Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

torsdag 30 december 2010

Jag minns

Minns du den sommaren när vi kom gående mot varandra?

Jag hade en ljusblå sommarklänning som skimrade i silver

Du hade blå slitna Levisjeans med uppkavlade ben och en vit t-shirt

Dina bruna fjuniga ben syntes i nederkanten på byxorna

Jag kunde ana dina bröst under tröjan

Vad jag saknar den klänningen

Du log

Och jag föll handlöst

tisdag 28 december 2010

Farfar

Min farfar var befallningsman till yrket. Han utbildade sig på en lantbruksskola och tog examen 1920. När jag var barn tyckte jag inte om att min farfar var befallningsman. Jag tyckte att det lät läskigt. Som om min farfar… MIN farfar skulle befalla andra att utföra arbetsuppgifter?

Nej, jag tyckte att det skulle heta bönfallningsman istället. Fantasibilden var tydlig innanför mina ögon: Farfar satte det högra benet framför det vänstra, tog av sig den brunrutiga kepsen, bugade sig djupt, långt ner mot marken medan han lät armarna svänga långt ut.

”Jag bönfaller dig att gå till ladugården och mocka efter korna”, hörde jag honom säga.

söndag 26 december 2010

Frisk luft

Hur vet jag om luften jag andas är frisk?

Jag upplever den frisk när jag tar klivet ut på Slottsskogsgatan och drar ett djupt andetag

Men hur vet jag att den i själva verket är ren och sund?

När jag anländer till lantstället, vid foten av Kynnefjäll

Drar in den mjuka lantluften

Mina näsborrar skälver och jag anar hästsvettsångor

Då vet jag att jag blivit lurad

lördag 25 december 2010

Det var en gång... (skrivpuff 25/12 om en försenad tomte)

Det var en gång en tomte som blev försenad. Han, för det var nämligen en man, hade svårt att gå. Men alla tomtar är väl män, frågar ni? Nej, säger jag. Tro mig. Tomtar finns av bägge könen. Får jag fortsätta nu? OK. För varje kliv han tog var han tvungen att lägga hela sin tunga vikt på den kraftiga käppen i hård knotig ek. Den som skulle underlätta för tomten att ta sig framåt. Tur att den var av ek annars hade den säkert gått rakt itu för länge sen. Det var förstås svårt att hålla balansen eftersom tomten hade en enormt stor, fullständigt späckad säck slängd över högra axeln. Käppen höll han i den vänstra handen. Då och då var han tvungen att ta sig över höga snöhögar, ibland gick han rakt igenom snövallarna så snön yrde runt hans runda kropp. Emellanåt ramlade tomten och fick med mycken möda kravla sig upp på fötterna igen. Men tomten gav sig inte. Han skulle utföra sitt uppdrag.

Till slut var han framme vid den familj som hade tjingat första besöket. Det var tyst. Inga rörelser kunde upptäckas inne i huset. Fönstren lyste svarta. Han knackade på. Hårt. Efter någon minut såg han ljus i ett fönster på andra våningen. Tomten hörde hur någon öppnade fönstret med ett knirkande ljud. Det hade väl fastnat i iskylan. Tomten tog ett kliv bakåt för att bättre kunna se uppåt.

– Vi sover! Nu har du väckt oss! Vad vill du?

– Det är ju jag, tomten, som kommer med fina julklappar till er. Jag blev tyvärr lite försenad.

– Äsch, det vet väl alla att tomten inte existerar. Gå hem med dig. Se så, gå nu.

– Ja men…

– Inga men. Stick innan jag kallar på polis.

Fönstret åkte igen med en fet smäll. Ljuset släcktes. Det blev mörkt igen. Vad tror ni tomten gjorde då? Jaså, vet ni inte? Jo, han stretade tillbaka hem genom snöhögarna. Vad skulle han annars göra?

fredag 17 december 2010

Sommar på landet

Vi satt dolda för världen. Det var sommarlov, familjen var på landet hos farfar. Han och hans medhjälpare hade med svetten lackande hässjat hö hela veckan. Under en av höhässjorna befann vi oss, Anna min syster, Agneta, Hedvig och jag. Det luktade en aning fränt av fuktig halm. Mörkret var kompakt förutom någon liten slinga av ljus som letade sig in mellan några halmstrån.
Jag tittade stint på de andras mörka skuggor. Det enda jag såg var tre par ögonvitor och då och då vita tänder som skymtade fram. Spänningen i luften steg. Det kliade på kroppen. Det var säkert höet som var en aning hårt att sitta på och som stack med sina styva strån in på bara kroppen.

– Ska jag berätta en spökhistoria?, sa Anna.

– Ja!, ropade vi andra.

– Jo, det var så, började Anna, att en liten flicka var tvungen att gå med ett flaska mjölk till den gamla änkan som bodde i torpet några kilometer från flickans föräldrars gård. Det var mitt i vintern, klockan var fyra på eftermiddagen och det var redan mörkt. Månen var ny, så den lyste bara svagt på himlen. I ena handen hade hon mjölken, i den andra en ljuslykta. Hon började gå, rakt in mellan granarna gick stigen. Efter en liten stund kände hon att en hård vind drog över kinderna. Sen blev det svart. Ljuset i lyktan hade slocknat.

Vi drog efter andan. Jag tog tag i Annas hand.

- Vad hände sen?, ropade Hedvig.

Anna kramade min hand så det gjorde ont.

- Hur skulle hon nu se stigen?, fortsatte Anna. I samma stund som flickan tänkte tanken, hörde hon ett brakande ljud bakom sig. Hon hann inte ens vända sig om innan…

Längre hann inte Anna. Agneta, Hedvig och jag kastade oss under höga skrik upp från marken och brakade ut ur höet, ut ur mörkret. Därute stod farfar, bredbent, med armarna i kors och betraktade oss.

– Vad gör ni där?, frågade han med allvar i rösten, vad har jag sagt om att krypa in bland alla loppor?

onsdag 15 december 2010

Rädsla (skrivpuff 15/12 om att stötta)

Det var ingen förhastad tanke som till slut fastnade i mitt huvud. Den hade svävat ovanför mig länge utan att jag hade vågat uttala den: Har jag en beroendepersonlighet? Ingen fråga är för liten, inget problem för smått för mig. Jag kan inte avgöra själv. Vågar inte. Någon annan får ta ansvaret. Vad tycker du? Går du med mig? Vanliga frågor som ofta lämnade mina läppar. Är jag panikartat rädd för att bli övergiven?

Men så är det väl ändå inte? Igår, till exempel, sa jag till min man: ”Nej. Jag stannar hemma, jag går inte med dig till klubben och äter julbord.” Fast när han hade gått satte jag mig i soffan framför TV:n. Stirrade in i apparaten, kunde inte ta in det jag såg. Mitt dåliga samvete, min ängslan snurrade runt och bet sig fast i mitt ansikte. Tankarna plågade mig.

Varför… varför gick jag inte med? Jo, för att han inte kunde lova att jag inte skulle bli lämnad ensam. Jag ryggade tillbaka inför att bli stående någonstans i ett hörn och känna mig som om jag frusit fast i golvet. Oförmögen att ta ett enda litet steg. Jag är rädd. Så är det. Rädd för människor. Varför är jag inte kapabel att stå stadigt, vara rak och stolt, ta ansvar över mig själv? Jag önskar innerligt att jag visste hur man får den kraften. Vilken lycka det vore att känna styrkan i sig själv, inifrån sitt eget bröst, från hjärtat.

tisdag 14 december 2010

Min barndoms favorit

Min favorittomte var farbror Thore. Jag var fullt medveten om att det var farbror Thore som klädde ut sig till tomte. Tomtar fanns inte, det visste jag redan då, när jag var tre år. När sista skeden risgrynsgröt försvunnit ner i magen reste han sig upp från julbordet och sa:

- Nu är det dags för mig att gå och köpa kvällstidningen.

Alla vi som satt kvar runt bordet tittade på varandra och log, skrockade som hönor och sa unisont:

- Jaha, ja, var det dags nu?

Sen hjälpte vi mamma att duka av och gick därefter i samlad tropp in i vardagsrummet. Vi satte oss ner intill granen och såg till att få bra med utrymme för alla julklappar som vi snart skulle öppna. Jag väntade på det hårda bankandet på ytterdörren. Kinderna hettade, jag var alldeles varm i ansiktet, spänningen steg, hjärtat slog hårt. Kommer han inte snart?

Jag var beredd, men hoppade ändå högt när knackningen äntligen kom. Pappa tog ett skutt upp ur soffan:

- Vem är det som kommer nu?, sa pappa, vid den här tiden? Jag går och öppnar.

- Finns det några snälla barn här?, hördes någon säga med mörk dov röst utifrån hallen.

En man i röd tomteskrud med vita revärer, stickad rödluva med påsytt vitt stickat skägg och med en ljusbrun säck över axeln ställde sig i dörröppningen .

- Finns det några snälla barn här, frågade han igen.

Jag hade redan hoppat upp ur fåtöljen jag satt i och störtat fram till mamma. Med mig klängandes runt midjan, på ryggen, försökte mamma ta några hasande steg mot tomten. Jag kände mig livrädd, svettades och släppte inte taget om mamma. I smyg försökte jag hela tiden få en glimt av tomten.

- Men det är ju bara jag, lilla du, sa Thore.

- Ja, jag vet, sa jag och kände mig tuff, klart att jag vet.

måndag 13 december 2010

Faster Ediths ideal (en liten livsfilosofisk betraktelse)

- När jag var tonåring, sa faster Edith och tittade upp från VI LÄSER’s aningen svåra Litteraturkryss. Då visste jag precis hur en idealisk kvinna skulle vara, fortsatte hon.

- Varför kom du att tänka på det just nu?, frågade jag och kände att ögonbrynen höjdes och fick pannan att rynkas.

- För att jag under en lång stund har suttit och stirrat på ordet ideal i korsordet. Tre tomma rutor. Jag funderar. Tre bokstäver. Det enda jag kommer på är förebild eller ledstjärna, men… tre bokstäver? Det står still.

- Idé, kanske?

- Idé? Ja naturligtvis. Idé – ideal. Som i att ett ideal är en idé om något perfekt.

- Hur såg dina ideal ut, då, när du var ung?

Hon tittade snabbt upp igen. Hennes mörka pageklippta hår åkte bakåt av rycket. Bruna ögon studerade mig under lugg.

- Jag ville se ut om Cher. Jag hade en affisch på väggen. Ett stort foto av Sonny & Cher täckte nästan hela min vägg invid sängen. Hon var så vacker med sitt midjelånga svarta tjocka hår, exotiska ansikte och långa småblommiga hippieklänning. Och hennes röst. Vilken idealisk röst, mörk och sensuell. Jag hör hennes röst inom mig:

"They say we're young and we dont know
we won't find out until we grow
I got you babe I got you babe"


- Och Sonny, var han idealmannen?

- Nej, du är rubbad, den lilla sprätten, knatig och med en gällt pipig röst. Som passade ihop med Chers djupa röst, visserligen, men som ensam hade låtit som krita mot en svart tavla.

Faster Ediths axlar riste till i en rysning och munnen drogs ihop. Pyttesmå lodräta rynkor framträdde som korta streck längs med den bleka överläppen.

- Men faster Edith. Du, med ditt mörka tjocka hår och bruna ögon, du har ju drag av Cher.

- Utan hennes idealiska kropp i så fall, sa faster Edith och lutade sig åter djupt ner över korsordet.

Håret föll ner över kinderna. Jag kunde inte se hennes ansiktsuttryck.

- Är det idealiskt att operera sig till en idealisk kropp?, frågade jag.

- Nej och Cher är långt ifrån mitt ideal nu för tiden. Jag vill bara vara mig själv, jag är fullt nöjd med den jag är.

- Det låter idealiskt, faster Edith. Faster Edith, du blev precis mitt eget fina ideal.

fredag 10 december 2010

Ett liv (om något förgånget)

Ångesten satt som en blytung hård järnlänk runt mellangärdet. Varje morgon likadant. Kanske hade hon kronisk morgondepression, funderade hon? Olusten var som allra svårast på måndag morgon. Nästan outhärdligt smärtsam. Söndagen. Hela söndagen blev itusplittrad av hennes bottenlösa mörka grubblande. Snart är det måndag, snart är det måndag, ringde i öronen.

Det som räddade hennes förstånd, var fredagskvällens totala befrielse. Hon kom hem från jobbet, gick raka vägen fram till vinhyllan, valde en flaska rött ur samlingen. Tog fram korkskruven. Ljudet av korken som drogs upp ur flaskan spred ett lugn inom henne. Hon satte sig ner i soffan och hällde upp i ett stort glas. Halvliggande sög hon i sig drycken. Kände lugnet sprida sig, värmen från alkoholen gjorde magen mjuk. Somnade fridfullt och sov hela natten.

På lördagsmorgonen vaknade hon alltid med ett leende på läpparna. Visserligen bakfull, men det var hon van vid. Det skulle lätta framåt eftermiddagen. Nu hade hon hela långa lördagen framför sig.

Hur stod hon ut? Varför försökte hon inte ens samla krafter för att göra ett försök till en förändring? Bringa reda i sitt liv.

