Kemi

Jag gjorde som han sa. Vände upp och ner på koppen och svalde allt i ett drag. De hade rätt. I ett enda slag var jag piggare. Jag blev förvånad över att jag tyckte det var gott. Smaken av utsökt starkt kaffe stannade kvar i munnen. Jag reste mig upp.

”Nu har jag inte tid med er längre”, sa jag.

”Vart ska du ta vägen?” sa Iréne.

”Skit du i det”, svarade jag och undrade tyst vad som hänt med mig. Var det kaffet? Kemin som stämde mellan mig och drycken. ”Jag har tröttnat på ert jädra tugg. Ni försöker bara förvirra mig. Grobianer är ni. Som ni antagligen har varit under hela era misslyckade liv. Tror ni inte att jag fattar?”

Jag väntade inte på svar utan stegade iväg med en känsla av att jag när som helst skulle få höra bullrande skratt bakom mig. Eller känna en tung hand på min axel. Men det var tyst och stilla. I nästa ögonblick svängde jag runt hörnet. Jag hade bestämt mig. Kunde skolans rektor hjälpa mig? De hade säkert listor över alla elever som gått i skolan. Jag skulle leta efter mig själv och Elsa och Fredrik. Hur många med de namnen skulle jag hitta? Säkert fanns det även foton. Jag skulle känna igen deras ansikten. Jag ökade på stegen. Måste fråga någon var skolan låg.