Åren

Det tog många år innan hon förstod att huvudrollen i hennes liv hade hon själv. Alltid ställde hon sig bakom andra och kikade med uppspärrade ögon på dem som pratade och diskuterade. Till synes utan slut, utan uppehåll. Själv hade hon inte en enda tanke i huvudet. Det var helt blankt. Hon hade ångest på nätterna. Då låg hon ofta vaken och grubblade på livet. Funderade på varför hon var så obegåvad. Dum och talanglös. Fast hon var duktig i gymnastik, förstås. Lite bättre till mods blev hon när hon drog sig till minnes alla gånger hon först av alla blivit uttagen i laget. Hon kom ihåg känslan av att  vara oövervinnerlig. Säkerheten med vilken hon tog ansvar. Jublet när hon och laget lyckades. De vann!