Vilken sagolik känsla att hon nu lämnat det förgångna bakom sig. Hon lyckades hitta styrkan att göra en helomvändning, började se framåt och bejaka livet.

torsdag 9 december 2010

Det var han som frågade

Vi hade stämt träff efter jobbet. Egentligen var det Martin som ville. Han hade ringt och frågat:

– Lisa, vi kan väl ses på Evas Paley efter jobbet? Ta en kvällsfika.

– Ja visst, kul.

Det var försommar. Eftersom jag var tidig, flanerade jag sakta längs Kungsportsavenyn och njöt av de ljumma vindarna som strök längs mina kinder. Rakt framför mig, några hundra meter längre bort, såg jag att Poseidon som vanligt, flankerad av respektingivande stiliga byggnader, höll ett fast tag om sin sprattlande fisk. Det enormt stora Stadsmuseet med sina höga kolonner och breda trappor liknade en kommunistdiktators överdimensionerade härskarboning.

Martin sitter nog ute eftersom det är så skönt väder, tänkte jag. Jag såg honom på långt håll. Han reste sig snabbt upp och tittade åt mitt håll. Någon ställde sig upp tillsammans med honom. Vem var det? Jo, det var ju Ingela.

Ingela hade jag träffat för första gången i lördags. Hon fyllde femtio år och hade bjudit Martin och mig. Martin och Ingela var arbetskamrater. Under kvällen hade många tal hållits. Ingela slog lätt i vinglaset, harklade sig och berättade om var och en av gästerna, hur det hängde ihop, vem som kände vem och varför.

– Martin är en så fin jobbarkompis, så omedelbar, naturlig och rolig att prata med, hade hon sagt.

Sen hade Martin ställt sig upp:

– Ingela och jag gillade varandra genast. Vi kan stå vid kaffeautomaten och diskutera hur länge som helst, vi tycker om samma saker.

Ilande kårar körde genom hjärtat, det gjorde så ont. Jag ville bara gå därifrån. Men han hade redan sett mig.

onsdag 8 december 2010

Han var perfekt

Tant Ebba var fullständigt orädd. Hon gick på som en iller, utan att röra en min. Medan vi andra höll andan. Men det var inte så konstigt, hon hade aldrig drabbats av pappas svarta temperament. Det hade vi andra. Ofta. Hon visste inte, hade inte en aning om hur stark ansträngningen var för pappa att orka hålla tillbaka, att han fick svälja instinkten att ryta till. Det var ju ändå farfars fästmö. En viss hänsyn fick tas, men pappa sträckte sig inte hur långt som helst. Han fick väl säga ifrån? Och han föredrog tant Ebba många gånger före farfars förra, tant Dagmar. Hon som virkade så många tutti fruttifärgade innetofflor åt familjen att vi hade svårt att hålla oss för skratt när hon räckte över nästa par.

Tant Ebba trodde att pappa var perfekt. Det var han. Pappa hade gjort en briljant arbetskarriär, segat sig upp till absoluta toppen. Han hade skaffat sig en idealisk familj, en vacker hustru och tre friska barn. Populär bland arbetarna i fabriken var han dessutom.

- Titta, där kommer överingenjören, han är den enda från kontoret som vågar sig ner till oss på verkstadsgolvet, sa de.

Men pappa var inte helt perfekt. Men det visste bara vi.

tisdag 7 december 2010

Har ni tid?

– Nu ska ni vara så goda!

Oh, måste hon säga samma sak upprepade gånger? Pappa orkar inte höra. Hon fattar ju inget.

De satt i matsalen. Tant Ebbas matsal, där hon hade placerat ett stort ellipsformat matsalsbord i blänkande mahogny och åtta stolar med gobelängtygsklädda sitsar i beigt och brunt. Hela familjen Brådstedt satt vid bordets bägge långsidor, mamma, pappa och Dennis på ena sidan. Anna och Lisa mitt emot. Farfar Gustav och hans nya fästmö, tant Ebba, tronade på varsin kortsida.

– Nu ska ni vara så goda!

Har ni tid?, hade tant Ebba frågat på telefon tidigare i veckan, jag bjuder på söndagsmiddag. Jaa, det är klart vi kommer, hade mamma svarat medan hon betraktade pappa som energiskt skakade på huvudet samtidigt som han artikulerade stumma ord.

– Ta nu mer av kasslern. Nu ska ni vara så goda. Fatet ska vara tomt innan ni reser er upp från bordet. Ta mer här, Per-Olof, sa tant Ebba och räckte över det stora vita Gustavbergsfatet till pappa.

– Jag är en vuxen man, Ebba, jag tar bara om det är så att jag vill ha, inte annars, sa pappa och rätade ännu mer på den redan spikraka ryggen.

Barnen tittade ömsom på pappa ömsom på tant Ebba. Är tant Ebba medveten om i vilken hög grad hon utmanar ödet?

– Men Per-Olof, det är ju gott. Ta nu. Du behöver lite kött på benen.

– Nu räcker det, svarade pappa.

Luften var iskall. Pappa la sakta ner besticken på tallriken, kniv och gaffel snyggt och prydligt tätt intill varandra snett till höger.

- Jag går hem, sa pappa och reste sig upp. Kommer ni?

måndag 6 december 2010

Livets verktyg

Ser du regnbågen långt där borta avteckna sig mot de ogenomträngligt tjocka gråblå molnen?

Vilka ovanligt konturskarpa färger, ett himmelskt vackert, underbart naturfenomen. Naturen är i sanning en superkraft som kan kreera detta sprakande färgspektrum.

Visste du att vi bara ser halva regnbågen? Bågen fortsätter ner i marken, långt där nere möts bågarna och bildar en hel ring.

I mötet bildas gnistrande diamanter. Vill du ha en?

Vi behöver inga redskap. Blott och bart våra nakna händer räcker för att ta oss ner i jordens mjuka inre.

torsdag 2 december 2010

Att bli mentor

Jag blev uppriktigt förvånad när jag öppnade min mun och hörde mig själv säga:

- Men kalla mig din mentor istället då?, sa jag och tittade på tonårsflickan med en min som jag hoppades såg vädjande ut.

- Min mentor? Du menar en mentor lika med en som ger råd?

- Jaa. Nå’t sånt.

- Skulle du vara min mentor? Vad kan du som inte jag kan? För länge sen.

Ellen studerade mig med ett litet leende på läpparna och med sina ljusbruna ögonbryn höjda. Jäkla skitunge, tänkte jag, hon vet var sticket gör mest ont. Jag rätade på ryggen, försökte anlägga en skärpt min.

- Ja, till exempel så har jag levt mycket längre än du. Jag har fått en viss erfarenhet med åren.

- En viss, ja.

- Men du… vi kan väl försöka bli vänner i alla fall. Ta ett steg i taget. Glöm det där med mentor.

Åh, hur jag än formulerar mig blir det fel. Jag bävade inför svaret.

- OK då., sa hon och hötte med pekfingret mot mig. Men att jag någonsin skulle kalla dig mamma., fortsatte Ellen och slog näven i köksbordet, det kan du glömma.

onsdag 1 december 2010

Adventskalendern

En dag i slutet på november 1960.

- Vi har bara råd att köpa en, säger en, adventskalender. Ni får samsas om en, barn. Vilken vill ni ha?

- Jag vill ha den här med glitter!, ropade Lisa och tog tag i en kalender med tomtefar och tomtemor som pysslade i sitt tomtekök tillsammans med alla sin små tomtenissar. Alla klädda i röda tomtedräkter och röda luvor med vit bred kant var de i full färd med att koka risgrynsgröt i enormt stora svarta gjutjärnsgrytor. Det såg ut som om det regnat silver över hela bilden.

- Nej!, jag vill ha TV-kalendern, hojtade Dennis, det är mycket roligare när man kan följa på TV.

Dennis och Lisas föräldrar hade ingen TV ännu, men deras snälla granne, farbror Fredrik, lät barnen komma in och titta ibland.

- Mamma jag vill inte ha TV-kalendern, den är inte alls lika fin, sa Lisa och strök försiktigt med fingertopparna över glittret.

- Jo!, sa Dennis mitt i en snyftning, jo… ho. Mamma. Det är ju Titteliture som ska öppna luckorna, jag vill se det på TV.

- Jaha, sa mamma, då bestämmer jag, det blir den med glitter. I år. Nästa år blir det TV-kalendern. Då kanske vi till och med har fått råd att köpa egen TV.

Klockan sju på morgonen den 1 december 1960.

- Vem ska öppna första luckan, barn, frågade mamma, Dennis eller Lisa?

- Jag börjar, ropade Lisa.

- Nej, jag, sa Dennis.

- Dennis, du får börja, sa mamma.

Adventskalendern låg på köksbordet. Lisa och Dennis satt med huvudena tätt ihop. Böjda över adventskalendern letade de noggrant med uppspärrade runda glasartade ögon. Metodiskt granskade de varje liten snutt av bilden. Var fanns lucka nummer ett? Dennis tungspets for ut ur munnen och vätte läpparna. Där. Där var den, första luckan. Den hade gömt sig i den minsta tomtenissens lilla luva. Hans små runda barnfingrar skälvde när han försiktigt vände upp luckan.

tisdag 30 november 2010

Min önskelista



Jag önskar innerligt att jag fick tillfälle att träffa min mamma en gång till. Det gick så fort när hon dog, jag hann inte förbereda mig. Jag saknar våra långa promenader i skogen. Saknar stunden då vi kom hem till mammas mysiga radhus i rött tegel med vita fönsterkarmar. Varma och röda om kinderna kastade vi av oss ytterkläderna, satte oss tungt ner i varsin grön skotskrutig länsfåtölj och la våra raggsocksklädda fötter på soffbordet. Det var aldrig tillåtet att göra annars. Jag sörjer att jag aldrig mer får laga mat tillsammans med mamma i hennes lilla trånga radhuskök. Hon lärde mig allt om husmanskostens innersta och hon visade mig sina allra bästa matlagningsknep.

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag fick träffa min pappa igen. Han dog i en ohygglig olycka. Det var så mycket jag hade velat tala om för min pappa. Om vi sågs igen skulle jag se honom i ögonen och säga att jag älskade honom. Det sa jag aldrig när han levde.

måndag 29 november 2010

NaNoWriMo



Vilken otrolig känsla det är att ha kommit ända fram. Jag tvivlade ett tag. Har känt mig ohälsosamt stressad ofta, men nu när det är färdigt tycker jag att det har varit värt all hets. Nu är det bara att skriva färdigt... ;-).

fredag 26 november 2010

Bli piggare




Behöver du bli en gladare och starkare människa? Vill du orka mer? Vi har den ultimata lösningen för just dig! Flera seriösa forskningsstudier visar att vår metod fungerar!

Du kommer att se en klar och tydlig förändring på bara några veckor. Du blir pigg, lycklig och snygg. Alla dina vänner kommer att bli förvånade.

Verkar det omöjligt? Inte alls! Vi garanterar resultat. Tre minuter om dagen är det enda som behövs.

Kom ihåg att friskt vågat, hälften vunnet!
Du kommer att hitta glädjen i ditt liv!

Kontakta oss för mer information.
Strong & Co.
www.strong.se

torsdag 25 november 2010

Skuld

Det är hennes fel. Hennes skuld, sa han

Du frestar mig

Lockar mig

Du väcker lusten

Jag måste få känna din mjuka smidiga hud

Tränga in i ditt inre

Du blir min

måndag 22 november 2010

Ett utmanande uppdrag

Det var ett utmanade uppdrag han hade fått, svenskaläraren som hette Folke. Folke skulle förklara skillnaden mellan förtryckta och förtryckta.

- Orden får olika betydelse beroende på hur de betonas. Antingen säger man förtryckta eller också förtryckta.

Ett antal uppspärrade ögon stirrade på honom där han stod mellan bänkraderna.

- Hur menar du?

- Ja, alltså, tänk er att ni bor i en diktatur, sa han och vände varvet runt så att alla skulle kunna se och höra honom.

- Vad är en diktatur?

- Alltså ett land där du inte får uttrycka dig fritt, där du inte får skriva vad du vill, då är du förtryckt. Du kan inte säga vad som helst, då kanske du åker i fängelse. En blankett, däremot kan ha förtryckta uppgifter.

- Vad är en blankett?

- Ett papper som du av någon anledning ska fylla i. Ofta är det någon typ av myndighet som utfärdar blanketten, till exempel om du skulle råka bli arbetslös, måste du fylla i en blankett. Vissa uppgifter är förtryckta, andra ska du själv fylla i och längst ner din egen underskrift, annars får du ingen ersättning.

- Myndighet? Vad är en myndighet? Och ers… vad sa du?

- Ersättning, sa Folke mitt i en suck.

- Ja, vad är det?

tisdag 16 november 2010

Ett tilltag

Vad tar du dig till?!, skrek hon, vilket gement tilltag, gastade hon efter den breda ryggen med ljusbrun svajande kalufs som sprang med långa steg åt motsatt håll.

Men det blev givetvis ingen reaktion. Ryggtavlan försvann snabbt bortåt Nordsta’n. Ingen idé att springa efter. Skulle aldrig gå att hinna ifatt. Vid närmare eftertanke hade hon nog inte vågat även om hon hade varit yngre, haft flinkare ben och därmed en rimlig chans.

