erfarenhet var att hon aldrig fick med sig andra. Hennes förslag förkastades varenda gång.  Bara så där till synes anspråkslöst, innan hon ens fått berätta färdigt, satte de stopp. Hade hennes vänner och arbetskamrater så höga tankar om sig själva att de inte ansåg det värt mödan att fånga upp andras åsikter? De tycktes ständigt omsluta sig kring sina egna planer och bjöd aldrig in någon annan.

Var det så, slog det henne, att det var de som inte skulle lyckas som politiker? Alla de som hade sin uppfattning klar redan från början. Skulle folk  tröttna på den typen av individ?
Ledartypen skulle nog förstås ändå ha framgång. De där som alltid kom sättandes med näsan i vädret och en svans med fegisar i en rad bakom sig.



onsdag 7 november 2018

Mats


Ibland kan hon känna att hon vill ta kontakt med sin gamla mobbare. Det är hög tid. Tiden har gått och nu är det mer än femtio år sen det hände. Hon inser att hon kommer att dö tillsammans med det obearbetade traumat om hon inte gör slag i saken. Nu.

I ett anfall av iver letar hon på nätet. Och faktiskt, hon hittar en av klasskamraterna. Fast han kan inte hjälpa henne. Han kommer inte ihåg Mats och har inte kontakt med någon annan från klassen. Trots att hon under åren har mött många trevliga Mats avskyr hon namnet. Hon har byggt upp ett hat som sitter i kroppen som ett sår som hon pillar på och därför aldrig läker. Ibland kan hon inte låta bli. Hon tar fram det gamla klasskortet och stirrar på honom. Stirrar länge. Hon tycker att han ser dum ut. Ful och blekfet. Han kanske inte lever längre.

Hon ser framför sig hur hon står och väntar utanför hans hus. Hur hon stirrar ut honom när han äntligen kliver ut. Hur hon går fram till honom. Han ser förvånad ut. Sen hinner han inte mer innan hon ger honom en rungande örfil.



tisdag 6 november 2018

Protesten


En enda gång hade hon gått i ett demonstrationståg. Första maj var det och socialdemokraternas tåg. Det var länge sen och hon kom inte ens ihåg vad hennes plakat handlade om. Det enda hon mindes tydligt var att hon tappade bort sin dåvarande pojkvän. Ena sekunden gick han där bredvid henne med den röda fanan som vajade och då och då landade mitt i hennes ansikte. Andra sekunden var han inte kvar. Hon tittade sig om. Enbart främmande ansikten. Hon tog några steg åt vänster så att hon gick vid sidan av flocken. Under tiden hon vandrade spanade hon så hon fick ont i ögonen, både framåt och bakåt.

Det tog flera timmar innan hon till slut hittade honom. Han stod invid scenen på Stora torget där Olof Palme höll sitt förstamajtal. Förvånat såg han på henne.

"Vart tog du vägen?"
"Du verkar ju inte precis ha letat efter mig?" sa hon.
"Kan vi prata sen. Jag vill lyssna."

Hon vände på klacken och gick.


Kärlek, lidelse och dyrkan


Veckoutmaning på Kulturkollo: Par i kärlek, lidelse och dyrkan

Finns väldigt många att komma ihåg. Men några som för mig sticker ut är: 

TV-serie:
Jeremy Irons och Anthony Andrews från En förlorad värld

Bok:
Heathcliff och Catherine i Svindlande höjder

Verklighet:
Bonnie and Clyde, förstås även från filmen Faye Dunaway och Warren Beatty som spelade de laglösa och

Georgie Fames låt från 1967 är inte heller så dum:
https://www.youtube.com/watch?v=GgjCHR3ikKQ

Författare:
Maj Sjöwall och Per Wahlöö, som satte grunden för det svenska deckarundret

Popduo:
Sonny & Cher
Som tonåring hade jag en poster på väggen. Något liknande den här:



























