Fortsättning från gårdagen, 9 februari:
”Jag vill att du ska sluta uppföra sig som en förtryckare.
Översittare.”
Hon försökte
fånga hans blick, men han sänkte huvudet, tittade ner i den blommiga vaxduken
och drog med fingertopparna över ögonlocken. Ovanför hans huvud såg hon genom
köksfönstret att gårdens enormt höga gran svajade oroväckande mycket åt hennes håll.
Den stod alldeles för nära för att det skulle kännas tryggt. Inom sig kunde hon
höra hur stammen knäcktes, hur den med ett brak krossade hennes fönster och grova
vassa grenar landade på hennes bord.
”Vet du det att jag inte kan gå till jobbet utan att känna
mig orolig? Jag har ont magen jämt. Varenda jäkla dag”, sa hon och slog lätt med
ena knytnäven i bordet.
”Jag måste ju visa att det är jag som är chefen, eller
hur?”
Han pickade på
sig själv på bröstet med pekfingret.
”Du verkar ha en konstig uppfattning om vad det är att
vara en bra chef.”
”Tycker du? Jag måste ju vara extra hård mot dig,
eftersom vi har en relation, som du kallar det.”
Han snörvlade, vek
upp den tillknycklade pappersnäsduken och snöt sig ljudligt. Hon avskydde
människor som måste trumpeta ut sitt snytande. Han tittade upp på henne. Hans
ögon såg matta ut och ögonvitorna var fulla av rosa tunna strimmor.
”Vad skulle du kalla det då? Glöm det, förresten. Så
här är det. Varje dag, varje vecka, året om, måste jag ta hänsyn till dig.
Kolla av ditt humör just den dagen, innan jag tilltalar dig. Du styr hela
kontoret med ditt humör.”
”Det är jag som får ta allt ansvar, mig som de på
övervåningen kommer att hänga om något händer.”
”Du, alla har ett eget ansvar.”
Han höjde
bröstet, öppnade munnen och lät en djup suck flämtande lämna läpparna.
”Återigen, vad vill du?”
Nu tittade han
rakt på henne med någotsånär stadig blick.
”Jag vill att du ska fixa ett jobb till mig.”
”Hur menar du?”
”Är det så svårt att förstå? Jag vill att du pratar
med dina vänner däruppe och ordnar ett jobb till mig på filialen i New York.
Annars…”