Det var inte första gången. Vad var det med hennes utseende som drog till sig väskryckare? Såg hon så hjälplös ut? Svag och klen?

Kan du ta det till dig?, frågade hon sin väninna när hon alldeles för sent kastade sig in på caféet där de gjort upp om att träffas, jag blev rånad på vägen hit. Tur att jag bara hade boken jag lånade av dig och en hundring till fika i väskan.

torsdag 11 november 2010

Oväder

Han säger att jag är en yrhätta

ett oväder

en vildkatt

Han säger att jag har en hetta inom mig

hastigt uppflammande vrede

intensivt utvräkta fräsande ord

en kortvarig stund

mjukt lägger sig stillheten

onsdag 10 november 2010

Operationen (skrivpuff 10/11 om något lärorikt)

Hon lyssnade på ambulansens tjutande sirener, där hon stod i ytterdörren. I nästa ögonblick hördes högt väsen i trappuppgången, det ekade av snabba steg. Tre sjukvårdare klädda i gröna uniformer med två vitt lysande breda påsydda band runt underbenet på byxorna och gula revärer på axlarna ropade: är det här? och rusade förbi henne utan att vänta på svar.

Kvar stod hon paralyserad, kunde inte röra sig under några sekunder, tofflorna hade klistrats fast i parketten. Sen vaknade hon till, hörde hetsiga röster inifrån sovrummet. Han halvsatt på en bår, höll bägge händerna på bröstet.

- Hur ont har du?, frågade en av sjukvårdarna medan hon med hetsiga fingrar knäppte fast ett aggregat på honom, lutade sig över honom. Hur ont har du på en skala från ett till tio?

Han blickade ner på bröstet, andades ytligt, flåsade, gnällde lite. Höjde huvudet, tittade på sjukvårdaren med ögon som hade ett frågande smått bedjande uttryck.

- Öh, nio kanske, stötte han med möda fram.

- OK. Det är dags, håll i dig.

Två sjukvårdare tog tag i båren, lyfte upp den och svepte iväg. Hon tog egna bilen och körde efter till Sahlgrenska sjukhusets akutintag. Hittade ingen parkering. Det här är ju löjligt, tänkte hon. Här har jag en dödssjuk man och ingen ansvarig kan se till att vi närmast anhöriga kan parkera bilen. Hon körde runt, runt. Till slut ställde hon Volvon på en tiominutersparkering. Stormade in på akutmottagningen med stressvetten rinnande ner i ögonen. Var är han? Där. Han blundade, väntade. Nu var de två som väntade. Båren rullades efter två timmar in i ett rum där akuthetsens stormvindar som ven runt dem mojnade.

Sen fick de vänta. Ungefär en gång i halvtimmen kom det in en människa i vit rock i rummet och ställde frågan:

- Hur ont har du på en skala från ett till tio?

- Nio.

Efter sex timmars väntan, la hon sig på en tom bår bredvid honom, genomtrött, försökte vila.

- Hur ont har du på en skala från ett till tio?

- Tio.

- Vi kör in dig på operation. Genast.

måndag 8 november 2010

I baren (skrivpuff 8 nov 2010 om något begagnat)

– Hur gammal är du? Du har varit med ett tag, va? Bättre begagnad?, skrek han rakt in i hennes öra.

Hon fick lust att dra till honom hårt över hans släta ansikte, där hon satt på en hög barstol och sippade på ett glas rött Pinot Noir-vin. Ge honom en riktig hurring så att hans uppåtkammade blonda hår ramlade ner över de oskuldsfullt isblå lysande ögonen. Varför brydde hon sig om det över huvud taget? Vad trodde han? Att han kommit på världens bästa raggningsreplik? Förresten, det hade han kanske, hon reagerade ju, reflekterade. Var det fiffigt eller bara infantilt? Modigt faktiskt. Gjorde henne nyfiken.

– Kontring, skrek hon och tittade rakt på honom medan hon spärrade upp ögonen, du har väl precis börjat? Gå ut på kvällen alltså. Har din mamma äntligen gett dig tillåtelse? Har du förresten blivit av med din svendom än? Jag kanske ska hjälpa dig?

fredag 5 november 2010

Hymla eller inte hymla

- Det är inget att hymla med, här är vi raka, förstår du, sa Hedvig och betraktade Lasse med munnen uppdragen i ett snett leende, blinkade samtidigt med ena ögat, här säger vi allt rakt ut.

Hedvig satte kaffemuggen till munnen och drog i sig drycken med ett högt sörplande ljud. Lisa hörde hur hon svalde, såg kaffets väg ner i Hedvigs mage i fantasin, ungefär som hon hade sett en kula bana sig väg genom en kropp i serien CSI på TV. Hans första dag på jobbet, vilket första intryck, tänkte Lisa, men satt tyst. Kan inte Hedvig ta det lite försiktigt? Hon skrämmer bort honom.

- Jaa, ropade alla andra samstämmigt runt kaffebordet utom Lisa, vi har såå roligt på dagarna.

- Här har vi en rå men hjärtlig ton, fortsatte Hedvig. Säger chefen ”nu lägger du dig på mage över skrivbordet och spärrar ut benen”, ja då gör vi det. Ja, alltså chefen menar det förstås inte bokstavligen, utan det hon säger egentligen är ”lägg ner det, ge dig, det är i alla fall jag som bestämmer”. Men så mycket fattar du väl?

torsdag 4 november 2010

Livets melankoli (skrivpuff om att snubbla 4/11 2010)

Han gjorde slut. Hennes liv var slut.

– Lisa! Kom nu, vi åker till landet över dagen.

– Nej, jag kan väl få vara kvar hemma? Jag behöver plugga till historieprovet på tisdag.

– Ja, det får du väl gå då. Vi kommer tillbaka i kväll.

– OK.

Skönt. Där stack de. Hon nappade tag i dagboken, tog en penna i muggen som var så fullpackad av blyertspennor, bläckpennor, linjaler, tusch och papperssaxar att hon bara med kraft fick loss den.

Lisa gled ner för trappen i strumplästen, varenda gång var hon lika nära att snubbla och stå på öronen. För henne hade det blivit en tävling mot sig själv, att klara färden ner utan vurpor. Även nu när hon helst ville gråta ögonen ur sig. Att sätta tofflor eller skor på fötterna var emot tävlingsreglerna.

Nu skulle hon skriva av sig sin ångest, att han hade dumpat henne. Skriva sig hel igen. Hon gick ut på den inbyggda terrassen och gled ner på trädäcket, öppnade anteckningsboken. Där kunde ingen se henne, hon var osynlig för världen. Satte igång sin iPod Shuffle med gamla låtar från sextiotalet. Hon gillade popen från den tiden. Härligt gungande sound och mycket om smärtsam och förlorad kärlek. Tårarna började rinna utmed kinderna, första sången passade precis hennes sinne, hon försvann helt in i melankolin. Hon skrev inte en rad, böjde sig bakåt mot husväggen och lät tungsinnet fylla kroppen. Det var en skön känsla.

Why does the sun go on shining
Why does the sea rush to shore
Don't they know it's the end of the world
'Cause you don't love me any more


(Text: Skeeter Davis)

tisdag 2 november 2010

Gräva

Hon kunde endast med stor självövervinnelse låta bli. Intensivt studerade hon honom. Där hon satt i bänken i raden bakom såg hon honom snett från sidan. Kunde studera både nacke och hans raka profil samtidigt. Som en skugga anade hon långa mörka ögonfransar som nuddade vid ögonvrån.

Med ögonen rörde hon vid hans nackhår. I fantasin snuddade hennes fingertoppar vid rakt avklippta tjocka blåsvarta hårstrån som följde nackens vita hud och örats övre rundning.

Om hon sträckte ut handen kunde hon röra vid hans axel, så nära satt hon. Vilken lust hon hade att gräva händerna igenom hans glansigt mjuka sköna hår. Rufsa till det lite.

måndag 1 november 2010

Att forma (skrivpuff om att tjuvstarta 1 nov 2010)

Namn: Ella Grundhage

Ålder: 47 år

Familj: Gift med Renée

Gör: Driver eget

Bor: Kungsholmen i Stockholm

Hemlig talang: Jag kan göra en trippel saltomortal bakåt

Varför startade du ditt företag?

Jag tyckte att en sådan affärsrörelse saknades och jag ansåg att jag hade både lämplighet, idéer och kunskap.

Men visste du inte att det redan fanns ett företag med det namnet?

Nej, jag var lite slarvig där, tjuvstartade och beställde skylten innan jag hade fått bekräftat att namnet var OK. Och det är ju inte exakt samma. Jag ansåg inte att det var något problem.

Så vad hände?

Jag fick ändra på det officiella företagsnamnet men på skylten står det kvar.

Och företagets namn?

Swedish living castings.

Och deras?

Swedish castings.

Och då kan de inte hindra dig?

Nej, inte vad jag vet i alla fall. Men de har ringt och hotat mig med repressalier.

De andra är inte i samma bransch då antar jag?

Nej inte alls, de gör gjutformar i metall till flyget. De säger att de inte vill förknippas med mitt företag. Och dessutom får de bara en massa telefonsamtal från människor som vill beställa barn, men inga gjutformar.

Är det vad du gör? Barn?

Javisst, till mig kommer föräldrar som vill casta, alltså forma sitt kommande barn. Jag sysslar med reproduktiv kloning. De får ett barn som passar just dem, just nu i deras liv. Vi sätter oss ner och tittar i mina register av spännande kända karaktärsfyllda människor. Tillsammans bestämmer vi sen vem som passar bäst. Sen är det bara för mig att skaffa DNA och forma barnet genom kloning. Det tar lite tid innan det är färdigt, men det blir oftast väldigt bra.

fredag 29 oktober 2010

I hennes smak



Hon ryckte ofrivilligt till. Han var så lik Leffe. Kunde det vara han? I samma stund märkte Lisa att han hade sett henne. Han stannade i steget, pekade på Lisa och visade sina tänder i ett snett leende. Jovisst var det Leffe, hon kände väl igen tänderna. Det varma leendet, det var det hon först hade fastnat för. Med den ena framtanden sittande lite utanför, ovanpå den andra. Ungefär som Tommy Blom i Tages. Annars hade han egentligen inte varit i hennes smak. Men hon hade trillat dit ändå. Ordentligt.

- Är det du, Lisa? Är det verkligen du?

- Ja. Hej Leffe.

Men vad hade hänt med håret? Uppe på hjässan stod några långa glesa hårstrån rätt upp och vajade i blåsten, i nacken fanns dock allt hår kvar. Där hade han sparat sina grå lockar, de böljade sig ner över rockkragen. Den blårandiga slipsens rundning över den vita skjortan avslöjade en putmage.

- Polar ni?, hade en skolkamrat frågat henne när de stod i matkön.

Polat? Ja faktiskt, så var det nog, fast Lisa tyckte uttrycket lät alldeles för tufft för henne. Hon kände sig inte alls frän. Hon var bara en oerfaren, okunnig tonåring.

- Otroligt att vi skulle ses. Vad gör du i de här trakterna?

- Jag bor här.

- Jag med.

- Ja då får vi väl ta ett glas någon gång kanske?

- Javisst, det gör vi.

- Nu måste jag rusa vidare.

- OK, vi ses.

De vände sig båda om och fortsatte åt det håll de varit på väg. Undrar vad han tänkte om mig, frågade hon sig. Oj, vad hon har åldrats, kanske han sa till sig själv, vilket slitet ansikte, hon har nog varit med om mycket.

Vi var verkligen riktigt förälskade. För länge sen.

torsdag 28 oktober 2010

En eller kanske två mästare

- Jag får aldrig prata till punkt. Jag blir nervös av det, känns som om jag pratar stötvis, för att hela tiden vara beredd, ifall du skulle skära av. Du är en mästare på att avbryta, vet du det?

- Tur att jag är bra på nåt, eller hur? Du har alltid synpunkter på hur jag gör saker. Att jag inte gör på ditt sätt. Jag diskar fel, tar inte glasen först och besticken sist. Jag torkar inte av diskbänken. Du går alltid och torkar efter när jag tror att jag är klar. Jag går aldrig ut med soporna, slänger strumpor på golvet och jag byter aldrig toaru…

- Sluta nu, så illa är det väl inte?

- Hallå där! Nu avbröt DU mig!

onsdag 27 oktober 2010

Det skenbara livet

Vårsmältningen hade precis börjat, den vårvinterdagen i slutet på mars när de fick för sig att vandra genom skogen till Björngrottan. Martin hade medhavda smörgåsar och kaffe i en ryggsäck som var uppslängd på ryggen. Solens strålar sken på grusvägen och gjorde den vattendränkt och bländande. Brusiga vårkänslor bubblade i både Lisa och Martin.

Utmätt vandringsled till Björngrottan – 7 km

stod det på skylten. Är det en korrekt benämning, undrade hon för sig själv, utmätt? Skogen var inte alls tyst. Högt däruppe såg hon granars toppar vaja och susa i vinden. Vårforsar fyllde atmosfären med sitt höga brusande ljud. Tjock nästan ogenomskinlig gråvit is satt klistrat lodrätt utefter höga klippor. Isen förde tankarna till knöliga vågor av rinnande vatten som hastigt i ögonblicket fastnat i luften. Första delen av vandringen gick uppåt, nästan vertikalt uppåt fjället. Svetten lackade. Det var bara skönt.