Foto från https://bravoposters.wordpress.com/



måndag 5 november 2018

Livet


Hon tänkte länge att hon var ett enda stort misstag. Hon tyckte synd om sig själv och såg alla andra som elaka figurer som ville henne illa. Varför kunde de inte istället ge henne tröst? Krama henne och ge henne värme. Så en dag upptäckte hon lågan inom sig. Gnistan förtrollade henne. Det var som om hon tagit på sig nya glasögon och fått syn på en helt ny värld. Den dagen fick existensen en mening.



söndag 4 november 2018

Min smärta


ondskan bland oss människor
existerar inte hos andra djur
vad vi kan åsamka en medmänniska
korsar alla gränser



torsdag 1 november 2018

Helgon


Hon satt på ett vitt bulligt moln och blickade ner på livet på jorden. Solen värmde i nacken. Lite för mycket så att svett strilade nerför nacken och kittlade hennes rygg. Den där gången när hon steg upp till himmelen, då för några år sen, hade hon tänkt att hon inte längre skulle kunna uppleva mänskliga förnimmelser. I sin okunskap trodde hon att hon skulle förvandlas till en ängel. Så vad det inte alls. Hon var samma gamla Ella som där nere. Med den skillnaden att nu var hon lycklig. Hon svävade omkring i det blå och mådde oförskämt bra. Då och då när det var bra väder gjorde hon precis som idag, placerade sig på ett lagom mjukt moln och tittade och tittade. Det var som att se en film. Hon kunde zooma in, om och när hon ville. Det var spännande att följa en familj under en dag på nära håll. Att vara där mitt bland dem utan att de visste. Hon var verkligen privilegierad som fått bli ett helgon. Det förstod hon.

onsdag 31 oktober 2018

Livet


Livet är riskfyllt
Du föds in i ovisshet
Vågar du leva?

Du väljer själv tänkesätt
Tillvarons alla vägar



tisdag 30 oktober 2018

Mannen


Mannen i mitt liv. Finns det en sådan man? En enda? Den här mannen kom gående på andra sidan gatan. Trots att det var både bilar och cyklister som emellanåt skymde sikten, såg jag honom utan problem. Hans gångstil fick mig att tänka på en fotbollsspelare. Ena benet var mer hjulbent än det andra. Eftersom han mer släntrade än gick med bestämda steg, fick jag en känsla av att han inte hade bråttom. Möjligtvis var han tidig till ett möte och inte ville komma före utsatt tid. Jag vet inte vad som flög i mig, jag vände på klacken och började skugga honom. Han höll ryggen rak och huvudet en aning höjt. Som om han ville se över allas huvuden. Eftersom han inte visade någon tendens att kolla bakom sig, kunde jag i lugn och ro betrakta honom. Framme vid Kungsparken svängde han in på promenadstråket. Jag efter.  Kanhända blev jag efterhand våghalsig och kom för nära. Plötsligt hejdade han sig, ställde sig rakt upp och ner och vred på kroppen. Jag snubblade till för att undvika att krocka med honom. Han höjde ögonbrynen.

"Ville du något?"
"Förlåt. Inte meningen", sa jag och hörde hur jag stakade mig på orden.
"Du har följt efter mig en bra stund", sa han, satte händerna i midjan och tyngden på ena benet.
"Jag vet", sa jag och kinderna hettade.
"Klart du vet. Men varför?" sa han och tittade stint på mig ett par sekunder. Så såg jag hur hans ansiktsuttryck ändrades. Vecken i pannan slätades ut.
"Vi sätter oss här och pratar", fortsatte han och pekade på en parksoffa.

Alldeles intill varandra. Axel mot axel. Ett lugn kom över mig och jag kunde berätta, utan att känna mig enfaldig. Han såg på mig, höjde ena handen och smekte mig över kinden.



