En komplimang

Fortsättning från 3 februari:

 

Hon ställde sig vid köksbänken med ryggen mot honom.

”Vill du ha kaffe?”, sa hon utan att vända sig om.

”Varför inte? Du är vacker, vet du det? På en skala från 1 till 10 skulle din stjärt få mer än 10 poäng, om det gick.”

”Ska det föreställa en komplimang?”

Hon svängde runt. Han hade satt sig på en av köksstolarna. Med armbågarna på bordet vilade han hakan i handflatorna. Hans blå ögon plirade upp mot henne, men hon såg tydligt allvaret bakom blänket.

”Du borde ta det som en sådan. Kvinnor gillar smicker.”

Det gick inte längre. Hon kunde inte hålla tillbaka. Hennes bägge händer flög upp i luften. Kaffemuggen hon höll i handen flög iväg i en båge, touchade hans kind och med en skräll dunsade den ner på linoleumgolvet. Hon såg att örat på muggen gick av i kraschen.

”Du, jag kan anmäla dig. Du är min chef. Jag är i beroendeställning till dig.”

Rösten darrade en aning, men var samtidigt skarp och genomträngande.

”Är du inte klok? Tänk om den hade träffat mig på riktigt?”

Han lät läpparna formas till en grimas som han antagligen trodde såg ut som ett förlåtande leende. Muggen fick ligga kvar där den hamnat. Hon tänkte inte ta upp den. Det skulle inte bli något kaffe.

”Inget hände."

"Nej, nej. Det var tur för dig."

"Det du har gjort mot mig är mycket värre, det är olagligt."

”Och det vet du förstås?"

Nu satte han sig upprätt och bligade på henne. Charmen var borta. Han reste sig upp.

”Vågar du ta risken att jag anmäler?", sa hon.

Han tog ett steg mot henne och placerade högra handen runt hennes arm. Hon ruskade armen för att komma loss, men han höll henne i ett fast grepp. Han klämde hårt. Fingertopparna pressades in i hennes hull.