– Titta därframme, Martin, ser du?, tjostade Lisa och drog efter andan.

Hon pekade på en klippformation där en störtflod bildade ett vattenfall en bit ut från berget. Det gick att se rakt igenom vattnet och i utrymmet mellan klippa och fors stod en liten figur.

– Ja, vem är det? Vad är det?

De närmade sig försiktigt. Var det ett troll? Nej inte alls. Det såg snarare ut som en pygmé, en vuxen kvinna fast i miniformat. Hennes ögon var svarta, gick inte att särskilja iris och pupill. Blicken var genomträngande, samtidigt mild. Klädseln påminde Lisa om en folkdräktsklädd samekvinna, klarröd yllekjol, ett svart förkläde med färgstarka broderier. Till det en tjock grå tröja i tovad ull. Kvinnan rörde sig inte. Hon stod helt still och betraktade Lisa och Martin.

– Ska vi gå fram?

– Jag vet inte. Vi kanske inte ska tränga oss på.

De närmade sig försiktigt nästan på tå. Nu stod de så nära att de kunde se att kvinnan log. Hon höjde armen, vinkade. Lisa och Martin skulle precis göra samma sak, då den lilla vände sig helt om, tog ett steg rakt in i det lodräta berget och var borta. Fanns det en öppning i berget? Levde hon i en grotta? Att ta sig dit där kvinnan stått var inte möjligt. De hade varit tvungna att ta ett enda stort hopp rakt ut i luften, rakt genom forsen. Hur hade hon kommit dit?

tisdag 26 oktober 2010

Att utveckla ett apotek

Apoteket Storken ville med hjälp av sina kunder bli ett bättre apotek. Vad var bra och vad var mindre bra? Fanns allt de kom för att köpa, hur var utrymmet i lokalen och hittade man lätt i butiken? Var personalen proffsigt säkra? Frågeformuläret satt säkert i Lisas vänstra hand, pennan beredd mellan fingrarna i höger hand. Många stannade och svarade glatt på alla frågor. Vid några tillfällen fick hon idka övertalning, försöka charma de tveksamma. En kvinna, vitgrå i ansiktet med mörka påsar under ögonen, menade att

- vid något annat tillfälle hade det gått bra, men INTE IDAG!

- Nej förlåt, sa Lisa, du ser verkligen inte pigg ut. Vi tar det en annan gång.


Tre timmar senare var hon klar, konstaterade för sig själv att allt gått utmärkt. Hon var belåten. Bara en man som hade varit riktigt gramse på apoteket Storken.

- Ingenting hade funkat, sa han. Ingenting!

Lisa la märke till att han var en smula påverkad. En smula förresten var en underdrift. Kunde det ha varit anledningen? Fast så ska det ju inte gå till, tänkte hon. I det stora hela hade det gått smidigare än Lisa trott i förväg. Nu skulle hon gå in till föreståndaren och meddela att hon var färdig. Lisa drog upp ytterdörren, kom in i ett slags mellanrum och fick dra upp en dörr till för att komma in i stora apotekslokalen.

Väl inne höll Lisa på att krocka med en ung kvinna med en tvillingvagn, som var på väg ut. Kvinnan utstrålade irritation. Munnen slokade, kinderna hade flammor i rött och ögonen var vidöppna. Hon tog tag i vagnen, vrängde fram och tillbaka, tog tag i första dörren, körde in vagnen i dörrkarmen. Ja, det är trångt här, tänkte Lisa, jag förstår att är jobbigt och att du blir svettig. Det var precis så att vagnen skrapande mot sidorna tog sig igenom. Så var det dags för nästa dörr. Hon fick ännu en gång tvinga barnvagnen igenom, satt så när fast igen. Det var tydligen droppen. I nästa sekund hördes ett illtjut:

- H… E… L… V… E… T… E !!!!

Apotekets övriga kunder tittade på varandra med stora runda ögon. Vi var alla tysta och stilla, rörde oss inte.

måndag 25 oktober 2010

Fröet

– Martin?

– Ja Lisa, vad vill du?, frågade han med en suck och utan att släppa blicken från ekonomisidan i Göteborgspostens del två.

– Jag vill berätta en sak för dig. En sak som jag förstått ett tag, men ville vara säker. Nu är jag säker, sa hon och satte sig mitt emot Martin vid köksbordet.

– Ja vadå? Fram med det.

Martin slet ögonen från artikeln och sänkte tidningen exakt så mycket att hon kunde se två blå ögon som glodde på henne.

– Du vet den där gången när jag sa att nu blev det?

– Nu blev det? Vadå blev det? Tala inte i gåtor. Tala ordentligt, så jag förstår.

Han hade återgått till Göteborgsposten nu, bläddrade framåt till sportsidorna. Det höga prasslandet skar vasst i Lisas öron.

– Men Martin, du förstör ju min berättelse.

– Lisa, du pratar bara runt, runt, istället för att gå direkt på.

– OK, då säger jag det. Jag har ett frö i magen.

– Ett frö?

Martins volyminösa bullrande skratt fyllde kökets innandöme.

– Aha, då förstår jag.

Han la ifrån sig tidningen, vinkade bakvänt med handen, med fingrarna mot sig.

– Kom hit Lisa, jag vill känna på fröet.

fredag 22 oktober 2010

Gläntan (skrivpuff 22/10 om att svärta ner)

Blåbärssnår och sly skymde stigen. Edith var tvungen att titta stint ner i marken, böjde nacken, slog undan torrt ris med kängorna för att inte tappa riktningen. Där bredvid stigen låg en lös gren. Med den kunde hon få undan allt som låg i vägen. Hon tog upp den, strök varligt längs med käppen, grenen var helt utan bark. Den var inte hård, bara len och mjuk att ta på. Här flanerar jag omkring i skogen, tänkte hon. Gör det mig till en flanör? Eller är jag en flanös? Det kändes tryggt i skogen, hon filosoferade samtidigt som kroppen mjukades upp över friliggande slingrande trädrötter, kliv över stenar och hopp över vattenpölar. För henne var det en slags meditation. Tillbaka hemma kände hon sig alltid vederkvickt och hade ny sprittig lågande livslust

Edith fantiserade. Grenen blev med ens en machete som hon iklädd beige tropikkostym, höga kängor och skyddande tyghatt kapade tät regnskog med. Exotiska färgglada fåglars kvitter blandades med små apors höga illvrål. I träden ovanför henne hoppade djur från träd till träd och en lian iklädd en skugga som hängde sig fast visslade förbi, tätt intill hennes öra.

Vad var det? Det glimtade till mellan de täta höga granarna. Hon bländades. Kändes som om någon åstadkom en solkatt med en spegel. Så där som man gjorde i skolan för att irritera. Edith tog ett steg åt sidan för att slippa ljuset. Skulle hon gå dit? Nu var hon nyfiken. Men också lite rädd. Kunde inte gå därifrån utan att ha kollat.

Edith började gå. En liten glänta uppenbarade sig. Där. Nej. Där kom skenet igen. Hon var helt förblindad. En kraftig fläkt drog över ansiktet, hon kände tydligt att hon inte var ensam, famlade med armarna omkring sig. De hittade inget. I nästa ögonblick såg hon omgivningen tydligt igen. Blicken landade på några mörka skuggor på andra sidan gläntan, precis i kanten av skogen.

Hem, måste hem, tänkte Edith, vände sig om och satte av i full karriär åt det håll hon kommit. Sprang, nej snarare skenade. Hela vägen hem. Några gånger vågade hon vända sig halvt om i farten för att försäkra sig om att ingen förföljde henne. Inget. Låste upp ytterdörren med darrande händer. Drog en lättnadens suck. I trygghet. Vad hade hänt, egentligen, tänkte hon? Hade hon inbillat sig? Edith tog av sig kängorna, hade precis börjat dra ner blixtlåset i jackan när hon råkade slänga en blick i hallspegeln. Hennes ansikte var helt nersvärtat. Såg ut som sot. Uppspärrade glänsande blå ögon lyste klart mot det svarta.

torsdag 21 oktober 2010

Snubblade hon?

Där gick startskottet. Trångt. Försöker komma igång och springa. Det går inte, halvlunkar och ser stint ner i backen för att inte trampa medlöpare på hälarna. Och för att se trottoarkanterna. Höga trottoarer är dödligt farliga. Så. Nu. Nu går det bättre, lite mer space att röra sig på. Hur långt har jag sprungit? Oj, bara tre kilometer, oh nej, aderton kvar. Nej, tänk inte så. Fram med positiva tankar. Se framför dig hur du hoppar lätt som ett rådjur. Visualisera dig själv som den som med snabba steg spräcker målsnöret. Först.

Åh vad tungt, uppför långa sega Älvsborgsbron. Hur lång är den egentligen? Tar den aldrig slut? Äntligen! Kan andas ut, ge mig i hän i nerförslutet. Så skönt! Kan andas igen. När kommer nästa vätskestation? Behöver vatten, kallt vatten som svalkar sig ner genom hals och mage.

Där borta står Cattis och Stefan! Bäst att räta på ryggen. Undrar om jag ser helt utmattad ut? Le lite nu.

– Heja Lisa! Du ser ju inte ett dugg trött ut!

Jag höjer armen och vinkar lite matt, ropar inte tillbaka. Vågar inte lita på att jag har någon röst. Nu känns det en aning bättre. Det kanske var peppningen från Cattis och Stefan? Ja! Nu sträcker jag ut på stegen, drar på. Vasagatan. Långa Vasagatan. Men sen är det ju inte så långt kvar. Härligt.

Vad är det som har hänt? Varför ligger jag här på trottoaren? Det känns blött i ansiktet. Drar med handen över kinden, ser på handen. Blod. Jag är helt nerblodad.

– Hur gick det?, frågar ansiktet som lutar sig över mig.

– Jag, jag vet inte. Vad hände?

– Du bara stupade. Rakt ner i backen. Jag tror att du snubblade. Jag har ringt ambulans.

onsdag 20 oktober 2010

Svamp

Jag funderar på ordet svamp. Samma ord på engelska, swamp, har inte alls samma betydelse.

Fast en sak har orden gemensamt. Svamp växer ofta där det är fuktigt, kanske till och med i sumpmarksliknande terräng.

Jag funderar igen. Är det en missuppfattning som någon gjorde en gång för länge sedan? Denne någon läste kanske en bok skriven på engelska, missförstod innehållet och tänkte: ”Aha, swamp, det var ett bra ord för de fruktkroppar som växer på fuktig mark, det ordet införlivar jag i svenska språket. Perfekt.”

Svamp på latin heter fungi och det ordet är bekant för mig. Till exempel har jag beställt pizza funghi och jag har hört termen fungus nämnas i England, när man menade svamp i allmänhet. Annars verkar ordet mushroom ofta användas även när man pratar om andra svampar än champinjoner.

tisdag 19 oktober 2010

Bra att ha struktur

Kyrkdörren slogs upp, första tonerna av Mendelssohns bröllopsmarsch genljöd genom kyrkans väldiga sal. Allas ansikten vändes mot bröllopsparet. De hade huvudrollerna idag. Martin tittade på Lisa, tog hennes darrande hand i sin varma. De såg ner på sina fötter, hon hade pärlemorfärgade glittrande pumps och han svarta lackskor med lång smal tå. Martin och Lisa lyfte fötterna samtidigt, tog första steget med högerfoten, lite försiktigt, kollade varandra för att vara säkra på att komma i takt. Det hade de diskuterat flera gånger på sista tiden. Hur de skulle komma rätt från början. Hennes värsta fasa var att komma ur rytmen, såg i fantasin hur deras huvuden hoppade upp och ner i otakt. Att de fick studsa till för att komma rätt igen.

Hon suckade av lättnad. De hade hittat rätt i stegen. De började sin långa skridande vandring fram till altaret. Lisa kastade en snabb blick från sidan upp på Martin, märkte att han gjorde likadant. Det surrade i hennes kropp, alla sinnen sorlade och stimmade som om de var berusade. De hade kommit halvvägs när hon kom på det. Bröllopsbuketten? Det omsorgsfullt hårt bundna bollrunda knippet med ljust gröna och rosa rosor. Hon hade helt glömt bort den, att hon hade den i handen. Vänstra armen hängde slappt längs med kroppen och lika slakt hängde buketten i hennes hand, någonstans nere vid knäna.

måndag 18 oktober 2010

Ett trevande försök

Hon kunde inte hjälpa det. Så lätt hon förfördes.
Var hon ensam eller kanske kände många fler likadant?
Bara några få toner räckte, sen var hon fullständigt och totalt kär.

Lika förälskad i mannen hon dansade med som den underbara känslofyllda låten någon råkat lägga på CD-spelaren. Hon kände inte honom, men lika fullt var hon hopplöst kär. Fast bara under de tre minuter som låten varade.

När sista tonen dog ut var den förhäxade förälskelsen bruten.
Fullständigt absorberad till noll och intet.
Han trevade med händerna längs hennes rygg.
Hon tog tag i hans händer och med ett fnys drog hon sig ur hans famn.

fredag 15 oktober 2010

Ett liv (skrivpuff 15 oktober om något storslaget)

Är det här allt? Ska jag inte få uppleva mer i livet? Jag har för all del fött tre barn, två flickor och en pojke. För varje gång blev det mer plågsamt för min kropp. Samtidigt så obeskrivligt omvälvande härligt med mina barns inträde i mitt liv. En revolutionerande förändring i min existens.