måndag 29 oktober 2018

Ödet


I början är allt närmast
förankrat som fågeldrill

Nu

ser du ut som en gast
Mina axlar rister till
vid tanken på att vara fast
Min kropp klistrad intill
din kraftfulla kontrast
befinner sig nära min pupill
Jag får stå mitt kast
Ödet i mitt liv bestäms därtill

söndag 28 oktober 2018

Åren


Det tog många år innan hon förstod att huvudrollen i hennes liv hade hon själv. Alltid ställde hon sig bakom andra och kikade med uppspärrade ögon på dem som pratade och diskuterade. Till synes utan slut, utan uppehåll. Själv hade hon inte en enda tanke i huvudet. Det var helt blankt. Hon hade ångest på nätterna. Då låg hon ofta vaken och grubblade på livet. Funderade på varför hon var så obegåvad. Dum och talanglös. Fast hon var duktig i gymnastik, förstås. Lite bättre till mods blev hon när hon drog sig till minnes alla gånger hon först av alla blivit uttagen i laget. Hon kom ihåg känslan av att  vara oövervinnerlig. Säkerheten med vilken hon tog ansvar. Jublet när hon och laget lyckades. De vann!



lördag 27 oktober 2018

Ett faktum


Situationen
att hon var född till kvinna
Straffet var livstid



fredag 26 oktober 2018

Tjuven


Kraschen väckte henne. Fast hon var inte vaken. En från topp till tå svartklädd tjuv hade kastat sig ner genom skorstenen och det genomträngande dånet när han landade ekade i hennes huvud. Trots ångesten tvingade hon sig att ligga kvar i sängen. Hon stirrade rakt ut i sovrummet. Hennes förvirrade hjärna klarnade lite i taget. Skeendet blev klarare fast ändå obegripligt. Hade någon tagit sig in i hennes hem? Till slut reste hon sig upp och smög fram till badrumsdörren. Hur hon visste att det var där tjuven hamnat, hade hon ingen aning om, men säker var hon. Hon stirrade på dörren som stod på glänt. Med ena foten drog hon sakta upp dörren, bit för bit. Ingen rörelse, inget ljud. Hon ansträngde sig för att andas normalt och med stängd mun. Bröstet höjdes och sänktes. Magen var orolig. Nu kunde hon inte vänta längre. Hon tog steget in i badrummet. Ingenting. Hon snurrade runt på stället. Tomt. Hon vände sig om och gick ut. I det ögonblicket såg hon. Den stora tunga inglasade affischen, som suttit på väggen senast hon la märke till den, låg på golvet tillsammans med en hög med vassa glasbitar i olika storlekar. Hon tittade ner på sina nakna fötter.



torsdag 25 oktober 2018

Livet


"Vad handlar livet om?" frågade han.

Hennes hjärta kramades åt. Det var en fråga hon aldrig ställt sig själv och visste inte om hon kunde svara. Vad han förväntade sig att hon skulle säga.

"Det beror på hur man väljer att leva", hörde hon sig själv påstå.

Han tittade på henne och höjde ögonbrynen.

"Säger du det? Att det är ens eget val. Anser du att alla redan som unga måste välja väg?" sa han.
"Vi lever i en demokrati. Alla måste ta ansvar", sa hon och kände fukten under armarna.

Svetten var äcklig. Kladdig. Helst hade hon velat sätta näsan i armhålan och kolla. Hon led verkligen av sin egen svettstank. Den gjorde henne osäker.

"Ansvar till döds", sa han med en allvarlig min. Hon kunde inte se minsta tecken på att han var ironisk.
"Förlåt, hur menar du?" sa hon och kinderna hettade.
"Jag antar att du menar att vi inte kan skylla på någon annan om vi exempelvis blir dödssjuka. Vi har bara oss själva att anklaga. Är det så?" sa han och lutade sig fram mot henne. Han satte ena armbågen på bordsskivan, lät hakan vila i handflatan och nu log han.
"Det kanske är att gå för långt", sa hon.
"Intressant att diskutera med dig. Du verkar ha tänkt till."



onsdag 24 oktober 2018

Vardagen


Vardagen kan vara ett monster
där allt det svarta ramlar över mig
Där inga lösningar finns
Där allt framstår konstigt

Vardagen kan vara en rosa dröm
där allt passar in i mönstret
Där svaren finns hitom horisonten
Där allt framträder naturligt




tisdag 23 oktober 2018

Pianot


Den här dagen var det mulet i mitt sinne. Enbart mörka moln och strilande regn. Jag satte mig vid pianot och började plinka på en odefinierbar melodi. En som passade mitt humör. Jag svävade mitt i musiken, den lät mig flyga med. Så tanken. Jag förstod varför jag var nedstämd. Då ökade jag tempot, slog fingertopparna hårt på tangenterna. Fler och fler toner strömmade ut i rummet. Så slutade jag abrupt, satt helt stilla. Sen bubblade glädjen upp och ur min kropp.

