Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

onsdag 19 februari 2020

Leva


Jag skakade hand med studierektorn. Hans morotsröda lockiga hår svängde när han gjorde en kort bugning. Jag fick en snabb förnimmelse av att ha mött honom tidigare. I hans ögon hittade jag inget som tydde på att han tänkte samma sak. Han pekade på stolen mitt emot skrivbordet. Jag damp ner på den svagt gröna manchesterdynan. Armstödens transparenta lack hade nästan nötts bort. Numera bestod den av tunna oregelbundna små fläckar. Jag la händerna i knäet.

”Föråt, vad sa du att du ville?” sa han och fäste sina blekblå ögon på mig.
”Min fråga var, om det fanns möjlighet att kolla gamla klassfoton?” sa jag och lutade mig fram mot bordet.
”Får jag fråga om anledningen?”

Han plockade ihop några lösa papper som låg framför honom och samlade ihop dem till en liten hög. Jag tvekade några sekunder.

”Bara kolla några gamla klasskamrater. Från tiden jag själv gick här.”
”Har du gått här?” sa han med höjd röst och med betoning på du.
”Ja”, sa jag fast jag inte visste.
”Jag känner inte igen dig.”
”Vad menar du?”
”Jag har gått här på skolan själv en gång i tiden. Har levt och verkat här hela mitt liv, faktiskt.”
”Men … får jag?” sa jag.
”Jag ska be min assistent ta fram de år du vill kolla", sa han och lyfte telefonen.
”Tack”, sa jag och reste mig upp.

Jag hade kommit fram till dörren och hade redan öppnat den när han sa:

”Nu tror jag ändå att jag kommer ihåg dig. Du hade ett ovanligt namn. Vad var det?”

Jag sa inget. Stod tyst och tittade på honom när han plutade med munnen och strök sig över hakan.

”Fanny var det. Eller hur? Lilla Fanny sa alla.”



tisdag 18 februari 2020

De körde iväg


Jag hade alltid vetat att det var något underligt med mammas och pappas relation. Så länge jag kunde minnas åtminstone. Sådant går inga barn förbi. Inte bara brister i relationen. Med dem som individer dessutom. När brevet kom var det bara ytterligare bevis på min övertygelse. Ändå blev chocken så stark. Att få det kastat rakt i ansiktet, hur de dragit med mig i deras gemensamma haveri. De sista åren var de alltid osams. Tonen mellan dem så kall att utandningsluften stelnade till ispartiklar. Trots det stack de iväg till Italien på semester. Jag kan se framför mig hur mamma och pappa den morgonen körde bort från huset i pappas Mercedes. Jag hade inte möjlighet att följa med. Nu var det bara jag kvar.

Jag kunde inte få in i min skalle att det var sista gången jag träffade mamma och pappa. Det var omöjligt att fatta. Jag saknade deras hetsiga diskussioner. Hur jobbigt det än var att lyssna till deras slängande av glåpord. De kunde hålla på hela dagen och hela natten. Det var under deras värdighet att inte få sista ordet. Kasta iväg sista giftpilen som skulle träffa mitt i prick och fienden stupa. Praktiskt taget varenda dag rusade jag i panik in på mitt rum och slängde igen dörren. Men jag visste att de fanns där på andra sidan väggen. Jag önskade hett att de skulle komma tillbaka till mig. Jag ville krama dem.



måndag 17 februari 2020

Fånga


Fanny såg sig själv i andras ögon. Hon förstod hur de uppfattade henne. En blek figur med en grumlig silhuett. Knepig att beskriva. Lika omöjlig att gripa tag i som ens egen gäckande skugga.

”Tja, Fanny, ja … hon … är blyg. Hämmad. Fåordig. Kunde vara söt om hon ansträngde sig. Om hon klädde sig roligare.”
”Fanny, hon är vad hon är. Öppnar sällan munnen. Man vet inte vad hon tänker. Tyvärr glömmer man ofta bort henne. Hon märks inte.”

De kunde inte känna till anledningen till att hon inte vågade. Varför hon skämdes och gjorde allt för att inte synas. Hon vågade inte riskera, om hon så bara gav dem en obetydlig föraning, att de krävde att få veta mer om henne.  



fredag 14 februari 2020

Kemi


Jag gjorde som han sa. Vände upp och ner på koppen och svalde allt i ett drag. De hade rätt. I ett enda slag var jag piggare. Jag blev förvånad över att jag tyckte det var gott. Smaken av utsökt starkt kaffe stannade kvar i munnen. Jag reste mig upp.

”Nu har jag inte tid med er längre”, sa jag.
”Vart ska du ta vägen?” sa Iréne.
”Skit du i det”, svarade jag och undrade tyst vad som hänt med mig. Var det kaffet? Kemin som stämde mellan mig och drycken. ”Jag har tröttnat på ert jädra tugg. Ni försöker bara förvirra mig. Grobianer är ni. Som ni antagligen har varit under hela era misslyckade liv. Tror ni inte att jag fattar?”