När minstingen kom, pojken, insjuknade jag i en allvarlig ledsjukdom, pelvospondylit. Det tog flera år, jag kämpade och blev periodvis mycket bättre. Just nu är det fint. Reumatismen kommer alltid att finnas i mina leder, den ligger där precis under ytan, surrar och vill bryta igenom.

Omgivningen är kompakt mörk. Det enda jag ser av naturen är höga spretiga grantoppar som avtecknar sig mot det blåsvarta himlavalvet. Jag vänder blicken mot himlen. Inga orange fjärran ljus från städer i horisonten eller närliggande lampor stör sikten. Ett ofattbart vackert panorama breder ut sig ovanför mig, så storslaget att jag hissnar.

Jag betraktar blixtrande klart lysande stjärnor. Därbakom de närmast placerade stärnorna ser jag enorma skyar av mjölkvita stjärnhopar. De känns så nära, jag lyfter armen för att ta på en glittrande himlakropp, känner en stark innerlig, intim beröring. Så jag längtar! Längtar efter att få färdas, rakt in, in i ett storslaget oändligt kosmos. Där hör jag hemma. I universum.

torsdag 14 oktober 2010

Mönstret var framträdande (skrivpuff 14 okt. om experiment)

Det var något galet med min kropp, jag såg ner på bröstet. Mitt skrik ekade mellan väggarna i sovrummet.

– Vad är det som händer?, ropade Lisa, varför väcker du mig?

Jag var översållad av tunna nålar. Tillsammans med instuckna säkerhetsnålar bildare rader av knapp- och synålar vackra mönster på min överkropp. Jag drog in andan. Sköna vågmönster, konstaterade jag torrt trots den iskalla ångesten som flög genom mina nerver. Var kom det ifrån? Varför hade jag inte känt något? Får jag bort det? Jag rusade fram till en spegel som hängde på väggen. Vände mig halvt om. Ryggen var full med likadana nålar!

– Titta Lisa, kolla mitt bröst och rygg!

– Martin! Martin! Vad har du gjort?!

– Det är det som känns så absurt! Jag har inte gjort någonting. Jag vaknade så här.

– Så infernaliskt äckligt.

– Du får hjälpa mig att ta bort nålarna.

– Nej, du är galen, det kan jag inte, Lisa riste till i häftiga frossbrytningar, det måste du göra själv.

Hur skulle det gå till? Jag var tvungen att experimentera. Testade genom att sakta, sakta, oändligt försiktigt ta tag i en nål, dra genom huden, utåt. Det kändes lite läbbigt, men jag klarade det. Två mörka punkter trädde fram efter nålen. Jag provade en till och en till. Värst var säkerhetsnålarna. De var lite tjockare än de andra nålarna. Det smärtade när jag lösgjorde nålen från säkerhetshättan. Den tunna huden drogs isär. Det var nödvändigt att ta pauser då och då från min originella sysselsättning. Kraftlösheten tog över och jag kände mig skelögd av pillandet. Lisa hämtade starkt svart kaffe, muggvis, som gjorde att jag hjärnan spratt till och jag blev piggare en stund.

Arbetet tog hela förmiddagen. När jag var klar såg det ut som att jag hade en stor grå tatuering på bröstet. De små pyttehålen som bildats av nålarna formade läckert böljande, olika långa och breda vågor.

– Men ryggen då, du måste hjälpa mig med ryggen.

– Men du Martin, det var ju snyggt! Läckert! Hur länge tror du det håller? Mönstret alltså.

onsdag 13 oktober 2010

Sambandet mellan himlakropparna

– Du kommer att få vara frisk länge. Men i sextioårsåldern kommer du att drabbas av en allvarlig sjukdom.

– Oh, vad då för något?

Jag betraktar kvinnan som sitter på andra sidan det runda bordet. Vi sitter i ett stort grönt tält på varsin låg träpall. Det är skumt ljus därinne, men jag skönjer solens strålar genom tältduken. Hon är i övre medelåldern, har långt svart hår och en ansenlig kroppshydda. Är håret färgat? Kvinnan ser inte på mig, hon har blicken vilande på ett antal kort som ligger framför henne. Hon plockar med korten, drar med fingrarna över bilderna. Naglarna är nerbitna och har svarta sorgkanter. Jag sträcker på halsen men ser inte vad korten föreställer.

– Ja, det kan jag inte tyda, det är lite oklart. Men jag ser att solen lyser över dig. Du behöver inte vara orolig. Läkarna hittar ett botemedel. Du kommer att tillfriskna. Helt.

– Är du säker?

– Javisst, det kan jag intyga. Himlakropparnas läge, alltså sambandet mellan solen, månen och stjärnornas placering i ditt stjärntecken Skytten den dagen, det året du föddes, nittonde december 1971, ger mig beviset jag behöver. Avståndet och vinkeln mellan dessa himlakroppar är gynnsamt för dig. Du kommer inte att dö av den sjukdomen, det är ett som är säkert. Och du kommer att leva länge, du kan se fram emot ett underbart långt liv.

– Ja… då så. Tack.

tisdag 12 oktober 2010

Hela mig

Jag står tätt, tätt intill trappen och väntar på att klockan ska ringa. Ljudet av första halvtonen blir signalen som förvandlar mig till en reptil som rinner upp för trapporna. Ormar kan ringla uppåt. Jag har sett en orm sekundsnabbt ta sig upp för en trästam hemma i vår trädgård. Så kvickt slingrar jag mig att alla andra bara hinner uppfatta ett blänk av en svart gracil orm. In i tryggheten.

Stänger dörren fort, fort. Men sen då? Det skyddet förvandlas kvickt till en chimär. En illusion. Jag hör att dörren öppnas. Vem kommer? Vänder mig halvt om och tittar försiktigt med ena ögat. Försöker göra mig så smal, se ut som ett streck från sidan. Men ändå i startposition.

Måste hinna smita undan, om tjejerna får syn på mig. De två som är ute efter mig, hela mig känns det som. Vad var det de sa häromdagen: Du är så torr och tråkig att vi kan höra ditt torra skelett rassla när du går. Kom hit så ska vi skallra sönder dig. Den gången hann jag springa iväg.

Där är de! Precis innanför dörren står de med huvudena tätt ihop, viskar, tisslar och tasslar medan de låter blicken systematiskt söka av hela omgivningen. Än har de inte sett mig. Snart får de syn på mig. Varför är de ute efter mig? Vad har jag gjort? Jag känner inte dem.

I samma ögonblick tar jag chansen. Nu eller aldrig. Kastar mig in i utrymmet under trappen. Väntar här en stund. Snart måste de gå till sitt klassrum. De vill säkert inte komma för sent. Sen går jag.

– Lisa, Lisa, nu igen, varför kommer du så sent?

– Ursäkta, fröken.

Säger inget mer.

måndag 11 oktober 2010

Försoning

För sent har jag insett
Ta tillfället när du ännu har möjlighet
Vänta inte
Var inte ängslig

Din medmänniska är lika rädd som du
Vänta inte
Kanske är det din sista chans
Livet är nyckfullt

Fyllt av olika vägval
Du måste satsa
Ta risker
Kanske välja fel

Du måste våga leva
Vänta inte
Min största sorg i livet
Min försoning med min far

Som aldrig blev
Det var för sent

fredag 8 oktober 2010

Hon gick tyst tillbaka ner för trapporna (att ta ansvar)

Empowerment. Sa hon, terapeuten. Det viktigaste för dig just nu är att upptäcka vad empowerment är. Du måste ta ansvar över ditt eget liv. Ta makt över dig själv, agera, både hemma och på jobbet. Jag ska hjälpa dig att komma framåt, men insikten, förståelsen kan bara DU finna. Lätt för henne att säga. Hon som är så perfekt i sin svarta ylledräkt och vita högknäppta blus. Hon har säkert för länge sen hittat sin EMPOWERMENT i hennes eget fullkomligt fulländade liv med man, barn och hund. Jag sparkar ilsket till en sten.

– Oj, förlåt, det var inte meningen att träffa din vrist. Gjorde det ont?

Jag ser på damen i kamelhårsulstern, som ihärdigt gnider foten, men hon svarar inte. Vänder sig bara om och med ryggen mot mig går hon vidare. Jag kollar efter henne, hon haltar inte. Det är inte så jäkla lätt att bara ändra på allting. Vad ska jag säga till Leif? Hördu, nu är det slut med det gamla livet. Du har kuvat mig länge nog, förminskat mig. Nu är det min tur. Ska jag säga så kanske? Och på jobbet då? Jag kan ju inte bara kliva in på kontoret imorgon och säga nu är det ni som ändrar ert beteende mot mig. Min roll i gruppen gör att jag mår dåligt. Min terapeut säger att min allmänna hälsa, psykiska välbefinnande och vitalitet är i farozonen.

Jag mår illa. Måste nästan kräkas. Hon har ju rätt, jag MÅSTE göra något. Det jag håller på med är ett utdraget långsamt självmord. Hur börjar man? Hur börjar JAG? Utrustningen för att börja klättra upp för berget, har jag den? Nej, jag vänder om. Jag går tillbaka till terapeuten. Hon får ge mig första enkla redskapet.

Jag hör röster på långt håll. Det är terapeuten och en mansröst.

– Jag lämnar dig! Nu!

– Ja, packa bara dina saker och försvinn!

Jag vänder på stället och går tyst tillbaka ner för trapporna, ut på gatan. En svag men ändock tydlig och skön spirande tillförsikt sprider sig i kroppen.

torsdag 7 oktober 2010

Nomader

Partiets högkvarter

– Några förslag?

– Beträffande vad?

– Beträffande vad?! Hur vi ska få tillbaka röster på vår sida förstås. Vi måste tillbaka till att vara största partiet. Allt annat är fullständigt otänkbart.

– Men, Sverige ser annorlunda ut nu. Kan du inte fatta det? Alla partier vill ungefär samma sak. Det är för liten skillnad. Ja, med undantag då för Svennarna och Fromhetsdemokraterna.

– Vad kan vi göra då?

– Förnya, ha kvar vår grundprincip om solidaritet, men förändra, vitalisera.

– Nej, jag har bestämt mig. Vi får spionera helt enkelt.

– Spionera?!

– Ja! Inspireras lite här, sno lite där.

– Som mullvadar, eller hur då menar du? Ska vi infiltrera?

– Ja, om du prompt måste formulera det så.

– Men vad ska våra väljare tro? Att vi byter åsikt lika ofta som nomader byter boplats?

– Ja, har du något bättre förslag?

onsdag 6 oktober 2010

Fartygsdopet (om en smula)

Torsdag lunch klockan 12.30

- Lisa, får jag fråga dig en sak?

- Jaa, vad är det?

Lisa studerade sin nye arbetskamrat. Hans satta överviktiga kropp, lite för korta jeans och ljust bruna polkaklippta hår. Det såg ut som att någon placerat en bytta på hans huvud och sen klippt rakt av, runt om. Hon kunde nätt och jämnt urskilja hans blå ögon bakom glasögonens tjocka linser.

- Skulle du ha lust att gå med mig på ett fartygsdop i morgon kväll?

- Ett fartygsdop?

- Ja, jag känner en redare som precis har sjösatt sitt nya fartyg. Han firar det med ett cocktailparty för speciellt inbjudna i lastrummet.

- Det låter som en originell plats att ha fest på.

Hon kände att hon försökte vinna tid. Ville hon verkligen gå på party med Ragnar? Han var inte alls hennes typ. Hon ville ha snygga killar. Fanns inget aptitretande över Ragnar. Hon kände inga erotiska vibbar. Fast han är väldigt trevlig förstås.

- Ja, visst låter det häftigt?

- Ja, jag följer med. När börjar partyt?

- Klockan sju i morgon kväll.Vi kan väl ses vid landgången?

Fredag kväll klockan 23.30

- Följer du med mig hem på en drink?

- Jaa, det kan jag väl göra.

Han är så otroligt mysig, tänkte hon senare, när de satt nära varandra i den svarta skinnsoffan med varsitt glas Dry Martini i handen. Jäklar vad vi skrattar bra ihop. Garvar åt samma saker, älskar att gå på bio bägge två och gillar musik jättemycket.

- Får jag kalla dig Smulan?

- Det var ett sött smeknamn.

- Ja, för mig är du som en liten smula; nätt, lätt och söt, sa Ragnar samtidigt som han satte ner Martiniglaset på soffbordet.

Han vände sig mot Lisa, lutade sig nära. Det knarrade högt i sofflädret. Hon fnittrade till. Han tog ett lätt tag i hennes ena axel, hon såg hans sensuella läppar närma sig. Kände hans mjuka mun öppna sig mot hennes mun.

tisdag 5 oktober 2010

Skrämselhicka

Jag sparkade till svängdörren med foten. I händerna höll jag två stora rostfria uppläggningsfat. En med nyskuren helstekt oxfilé, den andra fullspäckad med råstekt skivad potatis. Passade på att ta klivet ut i restaurangdelen innan dörren slog igen. Oj det är fullt med folk, upptaget vid vartenda bord. Det blir en hektisk kväll, belönad med tjockt med dricks, hoppas jag.

