Grönt

Hon sa att det var kul att ses, att det var alldeles för länge sen. En kvart försenad dök hon upp helt klädd i lindblomsgrönt. Jag tittade ner på min egen klädsel. Ärtgrön fluffig tröja och grällgröna jeans. Vi log mot varandra. Två försiktiga leenden. Hon satte sig mitt emot mig med ett stort glas te som doftade kamomill.

Antagligen har hon glömt bort vad som hände den gången. Att hon skrek åt mig att försvinna. Bara för att jag sa sanningen. Nu insåg jag att det var min sanning, inte hennes.

Jag tyckte att det var roligt att träffas. Direkt fanns en beröring mellan oss fast vi inte setts på femton år. När jag betraktade henne, flimrade en massa scener, gemensamma minnen, genom huvudet. Så mycket jag hade glömt. Vi tyckte om varandra. Gillade samma saker, hade många gemensamma intressen.

Tror vi bägge tänkte samma sak idag. Att alla åren utan kontakt försvann i ett töcken. Som om det var igår vi sågs. Att vänskap ska man vara rädd om. Jag påminde henne aldrig om vad hon sa.