Jag väntade inte på svar utan stegade iväg med en känsla av att jag när som helst skulle få höra bullrande skratt bakom mig. Eller känna en tung hand på min axel. Men det var tyst och stilla. I nästa ögonblick svängde jag runt hörnet. Jag hade bestämt mig. Kunde skolans rektor hjälpa mig? De hade säkert listor över alla elever som gått i skolan. Jag skulle leta efter mig själv och Elsa och Fredrik. Hur många med de namnen skulle jag hitta? Säkert fanns det även foton. Jag skulle känna igen deras ansikten. Jag ökade på stegen. Måste fråga någon var skolan låg.



onsdag 12 februari 2020

Styra


”Jag har tappat minnet.”

Fyra ögon stirrade på mig. Sen höga skratt. Garven dånade i huvudet. Jag ville hålla för öronen.

”Försök inte. Du skojar”, sa Stickan och nu var det hans tur att peka finger mot mig. ”Vi går inte på den lätte, som göteborgarna sa.”
”Berätta”, sa Iréne och pressade samman läpparna som om hon fick hålla igen för att inte brista ut i nytt ljudligt gnägg.
”Inte mycket att berätta”, mumlade jag.
”Vi vill bara hjälpa dig. Kanske det klarnar om du tänker efter”, fortsatte Iréne och la en hand på min arm. Nu hade flinet lagt sig och hon såg allvarlig ut. ”Vill du ha en kopp kaffe till först?”

Jag nickade.

”Jag hämtar”, sa hon och reste sig upp. ”Den här gången blir det dubbla espresso. Bra för hjärnan med starkt kaffe. Du ska se att det bara plingar till däruppe och allt står kristallklart.”

Jag fick en känsla av att Iréne och Stickan styrde hela situationen. Det var jag som åkte på en blåsning, inte de. Jag ville protestera, men jag orkade inte. Jag betraktade Iréne när hon kryssade mellan borden och gick in på caféet. Stickan var tyst. Han stjälpte i sig det sista av kaffet.

”Helsicke, jag hatar kallt kaffe”, sa han och smällde muggen i bordet.

”Nu så”, sa Iréne och delade ut tre vita porslinskoppar på fat.  Jag glodde på den ilsket röda loggan som tryckts på koppen, illy läste jag.”Stjälp i dig Fanny.”

Det trögflytande svarta i koppen gjorde mig illamående.

”Drick då”, sa Stickan. ”Vi väntar.”


tisdag 11 februari 2020

Lilla


 ”Förresten, när jag tänker på det? Kom du med bussen nyss?” fortsatte Iréne och pekade med ett finger på mig. Nageln liknade en fågelklo, rakt avklippt och med svart nagellack. Säkert som amen i kyrkan att det var en lösnagel. En minimal påklistrad fejkdiamant gnistrade till.
”Bussen?” sa jag.
”Visst såg jag att du hoppade av bussen?”
”Vad har du gjort? Komma med bussen så tidigt på morgonen?” sa Stickan. ”Ute på oegentligheter?”
”Oegentligheter? Vad menar du? Jag råkade komma nu bara.”

Han stirrade på mig, log inte längre. Det var som om han precis i det ögonblicket visade sitt rätta ansikte. Han orkade inte hålla garden uppe. Kinderna liksom hängde med ens, fårorna i ansiktet var tydligare.

”Förresten vad har du med det att göra? Det är min ensak.”
”Men kära lilla Fanny”, sa Iréne. ”Ta det inte så. Vi är bara måna om dig.”
”Kalla mig inte lilla. Ni skulle ju inte kalla mig lilla”, sa jag i gnällig ton.
”Ursäkta mig”, sa Iréne med eftertryck. ”Det gick av bara farten.”
”Men du Fanny. Nu får du berätta vad du håller på med”, sa Stickan.
”Håller på med?”
”Sluta med att upprepa frågan utan att svara. Svara nu istället.”

Jag tittade först på Stickan, sen på Iréne och drog en djup suck. 


fredag 7 februari 2020

Min


”Jag hade bara glömt hur god bullen var. Hur smakerna gifter sig med varandra.”

Jag sippade på kaffet. Det var hett. Jag brände mig på tungan och gjorde en grimas.

”För hett för lilla Fanny?” sa Stickan och tittade på mig. ”Jag har läst att kaffet i just cappuccino inte ska överstiga 60 grader.”
”OK.”
”Du Iréne”, sa Stickan. ”Kommer du ihåg att vi kallade Fanny för Lilla Fanny på den tiden? Det kanske vi ska sluta med, fortsatte han och betraktade mig.”