En gång för några år sen, var det en mycket känd skådespelare, jag nämner inga namn, som gav mig en tusenlapp med orden: Kan du ge kocken den här och säga till honom att han gör scrambled eggs och lufttorkad skinka istället för frukostbuffén? Två portioner, en till mig och en till mitt sällskap. Jag betraktade honom och kvinnan mitt emot, det var inte var hans fru. Visste inte om jag skulle tycka att det uppkäftigt eller bara löjeväckande.

Jag gick med snabba steg, faten var väldigt tunga. Gjorde ont i armarna. Kom fram till bordet med värmeplattorna som stod på rad. Det sista jag kommer ihåg är att jag lutade mig framåt för att ställa dit kärlen. Eldklotet exploderade rakt i ansiktet och samtidigt flög någon på mig bakifrån.

Jag fann mig själv lite senare sittande på den heltäckande spräckliga röda mattan omgiven av kladdiga skivor av oxfilé och oljig stekt potatis. Förstod senare att när elstöten träffade mig hade jag slängt faten rakt ut i luften.

Restaurangägaren blev sur för att jag hade förstört den dyra maten. Och mattan.

måndag 4 oktober 2010

Avstå

Hon lägger det enda benet över det andra. Ger mig samtidigt en snabb glimt av vita lår. Jag drar efter andan. Kvinnan sätter benen lite på snedden. Parallellt. Jag får en backlash till min barndoms sextiotal, då alla kvinnor gick omkring i kjol och alltid satt med benen sedesamt ihop, på sniskan. Fötterna tätt, tätt tillsammans, liksom på tå. Det dröjde nog ända till mitten på sjuttiotalet innan min mamma insåg att det var mer praktiskt att ha byxor på sig när hon skötte hemmet. Drottning Silvia sitter alltid på samma sätt har jag noterat. Hon låter benen luta lite åt ena hållet och kompletterar bilden av en dygdig kvinna med att placera den ena handen över den andra och låta de ligga så, stilla i knäet. Inga yviga gester.

Hennes mörkblå kritstrecksrandiga dräkt ser ut att sitta perfekt och det blanka mörka håret böljar och gungar när hon skakar på huvudet eller när hon säger något. Jag hör inte vad, eftersom jag står för långt bort. Ska jag gå fram till henne? Vågar jag? Hjärtat slår hårt, känner slagen ända upp i huvudet. Jag kanske inte kommer att kunna få fram ett enda ord. Får tunghäfta. Jag tar mod till mig, går fram.

- Sonja?

Jag ser hur hon vänder ansiktet mot mig, lutar huvudet och ser på mig.

- Ja? Och vem är du?

Jag bryr mig inte om hennes fråga, djärvheten rinner till, öppnar munnen och rabblar orden som har rumlat runt i min hjärna länge och till sist fastnat.

- Skulle du kunna tänkas låta bli min man?

fredag 1 oktober 2010

Den rätta livsstilen, eller vikten av att ha rätt böcker på nattduksbordet.

- Vad läser du för bok just nu, Lisa?

- Jag läser Lars Keplers första, Hypnotisören, ni vet.

- Ja, den känner vi till. Från förra året, ja. Jag har inte läst den. Är den bra?

- Ja, den är så otroligt spännande. Vad läser du?

- Don DeLillos senaste, Omegapunkten. Kom ut för någon vecka sen.

- Jaha, den har jag inte hört talas om.

- Den? Det har ju stått om den i alla morgontidningars kultursidor den senaste veckan. Vilken skärpa den författaren skriver med, nästan hypnotisk stil. Vilken osmyckad prosa.

- Javisst, jag har också sett recensioner om den. Har du missat det, Lisa?

- Det är sällan jag läser kultursidorna.

- Men incitament till nya läsupplevelser, var får du idéer ifrån då?

- Jag kollar bästsäljarlistor på nöjessidan.

- Aha. Jag för min del försöker undvika att köpa böcker som är med på listor. De författarna vill bara sälja, skriver böcker efter en mall. En färdig mall där de prickar av punkt efter punkt.

- Så då är det fel, tycker ni? Vill inte han, Don eller vad han hette, sälja sina böcker då? Vill han inte leva på sitt författarskap?

- Jo, naturligtvis, men han äger en kvalitet som många andra saknar. Han gör det på riktigt. Är sann.

- OK, det är säkert bara jag som inte fattar.

- Lilla Lisa, det är aldrig för sent att börja. Jag kan bistå. Fråga mig.

onsdag 29 september 2010

Det surrar

Det surrar alltid i mitt huvud. Av ofärdiga tankar som slåss och bråkar om att få tränga igenom det kompakta bruset. Få komma fram i dagsljuset och bli fullständiga.

Jag kanske ger intryck av att mina tankar oftast är existentiella, intellektuella och djupsinniga. Ärligt talat skulle jag nog vilja svara jakande på det, men så är det inte alls.

Ibland blir jag ilsken på alla negativa, deprimerande tankar som har så mycket lättare att armbåga sig fram än glada och livsbejakande reflexioner. Jag försöker slå undan, vägrar, strejkar. Men det hjälper inte.

Imorse till exempel, slog mig tankarna hårt mot pannbenet: Varför är det så många som tittar snett på mig? Ser jag konstig ut på något sätt, eller? Beter jag mig underligt?

Som hon på kursen igår kväll, som inte svarade på en rakt ställd fråga från mig. Hon bara drog upp läpparna i ett skevt leende, tittade på mig under lugg och vände sig bort mot kurskompisen bredvid. Varför grubblar jag på det? Istället borde jag fokusera på de kurskamrater som jag tydligt känner tycker om mig.

Eller varför Ester alltid häver ur sig kommandon till mig på jobbet. Hon är inte chef över mig. Jag borde kunna säga emot:

- Varför skulle jag göra det? Du bossar inte mig.

Men jag förblir tyst. Jag grubblar istället.

Fast ibland kommer jag på mig själv med att muntert vissla. Jag ler för mig själv, när jag planerar fredagskvällen. Strosar runt bland butikens hyllor och delikatesser. Vilket vin har vi hemma i vinstället? Vad kan tänkas passa till det?

När jag kommer till lantstället. Långt inne i skogen, en glänta öppnar sig och där ligger det falufärgsröda huset med vita knutar och punschveranda. Det finns ingen chans för negativa tankar att pressa sig igenom då. Hjärnan vibrerar av sköna känslor. Jag ryser av välbehag.

tisdag 28 september 2010

Tunneln under vägen

Rut fingrade på sitt halsband. Det var ett litet guldkors med små röda rubiner och med en lång kedja i guld. Förutom halsbandet ägde hon inte mycket mer än de kläder hon hade på sig. Bara en kam, en börs med några få mynt och en bibel med svarta pärmar låg i ryggsäcken hon hade hängt över högra axeln. Bibeln läste Rut i varje dag. Hon hade redan läst den en gång från pärm till pärm. Fascinerat hade hon läst Gamla testamentet. Kunde det verkligen vara sant det som stod där? Att man kunde bli flera hundra år gammal? Att världen skapades på sju dagar? Eller att Adam och Eva var det första människorna? "Mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon blev moder till alla som lever", läste hon. Rut hade bestämt sig för att läsa den en gång till, eftersom det var så mycket hon inte förstod.

Halskedjan hade hon fått av en äldre man som var präst. Under två veckor hade hon bott hos honom i hans krypin bakom altaret i kyrkan i den lilla byn. Han var snäll och rörde henne aldrig. Där hade hon bestämt sig. Hon skulle gå dit. Rut förberedde sig mentalt för den långa resan till fots. Under tiden hjälpte hon mannen med hans sysslor, veckans göromål. Var hans påkläderska när krångliga kaftaner skulle på. Nu var hon beredd att börja färden. Pilgrimsresan hon hade framför sig var lång.

Rut gick genom ett hett ökenlandskap. Klättrade upp och ner för höga sanddyner.I flera dagar. En dag kom hon till en by med vitmålade hus med små gluggar som ljusinsläpp. Där stannade Rut och drack vatten från brunnen som låg mitt på torget. Det var svalt och smakade friskt. Hon övernattade hos en svartklädd äldre kvinna med en huvudduk över det vita håret. Kvinnan sålde örtkryddor på marknadsplatsen. Egna blandningar som skulle hålla dig frisk, sa hon.

Morgonen efter närmade hon sig gångtunneln som gick under huvudvägen in till byn. På andra sidan tunneln fanns vallfartsvägen som ledde mot hennes slutpunkt. Den lyste med sitt mörker, bländade henne. Osäkerheten fladdrade i hennes kropp, men hon måste gå. Med bestämda steg klev hon in. Efter några kliv rakt in i det svarta hörde hon ett högt kasande ljud. I nästa stund var de över henne. Det gick fort, hon hann aldrig göra motstånd. Såg mörka siluetter springa iväg åt det håll hon kommit. Hon reste sig med möda upp. Tårar rann nerför kinderna. Hon måste ut.

Ryggsäcken hängde inte längre på axeln. Halsbandet? Rut drog med handen över halsen. Tomt. Hon kände sig blottad, skändad. De få ting som betydde något för henne var borta. För alltid. Skulle hon vända om? Gå tillbaka.

fredag 24 september 2010

Att mingla

- Vill du komma ikväll? Vi tänkte ha cocktailparty, mingla runt med ett glas sprudlande rosa champagne i handen. Så där, lite enkelt och kravlöst.

Nej, tänkte hon, det vill jag verkligen inte. Det är allt annat är enkelt. För mig. Jag hatar mingelpartyn där man nonchalant och lättvindigt förväntas glida in och ut ur grupper av uppsluppna salongsberusade människor. Tränga sig in. Beblanda sig. Jag kan inte. Känner mig avig, rodnar. Om jag över huvud taget öppnar munnen får jag bara ur mig något obegripligt mumlande. Ofta ser jag ett antal ansikten böja sig en aning framåt, mot mig. Under tystnad studerar de mig med vidöppna ögon. I några långa sekunder. Sen fortsätter de med det de höll på med. Medan jag står där tyst och drar i mig alldeles för mycket skumpa. Som inte hjälper alls. Ibland märker de inte ens att jag försöker säga något. Känslan i min kropp blir att om jag ska höras måste jag ta i ända ner ifrån tårna, annars blir det bara ett litet löjligt pip.

- Ja! Vad kul! Det vet du att jag så klart kommer. Hur många blir vi?

torsdag 23 september 2010

Har du kört fast?



Känner du till hur nyttigt det är att äta svamp?

Har du kört fast i livet? Behöver du en nystart, bli piggare, orka mer? Vill du leva länge? I så fall har jag ett förslag till dig.

Ät svamp.

Om du äter svamp minst två gånger i veckan garanterar jag att du får ett längre liv. Men det finns en liten hake; du måste plocka svampen själv i skogen. Undrar du varför det inte går lika bra att köpa den i närbutiken? Jo, för att det är så viktigt hur och var den växer.

En svamp som gror vilt i naturen växer långsamt. Det nyttiga i svampen får spira i sin egen takt. Smak och värdefulla ämnen expanderar utan brådska. Odlade svampar är som tomma skal. Ytan är felfri, attraherar, men det är allt.

tisdag 21 september 2010

Anledningen

Vilken romantiker hon är! En löjeväckande drömmare. Häromdagen fick hon syn på att första förälskelsen från tonåren varit inne på hennes sida på Stay Friends. Omedelbart började hon fundera på honom. Kände samma fladder i magen som förr. Upplevde gunget, febrigheten, när hon dansade med honom på skoldansen, tätt intill, cheek to cheek.

Pretty woman
dancing down the street
pretty woman

Bright are the stars that shine
Dark is the sky
I know this love of mine
Will never die
And I love her


Hur hon, fast hon skälvde av iskyla, stod ute i snön och kysste honom. I köksfönstret såg hon sin mamma bekymrat skaka på huvudet. Hon tänkte på honom, trots att hon verkligen älskade sin nye man, var djupt förälskad. Älskade sin mans kraftiga lår, hans expressiva ögon, buskiga ögonbryn och häftiga temperament. Hon satt och tänkte på en man som hon inte sett på nästan fyrtio år.

Det satt en liten tomte och pickade på hennes axel, irriterande envis, tjatade om att hon borde se till att Janne och hon kunde träffas. Skulle hon fråga någon gammal klasskamrat från grundskolan, få en bra anledning: Är det inte dags att vi ordnar en klassträff nu?

Hon skrev ett meddelande till honom: Hej Janne! Det var länge sen vi sågs. Hoppas att du haft ett bra liv, hittills :-D. Du ska veta att du har en speciell plats i mitt liv. Hälsningar Lisa. Hon fick svar efter fem dagar: Hej Lisa! Ja det var länge sen. Synd att klaga, har haft det bra. Du har också en speciell plats i mitt hjärta. Hälsningar Janne.

Hon var så in i helsickes nyfiken. Hur såg han ut idag? Hon hade en tydlig bild av honom. Som tjugofemåring. Nu var han femtionio. 59! Tänk om hon blev besviken? Tänk om han såg gubbig ut, tappat kroppsformen, hade kammat några hårstrån över flinten. Hon som avskyr sådant.

