Kär lek

Det var likadant varje gång. Han reagerade knappt nu för tiden. Väntade och lät tiden ha sin gång. Fast när hon varit borta i tre hela dygn fladdrade det i magen. En distinkt förnimmelse av obehag som gjorde honom illamående. På morgonen ringde han till jobbet och sa att han hade smittats av maginfluensa. Det var nästan rätt. Han hade faktiskt kräkts.

Senare långt in på förmiddagen kom han med ens underfund med att han varken ätit eller druckit. Det sved i  magen av hunger och törst. Eller ängslan. Eller allt samtidigt.  Det var när han satt sig ner i fåtöljen med en mugg hett te, han hörde ytterdörren öppnas. Han rörde sig inte. Läppjade på drycken trots att han helst hade velat kasta sig upp och rusa ut i hallen. Han hörde hur hon rörde sig där ute. Såg framför sig hur hon tog av sig den svarta kappan med pälskrage. Såg hur hon hängde den på en galge och sen lutade ena benet mot det andra för att dra av läderstövlarna.

Så stod hon i dörröppningen. Hon log.

"Jag är så lycklig", sa hon.

Hon såg inte ett dugg ångerfull ut. Enbart kärlek avspeglade sig i hennes ansikte.