Mina kinder hettade.

”Det har jag minsann inte glömt. Mig kallade ni glasögonormen. Det minns jag tydligt. Killar kan vara så himla elaka.”
”Tjejer också”, sa Stickan.
”Men vi slåss inte”, sa jag.
”Gör ni inte?” sa Stickan. ”Den gången när du klippte till Marianne. Snacka om rak höger.”

Han skrattade bubblande. Jag såg hur magen under den blå tröjan hoppade.

”När var det?” frågade jag.
”Kära Fanny, det kan du väl inte ha glömt? Förresten, jag ska träffa Marianne senare idag. Du kanske vill följa med? Har du tid?”



torsdag 6 februari 2020

Rot


Jag nickade. Kvinnan tog ledningen och jag rantade efter som en hund i koppel. Fortfarande virrig i huvudet. Jag var mycket medveten om att jag måste vara ytterst försiktig för att inte avslöja mig. Min andning var ytlig, vilket gjorde att jag flåsade som om jag precis kommit tillbaka från en joggingtur. Svetten klibbade i armhålorna. Jag tog ett djupt andetag och blåste långsamt ut med öppen mun. Mannen med tidningen tittade upp och betraktade oss. Han log.

”Där är ni ju”, sa mannen.
”Du var ju klasskamrat med Stickan”, sa kvinnan.
”Precis”, sa jag.
”Vi ska bara gå in och beställa”, sa kvinnan och gick mot ingången. ”Kommer strax.”

Kvinnan och jag satte oss ner med våra cappucinos och bullar. Mannen hade vikt ihop tidningen. Prydligt i sina ursprungsveck.

”Så ni har inte tröttnat på stadens specialitet?” sa mannen och tittade på bullarna.
”Aldrig. Har man sitt ursprung i Fagersta så har man.”
”Hur har du haft det Fanny, under alla år?” sa Stickan och såg på mig med stadig blick.
”Det är en lång historia”, sa jag och tog ett bett på bullen.

Den hade en överraskande smak av kanel och saffran. Jag kollade närmre och fick syn på den giftgula färgen under det bruna välgräddade skalet.

”Du ser ut som om det är första gången du äter Fagerstabullen.”



onsdag 5 februari 2020

Caféet


”Jag blev bara så överraskad”, sa jag och hörde hur jag flämtade fram orden. ”Det var så länge sen”, fortsatte jag och bytte ställning och la tyngden på höger fot.
”Inte klokt vad tiden går”, sa kvinnan som stod framför mig.

Hon plirade med ögonen. Jag kunde inte veta om det var solen som fick henne att kisa eller något annat.

”Så många minnen”, fortsatte hon och vred huvudet långsamt och betraktade omgivningen.
”Mm.”

I mitt huvud var det kaos. Tankar flög som täta myggsvärmar. Jag fick inte ordning på någonting.

”Hur har du haft det?” frågade jag utan eftertanke.

Hon hade blicken riktad mot caféet intill. Vid ett av borden på uteserveringen satt det en man och drack ur en stor vit mugg. Han hade en dagstidning uppslagen framför sig på bordet. Mannen hade problem med att vinden ville byta sida åt honom. Ideligen drämde han till tidningssidan med handflatan.

”Haft det? Hur menar du? Det vet du ju”, sa kvinnan samtidigt som hon hastigt vred huvudet tillbaka i min riktning.

Hon stirrade på mig. Jag ville bara vända mig om och gå därifrån.

”Kom”, sa hon. ”Vi tar en kaffe”, fortsatte hon och pekade med huvudet mot fiket. ”Vill du sitta ute?”

Jag visste inte vad jag ville. Bort. Bort därifrån. Eller ta reda på mer.



måndag 3 februari 2020

Blad


Idag regnar det. Betty bestämmer sig för att skydda frisyren med en keps. Inte för att hon har lockat hår som måste bevaras. Hon fryser så förbannat om håret blir vått. Betty drar på sig den turkosa jackan. Det är enda jackan hon äger. Fattigpensionär. Har jobbat heltid som sjukvårdsbiträde på Sahlgrenska. Är det någon som tackar henne för det? För Betty är det helt omöjligt att vända blad, som kungen gjorde. Han bara vände blad, svängde ryggen bort från problemen och gick vidare i livet. Fast han sa ju fel. Han sa ”vi vänder på ett blad, ungefär som ni gör i era tidningar”. Hur dumt låter inte det? Och till och med hon vet ju hur det ska vara. Att han sa fel. Hennes förstörda nackkotor, är det någon som tar ansvar över dem? Kungen? Är det någon jävel som uppskattar att hon gjorde skitjobbet under alla dessa femtio år? Hon skäms över att vara fattig och vågar inte titta folk hon möter i ögonen. Det är därför hon kör ner kepsen över huvudet.