Lilla

 ”Förresten, när jag tänker på det? Kom du med bussen nyss?” fortsatte Iréne och pekade med ett finger på mig. Nageln liknade en fågelklo, rakt avklippt och med svart nagellack. Säkert som amen i kyrkan att det var en lösnagel. En minimal påklistrad fejkdiamant gnistrade till.

”Bussen?” sa jag.

”Visst såg jag att du hoppade av bussen?”

”Vad har du gjort? Komma med bussen så tidigt på morgonen?” sa Stickan. ”Ute på oegentligheter?”

”Oegentligheter? Vad menar du? Jag råkade komma nu bara.”

Han stirrade på mig, log inte längre. Det var som om han precis i det ögonblicket visade sitt rätta ansikte. Han orkade inte hålla garden uppe. Kinderna liksom hängde med ens, fårorna i ansiktet var tydligare.

”Förresten vad har du med det att göra? Det är min ensak.”

”Men kära lilla Fanny”, sa Iréne. ”Ta det inte så. Vi är bara måna om dig.”

”Kalla mig inte lilla. Ni skulle ju inte kalla mig lilla”, sa jag i gnällig ton.

”Ursäkta mig”, sa Iréne med eftertryck. ”Det gick av bara farten.”

”Men du Fanny. Nu får du berätta vad du håller på med”, sa Stickan.

”Håller på med?”

”Sluta med att upprepa frågan utan att svara. Svara nu istället.”

Jag tittade först på Stickan, sen på Iréne och drog en djup suck.