Nej, vid närmare eftertanke var det nog bättre att de inte träffades. Hon ville ha kvar sina sköna bitterljuva dagdrömmar.

måndag 20 september 2010

Slutklämmen

Måndag 2010-09-20

- Jag är ingen återfallsbrottare!

- Återfallsförbrytare heter det.

- Va? Jaha. Javisst. Jag är ingen sådan.

- Jo det står här, domaren såg ner i sina papper, att du medelst en kofot bröt upp bakluckan på en BMW 328 Coupé den 20 september 2009 klockan 1700 på Skatås stora parkering. Stal en sportväska innehållande en plånbok med 3000 kr i kontanter, sportskor av märket Adidas, storlek 37, en svart träningstop storlek 38 av märket Soc, svarta träningsbyxor i samma storlek, färg och märke och en röd- och vitrandig frottéhandduk. Det är ett brott.

- Ja de ja, men de är ju inte samma sak.

- Ett brott är ett brott är ett brott, sa domaren och tittade ner på mannen från sitt podium med ögonbrynen höjda.

- Att stå på Gamla Ullevis fotbollsplan under match? Är de olagligt?

- Nej, kanske inte, men att slå upp rocken framför publiken och vara naken under är förargelseväckande beteende.

- OK då domarn, jag erkänner. Men kul var det, klämde han i på slutet.

fredag 17 september 2010

När jag klev ut i livet (skrivpuff 17 sept- lov, löv, lön)

Ibland tänker jag tillbaka på min gymnasietid. Då i slutet på maj 1970, när björklöven precis slagit ut, sa ingen att vi tog studenten. Den som satte på sig en studentmössa var pinsamt okunnig, tyckte vi. Men festade gjorde vi. Jag kommer ihåg att på kvällen drack jag mig berusad på vitt vin och diskuterade livligare och längre med läraren i filosofi än jag gjort under hela gymnasietidens tre år.

Den natten sov jag inte alls. När jag kom hem på morgonkvisten mådde jag illa. Min första hang over. Jag hade precis lagt mig för att sova några timmar, när mamma kallade ner mig till matsalen. En av hennes förnäma väninnor hade kommit för att uppvakta mig med blommor. Jag såg antagligen väldigt blek ut, men hon sa inget.

Jag hade inga idéer över huvud taget om vad jag ville göra. Hela våren gick åt till att längta efter sommarlovet. Då skulle Martin och jag lifta Europa runt. Efter massiv övertalning hade jag fått lov att sticka iväg.

Jag kände olust inför att göra valet, studier eller arbete. Fanns inget jag var intresserad av. Jag var avundsjuk på alla plugghästar som visste precis vad de skulle göra. De var påfrestande säkra. Deras färdiga planer. Men jag var bara förvirrad. Omogen, naiv och rådvill.

Jag kommer ihåg att en klasskamrat, Eivor hette hon, sa:

- Aah, jag kommer att välja en så kort vidareutbildning som möjligt. Jag ska ju ändå gifta mig så fort det går.

I augusti 1970 bestämde jag mig för att flytta till Västerås och gå en tvåårig ekonomisk specialkurs. I brist på andra idéer. Sen fick jag jobb. Hur kul var det? Den enda upplyftande var att jag fick lön. En låg sådan; 900 kr per månad.

Om jag hade kunnat ändra på historien, hade jag bestämt att utvecklingen av skolvärlden skulle gått lite fortare. Att politikerna redan då hade förstått att det behövdes många olika utbildningsvägar och en mängd olika ämnen att välja på. Om jag hade vetat att chanserna var vidsträckta, att det gick fler tåg, hade jag lugnt kunnat invänta min mognad och inre blomstring. Fast det kanske bara är en naiv romantisk efterkonstruktion.

torsdag 16 september 2010

Talet (forts på gårdagens "Raden av människor")

Jag undvek att titta på Barbro. Såg ner i knäet, kände att jag kramade om handväskan så hårt att händerna blev hala av svett. Jag sneglade snett åt sidan. Dammkorn virvlade omkring i ljuset från ett av de höga fönstren. Går vi omkring i allt detta damm hela tiden? Ingen rörde sig. Alla satt absolut stilla. Inga och Arne stirrade med oseende ögon rakt ut i luften och paret Svensson såg ut att ha hamnat i dvala. Vem trodde hon att hon var? Komma och påstå att Erik älskade henne. Stackars Emma och Hedvig. Mitt i all sorg efter make och far ska hon komma och mopsa upp sig. Det fanns inga ord för fräckheten att hålla ett sådant tal. Makade mig en bit på stolen, den var hård och började bli obekväm. I samma ögonblick såg jag att Barbro var tillbaka på sin plats. Där satt hon, med böjt huvud. Jag la märke till att hennes nackhår skakade.

Orgeltoner fyllde luften i kapellet. Psalm 172.

"De ska minnas den grönskande jorden
och de somrar som blommade där.
De ska glömma det onda och svåra
i en gammal värld, i ett svunnet liv."

Barbro:

Hon hade stuckit kniven i honom när han sov. Efter tjugofem års äktenskapligt helvete gick det inte att hålla tillbaka. Hon hade bestämt sig. Det var inte så svårt som hon befarat. Det är klart, hon fick ta i, hugga ordentligt. Han vaknade aldrig. Nu var hon fri. Sen ringde hon polisen.

Efter tre år var hon tillbaka. Stod i kyrkporten. Ingen sa något. Ingen pratade till henne eller med henne. Alla undvek henne omsorgsfullt, men den tjocka luften mellan henne och de andra medlemmarna var mäktigt tjock av indignation. Han hade ju varit den så omtyckte och sympatiske körledaren.

Hon tänkte på hur det kändes. Att bara en enda människa kom fram till henne och tog hennes hand i sin. Erik.

onsdag 15 september 2010

Raden av människor (skrivpuff 15 sept - skriv om trafik)

Torsdag 3 juni 1973 Missionsförsamlingens kapell, Östra gatan 12, Västanbo

Raden av människor som ville gå fram och säga något var lång. Det var ovanligt högt i tak för att vara ett kapell. Ljudet av skrapande pinnstolar och sorlet från röster åkte rakt upp, smällde i de grå betongplattorna, ner igen och in i mina känsliga öronsnäckor. Jag tittade uppåt. Ur betongen i taket stack grå och svarta strån ut. Så fult, tänkte jag. De kunde väl i alla fall ha valt ett material som dämpade bruset, som gjorde att atmosfären blev värdig och lugn.

Erik hade rykte om sig att vara både snäll och hjälpsam. Inte så många av hans vänner vågade längre köra bil. De flesta kände sig för darriga och skumögda för att klara av den allt tyngre trafiken, men Erik körde gärna. Han hade en Amazon från 1960 som han skötte om som en kär vän. Den var blänkande mörkblå med vitlackerat tak och han såg alltid till att däckssidorna var gnistrande vitmålade. I den skjutsade han tjänstvilligt alla som hade ärenden in till stan. Han var ju pensionär, hade tid, sa han. Kepsen på taxichauffören var det enda som saknades. Och betalningen.

Nu var Erik död. Bara sjuttiotvå år gammal. Hjärtat stannade. Vem kunde tro att Erik som var så pigg hade ett svagt hjärta? Nu såg jag att hans dotter Hedvig gick fram. Hon vandrade sakta fram i mittgången mellan stolsraderna. Skulle hon hålla tal? Hedvig ställde sig bakom podiet, klarade strupen och började tala, högt. Jag hörde att rösten darrade.

- Min pappa är borta. Min kära pappa som alltid hade tid för mig. Min älskade pappa som aldrig var arg. Aldrig höjde rösten. En ängels tålamod hade han. Nu ÄR du en ängel, pappa, som sitter och tittar ner på oss som är kvar härnere. Du tog hand om oss, mamma och mig. Jag måste leva vidare, utan dig, pappa. Men hur? Pappa, kunde du inte varit kvar här hos oss ett tag till? Pappa.

Jag såg mig omkring, tårar strömmade ner för allas kinder. Mina också. Jag hulkade, snöt mig försiktigt i näsduken. Var Hedvid den sista talaren? Jag hörde stolsben skrapa mot stengolvet. En kvinna reste sig upp i raden framför mig. Vem var det? Nu såg jag, det var ju Barbro. Vad kunde den människan ha att säga?

- Jag vet mycket väl vad ni alla anser om mig. Att jag är en förlorad själ, syndfull och inte älskad av någon, allra minst av Gud. Men det vill jag att ni ska veta att jag VAR älskad. Av Erik. Han dömde mig inte. Han respekterade mig och tyckte om mig som jag var. Han älskade mig på sitt sätt. Det var bara det jag hade att säga.

tisdag 14 september 2010

Glödande smärta

Hon sitter mellan oss. I vägen. Jag sneglar och ser i ögonvrån att du kollar mina vita western boots med mönster i guldfärg. Visst är de fräcka? Gillar skarpt att du kan se att jag nu för tiden har råd att klä mig både uppnosigt och trendigt. Att det får kosta. Inte som förr, då jag lodade omkring i samma gröna för korta bomullsbyxor och rödrutiga blus hela veckan. Den julen fick jag en lila polotröja. När jag kom till skolan efter nyår hade du också en. Nästan identisk, i exakt samma nyans. Jag var inte säker på om jag gillade det eller inte.

- Jag tror jag går fram till baren och beställer en bärs till, säger hon.

Ja! tänker jag. Då får jag vara ensam med dig en stund. Min längtan efter att ännu en gång få vara nära din doft är glödande smärtsam. Vågar jag placera mitt huvud nära din axel? Jag måste få uppleva din varma mjuka kind igen. Så många år har gått.

- Jag går med dig, säger du och reser dig upp.

måndag 13 september 2010

Den försvann (skrivpuff 13 sept om att bli upptäckt)

Ringen försvann.Den tjusiga antika ringen som hon alltid bar på högra långfingret. Rent guld, 24 karat, det är ovanligt, sa mamma när Lisa fick den i present på artonårsdagen. Min mor har haft den och hennes mor före henne. Nu är den din, Lisa. Hon älskade den, så strålande, hänförande med sin inte helt transparanta gröna beryll.

När hon kom hem den dagen. Drog av sig de tjocka välsittande fårskinnshandskarna. Stirrade ner på handen. Ingen ring. Det sved i hela kroppen. Det kan inte vara sant. Hon försökte hålla sig lugn, andades djupt. När hade hon sett ringen på fingret senast? Hon var inte säker. Var? Hur kan det ha hänt? När hon satte handen i en plastpåse på ICA och krafsade efter potatis? Hade den försvunnit ner i potatislårens mörka kolossala inre? Eller var det när hon tvättade händerna på jobbet? Kan ringen ha halkat av tvålhala fingrar? Var den kvar i handsken? Nej. Så enkelt kunde inte livet vara, tänkte hon och suckade.

Till sist fick Lisa motsträvigt godta att ringen var borta. Hon sörjde den som en förlorad vän. Hoppades att mamma inte skulle fråga.

Ett år senare skulle Lisa flytta. Fortfarande gick det inte en dag utan att hon tänkte på ringen. Nu skulle hon passa på att rensa och slänga sådant som var onödigt att släpa med sig till nya stället. Lisa böjde sig ner över de gamla slitna smutsiga joggingdojorna som stått i hallen längst in i hörnet under skohyllan hur länge som helst. I det ögonblicket gjordes upptäckten. Något ramlade ur skon. Ringen!

fredag 10 september 2010

Vägen till jobbet (skrivpuff 10 sept. - om att försvinna)



Hon vaknar. Måste upp, ont i nacken. Går inte att få upp huvudet ur kudden. Sätter bägge händerna runt bakhuvudet som stöd. Drar sig sakta upp. I hjärnan dunkar det diffust, ändå ytterst påtagligt. Mörk. Känner sig mörk i sinnet. Fasar för att bege sig till jobbet. Hon trivs med jobbet. Det är inte det, utan det är VÄGEN TILL arbetet som är problemet. Hon bävar, hukar varenda dag. Vill inte gå hemifrån. Vill inte stänga dörren, låsa och börja promenaden till kontoret.

Ingen morgon är den andra lik. Antingen hoppar han fram, ställer sig precis framför hennes fötter när hon rundar ett gathörn. Står han och spanar där bakom? Varför märker hon aldrig det? Eller så kommer han gående bakom henne. Hon bara anar honom, vågar inte vända sig om. Han sniker förbi så nära att hon inte kan komma undan. Hon måste dra upp hans unkna lukt i näsborrarna. På torget som hon korsar strax innan framkomsten, står en uppsättning stora blomsterkrukor placerade. Ut från skogen av blommor kom han en dag utflygande och landade en halvmeter från henne. Han måste ha stått gömd bland dagliljor, dahlior och vallmor. Finns aldrig någon tid att reagera innan han försvinner. Han är som uppslukad. Hon lyfter blicken mot himlen och drar in den friska luften.

Ska hon skaffa cykel? Men vore inte det detsamma som att kapitulera? Låta honom vinna? Vad är det som säger att det hjälper förresten? Nu bestämmer hon sig. Idag ska hon vara beredd. Sträcker på ryggen, känner sig bättre av bara tanken. Hon ska skrika åt honom för full hals: Vad vill du?! Sluta terrorisera mig! Annars!