Jag fick med ens lust att skriva ner noterna. Med ny energi började jag om. Det blev inte exakt samma toner. Det spelade (!) ingen roll. Det var början till något nytt.



måndag 22 oktober 2018

Trots allt


Benämningen "kulturprofil" har under det senaste året gett mig helt andra associationer än jag skulle vilja. Jag har börjat avsky termen. Den ger mig rysningar. Osköna rysningar, ilningar som får mig att omväxlande frysa, omväxlande må illa. Jag funderar på om ordet kommer att förtvina nu när det är fördärvat. Försvinna bort, in i totalt mörker.

Fast, tänker jag, trots allt vore det bättre om vi började använda det igen på personer som kan ge oss tillbaka den positiva känslan. Då kan vi forsla bort mannen i fråga, inte benämningen, ur våra medvetanden.



söndag 21 oktober 2018

Kontroll


Hennes önskan
Hennes behov av
att ha kontroll
över sitt liv
försatte henne i
oönskade situationer



lördag 20 oktober 2018

Året var 1972



Jag hörde tonerna slingra sig från salen ut till mig. My sweet lord med George Harrison. När jag klev över tröskeln svepte en våg av värme och svett över mig. Jag tog en klunk av drinken, lutade mig mot en vägg och stirrade ner i drinkglaset. I det vita vinet såg jag ett svagt ljus skimra. Efter en stund höjde jag huvudet. Min blick vandrade fram och tillbaka över dansgolvet. Paren som dansade blev till en enda skepnad som böljade fram och tillbaka över golvet. Ingen la märke till mig. Jag var som en transparent person, som kunde gå rakt igenom folk utan att de märkte något. En het önskan om att få vara med drog snabbt genom kroppen. Jag svepte i mig resten av innehållet i glaset. Ångesten i magen la sig sakta. Klockan var kvart i tolv. Snart slutade han.



fredag 19 oktober 2018

Frågan


En föraning, en förvarning. Handen som automatiskt slängdes upp mot hjärtat. Där det smärtade. Det var som om hon tappat andan. Hon öppnade munnen. Måste få luft. Behövde kräkas. Det gick inte. Hulkade.

Hon slog upp ögonen. Känslan var främmande. En rotlöshet som sved i magen. Hon tittade rakt upp i ett vitt tak. Det vita bländade. Tvingade henne att blinka några gånger. Blundade.
Hon hörde ett kort gnäll från en dörr som öppnades. En kvinna i vit rock lutade sig över henne. Rocken var uppknäppt. Hon såg en blå sidenblus under. Den blänkte när kvinnan rörde sig. Ändrade färgnyans.

"Hur känns det?"

Den eviga frågan, tänkte hon. Den eviga frågan.



torsdag 18 oktober 2018

Tillvaron


Relationen med
dig är otydligt tydlig
Allt försvinner bort

Jag fryser skälver gråter
Tillvaron rasar samman


















onsdag 17 oktober 2018

Milles


Vi hade bestämt träff på en bar. Den intill Götaplatsen, alldeles invid Poseidon. Vi satt på uteplatsen och fick höja rösterna en aning för att höra varandra, eftersom vattnet i fontänen inte bara porlade utan mer väsnades. Det var under beskrivningen av mötet med din äkta man som jag råkade följa din blick. Jag undrade varför du inte tittade inte på mig. Samtidigt som du talade stirrade du oavvänt på en liten detalj på Poseidons nakna kropp. En väldigt liten om man jämförde med gestaltens storlek i övrigt. Så tystnade du under några sekunder. Sen sa du högt:

"Ingen kritik", sa du. "Jag menar inte att anmärka på konstnären Carl Milles gedigna arbete, men varför har han gjort så där, tror du?" fortsatte du och höjde armen och pekade.