Den dagen ser hon inte ens dammet från honom. Och aldrig mer.

onsdag 8 september 2010

Inget vardagsproblem

Det här var verkligen inget vardagsproblem för oss. En man som gick omkring i tunnelbanan och stack en skruvmejsel i kvinnors kroppar. Bara kvinnor. I New Yorks Subway. På hotellrummet på Manhattans 47:e gata blängde vi på TV:ns nyhetsutsändning. Varje dag, hela dagen, kablade kanalen ut aktualiteter, enbart om Manhattan. En svart man. Så synd. Hade på något förunderligt sätt upplevts mindre frustrerande om det hade varit en vit man.

Istället var vi nu pressade att känna oss så där vedervärdigt rasistiska, när vi spatserade ner för tunnelbanans långa, dåligt upplysta gråslitna trapp. Våra ögon studsade, hoppade från den ena till den andra som passerade oss. Jag spände alla muskler i kroppen, som för att göra det svårare för mejseln att tränga in.

Vi spanade efter en svart man med en snickares verktyg i handen. Jäkla gubbe, sa vi, som tvingande oss att titta osäkert på alla mörka män. Vi såg honom aldrig.

tisdag 7 september 2010

Bortom berömmet

Jag betraktar dig. Du ser inte att jag ser. Ser förbi lagret av underlagscréme och heavy-coverage foundation. Vet vad som finns under tungt grönmålade ögonlock, ljust bruna omsorgsfullt borstade ögonbryn och svarta förlängda ögonfransar.

Jag hör att någon berömmer din svarta sidenklänning från Valentino. Så utsökt perfekt på dig. Jag betraktar dina kick-ass-röda läppar. De rör sig oavbrutet, jag kan bara ana tänderna därinne. Fast då och då kan jag se rakt in i ditt gap när du brister ut i ett högt fylligt skratt. Samtidigt skakar du på din tjocka man av platinablonda lockar tillbaka över de nakna axlarna. Är det bara jag som hör hur glättigt oäkta skrattet låter, nästan som om du gråter?

Mitt i ett fnitter möts våra blickar. Du tystnar. Det känns som en evighet, men det varar bara några sekunder. Sen vänder du dig om, tar tag i hans arm. Jag märker att du nickar åt andra hållet, visar att du vill att ni ska gå därifrån.

Du förmår inte acceptera det sanna. Inför dina vänner, din släkt förblir du osann, du stannar hellre kvar i ditt noggrant uppfunna påhittade jag. Hur länge kan jag vänta på dig? Hur länge orkar du?

"Kick-ass-rött läppstift" = sagt av Gwyneth Paltrow

måndag 6 september 2010

Hon kom hem

Hon satte nyckeln i låset. Det gick inte att vrida om. Men jag vet ju att det är åt vänster jag ska vrida. Har jag gjort hur många gånger som helst. Jäklar! Varför går det inte? Kolven satt fast. Lisa kände på dörren. Den är ju inte låst! Konstigt, tänkte Lisa samtidigt som hon tog ett steg in i lägenheten. Hallen var inbäddad i ett intensivt mörker. Hon krånglade av sig den stora svarta ryggsäcken som hon burit omkring på i flera månader. Strök med handen över väggen till höger, där hon visste att det fanns en strömbrytare. Med pekfingret tryckte hon ner den gamla vippströmbrytaren av mässing och porslin. Inget hände.

- Mormor!

Gick längre in i hallen, spände ögonen, trevade sig fram mot köket.

- Mormor!

Lyssnade. Tystnaden var ogenomtränglig. Dörren till köket var halvöppen. Mellan persiennernas snedställda spjälor gled ljusstrålar från månen in i smala stråk över det runda köksbordet. Tekoppen hade vält och vätska hade lämnat ett långt mörkt ojämnt spår efter sig. Hon kände med fingrarna på fläcken, den var torr. En assiett med en halväten smörgås med leverpastej stod bredvid. Den såg kladdig ut, som om någon av en egendomlig anledning hade rört om i pålägget.

Hon fortsatte sakta, motvilligt avvaktande, mot sovrumsdörren. Något är fel. Jag känner inte igen vibrationerna. Dörren var stängd, hon tryckte ner handtaget. Den gled sakta upp. Det skumma ljuset i rummet var dammigt, som om tunna skyar av dimma trängt in. Sängen stod där den alltid stått, där, under fönstret. Ett bylte. Det låg ett bylte i sängen, under filten. Mormor? Är det verkligen mormor?

Filten rörde på sig. I samma ögonblick såg hon. Det var en katt. Den tog ett högt hopp rakt mot henne, ställde sig framför henne och visade sina skarpa, spetsiga små tänder. Den fräste skummande, de skarpt gröna ögonen lyste i dunklet.

- Lisa!

Hon ryckte till, hjärtat tog en vurpa, vände sig snabbt om. Kalle. Grannen rakt över gången.

- Kalle! Vad har hänt? Mormor?

- Hon är på sjukhuset. Jag har nyckel, brukar titta till henne. När jag kom in låg hon över köksbordet. Ansiktet i smörgåsen. Jag ringde ambulans. Jag bara sprang ut, glömde låsa.

fredag 3 september 2010

I total balans (skrivpuff 3 sept 2010)

- Sträck på dig!

Rösten skär i hennes kropp som eldtungor. Hon drar tillbaka axlarna, det stramar i bröstmusklerna och sticker i ländryggen. Lisa skjuter fram bröstet.

- Såja, en aning mindre svagt, men inte bra nog. Fortsätt nu så jag får se. En bas, en bas.

Återigen låter Lisa knäna peka snett utåt, sänker samtidigt kroppen sakta. Håll ryggen rak, håll ryggen rak. Upp. Hon vänder sig mot stången, svänger benet upp på barren.

- Stopp! Nu åker axlarna fram igen. Upp med hakan. Din dubbelhaka intresserar oss inte. Du är hopplös. Kroppshållningen är lika usel som din Plié. Ut på golvet nu. Jag vill se en snygg Entrechat.

Lisa vänder ryggen mot spegeln, tar några korta språng rakt ut i salen. Hoppar upp och korsar benen i en serie.

- Jaha, ja, ja, den var väl OK. Men alldeles för långa uthopp. De vet väl vad ordet balett kommer från? Ballo, alltså liten dans. Liten var ordet. Hör du mig? Och nu en Changement de pied. Avant! Kom ihåg, kroppen i balans. Kom ihåg att landa i demi-plié.

Lisa tar sats, hoppar upp och landar med bägge fötterna i femte position demi-plié. Högra foten vrider sig i nedslaget. Det exploderar i hjärnan. Smärtan skjuter rakt igenom henne. Hon står still på stället, stirrar oavvänt ner på den rosa balettskon i siden. Oförmögen att röra sig, fullständigt förstelnad.

onsdag 1 september 2010

Hennes ansvar (skrivpuff 1 sept 2010 - att hålla ihop)

Det var fullständigt omöjligt att sova. Lisa vände och vred sig i oändlighetens tomma mörker. På nätterna var framtiden något stort svart som hotade att sluka henne levande. Dagarna kunde hon ta sig igenom. Lisa var en fena på att klippa av tankarna. Ibland glömde hon bort hela skiten, kände sig som vanligt och till och med skrattade spontant.

Men tiden klev henne på hälarna. Hon snubblade. Nu kunde hon inte vänta längre, måste berätta. Det värsta av allt var ovissheten. Vilken reaktion skulle hon få? Ilska? Avsmak? Förståelse? Medkänsla? Det här ska vi ordna tillsammans, du och jag.

Han höll på att fylla vatten i kaffebryggaren. Lisa ställde sig i dörren in till köket.

Pappa, jag är med barn, sa hon enkelt och såg rakt in i hans kortklippta nacke. Hans rygg knyckte till, nästan omärkligt.

Kunde du inte ha hållit ihop benen, frågade han utan att vända sig om mot henne.

tisdag 31 augusti 2010

Mitt eget oljud

Det är något fel på mig. Jag tål inte ljud. Eller oljud. För mig är det ingen skillnad. Det kan lika gärna vara vackra toner som skär sår i mitt inre, som höga skratt från några människor som har fest tvärs över gården. Eller ett förlamande skrän från ett tjuvlarm som gått igång.

Precis så känns det. Förlamande. Jag kryper ihop, drar samman ben och armar, gungar från sida till sida, jämrar mig svagt. Vill skrika högt, men jag gör inte det. Har inte modet. Vem vet vad som händer om jag inte klarar av mitt eget skri?

Tänk om jag förvandlas till ett tunt vitt stoft som sakta stiger uppåt, en kontrast mot den lysande blå himlen. Som aska skingras jag för vinden.

måndag 30 augusti 2010

Hoppa över

Han kommer emot dem med spänstigt snabba steg. Gulvit sand yr kring hans nakna bruna fötter och under de svarta stramt sittande badbyxorna svänger höfterna glatt. Det svarta bakåtkammade gråmelerade håret påminner henne om hårt repigt Svinto. Ansiktet ser garvat ut. Slitet. För mycket sol, tänker hon. En enorm guldklocka och en grov guldlänk sitter på den högra förvånansvärt smäckra handleden. Han stannar framför dem, sätter sig på huk, lite snett bort från Lisa, det knakar i knälederna. Han ser rakt in i Annas ansikte. Lisa studerar hans vassa profil.

- Hej, säger han, ni liknar varandra. Är ni syskon?, frågar han och stirrar på Anna med mörka ögon. Lisa ser han inte.

- Ja, svarar Anna och önskar att hon hade något att slänga över kroppen. Känner sig med ens fullständigt blottad, mer än naken.

- Du är så jäkla snygg. Var kommer du ifrån? Sverige?

- Ja.

- Du, får jag bjuda dig på middag i kväll? Jag vet en restaurang som serverar suberba skaldjur.

Hon slänger en snabb blick på mig, jag säger inget. Hon suckar.

- Nej, jag är upptagen. Tyvärr.

Hans fötter rör sig i sanden. Lisa stirrar fascinerat på hans tår, ser hur de förflyttar sig i hennes riktning.

- Och du då? Är du ledig?

- Du, jag tror jag hoppar det.

lördag 28 augusti 2010

Nystart

Mina ögon urskiljer en fläck i taket
en smutsfläck högt däruppe
den är precis som mitt liv
en störande grå plump
som inte borde vara

Kanske kan den skrubbas ren
förmå mig att starta på nytt
börja om orepad
utan en påfrestande skråma
i blänkande nyskick

torsdag 26 augusti 2010

Yvig liten smula

- Pappa, sover inte dina tänder på natten?

- Vad menar du min lilla smula? Sover?

- Ibland när jag vaknar på natten hör jag att dina tänder är vakna.

- Hur då?

- Dom låter.

- Låter? Tänder sover inte... aha, det är nog så att pappa gnisslar tänder.

- Vad är det?

- Jag klämmer ihop tänderna så mycket att det liksom skriker i munnen.

- Så otäckt, pappa. Men... är det så att ingens tänder sover?

- Ja, så är det. Jag vet inte riktigt Lisa, men jag tror att vissa delar av kroppen inte slappnar av, fast vi sover. Hjärnan sover inte, det är därför vi kan drömma.

- Vad konstigt... pappa, vet du, ibland lägger sig mamma på golvet. Hon tittar upp i taket.

- Vad säger du?

- Ja och då säger hon att jag ska vara tyst för att hennes hjärna ska sussa.

- Jaså, säger hon det.

- Men, då kanske det är så att hjärnan kan sova? I alla fall mammas.

- Min yviga frodiga lilla Lisa. Ibland tänker du för mycket.

onsdag 25 augusti 2010

Livsberoende

- Britta! Vänta på mig!

En bit längre fram på gångstigen skymtar han hennes rundade rygg. Den senapsfärgade T-tröjan som går ända ner över baken verkar självlysande i dunklet som bildats under bokarnas täta ogenomträngliga bladverk. Vilken ful färg, tänker han. Gult är fult,som engelsk senap. Snarare gallgul. Utan att stanna vänder hon sig halvt om. Betraktar honom medan hon fortsätter att med bestämda kliv ta sig framåt. Hoppas hon kliver in i ett träd. Då kanske hon blir tvungen att stanna.

- Ja men ta i lite då!

Han går med korta osäkra steg, stödjer sig på sina power walkstavar. På sina glasögonbågar har han placerat lösa solglas, som för tillfället har fällts upp som skärmar ovanför ögonen. Det grånade håret bildar en krans runt huvudet och även så här på distans kan hon skönja flinten som lyser blankt ovanför pannan. Magen spänner ut den hallonröda bomullsskjortan. Så annorlunda allting är nu, mot förut. Före operationen. Operationerna, rättar hon sig. Två hjärtinfarkter. Skulle han klara en till? Det drar iskallt genom kroppen vid tanken på att han kunde dö nästa gång.

- Det är inte farligt att ta i lite. Du måste våga använda din kropp om du ska bli stark. Börje. Du måste.

Jäkla människa, det är lätt för henne att säga. Han drar med handen över bröstet, operationsärret spänner och drar,andningen är tung.Snusförnuftig, det är vad hon är. Tårar börjar rinna ner för kinderna. Jäklar, tänker han igen, stannar och sliter bort tårarna med högra näven, tänk om jag dör. Jag vill inte! Jag vill leva. Leva länge.