Jag såg mig snabbt omkring och la märke till att de två medelålders männen vid bordet bredvid var mycket väl medvetna om vårt samtalsämne.

"Ingen aning, fast jag kan ana", sa jag. "Ta ner fingret nu, du är pinsam."



tisdag 16 oktober 2018

Varningen


Varningen kom samtidigt som hemligheten avslöjades. Hon såg det i hans ögon. Den där vargblicken som fick henne att skälva. Hans minimala svarta pupill, som toppen på en knappnål och med grå spräcklig regnbågshinna. Från början var det blicken hon fastnade för. Blandningen av farlighet, djärvhet och sensualitet. Deras relation hade varit fantastisk, oförutsägbar, exakt vad hon letat efter och hade dessutom utvecklats åt, vad hon tyckte, rätt håll. Hon tänkte att hon aldrig skulle tröttna på honom.

En dag upptäckte hon att han satt på en stol i trädgården. I skuggan av björken. Som vanligt, när hon kom hem från jobbet, slog hon upp altandörren för att få in frisk luft.  Hon spratt till. Såg hans välbekanta siluett.

"Kom hit."

Långsamt tog hon några steg mot honom.

"Snabba på."

Nu stod hon så nära att hon såg det mörka blänket i hans ögon.

"Det var en man som ringde", sa han.
"Vem?" sa hon fast hon direkt förstod att det verkliga livet kommit ifatt henne.
"Han sa att han var din man. Att du var hans."
"Jag har bara dig."
"Ljug inte för mig. Om du gått bakom ryggen på mig ... då."



måndag 8 oktober 2018

Oron


Som barn var hon ingen stjärna. Nu många år efteråt grubblade hon ofta över anledningen till att hon alltid var ängslig, aldrig vågade öppna munnen, den sjukliga blygheten, illamåendet. Kanske var hon född sån. Möjligtvis var inte orsaken bara en enda utan en kombination av flera. Hennes auktoritära pappa, mobbningen i skolan, alla flyttlassen som gjorde att hon fick byta både skola och klass. Så mycket hon ångrade. Självhatet. Att hon straffade sig själv. Länge levde hon som om varje dag var den sista. Festerna, spriten, killarna. Förståndsmässigt förstod hon att det inte var någon idé att ångra. Det vore mycket bättre för henne mentala hälsa om hon glömde och gick vidare. Men hon hade ingen makt över tankarna. I motsats till vad många trodde var hon säker på att förträngning av minnen inte existerade.



söndag 7 oktober 2018

Anna och Elsa


"Du har säkert rätt", sa Anna stillsamt fast hennes inre var i uppror.

Hennes kinder blossade och avslöjade antagligen att hon tagit allvarligare på anklagelsen än hennes lågmälda röst antydde. Det Elsa sa hade alltid den effekten på Anna. Hon tappade tankeförmågan, skämdes fast det inte fanns något att skämmas för, ville krypa under bordet och sätta sig där och gråta ögonen ur sig. Med ens och utan att tänka efter drog hon tillbaka stolen och reste sig upp.

"Jag går nu. Ha ett bra liv."

lördag 6 oktober 2018

I skuggan


Hon befann sig jämt
i skuggan av hans ego
En dag väcktes hon

Gav sig själv en livfull röst
Den gången och aldrig mer



(foto: Ethel Hedström)


fredag 5 oktober 2018

Grannen


Anna drog några kraftiga tag med borsten genom det brunlockiga axellånga håret. Klädseln fick duga, svarta jeans och vit bomullsskjorta. Hon gick ut i hallen, öppnade dörren och ställde sig på trappan, tog en djupt andetag. Det var början av april och råkallt. Njutningsfullt andades hon in de isiga vindilarna, njöt av kylan som letade sig in i hennes kropp. Axlarna skälvde till i en stark rysning. Lasse var sen. Så jäkla irriterande ofta han dröjde. Hon fick alltid vänta på honom. Hon bestämde sig för gå dit utan honom.

Ytterdörren hos grannen var upplåst. Hon struntade i att ringa på klockan. I hallen studerade hon skorna som snyggt och prydligt stod i en rät rad och några jackor som hängde på trägalgar. Långt ifrån det kaos som ofta härjade hemma i hennes egen hall. Ett par bruna herrskor såg bekanta ut. Hon sniffade. En doft av inkokt lax och kokt potatis låg i luften. Och limesås. Hon kände sig med ens väldigt hungrig. Höga röster inifrån huset letade sig in i hallen.

I öppningen in till matsalen blev hon stående. Sällskapet satt runt matsalsbordet. Sorlet upphörde abrupt och ansikten med röda kinder betraktade henne. På deras huvuden satt blanka strutformade hattar med isatta påskfjädrar som fladdrade nervöst. Just det, det var ju påskafton. Så fick hon syn på honom. Han såg löjligt barnslig ut i hatten med rött band knutet till en rosett under hakan. Trots den mentala kallduschen som sköljde över henne, höll hon på att brista ut i ett fnitter. Det var Lasse.



torsdag 4 oktober 2018

Orkade inte


"Det är inget att diskutera! Du gör som jag säger!"

Så röt pappa med förvridna läppar och genomträngande blick. Jag sa aldrig emot och mamma var tyst. Som tonåring var jag håglös och utan ambitioner. Jag var fullständigt misslyckad. Men så ... sakta, sakta vaknade jag till liv. Efter många år stillnade min själ och självtvivlet ersattes av egenmakt och försoning. Det var överraskande till och med för mig själv att jag förlät honom. Jag orkade helt enkelt inte grubbla mer. Orkade inte hata.


onsdag 3 oktober 2018

Kär lek


Det var likadant varje gång. Han reagerade knappt nu för tiden. Väntade och lät tiden ha sin gång. Fast när hon varit borta i tre hela dygn fladdrade det i magen. En distinkt förnimmelse av obehag som gjorde honom illamående. På morgonen ringde han till jobbet och sa att han hade smittats av maginfluensa. Det var nästan rätt. Han hade faktiskt kräkts.

Senare långt in på förmiddagen kom han med ens underfund med att han varken ätit eller druckit. Det sved i  magen av hunger och törst. Eller ängslan. Eller allt samtidigt.  Det var när han satt sig ner i fåtöljen med en mugg hett te, han hörde ytterdörren öppnas. Han rörde sig inte. Läppjade på drycken trots att han helst hade velat kasta sig upp och rusa ut i hallen. Han hörde hur hon rörde sig där ute. Såg framför sig hur hon tog av sig den svarta kappan med pälskrage. Såg hur hon hängde den på en galge och sen lutade ena benet mot det andra för att dra av läderstövlarna.

Så stod hon i dörröppningen. Hon log.

"Jag är så lycklig", sa hon.

Hon såg inte ett dugg ångerfull ut. Enbart kärlek avspeglade sig i hennes ansikte.



tisdag 2 oktober 2018

Min karriär


I hela mitt liv har jag haft dåligt närminne. Det är en läskig känsla. Att kunna återberätta en händelse som skedde när jag var tre år ... jag är sextiosex nu, det är inget svårt alls. I detalj. Men att inte komma ihåg vad jag gjorde igår. Eller för två timmar sen. Jag vänjer mig aldrig. En gång för många år sen sa en lärare till mig att dåligt närminne existerar inte hos unga människor. Enbart gamlingar med åderförkalkning. De levde i det förgångna men kunde inte komma ihåg när de åt senast, sa han. Jag visste inte vad jag skulle svara. Om jag skulle svara.

Trots allt har jag på  krokiga vägar lyckats ta en examen och gör nu karriär som skådespelare. Till en början, under utbildningen, var det ett helvete. Oftast, praktiskt taget varje gång jag stod på scen, blev allt svart. Jag stod där och trampade och kom inte på något att säga, varken min rätta replik eller en improviserad variant för att visa att jag klarade av en pinsam situation. Men det stoppade mig inte. Jag stretade på. Och nu ska jag göra huvudrollen i en teveserie. Det har tagit många år att komma hit där jag är nu. Jag tycker att serien, trots ämnet, är riktigt mysig. Den heter Jakten på ditt sinne.